måndag 31 december 2018

Gott Nytt År 2019!

Alla vet att då våra tidmätare den 31 december 2018 slår om från klockan 24.00 till 00.01 januari 2019 inget särskilt annat händer. 
Vi vet att allt fortsätter som det gjort varje dag i miljontals år.

Ändå firar vi Nyårsafton och berättar för varandra vad som hänt under det gångna året och spekulerar i vad vi hoppas ska hända de närmaste 365 dagarna.
Som om det vore ett bokslut över 2018 och som om 2019 vore starten på något nytt.

I medierna summeras det gamla och spekuleras om det nya året. Och av någon anledning firar vi med champagne, fyrverkerier och serpentiner att vi byter årsnummer.
Medierna kommer att räkna upp ett urval händelser som timat under det gångna året och försöker dra slutsatser om framtiden.
Vad har vi att minnas? Vad kan vi hoppas på?

Vi människor befinner oss allt jämnt i en pågående ekonomisk och finansiell kris med globala växande skuldproblem, och med diverse växande bubblor.
Vi ser en begynnande protektionism och en risk för handelskrig.
Den ekonomiska krisen ökar de nationella staternas kostnader för de grundläggande behoven. Välfärden urholkas.
Vi fortsätter att exploatera miljö och människa så att framtida värden eroderar.

Terrorattacker hemsöker den demokratiska världen. Inbördeskrigen fortsätter i Syrien, Somalia och i andra länder.
Krig, svält, fattigdom, arbetslöshet, miljökatastrofer driver sextio miljoner människor på flykt i världen.
Och i dag finns inga nyupptäckta världsdelar att fly till som det fanns ännu för ett par sekler sedan.

De sociala klyftorna, och därmed spänningarna mellan olika grupper, ökar.
De nationella politikerna får allt mindre möjlighet att påverka utvecklingen inom sitt eget land eller att lösa de globala ekonomiska problem som drabbar nationerna och de nationella staterna.

Den ekonomiska världsordningen styr de nationella politikernas handlingsmöjligheter i stället för tvärtom.
I demokratierna kommer extrema populistpartier till höger och vänster med enkla lösningar men de kan inte annat än att förvärra problemen. Nationalism och främlingsfientlighet löser inte problemen utan förvärrar dem.
Följden blir ogenomtänkta politiska lösningar vilket bland annat leder till ett sönderfallande EU och oöverlagda politiska yttringar som Brexit.  I stället för att bygga en internationell politik för att möta den globala krisen isolerar sig politikerna i nationalism och odemokratiska metoder.
Vi ser det i Polen, Tjeckien, Ungern och Italien.
Putinism i Ryssland, Erdoganism i Turkiet och Trumpism i USA.

Den ekonomiska utvecklingen får sociala och kulturella följder.
Ropen på lag och ordning påverkar juridiken. Kostnadsökningar för välfärden bidrar bland annat till att folkets demokratiska bildningsnivå sjunker och medborgarnas missnöje ökar.
Desperationen föder ett brutalare tilltal och språk på sociala media och i den allmänna debatten.
Nog finns det all anledning att önska varandra en bättre ekonomisk, social och kulturell gemensam framtid.

Så låt oss, utan ideologiska skygglappar och dogmatiska sanningsanspråk, fundera över vad vi kan lära av det som varit.

Beträffande mina personliga nyårslöften är de helt överflödiga sedan ålder, sjukdom och mediciner har minskat mina begär till ett minimum.
Man orkar helt enkelt inte synda längre.

Skål tamefan och Gott Nytt År!

Några nyårsledare




tisdag 11 december 2018

Kan kontrapropositionsvotering vara nyckeln?


Den valda riksdagen representerar svenska folkets politiska vilja.
Så, varför inte låta riksdagen ta sitt ansvar och välja statsminister och budget?

 Riksdagen är partipolitiskt sammansatt efter proportionella val medan riksdagens beslut ska fattas efter majoritetsomröstning.

Detta kräver att ordföranden, talmannen, inför riksdagen ställer de olika förslagen till statsminister och budgetar i kontrapropositionsvoteringar.
Kontrapropositionsvotering används i mötessammanhang om det finns fler än två förslag som inte går att förena med varandra och ett majoritetsbeslut behöver vaskas fram
Det innebär att två och två av de liggande förslagen ställs emot varandra tills det bara finns ett förslag kvar som kan ställas mot avslag. Mötesordförande föreslår i vilken ordning de olika yrkandena ska behandlas. Det liknar en cupturnering.
Exempel:
Statsminister (tre förslag)
Ordföranden utser Löfven som huvudförslag (Eftersom denne företräder det största partiet) Därefter ska ett motförslag till Löfven utses. Riksdagen röstar mellan Kristerson och Lööf som motförslag.
Vinnande förslag ställs mot Löfven.

När det gäller de olika budgeterna.
S budgeten utses till huvudförslag (Eftersom S företräder det största partiet)
Därefter ska ett motförslag till S-budgeten utses. Riksdagen röstar mellan
M/Kd, C, L, V, SD budgeterna genom att dessa ställs två och två mot varandra
tills ett motförslag föreligger.
Vilka som ska ställas mot varandra avgörs genom en särskild omröstning.

Kontrapropositionsvotering används för att få fram ett vinnande förslag som kan få majoritet i en omröstning.
Har jag missat något? Rätta mig om jag har fel.





lördag 8 december 2018

Beskatta det globala kapitalet!


En kapitalist som satsar kapital i ett projekt räknar med att få vinst på det satsade kapitalet men tar ofta en viss ekonomisk risk.
Kapitalisten kan vara en kapitalägare, en enskild företagare, en stat eller kommun, aktieägare, fondsparare, penningmäklare eller förvaltare. Det satsade kapitalet kommer från överskott av tidigare produktion av varor och tjänster.

Om projektet så småningom visar sig ha drabbat människor genom att till exempel anställda blir sjuka av arbetet eller om exploateringen drabbar miljön brukar samhället efteråt tvingas träda in i form av vård eller reparation.
Detta brukar vanligen visa sig först sedan kapitalinvesterarna redan fått utdelning på sitt kapital.

Ett välkänt exempel är företaget Lomma Eternit i sydvästra Skåne en fabrik som skadat eller dödat ett par hundra arbetare. Asbesten gjorde att de fick svårt att andas. Många fick cancer. Fabriken var igång i 70 år och lades ned 1977.
Euroc, företaget som ägde fabriken, ville inte betala skadestånd,
Efter klagomål från facket, medias uppmärksamhet och juridiska processer betalade företaget ut blygsamma ersättningar till de drabbade arbetarna.
Men under de 70 åren hade aktieägarna kammat hem goda vinster på produktionen.

Vi kan hålla oss kvar i Skåne och bege oss till Klippan. I Klippan handlar det om en gammal läderfabrik som låg nära det som idag är Klippans centrum. Läderfabriken startades 1906 och produktionen upphörde 1988. Så sent som i början av 80-talet arbetade cirka 200 personer i företaget.
Kring den nedlagda fabriken fanns stora mängder tungmetaller och gifter och diskussionen hur saneringen skulle finansieras pågick i flera år. Saneringsarbetet har sedan pågått i decennier och kostat 100-tals miljoner kronor. På minussidan finns också mänskligt lidande och förlorade miljövärden till följd av de gifter som släppts ut eller grävts ner av företaget.
Naturvårdsverket - d.v.s. skattebetalarna - har i efterhand betalt ut 107 miljoner.

