Lönsamma miljöbovar slipper undan. Skattebetalarna får stå för kostnaderna.

I SvT P1 Rapport 18 juli 2021 klockan 18.30 visades en ny testmetod för att spåra föroreningar i Östersjön. Metoden har utvecklats av Mittuniversitet.

Industrier utefter Norrlandskusten har under decennier släppt ut föroreningar – bly, kadmium, arsenik och kvicksilver - som samlats på havsbottnen.
I Rapportinslaget får vi följa forskarna vid ett mycket förorenat havsområde utanför SCA Östrands massafabrik i Timrå.
I dag kanske företaget inte släpper ut gifter i havet, men annat var det förr. Och det är den gamla skiten som fortfarande kan vara en miljöfara.

Vad jag vet är SCA varit ett mycket lönsamt företag.

Det finns för övrigt gott om företag som under decennier skapat stora vinster och givit aktieägarna god utdelning och samtidigt vållat miljökatastrofer som först i dag uppmärksammas.
Företag som under många år givit sina ägare stora vinster visar sig så småningom under sin produktionstid ha orsakat miljöförstörelse och sjukdom som staten och kommunerna tvingas ta hand om.
Och det handlar inte bara om koldioxidutsläpp.

Ett känt exempel är Lomma Eternit en asbestcementfabrik. Fabriken stängdes 1977 efter att arbetare hade blivit sjuka på grund av arbete med asbest. Företaget hette ända sedan starten 1906 Skandinaviska Eternit AB. På produkterna stämplades "Lomma Eternit". Företaget ägdes av Skånska Cement (Cementa, Euroc).
Eternitfabriken etablerades 1906 och förblev under hela sin verksamhetstid Sveriges största producent av Eternit. Fabriken hade 37 arbetare år 1923 och 293 arbetare år 1937.

På 1970-talet blev larmrapporter om asbest allmänt kända. Asbestfibrer sätter sig i lungvävnad och orsakar flera sjukdomar, bland annat cancer. Asbestfibrer ingick i tillverkningen av eternitprodukter, och eftersom produktionsprocessen då inte hade några högt ställda säkerhetskrav för asbesthanteringen, så andades många av fabriksarbetarna in fiberhaltig luft. Till sist hade hälsoproblemen blivit så stora hos dem som arbetade med materialet att fabriken fick stängas 1977, sedan asbesthantering gradvis hade förbjudits.
Det finns många liknande exempel.

Medan löntagarna arbetat sig till döds har aktieägarna kunnat göra vinster på produktionen.
Och medan aktieägarna kammade hem aktieutdelningar och aktievinster blev löntagare sjuka eller dog och skattebetalare och samhälle får sopa upp efter företagens miljöförstörelser.

SvT P1 Rapport 18 juli 2021 klockan 18.30

SCA Östrands massafabrik i Timrå. På fabrikens webbplats får man veta att fabriken är världsledande.

SCA:s utdelningar 

Min blogg 3 juni 2014 Löntagarna tar de största riskerna 

Det är inte politiska beslut som skapat historien eller som skapar framtiden.

Det är främst människors skapande arbete och produktion som är grunden för samhällsutvecklingen.

Människors upptäckter och uppfinningar, investeringar och kreativitet har drivit på den tekniska utvecklingen som i sin tur skapat nya förutsättningar för försörjning och framsteg.
Politiken har anpassat sig till de nya ekonomiska, sociala och kulturella strukturerna.

Exempel: I dag är fossila bränslen – olja och kol - den största primärenergikällan på jorden.
”Vi” klarar oss inte utan att använda fossila bränslen även om användningen skapar ett antal stora miljöproblem. Det allvarligaste av dessa är den globala uppvärmningen. ”Vi” har kommit till insikt om att ”vi” måste sluta köra bensindrivna bilar, flyga och slösa på fossila bränslen som ökar risken för stora miljökatastrofer.  
Men vad ska ”vi” göra?
Varför fortsätter ”vi” att ändå använda petroleum och kol?

Jag tror att det beror på att det oftast inte finns några alternativ. ”Vi” är fångna i den globala ekonomiska struktur som skapats under de senaste 300 åren.
De alternativ som nu skapas är (ännu) inte tillräckliga.

