Skilj på förhandlingsbud och förhandlingsresultat

Sossarnas överenskommelse om att samregera med L och C (de 73 punkterna, januariavtalet) har fått många att bli förbannade och ingen att bli glad.

Så kan det vara med kompromisser – ingen blir glad. Ändå kan dessa kompromisser vara nödvändiga.

För att förstå att bedöma resultatet av en kompromiss måste man förstå vad alternativen kunde blivit.

Med överenskommelsen ville s uppnå:

1) att splittra den borgerliga alliansen. (Lyckades)
2) hindra Moderater och Kristdemokrater som stödde sig på Sverigedemokrater att bilda regering. (Lyckades)
3) att behålla regeringsinitiativet (Lyckades delvis)

De som nu skäller över innehållet i överenskommelsen måste ta ställning till om 1) och 2) skulle ha varit bättre. De flesta borgerliga väljare anser ju det.
Kritiker kan ju alltid säga att avtalet visserligen var nödvändigt men förhandlingsresultat var för dåligt.
Som Göran Greider i sitt majtal.

Ett förhandlingsresultat kan alltid kritiseras efteråt. Parterna i förhandlingen kan alltid beskyllas för att ha sålt sig för billigt och betalat för dyrt.
Men även detta måste ses i ljuset av de övergripande målen.

Vänsterpartiet har presenterat en lista med 73 punkter som de skulle ha förhandlat. Därmed visar de att de inte begriper vad en förhandling är. V:s lista är ett förhandlingsbud. Inte ett förhandlingsresultat.
Jonas Sjöstedt är också beredd att fälla regeringen om det blir förändringar av arbetsrätten och strejkrätten. 

I det projektet får han säkert stöd av M, KD och SD.

Reformisterna

Reformisternas krav på en mer socialdemokratisk politik kan verka lockande med krav på höga skatter för de rika och ökad välfärd för de fattiga. Med hjärtat vill man gärna ansluta sig till kraven.

Men den politiskt erfarne inser snart att Reformisternas krav kanske skulle kunna vara genomförbara bara om socialdemokratin hade diktatorisk makt eller åtminstone 60 procent av väljarna bakom sig.
Men så ser det inte ut.
Som väl är har inte sossarna diktatorisk makt.
Och när det gäller väljarstödet har partiet fått högst 53 procent av väljarna. Det var 1940.
Sanningen är att sossarna i decennier har varit i minoritet gentemot borgerligheten.

Företrädare för Reformisterna invänder att deras förslag skulle öka antalet socialdemokratiska väljare.
Det finns inget som talar för det. Tvärt om.

Problemet med Reformisterna är att de ställer en vänsterdröm mot en kapitalistisk verklighet. Drömmen är vacker men all politik handlar om hur vi ska förhålla oss till den ekonomiska, sociala och kulturella kapitalistiska verkligheten.
Väljarna känner detta intuitivt.
Om inte skulle de ha gått till V.

Vänsterpartister har sedan starten 1917 beskyllt socialdemokratin för att ha svikit sina ideal och sin ideologi.
Ibland säger vänsterpartisterna att de är de verkliga bärarna av de socialdemokratiska idealen.
Kan så vara. Men i en demokrati krävs det väljarnas och riksdagens stöd för att kunna driva någon som helst politik.

Röstsiffrorna för vänstern under hundra år har legat på högst 12 procent vanligen kring 6.

Socialdemokraterna har fått lägst 28 procent (1911 och 2018) och högst 53 procent 1940. Snittet ligger runt 30.

Om de borgerliga i riksdagen - M, SD, C, Kd och L - går samman har de majoritet över S, Mp och V.

Jag anser att socialdemokratins uppgift inte är att drömma utan att förändra verkligheten bit för bit, i med- och motgångar. Att ibland, då det är nödvändigt, ta ett steg tillbaka för att i framtiden kunna ta två steg framåt.
D.v.s. att driva en socialdemokratisk socialliberal politik.

Reformisterna

DN Ledare Erik Helmerson: Reformisterna är inget hot mot S ”högersväng”

AB Debatt Vänsternostalgi räddar inte socialdemokraterna 

Det dånar uti politikens krater

Vi väljare har den riksdag vi förtjänar och har valt.

 I regeringsbildningen har de etablerade riksdagspartierna gått in för att hålla SD utanför besluten i rikspolitiken.
Hela regeringsbildningskrånglet syftar ju till det.
Dock har M och Kd kunnat tänka sig att få passivt stöd från SD.