Miljöskandaler skapas ständigt över kela världen, med betydligt mer omfattande konsekvenser än i mina två lokala exempel. Gifter dumpas för att det är för dyrt att ta hand om dem för sanering. Men när bubblan brister blir samhällskostnaderna stora. I ett annat känt fall, BT Kemi, fick till exempel väldiga jordmassor skeppas ut med båt från Landskrona till destruktion i Tyskland. Saneringen av en del av området påbörjades sommaren 2010, och har kostat skattebetalarna cirka 183 miljoner kronor.

Problemen gäller således inte bara Skåne eller Sverige. De är globala. Skövling av regnskog, koldioxidutsläpp, förgiftning, exploatering av ändliga resurser överallt i världen skapar sammantaget en obeboelig värld om ingenting görs.
Det är inte främst enskilda människors ondska, illvilja, dårskap eller girighet som driver mänskligheten till denna utveckling utan rationella ställningstaganden och möjligheterna att skapa tillväxt inom den kapitalistiska ekonomiska, sociala och kulturella historiskt givna kapitalistiska strukturen.
Bakom denna utveckling ligger således den kapitalistiska världsordningen. Samtidigt som kapitalismen skapar utveckling och framsteg ger den upphov till exploatering av människor och miljö och övervältrar en stor del av kostnaderna på individer och samhälle.

Produktionen kan förhindra en del skador och samhällskostnader om all produktion över en viss omfattning tvingas att konsekvensredovisa förväntade arbetsmiljö och miljöskador vid planeringen.
Konsekvensberäkningarna bör vara offentliga och tas med i alla företags kalkyler och budgetar.
Exploateringens reella konsekvenser redovisas i årsredovisningarna.
Kapitalinvesterare och företag måste fondera eller avsätta en del av sina vinster för att i efterhand kunna betala eventuella negativa konsekvenser.

Men vad krävs för att genomdriva dessa åtgärder?
Antagligen en överstatlig auktoritär makt som inte finns. Och som vi antagligen inte vill att den ska finnas.
Men kanske är det enda utvägen.



onsdag 28 november 2018

Låsningarna i rikspolitiken


Väljarna har alltid rätt. Valresultatet kan aldrig vara fel.
Däremot kan valresultatet orsaka ett knivigt parlamentariskt läge som t.ex. nu i valet 2018.
Resultatet blev att inget parti kan bilda majoritet i riksdagen och inga partier kan få majoritet i ideologiska frågor.
Alliansens fyra partier (De borgerliga) kan inte få majoritet i riksdagen och inte heller de rödgröna (Vänstern). Bägge blocken behöver få stöd av SD (Konservativt) för att kunna få igenom sin politik.
Det är det som är låsningen.
De konservativa SD är vågmästare och kan bestämma politiken.

En orsak till den uppkomna situationen kan vara att valet är proportionellt vilket avgör riksdagens mandatsammansättning medan riksdagen sedan ska fatta majoritetsbeslut.

Riksdagen kan alltså få en mandatfördelning som i senaste valet:
Moderaterna 70, Centerpartiet 31, Liberalerna 20, Kristdemokraterna 22 = 143 (Alliansen)
Socialdemokraterna 100, Vänsterpartiet 28, Miljöpartiet de gröna 16 = 144 (De rödgröna)
Sverigedemokraterna 62

De olika 349 mandaten med varsin röst måste alltså ge ett förslag sammanlagt 175 röster för att förslaget ska vinna en omröstning i riksdagen.
Fler partier måste således gå samman och rösta på ett förslag för att förslaget ska gå igenom.

Socialdemokraterna är det största socialliberala partiet. Centerpartiet det största nyliberala.
Sverigedemokraterna det största konservativa.
Rakt igenom samtliga partier går socialliberala, nyliberala och konservativa åsiktsströmmar.

Vad som nu sker, då Annie Lööf erbjuder Löfven att leda en regering med nyliberal politik, är alltså ett led i kampen mellan nyliberaler och socialliberaler för att hindra de konservativa att få makt.
Lööfs krav på att Löfven ska gå med på bl.a. försvaga arbetsrätten, införa marknadshyror och sänkta marginalskatterna utgår från typiska nyliberala åsikter.
Vad hon säger till Löfven är alltså: jag kan stödja dig som statsminister om du lovar att föra en nyliberal politik.

AB 
SvT 



onsdag 24 oktober 2018

Vad fan hade vi kunnat få för skattepengarna? Och var är de?


Vi löntagare utgår ifrån att alla skattepengar går till skolor, sjukhus och andra gemensamma nyttigheter. 
Men några finansexperter har hjälpt stora banker att sno dessa pengar. SEB utpekas som delaktig.
Det uppdagas i en granskning som visar något som kallats Europas största skattesvindel. Minst 70 miljarder kronor (70 000 000 000) har stulits ur statskassorna.
– Vi var blodtörstiga rävar som kommit in i hönshuset. Hönshuset var staten med sin statskassa, och hönshuset stod öppet på vid gavel, bekänner en av dem som låg bakom storsvindeln av europeiska skattepengar.
Flera stora banker i Europa tillsammans med skattejurister, advokatbyråer och finansinstitut ska ha samarbetat för att komma över minst 70 miljarder kronor ur flera länders statskassor.

Rapporten, som publicerades i förra veckan, har gjorts av 40 journalister från 19 medieredaktioner från 12 länder i samarbete med det tyska journalistnätverket Correctiv. Bland medieredaktionerna finns journalister från nyhetsbyrån Reuters, Danmarks Radio och från tidningen Die Zeit. Från Sverige har SVT Nyheter och nyhetsbyrån TT medverkat. Redaktionerna har ägnat ett år för undersökningen.

Oberoende av denna skandal hade Danska tidningen Berlingske Business, i mars 2017, rapporterat att Nordea och Danske Bank finns med i en internationell penningtvätthärva som omfattar mer än 7 miljarder danska kronor, fördelade på 1.700 transaktioner under 2011-2014. Pengarna ska ha förts in i EU från Ryssland, och bakom de misstänkta summorna finns såväl Vladimir Putins familj som Rysslands underrättelsetjänst och den azerbajdzjanska diktaturen.

Och så har vi panamaskandalen. Där avslöjades det hur mängder av banker världen över hade handlat med brevlådebolag åt sina förmögna kunder, via företaget Mossack Fonseca i Panama. Flera svenska banker fanns med i de läckta dokumenten, men SEB:s tidigare dotterbolag LWM pekades av finska public service kanalen Yle ut som en av de värsta aktörerna i skatteparadisekonomin.






fredag 14 september 2018

Internets frihet begränsas


I och med Internets födelse 1983 kunde plötsligt vem som helst publicera sina tankar, ta del av andras och föra idéerna vidare.
Tankeutbytet och möjligheterna att hämta information ökade enormt. Diskussionsfora på nätet och e-posten blev det nya sättet att snabbt, effektivt och nästan obegränsat kommunicera.
Jag skrev två böcker med exempel på hur Internet kunde användas som kunskapskälla och Internet som demokratiskt verktyg, ”Fram med fakta”Studentlitteratur 1997 och ”Internetionalen”, Atlas förlag 2001
Många med mig såg i Internet en ny frihet för idéutbyte och ökade möjligheter till kreativitet.