Enorma resurser har satsats på att bygga upp petroleumindustrin, raffinaderier och distribution av olja.
Kapitalägare räknar med stora vinster från hanteringen, konsumenterna är beroende av att få bensin till sina bilar, båtar och flyg. Industrier och marknader har växt fram som är beroende av oljeprodukter för sin produktion.
Miljontals löntagare är beroende av att få arbete och inkomst inom hela denna verksamhet.
Alltsammans skapar tillväxt som förser en växande världsbefolkning med livsförutsättningar, hålls igång genom att investerarna räknar med vinster på sina satsade kapital, att kapitalägarna stöder sig på äganderätten och att lönearbetet är den viktigaste formen för relationer mellan kapitalägare (investerare) och arbetare (löntagare).

Om man vill att exploateringen av fossila bränslen ska upphöra måste man alltså tvinga kapitalägare att avstå från sina vinster, man måste ingripa i äganderätten och ge löntagarna alternativa inkomstmöjligheter.
Teoretiskt skulle detta kunna ske genom att hårt beskatta investerare, oljeproducenter och konsumenter. Men är det praktiskt möjligt?
Vilken högre ordning skulle kunna åstadkomma detta?

Vilka länder tjänar på att ta upp och sälja olja?

Vilka företag tjänar på att ta upp och sälja olja?

Vilka använder petroleumprodukter?

Sju av världens största företag tjänar på oljan

Vill du ha bra eller billig vård?

Vinster i kommersiella verksamheter är inte fel. Vinster är ett mått på ekonomiskt överskott i en verksamhet. Överskott kan vara ett tecken på att verksamheten skötts bra och effektivt.

Vinster i välfärden behöver inte vara fel. Vinster i välfärden kan uppstå i en väl fungerande rationellt driven välfärd.

Men lönsamhet och vinster, i till exempel vården, behöver inte vara ett kvitto på att vården är bra.
Det viktiga måttet på ett gott resultat i vården måste väl visa att de sjuka blir friska.

Lönsamheten i vården bör väl inte endast mätas i verksamhetens bokslut per budgetår utan i hur många sjuka som blir fria från sin sjukdom.
Kostnad och uppnått behandlingsresultat behöver väl åtminstone i jämföras med varandra?
När jag anlitar vården vill jag, även som skattebetalare, i första hand bli frisk oavsett om insatsen varit lönsam eller inte.

Vårdapparaten kräver resurser för etablering och drift. Det behövs pengar för investering, bra personal i tillräcklig mängd, drift under dygnets alla timmar varje dag om året, utveckling av teknik och organisation, materiel, forskning och mycket annat.

Oavsett om det handlar om privat eller offentligt driven vård betalas större delen av driftskostnaderna med skattepengar.
De privata vårdföretagen får pengar från landstinget som får sina medel från skattebetalarna.
Vården kostar oss skattebetalare och måste få kosta.

Det här förefaller självklart. Men inte för alla. Inte för marknadsfundamentalister på SvD:s ledarredaktion som anser att det i första hand måste vara lönsamt att vårda sjuka. Verksamheten ska vara lönsam i pengar räknat.
Det anser Maria Ludvigsson i dagens SvD-ledare ”Varför redovisas inte vårdensmiljardförluster?”

Efter att ha målat upp en skräckbild av hur vården inte fungerar hänvisar Ludvigsson till Nima Sanandaji, vd i tankesmedjan ECEPR, som i en ”rapport” har granskat offentligt drivna storsjukhus ekonomi. Sanandaji som tidigare har varit ordförande i Fria Moderata Studentföreningen i Göteborg finner att sjukvården lider av stora ekonomiska förluster. Sjukhusen är inte lönsamma!

På ett ställe skriver han: ”Vinster uppstår då företagen kan leverera efterfrågade tjänster till ett lägre pris än den peng som ges för utförande av olika välfärdstjänster. Om företagens tjänster inte är tillräckligt efterfrågade, eller om kostnaderna inte hålls i schack, kan de gå med förlust.”

Efterfrågade? Om jag får en stroke, inte fan börjar jag därför leta i en katalog efter billigaste vård. Jag behöver hjälp direkt. Av någon som kan hjälpa mig.
Sjukdom är inget behov som gör att jag efterfrågar eller väljer tjänster. Vård väljer jag inte på samma sätt som då jag i butiken väljer mellan tandkrämer, pastasorter, whiskeymärken eller bilmodeller.

