söndag 30 november 2008

Hur är din hierarkiuppfattning?

Det har under mänsklighetens hela historia funnits hierarkier i samhället. Ungefär så här:

Antiken 6000 f.kr.–800 e.kr. (Babylon, Egypten, Grekland, Rom):
Aristokrati
Medborgare
Utlänningar
kvinnor
slavar
barbarer

Medeltiden, renässansen 800-1700 talet (Europa):
Kungar, kejsare, drottningar
Påve
Adel, aristokrati, furstar
Högre prästerskap
Jordägande bönder
Bankirer
Bruksägare
Präster
Militärer
Handelsmän, hantverkare,
Icke jordägare
gesäller, lärlingar
fattiga, egendomslösa
judar
övriga okristna
prostituerade

Industrialismen 1800-1950 (Industrivärlden)
Bankirer
Industriägare
Rikspolitiker (regering. riksdag o.s.v.)
Centralbyråkrater
Skådespelare
Författare
Uppfinnare och upptäckare
Konstnärer
Intellektuella
Egenföretagare
arbetare, löntagare
arbetslösa
romer
prostituerade, tiggare


1950- 2008 (Globalt)
Bankirer
Finansmän, finansmäklare
Industriägare
Rikspolitiker (regering. riksdag o.s.v.)
Centralbyråkrater, myndighetsledare
Organisationstoppar
Kändisar (skådespelare, TV-kändisar, m.fl.)
Idrottsutövare
Popartister
Författare
Mediefolk (journalister, ledarskribenter, kåsörer, tankesmeder)
Reklamfolk
Modeskapare
egenföretagare
arbetare, löntagare
flyktingar, folk i uländer
arbetslösa
pundare, prostituerade, tiggare

En hög placering inom hierarkin innebär:
* inflytande och makt över övriga grupper,
* rikedom och möjligheter att berika sig större än för övriga grupper,
* högt anseende i samhället.

Naturligtvis finns det, inom varje grupp i hierarkin, skillnader i makt, rikedom och anseende - t.ex. könsskillnader.
Grupperna visar bara den hierarkiska indelningen i huvuddrag.
Utöver dessa (vertikala) grupper finns självklart andra former av (horisontella) tillhörigheter: Familj, etnisk, religiös, nationell o.s.v.

Kommentera gärna denna hierarkiuppfattning t.ex. genom att göra omdisponeringar, föreslå andra hierarkier, göra tillägg eller strykningar. Tänk gärna i stora drag och bli inte för petig.

torsdag 20 november 2008

Värde och pris i Kalle Ankaekonomin

I den ekonomiska diskussionen blandas ofta begreppen ”pris” och ”värde” samman.
Man säger ”värde” när man avser pris, t.ex. då man talar om marknadsvärden.

Finansmarknaden, liksom alla marknader, handlar om och med priser. Det är börspriserna som går upp och ner, inte börsvärdena vilket emellertid ofta påstås. I en börskrasch är det inga aktievärden som förloras. Det är endast priserna på aktier som faller.
Vi behöver alltså inte tycka synd om aktiespekulanten som ”gör en förlust på flera miljarder kronor”.
”193 miljarder kronor gick upp i rök under gårdagens svarta börsdag i Stockholm. Raset är ett av de fem värsta i Stockholmsbörsen historia”, konstaterade t.ex. Avanzas sparekonom, Claes Hemberg den 6 oktober i år.
Beloppet betecknar endast hur mycket priset på spekulantens aktier som har sjunkit i förhållande till en tidigare högre nivå. Så länge som spekulanten inte säljer har han ingenting förlorat. Om han avvaktar och säljer när aktierna senare åter står i topp får han bättre betalt för dem än när de stod lågt i kurs, men inte för att aktierna har ökat i värde, bara för att de har ett högre pris än tidigare.

