måndag 30 september 2019

Det är inte politiska beslut som skapat historien eller som skapar framtiden.


Det är främst människors skapande arbete och produktion som är grunden för samhällsutvecklingen.
Människors upptäckter och uppfinningar, investeringar och kreativitet har drivit på den tekniska utvecklingen som i sin tur skapat nya förutsättningar för försörjning och framsteg.
Politiken har anpassat sig till de nya ekonomiska, sociala och kulturella strukturerna.

Exempel: I dag är fossila bränslen – olja och kol - den största primärenergikällan på jorden.
”Vi” klarar oss inte utan att använda fossila bränslen även om användningen skapar ett antal stora miljöproblem. Det allvarligaste av dessa är den globala uppvärmningen. ”Vi” har kommit till insikt om att ”vi” måste sluta köra bensindrivna bilar, flyga och slösa på fossila bränslen som ökar risken för stora miljökatastrofer.  
Men vad ska ”vi” göra?
Varför fortsätter ”vi” att ändå använda petroleum och kol?

Jag tror att det beror på att det oftast inte finns några alternativ. ”Vi” är fångna i den globala ekonomiska struktur som skapats under de senaste 300 åren.
De alternativ som nu skapas är (ännu) inte tillräckliga.

Enorma resurser har satsats på att bygga upp petroleumindustrin, raffinaderier och distribution av olja.
Kapitalägare räknar med stora vinster från hanteringen, konsumenterna är beroende av att få bensin till sina bilar, båtar och flyg. Industrier och marknader har växt fram som är beroende av oljeprodukter för sin produktion.
Miljontals löntagare är beroende av att få arbete och inkomst inom hela denna verksamhet.
Alltsammans skapar tillväxt som förser en växande världsbefolkning med livsförutsättningar, hålls igång genom att investerarna räknar med vinster på sina satsade kapital, att kapitalägarna stöder sig på äganderätten och att lönearbetet är den viktigaste formen för relationer mellan kapitalägare (investerare) och arbetare (löntagare).

Om man vill att exploateringen av fossila bränslen ska upphöra måste man alltså tvinga kapitalägare att avstå från sina vinster, man måste ingripa i äganderätten och ge löntagarna alternativa inkomstmöjligheter.
Teoretiskt skulle detta kunna ske genom att hårt beskatta investerare, oljeproducenter och konsumenter. Men är det praktiskt möjligt?
Vilken högre ordning skulle kunna åstadkomma detta?

Vilka länder tjänar på att ta upp och sälja olja?




torsdag 19 september 2019

Varför gör politikerna ingenting?


Vi – folket – har till skillnad mot politikerna förstått allvaret i den globala uppvärmningen. Så därför måste det till en folkopinion som kan väcka de styrande. 
En variant på denna uppfattning är att politikerna vet, men inte vågar göra något för att de då riskerar att förlora väljare. Men varför skulle inte politikerna veta det som alla ”vi” andra vet? Frågan är vad politikerna kan göra.

Klimatförändringarna liksom många andra, ekonomiska, sociala och kulturella problem, eller som det heter utmaningar, är globala.
Som sådana måste de lösas globalt.

FN räknar med att det finns 201 självständiga länder i världen. Alla med olika politiska system. Alla med regeringar av skilda ideologier. Alla med olika ekonomiska intressen och med större eller mindre global makt. Om de är demokratiska stater finns det olika partier med skilda åsikter om vad som bör göras.
Alla har olika förutsättningar för att lösa sina energiproblem. Några eldar med kol eller olja, andra kör med kärnkraft, en del har resurser för vattenkraft o.s.v.