Sanandaji jämför inte kostnaderna med de medicinska och sociala resultaten, och inte heller med andra länders verksamheter. En sådan jämförelse är intressant eftersom olika länder organiserar sin sjukvård på olika sätt och för att det finns andra jämförbara faktorer om påverkar utfallet.

Man kan till exempel jämföra kostnader för hälso- och sjukvård i förhållande till landets bruttonationalprodukt (BNP).
Enligt Socialstyrelsens, ”Ekonomiska analyser” så är det stora skillnader mellan ländernas hälso- och sjukvårdskostnader. USA lägger hela 17,7 procent av BNP på hälso- och sjukvård, medan Luxemburg endast lägger 6,6 procent. Sverige ligger mitt emellan dessa länder med 9,5 procent av BNP.


Naturligvis är det viktigt att hålla ett öga på kostnadsutvecklingen inom sjukvården. Skattebetalarna har rätt att kräva valuta för sina pengar. Men kostnaderna måste alltid jämföras med uppsatta mål, verksamhetens metoder och med medicinskt och socialt utfall av verksamheten.

Att som Ludvigsson och Sanandaji stirra sig blind på enbart kostnaderna verkar ganska enfaldigt.

Menar Ludvigsson och Sanandaji att ”lönsamhet” är viktigare än människors hälsa? Det vore i så fall en krämarcynism utan like.
Eller är deras texter ett tecken på dumhet?
Eller handlar det om att de nyliberala dogmerna gör dem blinda för att vård är humanism och inte affär?
Jag tror att det handlar om det sist nämnda.

Nima Sanandaji ”Förluster i välfärden – en studie av svenskasjukhus”
Nima Sanandaji i Dagens Samhälle (28 juni) 

”Vinster i välfärden är ett feltänk.” Anne Marie Pålsson,tidigare riksdagsledmot för moderaterna , håller en föreläsning 2015 på KEFURådet för kommunalekonomisk forskning och utbildning 

Expressen "Sveriges bästa sjukhus”

Socialstyrelsen, Ekonomiska analyser ”Tillståndet ochutvecklingen inom hälso- och sjukvård och socialtjänst” 

Var finns fakta om privatiseringen av välfärden?

Utredningen om reglering av offentlig finansiering av privatutförda välfärdstjänster kommer att presenteras den 1 november 2016. Ett regeringsförslag blir aktuellt under våren 2017.

Enligt direktiven ska utredningen bland annat:

”Föreslå vilka krav som bör ställas på privata utförare av välfärdstjänster för att uppnå målet att överskott som huvudregel ska återinvesteras i den verksamhet som de är avsedda för.
Undersöka hur regelverket som styr upphandling av bl.a. sociala tjänster kan förenklas och göras mer flexibelt och lämna förslag på hur förutsättningarna för den idéburna sektorn kan förbättras.
Utvärdera de regler som gäller tillfälliga asylboenden och lämna förslag på åtgärder som innebär krav på att privata aktörer ska kunna visa hur offentliga medel ska användas i verksamheten och komma brukarna till godo.
Förslagen ska enligt direktiven utformas så att de säkrar likvärdighet, kvalitet, samhällsekonomisk effektivitet, behovsstyrning och öppenhet.”

Då Ilmar Reepalus rapport blir offentlig kommer debatten om vinsterna i välfärden åter bli det stora debattämnet.
Man kan betrakta de tjugo åren av privatisering av välfärden som ett fullskaleförsök som kan utvärderas. Frågan är varför detta inte skett och att det saknas många fakta i debatten.
Alla debattörer driver sina egna ståndpunkter och åsikter utifrån ideologiska utgångspunkter med ganska tunna fakta som grund.

De olika ståndpunkterna är:

1.      Rör inte privatiseringen av välfärden! Privatiseringen gynnar, valfrihet, effektivitet och kvalitet.

2.      Begränsa vinsterna i välfärden! Skattepengar ska gå till välfärd inte till kapitalägarna. Vinsterna måste återinvesteras i välfärden. Bestäm en högsta nivå till vilka välfärdsföretagens vinster får uppgå.