Andra sökte begränsa. Kommersiella, politiska och byråkratiska intressen sökte av olika anledningar snäva in den nya friheten.
Nu har EU-parlamentet beslutat att de som producerat material som via länkar sprids på internet ska få ersättning från plattformarna via ett licenssystem.
Det är bra för somliga men dåligt för de flesta. En sak är klar. Det begränsar friheten på Internet.

Om du t.ex. delar en musikvideo från YouTube för att lägga ut på Facebook kommer du att hindras från detta trots att du inte avser att tjäna ett korvöre på din delning.
Ta ett exempel. Jag har en blogg som heter ”Marios Retroblogg”  som inte ger mig någon inkomst men som söker skildra min ungdoms 1950-tal. Det gör jag för att jag är intresserad av kulturhistoria och gärna vill dela med mig av mina erfarenheter. Där länkar jag till musik och filmsnuttar från tiden. Jag vet att min blogg uppskattas i bl.a. åldringsvården i rehabiliteringen av åldersdementa.
Den bloggen skulle bli helt omöjlig ifall EU-parlamentets förslag skulle genomföras.
Redan nu plockas delar av min blogg bort med hänvisning till copyrightbestämmelser. Trots att jag inte avser att tjäna pengar på dem.

Jag förstår syftet med beslutet i EU-parlamentet. Ingen ska kunna tjäna pengar på vad andra gjort. Men EU-parlamentets beslut hämmar möjligheterna att skapa och finna kunskap och information på nätet.

Copyrighten är viktig men friheten på Internet är viktigare.


AB







onsdag 12 september 2018

Ny blockpolitik


Liksom allt annat i världen förändras kapitalismen.
Dagens ekonomiska, sociala och ideologiska grundstruktur, kapitalismen, skiljer sig från den som rådde ända inpå 1950-talet.

I dag har världsekonomin blivit mer beroende av de globala finans- och kapitalmarknaderna som är mer casinoliknande. Tidigare gällde att industriproduktionen och realkapitalet var den viktigaste grunden för ekonomin. Resurserna satsades i produktion. I dag spelas det på en abstrakt ”värde”pappersmarknad utan kontakt med produktionen.
Kapitalet ägare har anonymiserats och institutionaliserats. Banker, fonder, börser, fondmäklare styr investeringskapitalet till snabba profitvinster i stället för till näringslivet.  Skulder och profitförväntningar räknas som verkliga värden. Spekulationsekonomin är digitaliserad och robotiserad. Marknadsaktörernas kortsiktiga profitförhoppningar på upp- och nedgångar i marknaden avgör hela länders ekonomi. De ekonomiska kriserna drabbar de kapitallösa oftare och hårdare.
Miljöhoten blir allt mer omfattande på grund av överexploatering.  Flyktingarna undan krig och miljöförstörelse blir allt fler.
Kapitalismens ekonomiska-, sociala och kulturella landskap har förändrats.

De politiska ideologierna måste på olika sätt förhålla sig till kapitalismen.  Socialism, liberalism och konservatism förespråkar olika förhållningssätt till den rådande världsordningen.
Det finns inget mittemellan.

Men partistrukturerna hänger inte med i förändringarna. Trots diverse namnbyten finns de kvar i gamla strukturer.
Ännu för trettio år sedan var socialismen för många ett trovärdigt alternativ. Idag, efter statssocialismens definitiva fall i öst, är det ingen som längre tror på denna utopi som alternativ till kapitalismen.
Socialdemokratin har inte längre en socialistisk idégrund utan är klart socialliberalt. I själva verket är S det största socialliberala partiet i Sverige.
Sedan liberalismen därmed förlorat sin huvudmotståndare har den ideologiskt alltmer börjat delas i två läger: å ena sidan den gamla s.k. nyliberalismen (dogmatisk liberalism) och å andra sidan socialliberalism. Ändå uppträder forna Folkpartiet som ”Liberalerna”.
Socialliberaler i de ”liberala” partierna borde gå över till S medan de kvarvarande dogmatiska liberalerna borde samla sig i ett eget högerliberalt parti.
Konservatismen har radikaliserats i nationalism som samarbetar med diverse populistpartier.

Partiernas förhållande till kapitalismen borde således renodlas till tre tydliga block:
1. Ett socialliberalt frihetligt, demokratiskt block som t.ex. kan acceptera politisk styrning och påverkan av marknaden. För social välfärd och jämlikhet. Företrädare finns i alla dagens partier.
2. Ett högerliberalt som inte accepterar politisk inblandning i marknaden. Ingen politisk inblandning i näringslivet, begränsning av fackföreningar, politiska organ och mer makt till enskilda. Företrädare finns i alla dagens partier.
3. Ett konservativt som betonar nationen, kyrkan och traditionen. Mest hos Sverigedemokrater, Kristdemokrater och Moderater.

En sådan renodling skulle göra det lättare för väljarna att orientera sig i politiken och göra regeringsbildningen lättare.













tisdag 4 september 2018

Ett demokratiskt dilemma


Medborgarnas, folkets eller väljarnas, krav på politiken eller politikerna kan aldrig vara populistiska.
De kan vara orimliga, okunniga eller orealistiska. Men aldrig populistiska.
Väljarnas åsikter spretar åt olika håll, hävdar skilda intressen, är mer eller mindre välformulerade som på debattsidor, inläggen på insändarsidor och SR P1s ”Ring P1”.

Kraven kan vara uttryck för missnöje med regeringens politik, med riksdagens beslut och med det ekonomiska läget. Kraven kan uppstå genom allmänt missnöje eller med missnöje över den egna ekonomiska, sociala eller kulturella situationen. De kan var utryck för dålig mage eller annan sjukdom.
Väljarnas krav på politikerna kan vara mer eller mindre berättigade eller mer eller mindre rimliga.
Väljaren, medborgaren eller folket kan vara mer eller mindre insatt i ekonomiska, sociala och kulturella sammanhang och samband och vilka möjligheter det finns att politiskt göra något åt problemen.
Men väljarna har alltid rätt.

Politiska partiers uppgift är att föreslå väljarna en helhetslösning för ekonomiska, sociala och kulturella samhällsproblem. Alla samhällsfrågor hänger samman.
Möjligheterna att politiskt påverka alla de ekonomiska, sociala och kulturella problemen är dock begränsade.
Det finns t.ex. inte hur mycket skattepengar som helst. Politiker har inte fullkomlig makt som Gud fader.
Politikerna måste därför presentera på vilket sätt de vill att de begränsade resurserna ska användas för helheten. Utifrån sina olika ideologiska utgångspunkter gör de olika prioriteringar.

Politiska partier är populistiska när de påstår sig kunna tillgodose väljarnas krav oavsett om kraven är orimliga, okunniga eller orealistiska och mindre berättigade.
Enfrågepartier är alltid populistiska eftersom de bortser från helheten.

Ett s.k. ”vallöfte” kan inte vara ett löfte. Politiker kan inte lova att deras vision om samhällsförändring ska kunna genomföras eftersom verkligheten alltid förändras. Motståndare och förändrade villkor i omvärlden kan hindra partierna att genomföra sina ambitioner.
På samma sätt som ett fotbollslag inte i förväg kan lova sina supportrar att vinna en match med 5-1. De kan bara ha den ambitionen.
En börsmäklare kan inte lova aktieköparen en viss vinst på aktierna. Bara spekulera.
Samhällsekonomer kan inte förutse ekonomiska kriser utan bara teoretiskt beräkna dess sannolikhet.
”Vallöften” borde heta valambitioner.