Utvecklingsländernas ledare anser att det är industriländerna som exploaterat naturresurserna under flera hundra år så varför ska nu de, när de ska komma ifatt, hindras av inskränkningar.
Skilda ekonomiska intressen - ägare av multinationella företag, producenter, investerare, fondspekulanter m.fl. - står bakom de olika energislagen.
Vi, folket, är alltså inte en enhetlig hop utan splittrade i oändligt många intressefraktioner med ofta motsatta föreställningar om vad som bör göras. Vi är inordnade i olika ekonomiska, sociala och kulturella nivåer i samhällshierarkin.
Låt oss säga att de flesta människor har förstått vad vetenskapen kommit fram till, nämligen att klimatförändringarna starkt påverkats av mänsklighetens överanvändning av fossila bränslen. Ändå fortsätter ”vi” att som aldrig förr att köra bensindrivna fordon. Vi flyger mer än någonsin. Använder kolkraft som aldrig tidigare. Regnskogar skövlas, arter decimeras, hav skitas ner, luft försämras. Kan det vara för att det är mest rationellt för ”oss”?
”Lösningarna” på problemen t.ex. elbilar skapar nya klimatproblem. Elbatterierna kräver exploatering av nya naturresurser och kemiska produkter.
Och vad betyder "folkmeningen"?
En stor majoritet av världens befolkning – vi - vill inte ha krig. Ändå krigas det ständigt. Ett tredje världskrig hotar att bryta ut. Ett upptrappat handelskrig mellan världens största ekonomier, strid om oljeresurser och andra intressekonflikter triggar statsledningar att använda sina militära resurser. Upprustningen är i full gång. Vapenindustrin ser gärna att de kan sälja mer och bli av med sina lager.

Ingen nationell regering rår på de ekonomiska, sociala och kulturella strukturer som styr utvecklingen. Och så länge kapitalismen samtidigt levererar välstånd vill ingen göra någon förändring.

FN är väl bäst lämpad för att göra något, men FN är beroende av att de 193 medlemsländerna kommer överens. FN har satt upp 17 globala mål för att göra världen bättre.


lördag 14 september 2019

En dystopisk betraktelse


Vi - världens 7.5 miljarder människor - lever i en ekonomisk, social och kulturell struktur - kapitalismen.
Kapitalismen innebär bl.a. att förutsättningen för den globala ekonomiska utvecklingen bygger på profit, konkurrens, exploatering av människor och natur, kapitalkoncentration, spekulation, lönearbete, enskilt ägande av kapital och produktionsmedel, massproduktion och masskonsumtion.

Kapitalismen är en tät väv och ett komplext system av arbete, produktion, hantverk, teknik, innovationer, rättsordningar, handel, traditioner och människors strävanden som inte låter sig rubbas på kort sikt och som utvecklats historiskt sedan pengar började användas.
De senaste trehundra åren har kapitalismen skapat en enorm teknisk utveckling och ökat arbetets och produktionens förmåga att skapa en materiell tillväxt som kan försörja en snabbt växande mänsklighet.

Fram till år 1900 har européer dessutom lyckats upptäcka, erövra och befolka andra kontinenter. Kolonialismen, som utgör ett steg i kapitalismens utveckling, inte bara hämtade hem resurser till Europa utan exporterade även överflödig arbetskraft till Amerika och Australien. Idag finns inte längre den möjligheten. Vårt klot har krympt.

Men samtidigt som den har skapat resurser är kapitalismen dålig på att fördela resurserna vilket gett upphov till stora skillnader mellan rika och fattiga länder, landsändar och regioner och mellan enskilda människor. Överexploateringen av naturresurser har lett fram till dagens miljökatastrof. Kampen om resurser har orsakat krig och miljöpåverkan.
Oljan är ett exempel. Oljan är en av förutsättningarna för industrialismen. Vi är alla beroende av den.
Världens oljeresurser har orsakat krig, oljan är nödvändig för bilproduktionen och bilkonsumtionen, plastindustrin, vägbyggande m.m.
Utan oljan stannar världen.

Politikerna och de politiska ideologierna förhåller sig olika till kapitalismen.
De dogmatiska liberalerna anser att man bör låta kapitalismen sköta sig själv, utan inblandning från staten. Kapitalismens självläkande krafter kommer att reparera det som sargat människa och natur.
Socialliberalerna anser att politiska ingrepp är nödvändiga för att rätta till kapitalismens omänskliga biverkningar.
Socialister, kommunister, syndikalister vill ersätta kapitalismen med andra system. Detta har dock, än så länge, visat sig praktiskt omöjligt.
Diverse konservativa politiker och ideologier vägrar att se kapitalismen.
 
Trots att en stor del av mänskligheten hyser en stark vilja att värna miljön och en avsky för krig kommer strukturerna att styra utvecklingen.
Trots att ”vi” vet att det är på väg att gå åt helsike går vi obevekligen mot ett antal katastrofer.
Tror du inte, till exempel, att en överväldigande majoritet av mänskligheten avskyr krig?
De flesta begriper att ingen har att vinna på krig. Ingen vettig människa vill ha krig.
Men maktstrukturerna kommer ideligen i kollisionskurs med varandra och skapar krigsrisker som till sist utlöses och utplånar en del av mänskligheten.
Det är inte enbart politiska eller ideologiska motsättningar som skapar risken för krig utan också kluster av dolda men starka ekonomiska intressen och sociala motsättningar.

