Det gäller att välja rätt föräldrar

En kompis till mig, A, växte upp i Bromma villaområde på 50-talet. Föräldrarna var läkare. Kompisen gick i Bromma läroverk och senare på universitetet. Kompisen blev professor.

En annan kompis, B, hade föräldrar som kommit inflyttande från landsbygden till Hammarbyhöjden, en förort till Stockholm. Fadern var busskonduktör och alkoholist, mamman fabriksarbeterska. De hade inte en bok hemma. De snackade aldrig om skolan i hans hem.
Efter att ha haft olika jobb slutade han som arbetslös socialbidragstagare.

Detta är inte de enda människor, som jag mött, som haft mycket olika start i livet.
Där jag växte upp, i slutet av fyrtiotalet, fanns ungar som inte ens hade två föräldrar. Deras ensamstående mödrar var prostituerade, krökade eller hade andra psykiska problem. De barnen hade aldrig suttit vid ett middagsbord med familjen. De levde på gatan och utfordrades av skolbespisningen som var deras enda positiva kontakt med plugget. När de inte var hungriga skolkade de.
De hade inte lärt sig samtala utan uttryckte sig med korta meningar eller enstaka ord. De sniffade, var småkriminella och dog i unga år.

Bara några kvarter därifrån fanns barn vars föräldrahem hade välfyllda bokhyllor. Några barn gick på Beskowska eller Franska skolan. Deras föräldrar läste högt för dem, och var föredömen för dem, de pushade dem att sköta skolarbetet, förhörde dem på läxorna, de kunde föra långa samtal med dem, gjorde grejer tillsammans med dem, resonerade och diskuterade med dem, berätta om världen och framtiden för dem.
De barnen gick det bra för i skolan. De blev rektorer, direktörer, politiker, journalister.

I samma bostadsområde fanns alltså två mycket skilda världar. I dag är det nog mer segregerat.
Trots att bildningsnivå och inkomstnivå oftast sammanfaller så var inte pengarna som var avgörande.

Nej, det var inte pengarna som var avgörande för om det gick bra i skolan och livet för barnen.
Det var hemmens bildningsnivå och inställning till skolan.

Nu har en forskare, etnologen Göran Nygren, i sin doktorsavhandling funnit att ett starkt föräldrastöd samt mycket skolarbete i hemmet är avgörande för elevers höga skolresultat. Skolan klarar inte sitt kompensatoriska uppdrag, menar han.

Höga betyg i skolan kräver omfattande hjälp hemifrån. Den slutsatsen drar Göran Nygren i sin doktorsavhandling. Elever som inte får hjälp hemma är i princip chanslösa i betygsjakten, säger han.

Och kom inte och snacka med mig om klasser i det här sammanhanget. Det handlar inte om klasser utan om ekonomiska, sociala och kulturella samhällshierarkier.

SR P1 rapporterade om avhandlingen i morse. 

”Jag vill ha bra betyg En etnologisk studie om höga skolresultat och högstadieelevers praktiker” Göran Nygren, Uppsala universitet

 

,

Kritik av vänstern II (av II)

Många inom ”vänstern” har i dag en något förvirrad syn på kapitalismen.

De ser kapitalismen som de rikas konspiration mot de fattiga.
Det är ett nordamerikaniserat synsätt med Naomi Klein och Shoshana Zuboffs som främsta företrädare.
En annan vanlig och felaktig vänsterståndpunkt är att kapitalismen är ett historiskt felspår, en utveckling som gått snett. Vänsterns uppgift blir då att leda historien rätt igen.

Somliga inom ”vänstern” är revolutionsromantiker. De drömmer sig hellre tillbaka till den öppna klasskampens dagar, med strejker, agitatorer och kämparglöd, än att de ger sig i kast med framtiden. De ser sig som socialismens bålda riddarskap. Tyvärr med svag kontakt med verkligheten.
Risken är att de, med sin kamp mot väderkvarnar, mest roar borgerligheten.

Många inom vänstern betraktar kapitalismen som en ideologi eller en idé.
Men kapitalismen är summan av all ekonomisk, social och kulturell historisk utveckling. Ett faktum. En historisk verklighet som det gäller att förhålla sig till.

Inte så få, som anser sig tillhöra ”vänstern”, utgår ifrån att kapitalismen är ond och att socialismen innebär frälsningen från detta onda.
Litet religiöst alltså.
Men kapitalismen är varken ond eller god. Den bara är. På gott och ont.

Somliga förväxlar dessutom kapitalismen med kommersialismen och marknadsekonomin.

”Vänsterns” inställning till kapitalismen är med andra ord förvirrad och mer vidskeplig än analyserande.
Rörigt blir det.