Ändå älskar politiker att påpeka svikna vallöften hos sina motståndare. Medierna hakar gärna på.
Medborgarna, folket eller väljarna uppfattar de ouppfyllda ambitionerna som mer eller mindre medvetna svek. Politikerföraktet ökar.
Politikerföraktet skapar utrymme för enfrågepartier och populistpartier.
Politikerföraktet leder till politikförakt, vilket leder till demokratiförakt.

Detta demokratiska dilemma skapar grogrund för antidemokratiska åsikter.
Men demokratin är ändå det hittills bästa politiska systemet.
Om du inte delar den uppfattningen nämn något bättre!


tisdag 14 augusti 2018

Finns det objektiva journalister?


Mediernas politiska reportrar och politiska kommentatorer har inga egna politiska lojaliteter.
Och om så vore fallet är journalisterna så pass professionella att deras åsikter inte påverkar vad eller hur de förmedlar fakta till mediekonsumenterna och väljarna.
De skrider till verket med stenhårda pokeransikten utan att påverkas av vad de själva anser vara bra eller dålig politik eller hur de anser att den politiska utvecklingen bör formas.
Deras urval av frågor till politiker och kommentarer till politikernas utspel är fullständigt neutrala.
Detta är en myt som journalisterna frenetiskt försvarar.

Att journalisterna inte behöver avslöja vilket parti de röstar på har jag full förståelse för. Valhemligheten gäller även för denna yrkesgrupp.
Men den fullständiga objektiviteten tror jag inte på hur professionella de än är.

I söndagens SvD, fyra veckor före valet, presenterade tidningen sina sexton valbevakande reportrar naturligtvis utan vidhängande sympatideklaration.

SvD uppmanar samtidigt oss väljare att testa oss i Valkompassen som kan ge oss vägval och ideologisk riktning om hur vi ska välja.

Det vore en bra information till läsarna om även de sexton reportrarna testar sig i Valkompassen och resultatet publiceras i tidningen.





torsdag 19 juli 2018

Inte så pedagogiskt men jäkligt demagogiskt


Mina cancermediciner kostar 30 000 kronor i månaden. Om jag inte hade dessa medikamenter skulle sjukdomen snabbt sprida sig i min kropp.
Eftersom min pension bara ger mig en inkomst som motsvarar hälften vad medicinen kostar skulle jag aldrig ha råd med den.
Dessbättre hjälper skattebetalarna mig att betala medicinen och därmed förlänga min livstid en smula. Tack alla skattebetalare!

Men om skattebetalarnas förening och Catarina Kärkkäinen, med bakgrund som vice ordförande i Fria Moderata Studentförbundet och praktikant på SvD:s ledarsida, fick bestämma skulle situationen vara annorlunda.

I dagens ledare hyllar Kärkkäinen skattefridagen:
”Så blev det skattefridagen till slut. I dag har du som genomsnittlig inkomsttagare tjänat ihop tillräckligt för att kunna betala årets alla skatter – om bördan hade fördelats från årets början. En genomsnittlig inkomsttagare betalar i år 54,4 procent av sin totala lön i skatt – vilket motsvarar dag 200 av kalenderns 365 dagar. Från och med nu kan du börja arbeta för dig själv snarare än för stat och kommun.”
Skattefridagen beräknas årligen sedan 1971 av Skattebetalarnas förening. Beräkningsgrunden inkluderar inkomstskatt, arbetsgivaravgifter, moms och punktskatter under året.
Skattefridagen är förmodligen avsett som ett pedagogiskt grepp men är, genom sin förenkling, mer ett demagogiskt. Förenklat till lögn.

Förenklingen innebär att skattefridagen bara ser till utgifterna men inte tar hänsyn till behoven.
Alla de som av olika anledningar står utanför arbetsmarknaden och behöver stöd från samhället ¬– sjuka, arbetslösa, vårdkrävande, handikappade och barnen – är fr.o.m. idag utrotade och finns inte med i Skattebetalarnas elitistiska värld. Alla samhällsinsatser för infrastruktur, försvar, rättsväsende, vård, skola och omsorg upphör i dag. SvD:s ledarredaktion hyllar detta.

Dessutom kan jag upplysa Skattebetalarna och 
Kärkkäinen att arbetsgivaravgifterna inte är skatter utan ett löneutrymme som löntagarna avstått ifrån och som arbetsgivarna bara administrerar.




söndag 24 juni 2018

Riksdagen – ta ert ansvar!


Som det ser ut idag kan varken alliansen eller de rödgröna i riksdagen få majoritet efter valet utan stöd av SD.
All politik blir därför kraftlös. Diskussionen mellan partierna framstår som käbbel vilket driver på politikerföraktet ytterligare. Vilket just gynnar SD.

Därför borde partierna på ömse sidor blockgränsen, före valet, ta sitt ansvar och göra upp om vilka viktiga frågor de är beredda att komma överens om.

På lokalplanet har politiskt samarbete över blockgränserna, på olika håll i landet, fungerat bra.
I Eskilstuna, där jag bor, till exempel.

Lokalt hade Eskilstuna styrts av Socialdemokraterna sedan den allmänna rösträtten infördes för 100 år sedan.  De sista åren av den egna majoriteten tillsammans med V + Mp.
Men när en S-ledamot hoppade av och blev politisk vilde för några år sedan förlorade den röd-gröna kommunledningen sin majoritet i kommunfullmäktige. Då valde Socialdemokraterna till mångas förvåning att i stället vända sig till Moderaterna, sedan kom även Centerpartiet med i styret.
En robust majoritet kunde bildas.
Fråga Eskilstunas socialdemokratiska kommunalråd, Jimmy Jansson, om hur man bör göra!

I riksdagen kan man tänka sig olika överenskommelser mellan partier i olika frågor t.ex. M+S eller S+Mp+C+V eller S+L+V+C eller någon annan.
Alltså: Vilka frågor bör avgöras i riksdagen som blocköverskridande? Vilka partier tar initiativ till de olika överenskommelserna?

Naturligtvis krävs att partierna kompromissar i olika frågor men det är bättre än att lämna avgörandet till SD.
Eller att fortsätta det impotenta käbblet.

Frågor att kompromissa om.
Skatterna
Budget
Flyktingmottagningen
Miljöfrågor
Energifrågor
Vård och omsorg
Skola






lördag 23 juni 2018

Protektionism och krig


"Krig är blott en fortsättning på politiken med andra medel." skrev den preussiske generalen och militärteoretikern Carl Phillip Gottlieb von Clausewitz (1780- 1831) i bokverket ”Om kriget”, utgivet efter hans död 1832–1834.
Satsen har anammats av både Lenin och Hitler.

Men hur är det med krig mellan stater som fortsättning på protektionism och handelskrig?
Leder protektionism och handelskrig till väpnat krig mellan olika nationer?

Klart är att ekonomiska konflikter mellan stater blir politiska konflikter som kan utvecklas vidare till väpnat krig.
Oljetillgångar, marknadskonflikter och andra handelsintressen är vanliga exempel både i förfluten och i modern tid.
Men protektionism är kanske mera ett symtom på handelskonflikter än direkt orsak till krigen och finns där i bakgrunden.
Finns det någon forskare som studerat sambanden?