Skulle en 16-årig fredsängel kunna frälsa mänskligheten från krig?
Det finns fredsorganisationer men frågan är om de kan hindra krig.
Politiska partier kan ha avrustning i sina program men plötsligt ökar krigsrisken.

Om världens materiella utveckling bygger på att det globala kapitalet växer genom stordrift, exploatering av människor och miljö, konkurrens och profit, enskilt ägande av produktionsmedel, ekonomiska och sociala makthierarkier, kapitalkoncentration till ett litet antal makthavare utanför politikens makt o.s.v. Kan nationella politiker göra så mycket då?
Förändras något i grunden om ”vi” slutar flyga, köra bil och överkonsumera då det ändå är masskonsumtionen som är en förutsättning för att vi löntagare ska kunna försörja oss.
Politikerna kan inte, hur gärna de än vill, få ett grepp över detta oöverskådliga sammelsurium av motsatta särintressen som det saknas institutionella lösningar för att hantera.
Politikerna kan inte, utom marginellt, rå på den kapitalistiska världsordningen som är sammansatt av tusentals ekonomiska, sociala och kulturella strukturer
Det skulle behövas en upplyst dirigerande världsmakt som vrider allt till rätta. Men vi önskar den inte. En sådan kan inte komma till stånd inom demokratin.
Ska man därför ge upp och låta allt gå åt helvete?

De flesta anser nog att det ändå löser sig. Politikerna kan, om de bara vill och blir medvetna om problemet, vrida utvecklingen rätt. Vi har ju organisationer som FN, EU och andra. Vi har folkrörelser och intresseorganisationer.
Nyliberalen Johan Norberg är, trots allt, optimistisk om utvecklingen. Det kapitalistiska systemets inneboende dynamik och självläkande kraft kommer att lösa problemen och ta världen till nya höjder. Se bara vad som hänt de senaste seklerna för att öka välståndet och välfärden för flertalet, säger han.

Dogmatiska ”marxister” anser att kapitalismen går mot sin undergång.
Anton Pannekoek ”Teorin om kapitalismens sammanbrott”, 1934
Andra ser nya möjligheter bortom kapitalismen
Paul Mason ”Postkapitalismen” Oktober 2015
Global Klimatstrejk

söndag 8 september 2019

Är det möjligt att vara antikapitalist?


Immanuel Wallerstein, amerikansk sociolog, ekonomihistoriker och världssystemanalytiker, dog den 31 augusti i år, 88 år gammal.
Han öppnade mina ögon för att kapitalism är den rådande globala världsordningen som historiskt vuxit fram under årtusenden.
Tidigare hade jag en diffus uppfattning att kapitalism är en sorts ideologisk röra av industrialism, kapitalisters girighet och konspirationer, liberalism och marknadsekonomisk urspåring.
Som så många inom vänstern.

Efter att ha läst ”Den historiska kapitalismen” Arbetarkultur, 1985 har jag en diffus uppfattning om att den kapitalistiska världsekonomin är ett enormt sammansatt historiskt faktum av många ekonomiska, sociala och kulturella system och strukturer.

Wallerstein är något för teoretisk för att jag ska snappa allt i hans texter och kanske har jag missuppfattat honom en del. Men med hjälp av historikern Fernand Baudels stora verk ”Civilisationer och kapitalism 1400-1800 I-III” och ”Kapitalismens dynamik” tycker jag mig bättre ha förstått vad kapitalism är. 

Wallerstein fortsatte Marx´ analyser av kapitalismen. Mycket har Wallerstein och Baudel lärt mig att bättre förstå världens utveckling.
Inte för att jag har tagit vare sig Marx eller Wallerstein rätt av. Man får tänka litet själv också och kanske läsa Carl Poppers kritik av Marx för att själv kunna bilda sig en uppfattning.
Dessutom har jag lärt mig att man samtidigt kan vara sosse, socialliberal och marxist.

Men jag reagerar på att Immanuel Wallerstein  i dödsrunorna kallas för ”antikapitalist”.

Om Wallerstein