3.      Förbjud vinsterna i välfärden. = Förstatliga och kommunalisera välfärden.

Fakta som jag saknar i debatten är uppgifter om:
a) hur viktiga de privata företagens investeringar är för välfärden. Hur mycket bidrar privat kapital till välfärdssatsningarna?. Vad skulle hända om de privata investeringarna drogs tillbaka? Hur mycket pengar skulle staten behöva skjuta till om de privata investeringarna förbjöds eller försvann?
Bara på ett ungeför.

b) Hur fördelar sig statens respektive de privata företagens investeringar inom olika sektorer av välfärden?
Skola, vård och omsorg?

c) Hur mycket har valfriheten ökat sedan privatiseringen? För vilka grupper i samhällshierarkin har valfriheten ökat? Vilka valfriheter? Har några valfriheter försvunnit? d) Är det möjligt att införa samma öppna redovisning som gäller för offentlig verksamhet för privata företag som verkar inom välfärdssektorn?
Läs mer:

Utredningsdirektiven om reglering av offentlig finansieringav privat utförda välfärdstjänster   Välfärdsutredningens tilläggsdirektiv

DN debatt Laura Hartman m.fl. ”Konkurrensens konsekvenser” SNS Laura Hartman m.fl.

Kent Werne ”Miljarder i vinst när välfärden privatiseras” 

SCB ”Statistiska bilder av privatiseringen avvälfärdstjänster”

SNS Rapport ”Välfärdstjänster i privat regi framväxt ochdrivkrafter”, 2013, Henrik Jordahl, m.fl.   Lars Bryntesson, Lars Pettersson och Anders Wijkman på DNDebatt ”Satsa på den tredje vägen i välfärden – idéburna bolag”

Institutet för näringslivsforskning ”Rapport omprivatisering i välfärden” 2013

Emma von Essen, forskare i Nationalekonomi, Aarhus Universitet, SvD

”Marknadens logik fungerar inte för vård och skola”

Bo Rothstein, professor istatsvetenskap ”Kvalitet sätts på spel med vinst i välfärden” SvD

Inge Axelsson, professor,överläkare, Mittuniversitetet och Östersunds sjukhus ” Vinstkrav försämrar ochfördyrar vården” Läkartidningen

Låt vapenindustrin vara med och betala kostnaderna för flyktingmottagning

Nästa år, 2016, har Migrationsverket räknat med en kostnadsökning på 29 miljarder och 2017 på hela 41 miljarder. 

Sammantaget innebär det hela 72 miljarder i ytterligare kostnader för det svenska asylmottagandet under perioden 2015-2017.

En del av dessa pengar, kanske hälften, ska tas av vårt internationella bistånd som redan är beräknat till 32 miljarder.

Cirka fem miljoner svenskar har arbete och betalar någon form av skatt. Om var och en av dem ska vara med om att betala 77 miljarder blir det 385 000 kronor för varje skattebetalare under de två åren eller 192 500 kronor per år.
(Nu räknar jag med att biståndspengarna inte används. De sammanlagda skatteinkomsterna för staten är för övrigt 952,6 miljarder.)

Se Statens budget 2016 i siffror

Alla skattebetalare har inte möjlighet att bidra med 192 500 kronor per år.
Om man räknar med en skattesats på 30 procent så skulle bara de som har en årsinkomst på 635 000 kronor och därutöver kunna betala.
Om pengarna skulle tas ut som inkomstskatt borde den vara progressiv, d.v.s. de som tjänar mer borde betala mer.
(Och om skattesmitarna betalade sin skatt skulle problemet vara löst.)

Det förefaller dock som om enbart inkomstskatter inte räcker till. Även företag måste vara med och betala.

Vi måste också räkna flyktingfrågan som ett kvarstående problem. Flyktingar kommer, så långt och så länge vi kan se, att finnas på grund av krig, förföljelse, miljöförändringar, ekonomiska orsaker och annat.
Finansieringen måste därför bli långsiktig och stabil.

Det kan emellertid vara bra att i det akuta läge som nu råder låna pengar till flyktinghjälp.
Hjälpen kan nämligen, så småningom, ge svensk ekonomi ett plus.

Flyktingarna betyder inte bara utgifter. De kan bidra till det svenska samhällets utveckling.

Många flyktingar kommer att, då orsakerna till deras flykt inte finns kvar, återvända till de länder de en gång flydde från.
Under sin vistelse i vårt land kan de ha upprättat goda kulturella, politiska och sociala band med Sverige som kan bli viktiga för vår handel och politik.
Tänk till exempel Tysklands förbundskansler Willy Brandt och Österikes förbundspresident Bruno Kreisky som levde som flyktingar i Sverige under andra världskriget.