Jag kommer inte på någon. Gör du?



tisdag 19 juni 2018

Om tiggerilicensen i Eskilstuna


De gånger jag inte är överens med vad sossarna i Eskilstuna kommunfullmäktige beslutar brukar jag ändå förstå bakgrunden till gruppens beslut.
Men nu är jag inte överens och inte förstår jag.
Det gäller beslutet att ändra i ordningsstadgan och införa en tiggerilicens för de fattiga som sitter utanför butiker och ber om ekonomisk hjälp.

Majoriteten i kommunfullmäktige i Eskilstuna, som består av S, M och C, har  tillsammans med SD röstat för att den som vill tigga på allmän plats måste söka tillstånd hos polisen, annars får den fattige böta.
Förslaget innebär att personer som vill tigga på en allmän plats först måste ansöka om ett tillstånd hos polisen,
Nu ska ärendet vidare till länsstyrelsen som har möjlighet att stoppa förslaget.

Många frågor blir det.
Vilka ska kunna söka licensen?
Kan alla eskilstunabor söka och få licens?
Kommer licensregistret vara offentlig handling?
Hur förhindras att licenser förfalskas?
Vad händer om det finns licensierade tiggare? Har man därmed inte slagit fast att tiggare är en sorts yrkesutövare?
Ska licensen räcka längre tid än de tre månader som tiggaren får vistas i Sverige?
Hur smart är det att kräva böter av dem som saknar pengar?
Böter brukar ju bestå antingen av en penningbot, som är ett fast belopp, och dagsböter, som är proportionellt mot den taxerade inkomsten. Hjälper det den fattige att sno pengar av denne?
Är det likhet i lagen då bara de ytterst fattiga riskerar att bli straffade?
På vilket sätt hjälper den nya bestämmelsen i ordningsstadgan de fattiga?

Hur tänkte ni sossepolitiker i Eskilstuna kommun då ni föreslog och röstade för en licens?


SVT Sörmland 




onsdag 9 maj 2018

Vi svenskar måste integrera oss mera


Integrationsproblemet är dubbelriktat. 
Visst bör invandrare och flyktingar från andra delar av världen integreras i Sverige men vi svenskar måste också integreras i omvärlden.

I dag är det Europadagen vilket få svenskar ens känner till.
Och det har kanske inte så stor betydelse eftersom alla årets dagar i praktiken är europadagar och världsdagar. Ekonomiskt, socialt och kulturellt är vi i dag alla beroende av varandra på vårt gemensamma klot. Miljöproblem, flyktingfrågor, fattigdom, krigshot är globala gemenesamma angelägenheter.

Vi kanske måste inse att vi inte är bäst i allt och att just våra värderingar är de enda riktiga. Vi bör förstå att alla inte vill dansa kring midsommarstången och hoppa små grodorna som vi anser vara så angeläget.
Vi 9 miljoner i Sverige, Finland, Åland och delar av Estland som talar svenska är en minoritet i världen.
Bara språket mandarin talas av tio gånger så många, cirka 900 miljoner, människor i Kina.

För oss är Sverige världens medelpunkt men faktum är att alla övriga världens cirka 195 stater ser sig själva på samma sätt.
Visst kan vi försöka behålla vår kulturella särart om vi finner ett värde i det men integrationen är nog viktigare.

Så låt oss integrera oss mera.

GP 



måndag 16 april 2018

Var finns bevisen?


Du kanske minns hur England, Frankrike och USA 2003 sade sig ha bevis för att Saddam Hussein hade atomvapen. Syftet var att motivera irakinvasionen.
Vi var många som lät lura oss av ”bevisen”.
Senare visade sig att det inte funnits några bevis.

Men då var invasionen redan ett faktum.

Med den påstådda giftattacken på Sergej och Julia Skripal och kembombningen i Syrien är vi där igen.
Ryssland nekar till att de är skyldiga medan England påstår sig ha bevis.
Bashar al-Assad säger att den Syriska regeringen inte har några kemiska vapen.
England påstår sig ha bevisen.

Men några bevis har inte presenterats, varken från det ena eller andra hållet, och det märkliga är att media inte efterlyser bevisen trots alla frågetecken.

Trots att bevis inte redovisats har USA, Frankrike och Storbritannien avfyrat över 100 missiler mot påstådda lager av kemiska stridsmedel utanför Damaskus och staden Homs.

Går man tillbaka till det kalla krigets dagar påstod det svenska försvaret att de hade massor av bevis för ryska (sovjetiska) ubåtskränkningar.
Inga bevis kom någonsin fram.

Anklagelser och misstankar räcker som väl är inte som bevis i svensk civilrätt.
Och för den som anklagar  gäller att bevisa anklagelsen inte för den som är anklagad.

Annat är det tydligen i internationella militära sammanhang.




onsdag 4 april 2018

Demokratisk socialism II


Socialism är en dröm om en samhällsordning där arbetets och produktionens tvång och orättvisor är utplånade, där produktionens överskott fördelas enlig principen ”till var och en efter hens behov av var och efter förmåga”. 

I det tänkta socialistiska samhället råder fullständig ekonomisk, social och kulturell jämlikhet, rättvisa och demokrati. Klasser och hierarkier finns inte längre.
Motsättningarna mellan kapital och arbete är upphävda, löntagarna är befriade från lönearbetets tvång. Vinstmotivet och konkurrensen som drivkraft för produktionen är ersatta av samarbete. Ingen är fattig och ingen är rik. Ingen enskild äger eller bestämmer över produktionen utan produktionsresurserna är gemensam egendom. Största möjliga individuella frihet råder.

Socialism är samtidigt en politisk ideologi som, med olika medel, syftar till att nå detta tänkta framtida samhälle.
Somliga socialister anser att det socialistiska samhället kan uppnås genom att arbetarklassen, med statens hjälp, övertar produktionsmedlen. (Kommunister) Andra menar att övertagandet bör ske underifrån utan statens hjälp. (Syndikalister) Somliga vill göra övertagandet med demokratiska medel och metoder (Socialdemokrater) medan andra kan tänka sig att använda våld om så behövs (Leninister och bolsjeviker). En del vill ”störta” kapitalismen och bygga socialismen på kapitalismens ruiner. (Anarkister)
För att nå det socialistiska samhället måste politiken således göra kraftiga ingrepp i kapitalismen och marknadsekonomin.
Alla försök att upprätta drömmen om socialism i verklighetens kapitalism har dock misslyckats.
Därför är socialismen fortfarande en dröm, en utopi.

Till skillnad från den socialistiska drömmen lever vi nämligen i en kapitalistisk världsordning som är den rådande ekonomiska, sociala och kulturella verkligheten.
I kapitalismen ägs kapital och produktionsresurser av enskalda personer, produktionens drivkraft är kapitalistens strävan efter vinst. Produktionen utvecklas både i konkurrens och med monopol. Ojämlikhet är en förutsättning för samhällsutvecklingen. Lönearbetet är grunden för kapitaltillväxt.
Kapitalismen skapar tillväxt men innebär samtidigt exploatering av människor och natur.

Liberalismen är en ideologi som i sin ”rena extrema form” (t.ex. Mises) anser att politiken inte ska röra kapitalismens och marknadernas utveckling utan låta dessa vara fria från all inblandning. Därigenom gynnas en ekonomisk, social och kulturell utveckling som visserligen skapar orättvisor och exploatering men på sikt kommer att gynna flertalet.
Med en renodlad liberal politik uppstår dock ekonomiska, sociala och kulturella klyftor mellan människor, hierarkier förstärks, exploatering av människor och natur sker utan hinder, ekonomiska kriser skapar fattigdom för många.