Vänstern, och den ekonomiska vetenskapen, skulle behöva ett dynamiskt utvecklingsbart idécentrum för en öppen odogmatisk kritik av kapitalismen. Tyvärr fyller inte Vänsterpartiet den rollen. Och ingen annan heller, för den delen.

Ibland ser sig Västerpartiet som den riktige arvtagaren till den gamla hederliga socialdemokratin som S själv har förskingrat. V är som sossarna förr men bättre och mer radikalt.

Vi kan därför räkna Vänsterpartiet som ett socialdemokratiskt parti, fast mindre än sossarna till numerären och utan förankring i arbetarrörelsen.
Frågan är om kampen mot borgerligheten behöver ett sådant parti. Och i så fall till vad?

Sossarna är idag ett utpräglat socialliberalt parti men samtidigt finns en ”vänster” även inom socialdemokratin.

Bland andra den av Daniel Suhonen ledda tankesmedjan Katalys som presenterar sig som ett oberoende fackligt idéinstitut som bedriver utredningsverksamhet och opinionsbildning.
Men tyvärr skiljer den sig inte ideologiskt från stora delar övrig vänster.
Katalys spottar ur sig rapporter och skrifter men utan någon verklig eller systematisk analys av kapitalismen.

Till sist. Jag anser att jag själv tillhör vänstern.
Det har jag nu gjort i snart 70 år. Men ”vänstern” kan ju vara alla ideologiska chatteringar från socialliberal till revolutionär kommunist. Allt från frihetlig anarkist till statssocialistisk stalinist.
Så vänster- högerbegreppen kanske har haft sin sista förbrukningsdag.
Men jag röstar på arbetarrörelsen, det vill säga sossarna.

Jag kräver inte att sossarna eller något annat politiskt parti, under överskådlig tid, ska förverkliga drömmen om socialismen.
Men jag röstar på det parti som bäst, och i praktiken mest effektivt, motverkar en dogmatiskt nyliberal eller konservativ politik. Och för all del också bekämpar en rigid statssocialism.



Shoshana Zuboffs ”Övervakningskapitalismen vid maktens nya frontlinjer”. Recension i DN

Klassförvirring ”Arbetare i alla länder: Var är ni?” Kristina Lindh tidningen VI 5 Juni 2020 

Kritik av ”vänstern” I

Vänsterpartiet är ett populistiskt parti.

Ett exempel: I en lördagsintervju, SR P1 i oktober 2021, blev Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar utfrågad av radiojournalisten Monica Saarinen.
Vid minst tre tillfällen under intervjun sa Dadgostar att skillnaden mellan Vänsterpartiet och de övriga partierna är att de andra partierna bara pratar. Vänsterpartiet däremot handlar.

Att beskylla andra politiker för att bara prata har alltid varit populistiska partiers primära argument.

Att misstänkliggöra politikers goda vilja leder till politikerförakt som i sin tur leder till politikförakt som i sin tur leder till demokratiförakt.
Det leder alltså raka vägen till Sverigedemokraterna och trumpismen.
Hur har Vänsterpartiet hamnat där?

Partier som vill att kapitalismen ska ge plats för socialism bör naturligtvis studera och analysera kapitalismen.
Därför är mitt krav på en vänster att den ska försöka blottlägga kapitalismens roll i den ekonomiska, sociala och kulturella samhällsutvecklingen.
Bland annat det faktum att den kapitalistiska ordningen i allt större grad begränsar politikernas och demokratins handlingsutrymme.

Vänsterpartiet tycks i stället vara angelägen om att bevisa att Vänsterpartiets politiker kan förändra allt.

Men faktum är att de nationella politikerna allt mindre rår över samhällsutvecklingen medan de globala marknaderna får allt större makt. Framförallt kan demokratierna inte påverka finans-, kapital-, råvaru- och valutamarknaderna. I stället är det dessa marknader som bestämmer nationers ekonomiska handlingsutrymme. Skatteparadis och lågskatteländer gör att det globala kapitalet och multinationella företag kan dränera regeringars skattebaser. Många företag och storkapital har flera gånger större reell makt än demokratiska regeringar.
Kapitalet exploaterar naturvärden utan att demokratiska institutioner kan hindra det.

Övernationella politiska och ekonomiska organ försöker visserligen komma åt det internationella kapitalet men lyckas endast påverka marginellt.

Mycket har hänt under det ett och ett halva sekel sedan Marx´ analyser av kapitalismen publicerades i Kapitalet. 
Tyvärr har huvuddelen av vänstern inte utvecklat, utan i stället missförstått, förenklat, dogmatiserat och leniniserat Marx tankar.