Flyktingarna bidrar till den svenska arbetskraften. Bland andra får vi hit läkare och annan expertis som fått sin utbildning i hemlandet men som kan utöva praktik i Sverige. Ett billigt tillskott till kompetensutvecklingen.

Andra kan bidra med sin arbetskraft i ett skede då antalet svenska arbetande blir allt färre och ska försörja allt fler äldre, sjuka, skolungdom m.fl. som står utanför arbetskraften. Även om vi inte har flyktingar måste vi få in ny arbetskraft om vi ska hålla balans mellan dem som producerar och dem som av olika skäl inte gör det.

När flyktingarna kommer i arbete blir de skattebetalare.
Den allra största delen av de flyktingar som kom till Sverige 1930-1960 har bidragit till den svenska välfärden. Folk från våra nordiska grannländer, från Centraleuropa, folk från Baltikum och Balkan har varit med om att bygga vårt land.

Vi får alltså se de pengar som vi satsar på flyktingmottagningen som investeringar som kommer att betala sig i framtiden.

Men flyktingproblemet är inte bara en ekonomisk fråga.
Vi måste hjälpa medmänniskor i nöd. Det är humanitet men också på grund av självbevarelsedrift.

Om vi avvisar flyktingar innebär det inte att de inte finns utan att de finns någon annan stans. Deras lidande försvinner inte, men kan komma att drabba oss i senare generationer.

Flyktingfrågan är inte ett nationellt problem även om flyktingarna söker sig till enskilda länder.
Hela frågan är ju allmänmänsklig och internationell och kräver därför global finansiering.
Vi måste därför se till att utgifter och resurser fördelas på ett rättvist sätt mellan mottagarländer men också mellan flyktinggrupper.

Ett överstatligt organ måste se till att få in pengar och andra resurser och sedan fördela dessa mellan dem som tar emot flyktingar.

Vad som behövs är en internationell skatt, varför inte på vinster från vapenindustri och från dem som exploaterar människor och miljö, samt på lyxkonsumtion och finansvinster som inte investeras i produktivt kapital.

UNHCR, Sverige 

Se min blogg från 9 september 

Tino Sanandaji omflyktingpolitiken i en föreläsning på ”Den nya Välfärden” 

Tino Sanandajis blogg  

Kapitalet och dess lakejer tar ton

Kapitalets storfräsare, storföretagens direktörer, samlas och mobiliserar till försvar för Sveriges fortsatta vapenaffärer med Saudiarabien. 

De stora nordiska flygbolagen utmanar löntagarna genom att försämra löntagarnas villkor och använder 1800-talsmetoder för att pressa löntagarna till lydnad.
En högerstorm utbryter mot att villkoren för privata vinster i välfärden ska utredas.
Nyliberaler som Annie Lööf tar i så att man kunde tro att en socialisering är nära förestående, trots att det bara handlar om en utredning.

Är det klasskampen som hårdnar? Knappast. Det är bara så att den har blivit synligare i vårt land där vi är vana vid den maktbalans och samarbetskultur som råder mellan kapital och arbete.

Globaliseringen gör att fattigdomen kommer smygande, klyftorna mellan rika och fattiga ökar, konkurrensen slår ut verksamheter med arbetslöshet som följd, löntagarna tvingas konkurrera om jobben och mot de försämrade villkoren, statens resurser minskar i förhållande till de ökade behoven, det demokratiska politiska systemet drabbas av ökade påfrestningar.
Sverige börjar bli en del av världen.
Det är då som nervositeten ökar och därmed desperationen.

Frågan är hur politiker, näringsliv, löntagare, kapitalister, fackliga organisationer och övriga samhällsorgan klarar av anpassningen till utvecklingen och till klasskampen.

DN Debatt 

SvD Näringsliv 

Aftonbladet  

När banken lånar pengar av skattebetalarna är det inget snack om återbetalning

När du lånar i banken måste du förr eller senare betala tillbaka pengarna med ränta.

Men när banken lånar av dig blir du snuvad på pengarna. I varje fall om du är skattebetalare.

I år väntas de fyra storbankerna göra en sammanlagd vinst på 105 miljarder kronor. 

Stolt berättar bankdirektörerna om att de numera kan stå på egna ben.