På samma sätt är det när vi säger att något är värdefullt. Det enda olästa exemplaret av nummer 1 av tidningen ”Kalle Anka & Co” från 1948 sägs vara värdefullt eftersom det i dag kostar 250 000 kronor där det ligger inlåst i ett kassaskåp. När den såldes i 70000 ex. år 1948 kostade samma exemplar 60 öre.
Tidskriften har ökat i pris. Men har den därför ökat i värde?

Vatten är värdefullt eftersom vatten är livsnödvändigt för oss. Luften vi andas är utomordentligt värdefull för oss alla. Luft har stora värden men inget pris. (I varje fall inte ännu)

Men vad spelar det för roll om vad som kallas pris och värde? Är det inte skitsamma?
För den som bedriver kommersiell verksamhet har skillnaden inte så stor betydelse. Han eller hon som köper och säljer kan gladeligen kalla pris för värde och tvärt om.

Men det är då man försöker förstå vad som händer i samhället före, under och efter en ekonomisk världskris, som skillnaden blir viktigt.

Ta t.ex. tillväxten. Eftersom vi blir fler människor i världen måste vi öka produktionen av nyttigheter och av sådana värden som människan behöver. Det måste ske en materiell tillväxt. Men när vi mäter tillväxt måste vi kunna skilja ut vad som å ena sidan är verklig tillväxt och å andra sidan vad som är t.ex. ökade priser på skuldväxlar, ökade räntor och stigande pris på ovanliga serietidningar.
Och vi måste veta på vad vi ska satsa på för att bidra till att göra det bättre för människor. Vi måste dessutom kunna satsa på sådan produktion som inte förstör större värden (t.ex. miljövärden) än dem vi framställer. Priserna ger oss i det fallet ingen information om värdeökningen eller t.o.m. helt fel information.

Så, i krisens tid: Vilka verkliga värden förstörs på grund av krisen? Vilka ”värden” är bara prisförändringar på ”värdepapper”, typ nr 1 av ”Kalle Anka & Co” från 1948, inlåst i ett kassaskåp?

lördag 15 november 2008

Ingelstam, Norling och kapitalismen

Lars Ingelstam har i en Understreckare i SvD den 14 november med rubriken "Marknaden har tagit över våra liv" diskuterat marknadsekonomins och finanskrisens konsekvenser.
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_2039995.svd
Artikeln har kommenterats av nationalekonomen Danne Norling på dennes blogg
http://danne-nordling.blogspot.com/2008/11/hur-mycket-mer-socialism-ger.html#comments

Bägge artiklarna väcker en del funderingar.
Ingelstam drar sina slutsatser utifrån två perspektiv som inte förenliga med min syn på samhället. Kanske är detta orsaken till att varken Danne Norling eller jag begriper Ingelstams slutsatser.

1. Ingelstam är idealist och utgår ifrån att samhället (läs världssamhället, den rådande ekonomiska världsordningen) och människans historia förändras i första hand genom människans idéer och förnuft. Det är, enligt idealisten, idéerna som är grunden för samhällsutvecklingen, inte samhällsutvecklingen som skapar idéerna.

(Naturligtvis inser Ingelstam, som jag, att det sker en växelverkan mellan den grundläggande ekonomiska verkligheten och människors idéer och att förändringarna sker som ett resultat av denna växelverkan. Men den viktiga skillnaden är vad man anser vara motorn i denna växelverkan.)
Om man, som jag, utgår från en historiematerialistisk ståndpunkt tror man att idéerna om världen skapas utifrån de samhällsförhållanden som människor lever i. Med en sådan tolkning kommer man fram till en helt annan förklaring till vad som skapar den ekonomiska utvecklingen.
Den ekonomiska verkligheten – marknadsekonomin och kapitalismen ¬– är inte resultat av liberala eller ”ekonomistiska” idéer. Tvärt om, marknadsekonomin och kapitalismen har givit upphov till de liberala (och socialistiska) idéerna.
Det är denna idealism som gör att Ingelstam inte förstår Marx.