Den svenska vänstern har till exempel:
a) förlorat den dialektiska och materialistiska synen på historien
b) skippat analysen av kapitalismen.
c) reducerat klassbegreppet till en borgerlig socialgruppsindelning
d) blivit mer nationellt fast världen globaliserats


Arbetet och produktionen är grunden för all ekonomisk, social och kulturell utveckling.
Arbetet, produktionen och handeln skapar kapitalet.
Därför är det viktigt att se hur ägandeförhållandena till arbetet och produktionen styr samhällsutvecklingen.

Erik Gustaf Geijer (1783-1847) var inte materialist, utan idealist, när han sa att Sveriges historia är dess kungars.

Med enligt den materialistiska synen på historien är det inte kungarna och hjältarna som skapar samhällsförändringarna, det är samhällsförändringarna som skapar hjältarna och kungarna.

Men också det är en förenklad förklaring.
Allt förändras ständigt. De ekonomiska, sociala och kulturella samhällsförändringarna sker kontinuerligt i en process under växelvis påverkan av olika faktorer. Förändringana skapar idéer och aktörer som antingen påskyndar eller hämmar utvecklingen.
Inte ens slumpen är overksam i processen.
Utveckling innebär för övrigt inte alltid förbättring.

Dagens ”vänster” tänker inte dialektiskt utan i enkla motsatspar enligt formeln tes-antites-syntes. Vilket är en oerhört förenklad trappstegsbild av dialektiken i den historiska utvecklingen.
Ser man inte utvecklingsprocessens mångfacetterade dynamik är det risk att man förenklar den och förlorar möjligheten till analys.

Klassbegreppet. Dagens ”vetenskapliga” klassbegrepp har präglats av amerikanska sociologer som Eric Olin Wright (1947-2019) och i Sverige av vänstermannen Göran Therborn (1941-). Enligt dem är samhällsklasser ungefär detsamma som socialgrupper. Begrepp som arbetarklass, tjänstemannaklass, borgarklass, medelklass, klassresa, döljer det viktigaste klassbegreppet, det som är relaterat till ägandet av produktionsmedlen eller produktionsfaktorerna – överklass och underklass.

Ser man till historien har det sedan Babylon alltid funnits en överklass och en underklass. En klass har ägt produktionsresurserna medan underklassen bara ägt sin arbetskraft i produktionsprocessen.
Den motsättningen uppstod således inte med kapitalismen. Den kom med arbetets och produktionens överskott.

Samtidigt, och inom de bägge klasserna, har det också alltid funnits hierarkier, olika samhällsskikt och nivåer. Ekonomiska, sociala och kulturella hierarkier präglar samhället lika mycket som klasserna men är inte samma sak.
Klasserna handlar om vilka som äger produktionsmedlen och vilka som inte gör det. Antingen har man den ekonomiska makten eller så har man den inte.
Att kalla hierarki för klass är att avhända sig ett viktigt historieanalytiskt verktyg.

Motsättningarna mellan överklassen och underklassen är som i ett tvångsäktenskap, med ömsesidigt beroende och ständiga konfliktorsaker.

Genom att ha skippat dialektiken och det marxska klassbegreppet har ”vänstern” tappat viktiga analysverktyg i studierna av kapitalismen.

En viktig del av ”vänstern” har till exempel övertagit borgerlighetens inriktning på att förklara den enskilde individens betydelse i samhällsutvecklingen. Ett extremt tydligt tecken på det är den enorma persondyrkan som funnits i kommuniststaterna.
Vänstern idag är mer fixerad vid enskilda individers göranden och låtanden än på de strukturer som skapar samhällsförändring. Enskilda kapitalister i stället för kapitalismen, enskilda partiledare i stället för rörelser, enskilda politiker i stället för förändringar i kapitalismen.
Ett exempel på det är Daniel Suhonens ledare i AB den 25 september ”Något skaver med Annie Lööfs livslögn”. Ett prov på pillande med individualistisk kvasipsykologi i stället för samhällsanalys.
Tyvärr är det inte ovanligt hos vänstern att framställa motståndare som illvilliga dumskallar i stället för att se dem som bärare av ekonomiska, sociala och kulturella intressen.

Lördagsintervjun med Dadgostar 
DanielSuhonens ledare i AB,  

Underklassen

 80 miljoner människor i världen har tvingats fly från sina hem. Det är lika många som sju gånger Sveriges befolkning.

Över hälften av alla flyktingar är barn. Många flyktingar har ingenstans att ta vägen och därför uppstår det enorma flyktingläger i de flyendes grannländer.
De flyende har tvingats lämna sina hem i Syren, Afghanistan, Sydsudan, Myanmar och Somalia.
De har hamnat i Turkiet (3,8 miljoner), Jordanien (2,9 miljoner), Palestina (2,2 miljoner), Libanon (1,5 miljoner), Tyskland, (1,4 miljoner), Pakistan (1,4 miljoner) och Uganda (1,4).
De flesta saknar ägodelar.