Men inte ett ljud om att skattebetalarna bidrog till den s.k. stabilitetsfonden i samband med bankkrisen. Skattebetalarna bidrog med 34 miljarder (34 miljoner miljoner) från staten och pengarna från Nordea-aktierna som såldes ifjol, vilket netto gav 18,7 miljarder.

Med dagens vinstnivåer borde bankerna ha råd att göra rätt för sig och betala tillbaka.

Men det knystas inte om från varken kapitalägare eller politiker.

Däremot kan du läsa mer om detta i SvD Näringsliv därAndreas Cervenka skriver om saken.

Kan en ny bok få vänstern att studera kapitalismen?

Vi som var röda och entusiastiska i början av 1960-talet och som sökte en nyckel till kapitalismens ekonomi hälsade C.H. Hermanssons bok ”Monopol och storfinans” (Arbetarkultur 1962) med glädje.
Här fick man äntligen en sammanställning av den ekonomiska makten och makthavarna i Sveriges näringsliv.

Boken drog igång en debatt som så småningom ledde till en mängd statliga maktutredningar och en del journalistiska undersökningar.

Bland annat gjordes en systematisk förteckning, inom ramen för Koncentrationsutredningen, i SOU 1968:7 ”Ägande och inflytande inom det privata näringslivet” .
Statens industriverk, SIND, gav ut ”Ägandet i det privata näringslivet” 1980:5
Hermansson följde upp med ”Ägande och makt” (Arbetarkultur 1988).

Men sedan svalnade intresset för den ekonomiska makten. Vänstern vände blicken från den kapitalistiska ekonomin för att istället diskutera genushierarkier och allmänpolitiska frågor.

Det verkade som om själva kapitalismen inte längre intresserade.
Visst skäller vänstern kapitalismen och marknadsekonomin för all möjlig djävelskap men någon definition och analys av kapitalismen och den kapitalistiska ekonomin förekommer knappast.

Nu har emellertid en ny vital journalistisk genre riktat blickarna mot kapitalisterna och deras makt.Men det är inte några vänsterjournalister som bidrar med att kartlägga den ekonomiska makteliten utan det är ekonomijournalisterna på Svenska Dagbladets Näringslivssidor - Carolina Neurath, Jan Almgren och Andreas Cervenka som gör den bedriften. Andra journalister som avslöjar de ekonomiska makthavarna är journalister med bakgrund på Dagens Industri bl.a. Bengt Ericson (”Den nya överklassen”, Fischer & CO 2010) och Joel Dahlberg (”Bankbluffen”, Ordfront 2009).

Den senaste boken i denna genre är ”De svenskariskkapitalisterna. En berättelse om makt, pengar och hemligheter” av CarolinaNeurath och Jan Almgren (Norstedts 2014).

Författarna undersöker riskkapitaljättarna EQT, IK, Altor och Nordic Capital och deras okända ägare.
Ägare som från sina kontor på öarna i Engelska kanalen Jersey och Guernsey fattar beslut som har konsekvenser för över hundratusen anställda i svenska bolag.

Riskkapitalbolaget EQT äger bland annat hotellkedjan Scandic Hotel. Sedan EQT tog över har de anställda städerskornas arbetsscheman pressats så att det får ta 45 sekunder att bädda en säng och får 4,55 minuter att städa ett rum.
Riskkapitalbolagen har nämligen som affärsidé att köpa företag, belåna dem högt och genomföra omstruktureringar så att de blir mer effektiva och därefter sälja dem med vinst. Här går effektivitet och lönsamhet före kvalitet och mänsklighet.Scandic är nordens största hotellkedja med 7000 anställda, 30000 rum och 160 hotell.  Omsättningen var 2012 9 miljarder kronor och rörelseresultatet 787 miljoner.Ägarna till riskkapitalbolagen ser till att en del pengar hamnar i de egna fickorna.
Harald Mix som är grundare av Altor har mellan 2010 och 2012 tagit ut en ersättning på 312 miljoner, Robert Andreen i Nordic Capital för samma tidsperiod 276 miljoner. Conni Jonsson som är ordförande i EQT har för perioden fått en ersättning på 182 miljoner och slutligen Björn Savén, ordförande för IK, har fått ut 134 miljoner, enbart för åren 2010 och 2011.På ett par år drar alltså dessa personer in långt mer än vad vanliga svenska löntagare kan drömma om att tjäna under en hel livstid.