2. Ingelstam tycks mena att kapitalism och marknadsekonomi är samma sak. Han är inte ensam om denna uppfattning, den är utbredd både till vänster och till höger. Idéhistorikern Johan Norberg har t.ex. skrivit en bok ”Till kapitalismens försvar” som är ett uruselt försvar för kapitalismen men ett utmärkt försvar för marknadsekonomin.

Det är naturligtvis en definitionsfråga huruvida marknadsekonomi och kapitalism är detsamma. Men alla historiskt bevandrade torde åtminstone kunna vara överens om att marknadsekonomin fanns långt före kapitalismen.

Marknadsekonomin uppstod med penningekonomin och det därmed uppkomna utbytet av varor och tjänster. Marknadsekonomin kännetecknas av handeln och prisbildningen på marknaden eller marknaderna.
Marknadsekonomin är idag en del av kapitalismen, har påverkat kapitalismens utveckling och påverkas av den.

Kapitalismen innebar att marknaden utvecklades till den globala massproduktionen och masskonsumtionen. Kapitalismen kännetecknas alltså bland annat av det sätt som produktionens överskott bildas, koncentreras och ackumuleras i dagens världssamhälle och hur mänskliga relationer och hierarkier formas i denna ackumulations- och koncentrationsprocess.

Eftersom arbetet, produktionen, produktionsmedlen, produktionsresultatet och produktionsöverskottet avgör det mänskliga livets fortbestånd och påverkar allt mänskligt liv och utveckling har kapitalismens maktförhållanden en avgörande betydelse för alla samhällen. I dag omfattar de kapitalistiska maktförhållandena hela världen, vilket kallas ”globalisering”.

En utvecklad marknadsekonomi fanns således långt innan kapitalismen uppträdde i utvecklad form.
Sammanblandningen av ”kapitalism” och ”marknadsekonomi” gör den ekonomiska debatten omöjlig och är orsaken till att Norling (och många andra) inte förstår Marx.

Marknaden och marknadsekonomin är nödvändiga för mänsklighetens utveckling. Jag tror också att marknaden för varor och tjänster ska vara så fri som möjligt. Men här är ofta kapitalismen ett hinder.
Varje ekonomiskt system måste ha verktyg och medel för kapitalkoncentration och kapitalbildning.
I vår tids kapitalism har finansmarknaden utvecklats till ett kontraproduktivt system eftersom den inte förmår ackumulera verkliga reella värden.

Därmed måste vi också – i diskussionen – hyfsa värdebegreppet. Värde och pris förväxlas ideligen i den ekonomiska debatten.

Det gör att det blir svårt att på ett meningsfullt sätt diskutera ekonomi.

fredag 14 november 2008

Klarar vi befolkningsökningen?

FN-organet the ”United Nations Population Fund”, UNFPA, meddelar i sin rapport ”State of World Population 2008” att jorden i dag har 6,75 miljarder invånare men att befolkningen stiger till 9,2 miljarder 2050.
Ökningen är lika stor som världens hela befolkning på 1940-talet.
Snabbast växer antalet invånare i de allra fattigaste staterna av vilka många ligger i Afrika. Afrikas befolkning stiger med över 1 miljard till 2 miljarder 2050.
Indien kommer att bli världens folkrikaste land 2050 med en befolkning som ökar med nästan en halv miljard till 1,66 miljarder. Kinas invånarantal växer däremot bara med 70 miljoner. Men sin stora befolkningsökning kan Indien åter få problem med matförsörjning.
Befolkningen i Japan faller däremot med 25 miljoner till 103 miljoner som består av allt fler äldre.
I Europa minskar Tyskland, Italien, Polen och alla andra stater i öst. Bulgarien rasar från 7.6 till 4,9 miljoner. I Ryssland och Ukraina är tillbakagången än mer dramatisk. Ryssland går från 142 miljoner till 108 miljoner.
Sverige, Storbritannien, Frankrike och Spanien tillhör de rika länder som ökar inte minst genom invandring. Invandring är också en faktor bakom USA:s fortsatta befolkningstillväxt. Från 309 miljoner idag ökar antalet invånare till 402 miljoner 2050. Det kommer inte att saknas arbetskraft i USA om 40 år medan Tyskland, Japan och Ryssland kan få svårt att hålla igång hjulen.
Kommer framtidens ekonomiska system kunna föda världens alla hungriga magar?
Hur ska detta system i så fall se ut?