Bara en liten en del av världens flyktingar kommer till Europa.
85 procent av alla flyktingar bor i enkla eländiga tält eller flyktingläger i fattiga utvecklingsländer.
Dessa nästan åttio miljoner flyktingar tillhör utan tvivel den fattiga underklassen.

Till underklassen hör också alla de många människor som bor i världens slumområden och kåkstäder. Ingen vet hur många det är.
Men vi vet att slummens enkla kojor av papp, plåt och begagnade bräder vanligen saknar avlopp, elförsörjning och rent vatten.
Kåkstäderna finns överallt i världen och kallas för favelor, rancho, bidonville, bustee, kampong, gecekondu eller shanty-towns beroende på var i världen de finns.
Här bor miljontals av den fattiga underklassen.

Gästarbete och migrantarbetare är en annan grupp fattiga som tillfälligt jobbar på främmande ort. 214 miljoner människor bor i ett annat land än där de föddes. 37 procent flyttar från ett utvecklingsland till industriland. Ungefär 16,3 miljoner flyttar av andra skäl, framför allt arbete.
I Saudiarabien, ett av världens rikaste länder, lever över 8 miljoner migrantarbetare från framför allt Filippinerna, Indonesien, Nepal och Bangladesh. Många av migrantarbetarna exploateras och utsätts för våld och förnedrande behandling. Det är också vanligt att migrantarbetarna inte får ut den betalning som de har blivit utlovade. Men migrantarbetarna är i princip rättslösa och det är mycket svårt för en migrantarbetare att få rätt mot en arbetsgivare.

Omkring 70 procent av de 1,4 miljarder fattiga människorna i utvecklingsländerna bor på landsbygden.
Enligt IFAD:s rapport Rural Poverty Report 2019 har andelen människor som lever i extrem fattigdom på landsbygden (människor som lever på mindre än 1,25 dollar per dag) minskat från 48 procent till 34 procent. Det är främst utvecklingen i Kina som bidragit till förbättringen.
Nästan en tredjedel av världens extremt fattiga landsbygdsbor lever i Afrika söder om Sahara. Antalet ökade från 268 miljoner till 306 miljoner under det senaste årtiondet.

Utöver alla dessa fattiga bor miljoner människor i vad som i Sverige sedan 2015 kallas för ”utsatta områden”, förortsområden och stadsdelar med över tid låg socioekonomisk status och med kriminell påverkan på lokalsamhället. De bor i enkla lägenheter i flerfamiljshus i miljonprogrammens förorter runt om världens storstäder.

Till underklassen hör också, du och jag, de miljarder människor som har jobb, inkomst, mat för dagen, viss trygghet och rent vatten.. Kanske har vi dessutom bil, sommarstuga, fritidsbåt och några tusenlappar i sparkapital. Somliga äger aktier eller sparar i fonder. De flesta är lönearbetare eller småföretagare.
Men vi tillhör ändå underklassen eftersom vi inte äger produktionskapital.

Underklassen utgör med andra ord 98 procent av jordens befolkning.

Skillnaderna mellan rika och fattiga är ungefär lika i alla länder. De rika är ungefär 2 procent av befolkningen.
Den ekonomiska ojämlikheten ökar globalt. 2019 ägde den rikaste procenten av världens befolkning 45 procent av det samlade privatkapitalet, medan den fattigare halvan ägde 1 procent, enligt affärsbanken Credit Suisse.

Under- och överklass har inga nationsgränser. De är klasser i det rådande ekonomiska, sociala och kulturella globala system som kallas för kapitalism.

Detta klassystem ger upphov till ekonomiska, sociala och kulturella skikt i form av hierarkier.
Hierarkierna kan se olika ut i olika länder i form av socialgrupper.

Forskning.se, De rikaste blir allt rikare 

Union to Union om Saudiarbien 

Dharavi

UNHCR (United Nations High Commissioner for Refugees)  Förenta Nationernas flyktingkommissarie

United Nations Children's Fund (UNICEF) FN:s barnfond Barn på flykt 

Utsatta områden 

Den nya fattigdomen, av Carina Mood och Jan Jonsson 

International Fundfor Agricultural Development, IFAD, årsredovisning 2019 

Credit Suisse 

 

 

 

Medelklassen finns inte! Men det finns hierarkier.

 Grunden för människans utveckling är arbetet och produktionen.