Socialdemokratin och andra socialliberaler vill göra sådana förändringar i kapitalismen som kan genomföras på demokratisk väg och som skapar välfärd för flertalet och i största möjliga mån öka eller behålla individens frihet. Till skillnad från extremliberaler kan socialliberaler tänka sig att politiken griper in i kapitalismen för att rätta till där människor drabbas och råkar illa ut.

Många socialdemokrater brukar hänvisa till Olof Palme som i det kända talet inför SSU:s kongress 1964 sa att han var "demokratisk socialist” och att "socialismen är en frihetsrörelse" vars mål är "frihet för den enskilda människan att utveckla sin egenart, valfrihet för individen att forma sin tillvaro efter egna önskningar".

Han menade att detta bejakande av individualismen går hand i hand med en investering i den gemensamma, offentliga sektorn. Tanken var att skapa "en samhällsorganisation som effektivt kan tjäna människorna". "Frihet", argumenterade Palme, "når vi inte mot samhället utan till väsentlig del genom samhället".
"Socialism" var enligt Palme, med andra ord, något som hade väldigt lite att göra med ingrepp i kapitalismen och marknadsekonomin men desto mer med en politik som mer kan betecknas som socialliberal.



måndag 2 april 2018

Demokratins problem


Kapitalismen är den världsordning som uppkommit ur historien och som styr människans och samhällenas ekonomiska, sociala och kulturella villkor.
Kapitalismen är ingen politisk ideologi, som en del tycks tro, utan resultatet av hela den historiska utvecklingen från det att pengar började användas i handeln för cirka tre tusen år sedan till dagens finansmarknadskapitalism.

Kapitalismens ekonomiska struktur styr hur arbete och produktion fungerar, hur produktionsresultaten och de ekonomiska överskotten uppkommer och fördelas, hur värdeskapandet sker, hur markandsstukturerna formas, hur valutorna förhåller sig till varandra, hur människor, miljö och natur exploateras, hur energin utnyttjas, hur handeln och marknaderna fungerar, hur ekonomiska kriser uppstår, och vilka som tjänar och förlorar på allt detta.
Kapitalismen skapar särskilda vinnare och förlorare, hierarkier och intressemotsättningar, segrare och offer, gott och ont.
Kapitalismen är ingen de rikas konspiration mot de fattiga utan en ordning som uppstått ur de ekonomiska, sociala och kulturella förändringar som drivit historien framåt.

De politiska ideologierna och partierna försöker på olika sätt och med olika resultat förhålla sig till kapitalismen. Nyliberalerna vill låta kapitalismen fritt verka, socialliberalerna vill motverka kapitalismens inhumana sidor, kommunisterna trodde sig kunna avskaffa kapitalismen.
Demokratin är spelregler för hur det politiska arbetet ska föras för att de samhälleliga intressemotsättningarna inte ska skapa anarki, konflikter och krig.
Mot demokratin står diverse totalitära och luddiga idéer och känslor som uppstår då demokratin inte klarar av de problem som kapitalismen skapar.
Kommunism, fascism, nazism, teokratier, oligarkier är exempel på sådana.
Kapitalismen förändras och skapar nya förutsättningar för politiken och demokratin. Just nu är vi inne i en stark sådan förändringsprocess.

Tidigare på denna blogg i samma ämne







fredag 30 mars 2018

Vad är demokratisk socialism?


På sin blogg deklarerar min partikamrat Bo Widegren, den 18 mars, att han är demokratisk socialist, ”närmare bestämt socialdemokrat till vänster.” 
Widegren fortsätter: ”Detta innebär bl.a., att jag älskar och högaktar Göran Greider och Daniel Suhonen lika mycket som jag skyr och ringaktar Lars Stiernqvist, Widar Andersson och Kjell-Olof Feldt.”.

Ett högst märkligt uttalande. Alla uppräknade är socialdemokrater. Bara för att man inte delar andras mening behöver man inte ”sky och ringakta” dem eller ens deras uppfattningar.

Vad är för övrigt en ”demokratisk socialist”?
Vilka exempel på socialism finns i praktisk politik? Finns det någon stat som betecknat sig som socialistisk som samtidigt varit demokratisk? Är inte socialism fortfarande en utopi?
Demokratisk socialism är för övrigt en tautologi eftersom socialismen måste vara demokratisk annars är den inte socialism.

Själv betecknar jag mig som socialdemokrat och därmed socialliberal. Eller kort och gott som sosse.
Är som sådan för frihetlighet och för det civila samhället där människor i fria företag och organisationer genom arbete, produktion och utifrån demokratiskt fattade beslut ordnar sin tillvaro, fördelningen av arbetets och produktionens överskott och välfärd.

Jag anser att samhällets demokratiska statliga och kommunala institutioner samt myndigheter har till uppgift att, så långt som möjligt, garantera företagens och det civila samhällets fria utveckling samt medborgarnas trygghet och rättssäkerhet.

Jag anser att de statliga och kommunala institutionerna samt myndigheterna bör sträva efter att ordna samhället så att största möjliga jämlikhet och rättvisa uppnås för alla medborgare och att institutionerna bör garantera medborgarna grundlagsrättsliga största möjliga yttrandefrihet, tryckfrihet och organisationsfrihet.

De statliga och kommunala institutionerna samt myndigheterna bör arbeta med största möjliga insyn och öppenhet inför medborgarna.

Socialdemokratin bör samtidigt verka för att kapitalismens destruktiva krafter så långt som möjligt minimeras för medborgarna i det ekonomiska, sociala och kulturella livet.
Detta är en svår och ofta motsägelsefull uppgift som inte ger utrymme för avsky och ringaktning av partikamrater.
Tolerans är en viktig del av demokratin.

Bo Widegren får för övrigt älska och högakta vilka han vill och kalla sig vänstersosse om han anser det meningsfullt.








fredag 16 mars 2018

Kapitalismen och demokratin


Kapitalismen påverkar obevekligen, på gott och ont, de ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningarna i världen. Den styr marknaderna och politiken.
Vi kan därför i dag se hur de politiska och demokratiska problemen i början av 1900-talet upprepas.

Instabiliteten i världsekonomin försvagar den politiska demokratins möjligheter att behärska de ekonomiska jämvikts- och fördelningsverktyg som skulle kunna skapa lösningar på växande sociala problem.
Demokratins oförmåga att tackla kapitalismens utmaningar skapar politikerförakt som ger grogrund för partier med enkla lösningar på problemen eller ger stöd till starka ledare som förväntas skapa ordning.

I dagens SvD Debatt skriver Ulf Dahlsten nästan om detta under rubriken ”Donald Trump har rätt – världshandeln är ohållbar”.
Han påminner där om att de reala kapitalinvesteringarna har fallit i förhållande till global BNP.