 Stefan Lövfen har i regeringsförhandlingarna skickligt manövrerat för att åstadkomma en majoritet utan att SD kunnat utnyttja sin vågmästarställning och att samtidigt splittra Alliansen. Han har verkligen lyckats.
Nu har S, Mp, L och C, efter 131 dagar, samlats kring ett gemensamt regeringsprogram.
Alternativet hade varit att släppa fram de tre konservativa partierna M¸Kd och SD.

Många politiska kommentatorer är sura och en och annan vänsterpartist anser att det vore bättre att S inte skulle ha kompromissat så mycket.
De föredrar alltså att M och K med stöd av SD skulle ha bildat regering.
Vänstern hotar med att fälla den nya regeringen och släppa fram den konservativa konstellationen om den nya regeringen genomför sitt program.

Det dånar i politikens krater.


Utkast till sakpolitisk överenskommelse mellan Socialdemokraterna,Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet de gröna

Kan kontrapropositionsvotering vara nyckeln?

Den valda riksdagen representerar svenska folkets politiska vilja.

Så, varför inte låta riksdagen ta sitt ansvar och välja statsminister och budget?

 Riksdagen är partipolitiskt sammansatt efter proportionella val medan riksdagens beslut ska fattas efter majoritetsomröstning.

Detta kräver att ordföranden, talmannen, inför riksdagen ställer de olika förslagen till statsminister och budgetar i kontrapropositionsvoteringar.
Kontrapropositionsvotering används i mötessammanhang om det finns fler än två förslag som inte går att förena med varandra och ett majoritetsbeslut behöver vaskas fram

Det innebär att två och två av de liggande förslagen ställs emot varandra tills det bara finns ett förslag kvar som kan ställas mot avslag. Mötesordförande föreslår i vilken ordning de olika yrkandena ska behandlas. Det liknar en cupturnering.
Exempel:

Statsminister (tre förslag)
Ordföranden utser Löfven som huvudförslag (Eftersom denne företräder det största partiet) Därefter ska ett motförslag till Löfven utses. Riksdagen röstar mellan Kristerson och Lööf som motförslag.
Vinnande förslag ställs mot Löfven.

När det gäller de olika budgeterna.

S budgeten utses till huvudförslag (Eftersom S företräder det största partiet)
Därefter ska ett motförslag till S-budgeten utses. Riksdagen röstar mellan
M/Kd, C, L, V, SD budgeterna genom att dessa ställs två och två mot varandra
tills ett motförslag föreligger.
Vilka som ska ställas mot varandra avgörs genom en särskild omröstning.

Kontrapropositionsvotering används för att få fram ett vinnande förslag som kan få majoritet i en omröstning.

Har jag missat något? Rätta mig om jag har fel.

Den partipolitiska kartan stämmer inte med det ideologiska landskapet.

Redan 1949 konstaterade Herbert Tingsten i sitt verk ”Socialdemokratins idéutveckling” att socialdemokraterna inte var ett socialistiskt utan i realiteten ett socialliberalt parti.

Efter öststatskommunismens fall har ”kommunism” och ”socialism” blivit döda begrepp.
Ingen, eller mycket få, tror i dag att socialism kommer att bli verklighet under vår egen, våra barns eller våra barnbarns livstid. Socialismens idé är en vacker utopi.
Den praktiska politik som kallat sig socialistisk, ”den reella socialismen”, har inte kunnat förverkliga socialismens grundidé – individens fulla frihet – utan har i stället skapat motsatsen: ofrihet och tvång.

Den kinesiska formen av ”socialism” är ett exempel på hur den politiska eliten, i det parti som kallar sig kommunistiskt, för att kunna åstadkomma välfärd, har tvingats att skapa en stat av rå statskapitalism i stället för socialism eller kommunism.

Det är alltså inte konstigt att socialliberalismen har ersatt socialism som vänsterns ideologiska grund.

Den socialistiska retoriken finns nu visserligen kvar hos mindre partier som SKP, Socialistiska Partiet m.fl. samt inom mindre grupper inom S och V, men de är obetydliga i den praktiska politiken.

Ser man ut över det som kallas ”västvärlden” så består det synliga ideologiska landskapet i dag bara av tre egentliga grundideologier inom politiken: Konservatism (Inklusive dess extremvariant fascism), nyliberalism och socialliberalism. Dessa tre ideologier finns mer eller mindre genomgående, i olika proportioner, i de gamla partistrukturerna.