Det är arbetet och produktionen som skapar mänsklighetens ekonomiska, sociala och kulturella bas.
Människans levnadsbetingelser utgår från vilka som har makten över produktionsmedlen.  
Därför finns det bara två klasser, å ena sidan överklassen som äger makten över produktinsmedlen och å andra sidan underklassen som inte äger produktionsmedlen utan enbart sin egen arbetskraft.
Över- och underklass är två poler. Mellan dem finns inga mellanpoler. Men det finns hierarkier.

”Medelklassen” är ett påhitt av sociologer eftersom att de har blandat samman begreppen klass och hierarki. De definierar ”klasser” efter ekonomiska, sociala och kulturella nivåer. De har tappat begreppet hierarkier och ersatt det med ”klass”.

Hierarkierna är mångfacetterade och rörliga. När man börjar kalla den hierarkiska ordningen för klass blir klassbegreppet diffust och svärgripbart. Det blir ”klasser” litet var som helst.
Sammanblandningen är fatal, särskilt som dagens egendomliga vänster har anammat den.
Varje vettig analys av kapitalismen blir omöjlig.

På så sätt har det blivit svårt att se ett fast och stabilt klassbegrepp som håller för att göra nödvändiga bestämmelser och positioner i tid och rum.
För att ta ett exempel: Indiens kastsystem är en hierarki och inte en klassordning.
Militärledningen från överbefälhavaren ner till den nyinryckta värnpliktiga är en typisk hierarki. Inte olika klasser.

Ingenjören på företaget Volvo är inte av en annan klass än städerskan på samma företag. De har däremot olika positioner i hierarkin.

Skillnader i ekonomiska, sociala och kulturella grupper av människor, är hur många som helst. För den som söker begrepp att studera tillvaron med och som ersätter hierarkier med ”klass” blir tillvaron förvirrande.

Den amerikanske sociologen Charles Wright Mills, (1916-1962) har visserligen infört begreppet social stratifiering, som är detsamma som hierarkier, men han kunde inte frigöra sig från medelklassbegreppet.
Erik Olin Wright (1947-2019) är en annan amerikansk sociolog. Även han använder medelklassbegreppet vilket en stor del av vänstern anammat och därmed förlorat sig i dimman.
Begreppet ”arbetarklass” har därför fått något diffust och mystiskt över sig. Somliga har därför velat kalla det för ”löntagarklass” men problemen kvarstår.

Tramsigheter som att beskriva en ”arbetare” som blir professor som att arbetaren gjort en ”klassresa” är rena dimbildningen. Ungefär lika mycket ”sanning” som lögnen om att solen går upp i öster varje morgon. Det är ju inte solen som går upp utan jorden som vrider sig kring sin axel.
Att arbetaren som blivit professor gjort en bildningsresa, och därmed förändrat sin position i samhällshierarkin, är däremot odiskutabelt.
En person som gift sig med en storkapitalist har däremot faktiskt gjort en personlig klassresa och samtidigt förändrat sin position i hierarkin.

Om man vill studera verkligheten är det viktigt att använda begrepp som hjälper en att ordna den verklighet man vill studera.
Som då Carl von Linné (1707-1778) ordnade växternas klassifikation och gjorde biologin en stor tjänst.

C. Wright Mills 
Erik Olin Wright  
Social stratifiering  
Samhällsklass 
Klassamhälle 
Indiens kastsystem 
Vetenskapsrådet, God forskningssed 

 

Den svenska hierarkin

I ett examensarbete av Emma Bergqvist och Maria Wahlborg vid högskolan i Gävle HT 2011, Sociologi Socionomprogrammet ”Ensamstående mödrars upplevelser av att leva med försörjningsstöd” möter vi fyra arbetslösa ensamstående mammor.

En av de fyra är 23 år gammal och bor i en mellanstor stad. Hon har två barn (4 och 1 år gamla). Det ena barnet har hon ensam vårdnad om och det andra barnet har hon delad vårdnad om. Hon har ingen daglig aktivitet i sitt liv förutom att hon ibland träffar en coach genom Arbetsförmedlingen. Hon har gått två år på gymnasiet och har erhållit försörjningsstöd sedan fyra år tillbaka.

Enligt socialstyrelsens statistik levde 116 000 kvinnor i liknande situation.

Å andra sidan har vi också ett antal stenrika kvinnor som har haft den goda smaken att ärva miljardföretag. Katarina Martinson och Louise Lindh, som tagit över familjeföretaget Lundbergs, en av de största privata fastighetsägarna i Sverige. Företaget, som grundades av Katarinas och Louises farfar 1944 och som i sin tur hade ärvt en fastighet och en skoaffär, har idag cirka 150 medarbetare. Pappa Fredrik Lundberg har alltså lämnat över till döttrarna som förvaltar en förmögenhet på elva miljarder kronor (vardera).

Du kan lätt se att olika människor har olika ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningar och positioner i samhället.
Samhällsmedborgarna skiljer sig från varandra genom olika arv, inkomster, utbildning, socialt inflytande, boende och kulturellt status.