”I stället har kreditgivningen till köp av befintliga tillgångar exploderat. Mindre än 2 procent av alla internationella transaktioner har nu med den reala ekonomin att göra enligt centralbankernas egen bank i Basel. Som en konsekvens har det finansiella systemet drivit bubblor och blivit mycket sårbart. Enligt IMF har vi haft 400 finansiella kriser sedan avregleringarna och den stora finansiella krisen 2007–2008 ger en föraning av hur allvarlig situationen kan bli.”
”Den globala skuldsättningen har just passerat osannolika 300 procent av den globala bruttonationalprodukten. Orsaken är att kineserna och kinesiska företag nu börjat låna lika mycket för spekulation som sina västerländska kollegor. Detta oroar med rätta den kinesiska statsledningen som satt upp finansiell stabilitet som ett av de tre huvudmålen för de närmaste fem åren. (De andra två är utrotandet av fattigdomen och ett grönt Kina). I Sverige stoppar dock politikerna huvudet i sanden, hoppas på försynen och eldar på den privata upplåningen med ränteavdrag.”
De kraftiga handelsöverskotten i Kina och Tyskland är orimliga, liksom underskotten i USA och Sydeuropa. De ­globala obalanserna som undergräver människors tilltro till demokrati och marknader behöver åtgärdas, skriver Ulf Dahlsten.

Historien upprepar sig inte, varken som tragedi eller fars, men kapitalismens kriser återverkar ständigt på de ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningarna. Krav på protektionism har ständigt brutit perioder av frihandel, lett till handelskrig och krigiska konflikter.
Detta är ett av demokratins stora problem.

Ulf Dahlsten påminner om att den brittiska ekonomen John Maynard Keynes efter första världskriget skrev att det är sådana obalanser i betalningarna som skapar krig. Och att efter ett handelskrig under trettiotalet, som USA förlorade, och ett andra världskrig att de klassiska ekonomerna höll med honom.


Se min tidigare blogg
 

torsdag 15 mars 2018

Ska böneutrop och religiösa friskolor förbjudas?


Handlar debatten om förbud mot böneutrop om religionsfrihet?
Ann Heberlein, teologie doktor i etik och riksdagskandidat (M) anser att det inte handlar om det. 
I en debattartikel i Svd den 28 februari skriver hon att det inte är hållbart att hänvisa till religionsfriheten för att få igenom krav på böneutrop. I själva verket strider böneutrop tydligt mot religionsfriheten.

”Till skillnad från kyrkklockor innebär böneutrop inte bara en uppmaning till bön – nej, böneutropet är bön. I den bön som proklameras från minareter, sägs att "Gud är stor, jag vittnar om att det inte finns några andra gudar än Gud" och "jag vittnar att Muhammed är Guds profet". Det uttalade syftet med böneutrop, är att både troende och icketroende ska få ta del av islams andliga budskap. Böneutrop går alltså inte att jämställa med de kristna kyrkornas klockringning.”

Också KD:s partiledare Ebba Bush Thor säger i en intervju i Dagens Industri att hon är emot.


Det handlar om hur det offentliga ljudrummet ska få användas och av vem.

Varför inte skapa ett kanalutrymme på radion där alla religiösa riktningar kan få dela på utrymmet för böner, budskap och gudstjänster. Morgon- och aftongudstjänster, helgmålsringning, högmässan på söndagar tillsammans med böneutrop skulle nå precis rätt målgrupp. Den som vill lyssna gör det och de som inte vill stänger av.


Den frågan är svårare för mig att ta ställning till. Kanske på grund av att jag från skolstart 1944 till femte klass var placerad i S:t Eriks katolska skola på Söder i Stockholm.

Skolan hade grundats 1795. Då jag gick där var skolan en grundskola, B-skola, invandrarskola, friskola och religiös skola. Mina klasskamrater kom från hela Europa, somliga var flyktingar som så småningom flyttade vidare till England, USA och Kanada. Mina bästa skolkompisar Alfons och Janko kom från Litauen respektive Tjeckoslovakien.
Jag tror att det var en bra skola som förmedlade kunskaper enligt den svenska studieplanen.
Vi lärde oss svenska nationalsången och andra stamsånger och läste Elsa Beskows läroböcker.
Vi uppmuntrades att besöka det närbelägna Stockholms Stadsbiblioteks söderfilial.
Lärarna var, som jag idag kan bedöma, duktiga pedagoger.
En del religionsundervisning förekom förstås men inget som påverkade mig.
Jag är ateist sedan tonåren men tolererar religiösa trosuppfattningar som inte kränker människor.

Möjligen påverkas mina minnen av skolan av nostalgisk förgyllning.

I Sverige finns det 7 000 grund- och gymnasieskolor. Ungefär 70 av dem är religiösa. Tidskriften Skolvärlden har listat de skolor som angett en konfessionell inriktning, och de kristna är i klar majoritet.
Hoppas ett beslut i frågan föregås av en grundlig utredning om vad som kan gå förlorat vid ett förbud.


måndag 5 mars 2018

Icketrosbekännelse


Människan skapade Gud efter sin avbild.
Mäktig, dömande och straffande från sin höga himmel.
En sträng fader med budord, blixt och dunder.
Människan föll darrande på knä och bad om nåd och hjälp.
Människan uppfann också Djävulen efter sin dåliga avbild.
Den Onde fick ta på sig allt jävelskap.
Det fanns i alla fall sånt som var värre än helvetet på jorden. Helvetet i Helvetet.
Därtill i ett helvete i evighet.

Människan skrev berättelsen om Jesus, Guds son, som tog på sig alla människans synder och lät sig korsfästas för att frälsa människan från ondo. Tack Jesus!

Människan började hitta på olika berättelser om Gud och Jesus
och blev osams om vilka historier som var de rätta.
Kristna, muslimer, judar, katoliker, protestanter, shiiter, sunniter, hinduer, buddister tvistade och slogs med varandra om detta.
Utan Djävulens inblandning.
Alla slogs med varandra om vem som var godast och bäst.

Mitt i alltsammans gick fromma människor omkring och bad för fred.
De blev sällan bönhörda.

Om jag skulle bli religiös skulle jag anamma min barnatro och tro på en god fader i himlen, inte så olik jultomten eller min egen farsa. Jag skulle vilja tro på den heliga ömma modern och den helige anden som sprider ljus och kunskap.
Närmast jag kommer den visionen i jordelivet är min hustru och ABF. Det är i alla fall ganska nära.
Och så alla själar som blivit änglar med vingar
som bland molnen sig svingar!

Men ingen i min himmel spelar tråkig harpa utan njuter i evigheten och äter av de söta frukterna i paradiset.
Där återser jag alla vänner som dött och vi kan sitta där på små mjuka moln med fötterna i en ystert porlande paradisbäck i värmande sol bland yppig grönska och snacka om vad som hänt sen sist vi sågs.
Som en evig retreat i södern.
Ni kommer alla efter och ansluter er.
Och om Ormen dyker upp och försöker fresta oss så vet vi ju hur det går så den lyssnar vi inte på.

Men tyvärr kommer jag inte dit. Min tro räcker inte till utan är mera krass.
Det finns ingen Gudfader i himlen som styr och ställer. Vi människor har oss själva att skylla för både gott och ont. Ingen hjälper oss ur ondo. Vi måste lita till oss själva.
Jorden är Aniara i vilken vi är fångade och som färdas genom rymden utan mål.