Storfinansens väl går före folkets

Samhället är idag globalt. Liksom vårt moraliska samhällsansvar.
Eller borde vara?

Men ännu fungerar de politiska institutionerna utifrån trånga nationella avgränsningar och intressen. Världssamhället är uppdelat i rika och fattiga länder.
De rika länderna har under de senaste månaderna gått in med 20 000 miljarder kronor för att rädda det internationella finanssystemet.
Men bara 1000 miljarder kronor per år satsas för att bekämpa extrem fattigdom och rädda liv i världens fattigaste länder.

Skillnaden i insatser kan bero på att den verkliga makten inte finns i de politiska organen – nationella regeringar, EU och FN – utan finns i helt andra informella strukturer och eliter utanför demokratisk kontroll.
Amerikanen David Rothkopf har i sin bok ”Superclass”, (Leopard 2008) pekat på att viktiga besluten i världen styrs av cirka 6000 personer som tillsammans utgör en internationell "superklass". Där finns politiker, företagsledare, militärer, dollarmiljardärer, hedgefondförvaltare, mediemoguler, vetenskapsmän och artister. Men här finns också terroristledare, bombtillverkare och vapensmugglare. Och eliten bland denna elit är ledarna för de affärs- och finansområden som äger vapenindustrin.
Den 6000-hövdade överklassens makt går utanför alla nationsgränser och tar inte hänsyn till några begränsande formaliteter. Informella nätverk växer fram där personliga kontakter knyts och samma personer finns med i många olika sammanslutningar och sammanhang.
De möts bakom stängda dörrar i Davos, ombord på flygplan eller på hemlig ort. Deras överenskommelser och beslut är utanför demokratisk kontroll.
Det är kanske därför som storfinansens väl går före folkets.

Bloggosfärens stinkande kloak

Från sin professorsposition blickar Bo Rothstein ner i bloggosfärens stinkande kloak.

”Till skillnad från flera av mina statsvetarkolleger har jag valt att inte skaffa mig en blogg. Skälet var att jag inte tyckte jag hade så mycket intressant att säga så att det skulle räcka till. Men jag har efterhand alltmer kommit att ställa mig frågan om bloggosfären alls är en tillgång för demokratin.”

Skriver professorn i en debattartikel i GP den 12 november.

Ja så kan man naturligtvis säga om man med sin professorstitel och kändisskap som dörröppnare har tillgång till de etablerade mediernas debattfora. Inte behöver man då någon blogg.
Att populasen har något att säga och genom bloggen och Internet har fått möjlighet att uttrycka sig, stör tydligen professorn, som skriver:

”Mina egna intryck från att under denna höst försökt ta del av vad som debatteras i "bloggosfären" ger vid handen att bloggland till en stor del består av osorterade trivialiteter samt en försvarlig del förolämpningar, okvädningsord och rasistiska stämplingar.”

Han tar några exempel. Den nyliberale debattören Mattias Svensson (Se Svensson i blogglistan härintill) har uttryckt sig fult om Bo Rothsteins texter. En annan akademiker, Jenny Westerstrand, har också i en blogg angripit Rothstein på ett oöverlagt sätt. Tredje exemplet är Veronica Svärd i Feminististiskt Inititativ som påstås farit ut med rasistiska påhopp.


Jag håller med om att inläggen i de tre exemplen är fula, illasinnade och kränkande. som Bo Rothstein relaterat dem. Men vad väntar han sig när man tillämpar yttrandefriheten fullt ut? Bloggen är full av introvert självupptagenhet, snusk och otidigheter. Men också av inlägg i samhällsdebatten, filosofiska tankar, poesi och texter av intellektuell skärpa.