Från 1911 fram till 1980-talet försökte myndigheterna definiera dessa skillnader i tre socialgrupper.
Socialgrupp I: Större företagare, högre tjänstemän, fria yrken
Socialgrupp II: Lägre tjänstemän, mindre företagare
Socialgrupp III: Arbetare i privat eller offentlig tjänst
1982 ersattes socialgrupper av den svenska socioekonomiska indelningen (SEI). Men även den är numera omodern.
Dagens egendomliga vänster har valt att kalla de olika grupperna för klasser.

Hur som helst, hierarkin existerar oberoende hur myndigheterna väljer att definiera den.
Grupperna formar sig som en pyramid med en elit i toppen och en bas. I botten av hierarkin finns arbetslösa, flyktingar, bidragstagare m.fl. maktlösa. I toppen en liten grupp som på olika sätt kan utöva makt över dem i botten.
Tydligast visar sig hierarkin inom militärväsendet och inom företag men även inom demokratiska institutioner.

Sammantaget bildar alla dessa hierarkier en samhällshierarki.  Överst i hierarkin finns de med viktiga arbetsuppgifter, höga löner, exklusiv konsumtion, hög bostadsstandard, hög utbildning och förfinad kulturkonsumtion.

Här finns storföretagens verkställande direktörer och styrelser, regering, höga tjänstemän inom statsbyråkratin, eliter inom kultur och idrott, religiösa höjdare och andra.

Ledningarna för storföretag, dess verkställande direktörer, utgör toppen av hierarkin. VD utses av företagens ägare för att tillgodose ägarnas intressen.

År 2019 hade de 50 direktörerna i den ekonomiska eliten en genomsnittlig inkomst motsvarande 60,2 industriarbetarlöner.

VD-löner. Median år 2020, kronor

Jord- och skogsbruk             55 000
Byggnadsverksamhet           55 000
Transporter                         72 000
Handel, Hotell & Restaurang 80 000
Tjänster & Service               96 000
Industri                             100 000

I LOrapporten om maktelitens löner analyseras inkomstutvecklingen för tre undergrupper inom makteliten – den ekonomiska, den demokratiska och den byråkratiska eliten. 
År 2019 hade de 50 direktörerna i den ekonomiska eliten en genomsnittlig inkomst motsvarande 60,2 industriarbetarlöner. 
Den demokratiska eliten – de folk- och förtroendevalda – hade i genomsnitt en inkomst på motsvarande 3,9 industriarbetarlöner 2019.
Den byråkratiska elitgruppen, högt uppsatta tjänstemän i bland annat offentlig sektor, hade i genomsnitt motsvarande 7,4 industriarbetarlöner i inkomst 2019.
En genomsnittlig industriarbetarlön 2019 är 385 005 kronor.

Bostaden är en markör i hierarkin. Eliten söker sig till villaområden i till exempel Danderyd, Lidingö utanför Stockholm och i skånska Vellinge. De fattiga finns i norrlandskommunerna Timrå, Haparanda och Jokkmokk.

Det verkar som om alla samhällen i historien har varit hierarkiskt ordnade.
Alla utvecklade samhällen har byggt på hierarkier i där ett fåtal mäktiga styrt över ett flertal.
Kungar, kejsare, furstar och påvar, kapitalägare har styrt över slavar, egendomslösa, fattiga och löntagare.
Så var det med Egyptens faraoner och Babyloniens kungar. Även i det antika Atens demokrati styrde de rika medborgarna över kvinnorna, utlänningar och slavar. På samma sätt var det i det antika Rom där till sist ett kejsarvälde utvecklade sig. Under medeltiden bestod Europa av ett stort antal riken som stödde sin makt på ridderskap och adel.

Man kan fundera över om hierarkier är en nödvändighet eller ett djävelskap.
Kanske beror din åsikt på i vilken nivå i hierarkin du befinner dig.

”Ensamstående mödrars upplevelser av att leva medförsörjningsstöd” 

Socialstyrelsen statistik, Ekonomiskt bistånd 

Sveriges rikaste kvinnor 

Dagens industri Sveriges 125 rikaste kvinnor 

VD-löner Svenskt Näringsliv 

Makteliten, LO 2021 

Att styra eller leda - En studie av rollfördelningen mellan styrelse och VD i strategiutvecklingen i svenska börsnoterade företag. Carl Henrik Somp, Johan Dann, 

Börsvdarnas lön: 6,3 miljoner om året, Chef , 2020

Makteliten håller ställningarna, LO, 

SCB socioekonomiska indelningar 

Samhällsklasser III (av IV)

Innan jag ytterligare fördjupar mig i klassbegreppet bör jag redovisa vilka postulat jag bygger min samhällssyn på.