Socialliberalismen förenar frihetstanken med tanken på jämlikhet och solidaritet. Den sociala dimensionen är viktig. Demokratin vilar på människor i samverkan och politikens möjlighet att omfördela samhällsresurserna för det gemensammas bästa. Ekonomisk, social och kulturell demokrati och jämlikhet är målet.

Nyliberalerna betonar den individuella friheten på bekostnad av jämlikheten och solidariteten.
Ekonomisk, social och kulturell jämlikhet är inte möjlig, inte ens önskvärd, eftersom en sådan skulle hämma friheten.
Demokratin vilar på den enskildes initiativ och individuella strävanden. Samhället ska ledas av så litet politik som möjligt eftersom välfärden bäst utvecklas i fullständig ekonomisk frihet. Frånvaron av politik är högsta formen för demokrati.

De konservativa vill bevara gamla beprövade värden, bygga på traditioner och kulturell gemenskap.
Nationen, religionen, etnicitet är viktiga samhällsinstitutioner som man bör slå vakt om.

Sverigedemokrater, kristdemokrater, moderater grundas på konservativa värderingar. Men, i varje fall kd och m, har en andel anhängare som omfattar nyliberala och socialliberala idéer. Konservativa moderater har gått till SD.
Centern och folkpartiet är ideologiskt splittrade mellan ny- och socialliberaler även om partierna i dag domineras av nyliberaler i ledningen.
Socialdemokratin är fortfarande socialliberalt men hyser också nyliberaler i sina led. Mindre grupper inom partiet kallar sig för socialister.
Miljöpartiet är socialliberalt men hyser också konservativa (tillväxt- och civilisationskritiska) krafter.
Vänsterpartiet domineras av socialliberaler även om den gamla partistrukturen ännu klamrar sig fast vid en gammal socialistisk retorik.

Begrepp som ”vänster” och ”höger” är inte längre lika tydliga som förr sedan socialismen försvunnit. ”Höger” innebär en diffus borgerlighet.
Begreppet borgerligheten är heller inte så tydligt som förr. Är inte alla partier idag borgerliga sedan ”socialistiska” partier försvunnit?

I dag betecknas ”vänstern” inom socialdemokratin som sympatiserande med statliga regleringar, radikal lagstiftning för att säkra jämlikheten och större tro på politiska lösningar av samhällsproblem. Medan ”högern” i partiet lutar åt nyliberalism.

Den nyliberala ideologin har under ett par decennier dominerat allianspartierna. Men nu ser vi hur de socialliberala idéerna allt mer vill gör sig gällande som en mer eller mindre organiserad opposition inom partierna.

Vi läser om hur Kristdemokraternas nya partiledare Ebba Busch Thor vill vrida Kd.s politik åt höger, vilket måste tolkas som att hon vill ha ett mer nyliberalt parti med konservativa inslag. Socialliberalerna inom partiet får svårare att vara kvar.

Inom alla allianspartierna finns således en socialliberal opposition mot nyliberalismen.

Om inte den konserverande partistrukturen hindrade skulle det politiska landskapet i Sverige förändras så att väljare, sympatisörer och medlemmar från socialdemokrater, vänsterpartiet, folkpartiet, centern och miljöpartiet skulle kunna enas inom ett socialliberalt parti.

Som ideologisk motståndare till detta skulle ett nyliberalt parti komma att bildas med delar av moderater, folkpartiet, centern och socialdemokrater.

Den tredje politiska kraften i svensk politik kunde bli ett värdekonservativt parti bestående av f.d.  kristdemokrater, moderater och sverigedemokrater.

Men även om en sådan renodling inte uppstår finns de tre dominerande ideologierna inom hela det politiska fältet och inom de olika politiska partierna.

Det är detta faktum som stökar till politiken i dag genom att väljarna blir mer eller mindre vilsna och osäkra, att de i sista stund och nästan slumpmässigt bestämmer sig för vad de ska rösta på och lättare rör sig mellan de olika politiska partierna.

Den partipolitiska kartan stämmer inte längre med det politiska ideologiska landskapet.

Kajsa Ekis Ekman i DN ”Nyliberalism så funkar den”

Stig-Björn Ljunggren om nyliberalism 

Ledare i Dalarnas Tidning 

SvD Ledare

DI