Bo Rothsteins slutsats av sitt besök i bloggosfären blir:
”Debatt- och insändarredaktörer har fram tills nu fungerat som en slags dörrvakter och följande etablerad pressetik förhindrat den förslumning av det offentliga samtalet som nu sker i bloggosfären. Nu är spärrarna borta och att titta in i denna sfär är som att öppna locket till en kloakbrunn.”

OK, men det är folkets röst du hör professorn!

onsdag 12 november 2008

Det militärindustriella komplexet

Det militärindustriella komplexet, MIC, i USA innefattar regeringens försvarsadministartion, de nationella väpnade styrkorna, vapenindustrin, militärt forsknings- och utvecklingsarbete, militär produktion och militär utbildning. Här finns också produktion av utrustningar, anläggningar och infrastruktur inom det nationella försvarets och säkerhetspolitikens ram. Inkludera också nätet av avtal och flöden av pengar och resurser mellan individer och institutioner inom försvaret, entreprenörer, Pentagon och kongressen och verkställande organ.

USA:s militärutgifter utgjorde 45 procent av världens samlade militärutgifter år 2007 eller 547 miljarder US-dollar. Därmed intar USA klart förstaplatsen i världen.
Tvåan Storbritannien och trean Kina har vardera endast 5 procent.
Av de tio största vapenindustrierna i världen är sex stycken amerikanska: Boeing, Lockheed, Northrop Grumman, Raytheon, General Dynamics och L-3 Comminications.
2006 sålde de tillsammans för 124570 miljoner US-dollar.

Det ekonomiska värdet av den globala vapenexporten, enligt den nationella regeringens och industrins källor, var i miljarder US-dollar:
USA 14 008
Ryssland 6 500
Frankrike 5 061
Storbritannien 3 792
Israel 3 000

Världen totalt 45 628

Här finns naturligtvis ett kluster av enormt starka intressen som värnar om sina jobb, sina inkomster, vinster och maktpositioner.
Under det kalla kriget, med hänvisning till hotet från öst och världskommunismen, kunde de motivera sin existens och sin expansion. När öststaterna rasade samman behövdes nya motiveringar. Världsterrorismen ¬– al Qaida, Saddam och Irak, Iran ¬m.fl. – kom lägligt till dess hjälp.

Vad gör det militärindustriella komplexet då västvärldens ekonomiska världsdominans minskar?

(Källa: The Stockholm International Peace Research Institute (SIPRI) Årsbok 2008. http://yearbook2008.sipri.org/files/SIPRIYB08summary.pdf)

torsdag 6 november 2008

Den amerikanska mardrömmen och dess frälsare

47 miljoner människor i USA, var sjätte medborgare, saknar sjukförsäkring och därmed tillgång till bra vård. Om Obamas löften ska infrias skulle det kosta 65 miljarder dollar per år att genomföra.
Pensioner och socialbidrag kostar cirka 600 miljarder dollar per år. Antalet pensionärer ökar för varje år för att nå ett maximum om 20 år.
USA använder 25 procent av världens olja. Om USA ska bidra till världens klimatmål kräver detta en enorm omställning av energiuttaget.
Vägarna i USA blir allt sämre och är redan nu i ett uselt skick. Över 70 000 broar i USA är i akut behov av reparation. ”American Society of Engineers” beräknar kostnaden för att förbättra infrastrukturen till 1 600 miljarder dollar.
I många delstater går bara 55 procent av ungdomarna ut gymnasiet. USA ligger på 17:e plats i världen när det gäller gymnasieungdomars prestationer.
Omkring 12 miljoner människor lever illegalt i USA.
Under 2008 var budgetunderskottet i statens finanser 410 miljarder dollar, vilket var nära rekordunderskottet från 2004.
Räddningspaketet för bankerna har kostat 700 miljarder dollar.
USA:s handelsunderskott ökade i juli 2008 till 62,2 miljarder dollar från 58,8 miljarder dollar i juni. Handeln med Kina gav ett underskott på nästan 25 miljarder dollar jämfört med 21,4 miljarder i juni.
Underskottet gentemot EU-länderna ökade till 11 miljarder dollar från drygt 8 miljarder i juni 2008.
Krigen i Iran och Afganistan kostar enorma pengar.
Produktionen minskar. Arbetslösheten ökar.