Här är således mina ideologiska förutsättningar för mitt resonemang om samhällsklass:

1. Arbetet och produktionen är grunden för mänsklig utveckling.
2. Människors och samhällets ekonomiska-, sociala och kulturella relationer formas utifrån arbetet och produktionen.
3. I alla samhällen uppstår ekonomiska-, sociala och kulturella skillnader, hierarkier, socialgrupper, kaster, inkomstgrupper och andra skikt.
4. Under historiens gång utvecklas lagar, traditioner, idéer, belöningssystem m.m. för att befästa och utveckla det rådande hierarkiska systemet.
5. Arbetet och produktionen handlar om hela mänsklighetens totala och yttersta villkor. Klasserna och hierarkierna kan därför bara förstås globalt.
6. Allt förändras ständigt. Ingenting är statiskt.
7. Kapitalismen är ingen ideologi. Den kapitalistiska samhällsordningen har formats genom mänsklighetens hela historia.
8. Politiska ideologier som liberalism, socialism, konservatism är recept på hur samhällena ska formas i förhållande till den rådande världsordningen.
Kapitalismen har vuxit fram ur marknadsekonomin. Men kapitalism och marknadsekonomin är inte samma sak.
9. Ingen ”sanning” kan helt bevisas, däremot kan en ”sanning” fullt ut motbevisas.
10. Människan är samtidigt individ och social varelse.

Överklass och underklass är abstrakta begrepp som betecknar två poler i en ekonomiskt, socialt och kulturellt uppdelad värld.

Makten över arbetet och produktionen har i alla tider hamnat hos en elit. Denna elit har samlat och koncentrerat mänskliga och materiella resurser i projekt som varit mer eller mindre nödvändiga för utvecklingen.

Överklassen har organiserat arbetet genom att tvinga eller motivera den stora gruppen människor att gå samman i enorma arbetskollektiv. 
Arbetet och produktionen har på så vis utvecklat imperier, krigsmakter, städer, borgar, skepp, monument, tekniska innovationer o.s.v.

 På så sätt tycks över- och underklass vara beroende av varandra samtidigt som de ytterst har olika, och inte sällan motsatta, intressen.

 Dagens finanskapitalister bygger kapital på ägande eller förvaltande av värdepapper och genom utnyttjande av prisfluktuationer på finansmarknader så att ”värdet” av tillgångarna ökar. 

De har ökat sitt kapital genom spekulation på valuta- och värdepappersmarknaderna.
Institutioner som banker och fondbolag samt enskilda som Warren Buffet (1930-), George Soros (1930-) är exempel på den sortens kapitalister.
Institutionskapitalister är AFA, Alceta, AMF, ansiktslöst kapital som pensionsfonder, bankfonder och försäkringsbolag.
 
Entreprenörskapitalister som byggt ett kapital genom att ekonomiskt utnyttja egna uppfinningar och patent: Alfred Nobel (1833-1896), Henry Ford (1863 -1947) Ruben Rausing (1895–1983), Bill Gates (1955-), Daniel Ek (1983-).
De har lyckats organisera produktionsnätverk kring sina uppfinningar och därigenom skapa sig ansenliga förmögenheter.

I dagens samhälle kräver arbetet och produktionen en kapitalbildning, kapitalkoncentration och investeringar. Det samhällssystemet kallas för kapitalism.

 Boken ”Klass i Sverige” handlar alltså inte om över- och underklass utan om de ekonomiska, sociala och kulturella skillnaderna i Sverige i dag.

Genom att benämna hierarkierna för klass, och genom att närsynt studera de senaste decenniernas utveckling i nationen Sverige, har man avhänt sig klassbegreppet som verktyg för analys av kapitalismens historia och utveckling. Den långa historien skissas inte ens.

Historien visar ju att över och underklasser alltid har skapat hierarkier inom arbetet och produktionen.

Och överallt där man försökt ändra på detta förhållande, till exempel genom så kallade socialistiska revolutioner, har ambitionerna resulterat i nya hierarkier. De gamla klasserna har funnits kvar.
Varför?

 I nästa blogginlägg ska jag ytterligare utveckla mitt resonemang.

Mina tidigare blogginlägg i angränsande ämne

Det enskilda ägandet och näringslivet I (av III) 

Vad är en kapitalist? Förslag till kapitalistforskning.

Fråga till politikerna Varför finns det 371 000 outnyttjaderesurser?

Beskatta det globala kapitalet!

 

 

 

 

Hur borde världen vara och hur är den?

Om något opinionsinstitut skulle fråga ett representativt urval av världens människor om hur de anser att världen borde vara skulle de antagligen få ungefär samma svar som jag fick, i en högst ovetenskaplig studie, då jag frågade min närmaste omgivning.