Neurath och Almgren berättar ingående om hur det gick till och om konsekvenserna av att riskkapitalbolagen, under Ingvar Carlssons regering, gick in i den svenska vårdsektorn.
Naturligtvis ger inte boken en fullständig kunskap om en så komplex och sammansatt företeelse som kapitalismen men den är en utmärkt introduktion till kunskaper om riskkapitalbolag.
Det är gott nog. Läs boken, den är rappt skriven och borde vara obligatorisk läsning för var och en som kallar sig vänster.

 Recensioner:

SvD
GP

 

 

 

 

Demagogisk Greider utan substans

I går publicerade Göran Greider en ledare i ETC ” Inga fler gemensamma luncher för S och LO!”. Han kommenterar en intervju med LO:s förste vice ordförande Tobias Baudin i DN Ekonomi med rubriken ”LO svänger om vinster i välfärden”.

 

Läser man Greiders text okritiskt och utan eftertanke får man intrycket av att ledarna för S och LO konspirerar för att förråda LO-kongressens beslut och folkets sanna vilja att förbjuda vinster i vården.

Men man kan, även från vänster, kritiskt granska det känsloladdade ordflödet i Greiders ledare för att försöka hitta en substans.

Först yrar Greider om hur Thorwaldsson och Lövén smyger in på en lunchrestaurang i centrala Stockholm. Underförstått för att konspirera. Lägg märke till den exakta platsbestämningen! Det blir nästan trovärdigt då.

·         Det omtalade lunchmötet är en ren fantasi men kanske menat som ett skämt.

Att de bägge - den ene ordförande för den fackliga delen av arbetarrörelsen och den andra för den politiska delen av rörelsen - träffas för att diskutera är fullt naturligt. Något annat vore tjänstefel.

”2012 höll LO kongress och då tvingade ombuden fram ett beslut om att slåss för non-profitprincipen i välfärden.”

·         Vad stod det exakt i kongressbeslutet?  Greider refererar själv.

”Man föreslog ett slags samhällsföretag som bara tillåts göra en mycket liten vinst. Men det fanns i förslaget också kryphål för de kommuner som tänkt sig att fortsätta på privatiseringens väg. LO ställde sig inte i vägen för vinster i välfärden men bidrog i alla fall till att få igång en debatt.”

·        

    Vad är det då Greider är emot?

”LO vill nu att de så kallade parterna ska förhandla om vinstfrågan. Fackföreningsrörelsen ska alltså sätta sig ner med Vårdföretagarna – som lobbar för såväl riskkapitalister som småföretagare i vård och omsorgsbranschen – för att hitta en kompromiss.”

·        

    Om man nu ska lagstifta måste man väl få majoritet i den lagstiftande församlingen riksdagen för en lag. Då tvingas man att förhandla och kompromissa. Att LO diskuterar med sin motpart är rätt naturligt i en demokrati. Eller tänker sig Greider att ett vinstförbud ska genomföras diktatoriskt?
I så fall av vem och vilka?

·         Så börjar Greider yra igen.

”Jag kan se framför mig hur det lät i det dunkla hörnet på en okänd lunchrestaurang: Den svenska modellen, sa Löfven och lyste upp. Den svenska modellen, svarade Thorvaldsson och lyste upp.”

 
Och så refererar Greider en ”satiriskt lagd” LO medlem som skrivit på twitter.

·         Observera att detta enda twitterinlägg får Greider att komma med den helt halsbrytande slutsatsen: 

” Den så kallade svenska modellen inbegriper inte längre löntagarna och kanske inte ens medlemmarna i LO. Den där lilla tweeten berättar vältaligt om tillståndet i LO: den nya linjen når medlemmarna via Dagens Nyheter!
LO:s ledning har härmed sannolikt begått ett dramatiskt misstag. Ledningen ökar känslan hos medlemmarna av att LO lever i en osund symbios med det socialdemokratiska partiet och att man viker sig för Löfvens extremt undfallande linje i vinstfrågan. Var så säker: detta kommer att avmobilisera åtskilliga inom LO-kollektivet under kommande valrörelse samtidigt som välfärdskapitalet får litet nytt självförtroende efter ett hårt år.”

Den här typen av argumentation är inte retorik, det är demagogi.

Men man borde kunna kräva mer av en som anser sig själv, och dess värre av många andra, vara den auktoriserade talespersonen för vänstern och för den rena obefläckade socialdemokratin.