Förväntningarna och förhoppningarna på Barack Obama är enorma. Det är tragiskt att USA äntligen får en bra president när förutsättningarna för honom är så omöjliga.
Valsystemet och medierna har bidragit till att blåsa upp förväntningarna på den nyvalde presidenten till en politisk bubbla som måste spricka på samma sätt som den finasiella.
Frågan är hur Obama och hans medhjälpare kan hantera bubblan och hur USA reagerar på den reaktion som följer då förväntningarna inte infrias.

onsdag 5 november 2008

Världspolitiken kantas av politiska mord

Politiker löper stora risker, inte minst i det vapenstinna USA. Barack Obama befinner sig i riskzonen eftersom han har fått en vänsterstämpel, är svart och talar om förändring. Hans politik kan hota mäktiga intressen och hans popularitet kan trigga någon dåre till vansinneshandlingar.
Det är kanske att måla fan på väggen, men risken för en plötslig politisk omkastning är stor.
Hur hade t.ex. den politiska situationen i Sverige sett ut om Anna Lind fått leva?

Här är en lista över några av de politiker som blivit mördade.

William McKinley, amerikansk president, 1901
Jean Jaurès, fransk socialistisk politiker, 1914
Giacomo Matteotti, italiensk politiker, 1924
Paul Doumer, fransk president, 1932
Anton Cermak, amerikansk politiker, borgmästare i Chicago, 1933
Louis Barthou, fransk utrikesminister, 1934
José Calvo Sotelo, spansk politiker, 1936
Buenaventura Durrutti, spansk anarkistledare, 1936
Folke Bernadotte, FN-medlare., 1948
John F. Kennedy, amerikansk president, 1963
Martin Luther King - amerikan, kämpade med fredliga medel för de färgades lika rättigheter med de vita, 1968
Robert Kennedy, amerikansk senator, 1968
Luís Carrero Blanco, spansk premiärminister, 1973
Aldo Moro, italiensk premiärminister, 1978
George Moscone, amerikansk politiker, borgmästare i San Francisco, 1978
Harvey Milk, amerikansk kommunalpolitiker, 1978
Anwar Sadat, egyptisk president, 1981
Benigno Aquino, filippinsk politiker och demokratiaktivist, 1983
Olof Palme, svensk statsminister, 1986
Kazem Rajavi, iransk oppositionsledare, 1990
Rajiv Gandhi, indisk premiärminister, 1991
Mohammed Boudiaf, algerisk president, 1992
Yitzhak Rabin, israelisk premiärminister, 1995
Anna Lindh, svensk utrikesminister, 2003

Må listan inte förlängas.

Löner och kapital

Under de senaste tjugofem åren har de nominella löneökningarna varit mindre än ökningen av företagens bärkraft eller betalningsförmåga, rapporterar Statistiska Centralbyrån, SCB, i dag.

Under 1980–2005 ökade den genomsnittliga produktiviteten i näringslivet med 3,0 procent årligen. Samtidigt steg priserna med i genomsnitt 3,3 procent per år. Sammanlagt ökade bärkraften eller betalningsförmågan i näringslivet med i genomsnitt 6,4 procent per år. Under samma period var den genomsnittliga nominella löneökningen i näringslivet 5,5 procent per år.
Lönernas andel av förädlingsvärdet har haft en nedgående trend sedan början av 1980-talet. Löneandelen har sjunkit från ca 55 procent till endast 45 procent år 2005. Löneandelen skiljer sig betydligt åt mellan olika branscher, vilket troligen främst hänger samman med hur mycket kapital per anställd som produktionen kräver. Ju mer kapitalintensiv verksamheten är, desto lägre är löneandelen.
Så nu vet du det.