Då mitt liv är slut återvänder jag till samma eviga mörker som rådde innan jag föddes. Livet var en kort parentes. Allt mitt medvetande är slut och för evigt förlorat.
Amen.





onsdag 14 februari 2018

Arbetsmarknaden på alla hjärtans dag

I dagens SvD-ledare ägnar Per Gudmundson sina omsorger ”den svenska arbetsmarknadsmodellen” under rubriken "Svenska modellen avvecklar sig själv"
Man skulle kunna tro att den svenska samförståndsandan i dag, på alla hjärtans dag, slagit till på SvD:s ledarredaktion men så är det naturligtvis inte. Anledningen till ledaren är att ” Arbetsmarknadsekonomiska rådet” presenterat en rapport om fackens organisationsgrad och vad arbetsgivare tycker om kollektivavtal.

Arbetsmarknadsekonomiska rådet har funnits sedan april 2015 och upprättades och finansieras av Svenskt Näringsliv. Ordförande är Lars Calmfors.

Gudmundson skriver bland annat: ”Det går att på god grund ifrågasätta hela apparaten. (Den svenska modellen alltså). Den bygger på en föreställd intressekonflikt mellan arbetare och företagare, men i verkligheten har de två alltid snarare varit beroende av varandra. Nuförtiden har dessutom rollerna lösts upp. Arbetare har blivit ägare, genom aktier och pensionsfonder. Och därtill äger de själva produktionsmedlen, som numera finns i arbetskraftens humankapital snarare än i verkstadens maskinpark.”

Att det inte föreligger någon intressekonflikt mellan arbetsgivare och löntagare bara för att parterna samtidigt är beroende av varandra är ingen föreställning. Den är realitet som dagligen över hela den kapitalistiska världen visar sig.
Att löntagaren skulle äga produktionskapital genom att äga sin arbetskraft är rent stolligt liksom att hävda att löntagarens småposter av aktier pensionsfonder skulle innebära ägande av produktionsmedlen.
Har Gudmundson hört talas om löntagarfonderna? De skulle kanske ha förändrat ägarförhållandena.
Men de blev aldrig av på grund av näringslivets vilda och kompakta motstånd. En intressekonflikt så god som någon.

Men visst måste den svenska modellen, liksom allt annat, anpassas till samhällsfärändringar.
Jag tror nog att parterna på arbetsmarknaden är kapabla att klara den saken.



torsdag 1 februari 2018

Trovärdighet och opartiskhet?

 I SR:s policydokument står det att ”Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet.”
Det hördes inte mycket av i morgonens P1-intervju där Daniel Alling frågar två poliser om vad de tycker om att Dan Eliasson avgår som rikspolischef.

Inte heller märks det i medias allmänna rapportering om allianspolitikernas kritik av Eliasson.
Exempelvis i intervjuer med Tomas Tobé (M), exempel från SvD

Ett exempel på hederlig och opartisk kommentar kommer däremot från Eskilstuna Kurirens ledarredaktion i dag.

”Dan Eliasson har delvis en politisk bakgrund som sakkunnig och statssekreterare hos Laila Freivalds (S) och Thomas Bodström (S). Men Reinfeldtregeringen uppskattade hans kompetens och utnämnde honom två gånger till mycket krävande och viktiga generaldirektörsposter, först 2007 till Migrationsverket och sedan 2011 till Försäkringskassan. I båda fallen var moderata statsråd närmast ansvariga. Socialförsäkringsminister 2011 var en viss Ulf Kristerson (M), något som den partisekreteraraktige rättspolitiske talespersonen Tomas Tobé (M) kunde ha besvärat sig att tänka på.”

”Centraliseringen och omorganisationen av Polisen var inte Dan Eliassons påhitt. Den genomdrevs av justitieministern Beatrice Ask (M), med brett stöd i riksdagen, och en helt annan person var tänkt som rikspolischef. Dan Eliasson flyttades brådstörtat över från Försäkringskassan och åkte på en högst otacksam uppgift med en underfinansierad myndighet och en redan beslutad omskakande ändring av hela organisationen.”


onsdag 31 januari 2018

En vänster som pratar i sömnen

I dagens SvD ledare citerar Tove Lifvendahl under rubriken ”Unga,röda, matade och otacksamma” ett uttalande av Henrik Malmrot, förbundsordförande för Ung Vänster.  
"Ikeas ägare och grundare Ingvar Kamprad har dött. Han har byggt sin förmögenhet på att utnyttja människor i Sverige och andra delar av världen för att pressa löner och kostnader. Han har även skrivit bolaget i skatteparadis för att smita från skatten i Sverige. Det är tid att arbetarna får tillbaka det han stulit från dem. Vi är 150 000 arbetare som borde få dela på arvet."

Lifvendahl ironiserar över uttalandet.

Det är bara att hålla med Lifvendahl.
I en kapitalistisk värld som vår är Malmrots uttalande helt åt helsike och Lifvendahls har helt rätt.
Och utan att ett ögonblick hålla med Malmrot på en enda punkt kan jag ändå förstå att han gör sitt uttalande eftersom han tycks befinna sig i en socialistisk eller kommunistisk utopisk drömvärld.
Den som inte finns, och den som ingen ännu sett.

Det är det som är felet med en del av dagens vänsterretorik.

Men man får hoppas att Malmrot en dag i framtiden kan ta avstånd från sina ungdomssynder, bli förlåten och komma tillbaka till verkligheten.



måndag 29 januari 2018

Vad är klass?

 Är klass detsamma som ”klassidentitet” alltså individens egen uppfattning om vilken samhällsklass hen uppfattar sig tillhöra?
Eller är klass den faktiska ekonomiska, sociala och kulturella position i samhällshierarkin som olika grupper av människor faktiskt har?

En person kan, objektivt, tillhöra till exempel övre medelklass, men subjektivt anse sig tillhöra arbetarklass.
Stefan Löfven, kan man förmoda, är medleklass enligt den objektiva definitionen men upplever sig antagligen själv som arbetarklass.

Niels Stöber, Daniel Suhonen och Göran Therborn refererar 180128 på DN-Debatt till en undersökning som säger att ”Åtta av tio väljare anser att Sverige är ett klassamhälle”.
Alltså hur vi svenskar uppfattar vår egen klassposition.
De tycks ansluta sig till det subjektiva klassbegreppet.

En tredje definition av klass är Karl Marx´ som menade att klasstillhörigheten inte bestäms av levnadsstandarden eller till hur man själv uppfattar sin klassposition, utan av i vilket ekonomiskt och juridiskt förhållande olika samhällsgrupper faktiskt har till produktionsmedlen (kapital, fabriker, energiresurser, råvaror, naturresurser, patent, varumärken m.m.).
De som har makten över produktionsmedlen utgör överklassen och de som bara kan bidra med sin arbetskraft i produktionen är arbetarklass.
I det kapitalistiska samhället tvingas arbetarklassen att sälja sin arbetskraft (genom lönearbete) till den härskande överklassen.

Om en löntagare äger villa, Volvobil och värdepapper är hen därför inte överklass. Eller om en arbetare har bildat sig och blivit doktor i sociologi så har denne knappast gjort en klassresa med Marx´ definition så länge hen inte beslutar över ett företag med anställda eller skaffat sig annat produktionskapital.
Ingvar Kamprad gjorde under sitt liv en klassresa.

Frågan i den refererade Novusundersökningen löd: ”Tycker du att Sverige i dag är ett klassamhälle?”.
Vad betyder det att ”svenska folket” som svar på den frågan anser att Sverige är ”att Sverige är ett klassamhälle”?

Att det finns både rika och fattiga, både mäktiga och vanmäktiga överallt i världen är uppenbart och det är troligt att de flesta tillfrågade svarar på frågan utifrån detta välkända faktum.