Pröva själv! Ställ frågan: Hur borde vår värld vara?

Svaren jag fick var följande:
Fredlig – inga krig och konflikter
Jämlik – inga fattiga och inga rika, ingen som står över någon annan,
Rättvis – ingen utnyttjar någon annan
Hållbar – ingen natur utarmas eller överexploateras
Kärleksfull – inget hat, ingen aggression, alla hjälper varandra
Trygg – ingen ska känna sig hotad, utnyttjad, utsatt, utanför, undanskuffad,
Hälsosam – inga sjukdomar och om sjukdomar finns så en bra vård
Fri – Ingen skulle vara utsatt för tvång utan kunna utveckla sig fritt utifrån sina egna resurser.

Själv håller jag med om att detta vore så nära en paradisisk tillvaro som är möjlig. Vad anser du?

Men hur är vår värld i verkligheten?
Krig - krig och konflikter pågår ständigt
Ojämlik – skillnaden mellan fattiga och rika är konstant eller ökar, samhället bygger på hierarkier
Orättvis – en del människor utnyttjar andra för sin egen vinning
Ohållbar – natur och människor exploateras och utarmas och gör slut på jordens resurser
Full av hat – hat, aggression, konkurrens finns där ständigt
Otrygg – många människor är hotade, utnyttjade, utsatta, utanför, undanskuffade, på flykt
Ohälsosam – sjukdomar, brist på vård och omsorg, många människor dör i onödan
Ofri – Alltför många människor hindras i sin utveckling.

Vad är det som gör att skillnaden är så stor mellan hur vi önskar att världen skulle vara och hur det i verkligheten är?
Bestämmer inte vi själva över vår värld? Vilka eller vad är det som avgör?

Finns det någon forskning på problemet?

Det finns i alla fall statistik och fakta om hur världen är:

Globalis statistik, Svenska FN-förbundet
SIPRI Årsbok 2015 
UNHCR, Sverige 
Oxfam ”8 rika män äger lika mycket som hälften av världen”
UNDP, Milleniemålen ”Blir värden bättre?” 
UNDP Globala målen
Regeringen, Klimatavtalet från Paris
Regeringen ”Mänskliga rättigheter”
Världshälsoorganisationen, WHO, 

Svenska folket finns inte

”Svenska folket” är begreppet som används om de cirka tio miljoner individer som bor inom nationen Sveriges gränser och/eller som har sin härkomst från det land- och rättskipningsområde som kallas Sverige.
Annars finns det inte så mycket gemensamt mellan individerna.

Den svenska befolkningen kan delas in i många olika kategorier:
- barn, ungdomar, vuxna, pensionärer
- kvinnor och män
- födda i landet och utlandsfödda,
- stads- och lantbor
- friska och sjuka
- hög- och låginkomsttagare
- sysselsatta och arbetslösa
- norrlänningar och skåningar
- långbenta och kortbenta
- cyklister och bilister
- AIK:are och Djurgårdare

Svenska språket talas även i Finland så språket kan inte ge en nationell bestämning.

Inom den stora gruppen ”svenska folket” finns dessutom avsevärda skillnader i ekonomiska, sociala och kulturella levnadsförutsättningar. Här finns
- rika och fattiga,
- mäktiga och vanmäktiga, inflytelserika och beroende av andra
- bildade och obildade, utbildade och outbildade.

Skillnaderna kan vara stora. Inom till exempel gruppen ”svenska kvinnor” finns dels medborgaren Antonia Ax:son Jonson med en förmögenhet på 59 miljarder kronor och dels den ensamstående arbetslösa kvinnan med två skolbarn i stockholmsförorten Husby som inte äger något.
Det finns stenrika och utfattiga svenskar.

Men sådana skillnader låtsas inte begrepp som ”folket”, ”medborgarna”, ”invånarna”, ”svenskarna” om. Alla klumpas ihop till en enda sammanfattande grupp.
Nationaliteten är därför en falsk gemenskap.

Politiker och debattörer som säger sig företräda ”svenska folket” är därför rätt skumma eller talar mot bättre vetande.
”Vi i Sverige” är ett ord som döljer våra olika förutsättningar, livsförutsättningar och framtidsutsikter.

Väl medveten om skillnaderna kan politiker söka verka för en politik som minskar de ekonomiska, sociala och kulturella skillnaderna. Vilket förutsätter att dessa skillnader är synliga.

Men mycket i språket döljer olikheterna. Ord som ”folket”, ”medborgarna”, ”invånarna”, ”svenskarna” är sådana som får oss att tro att det finns en gemenskap där det i stället finns stora ekonomiska, sociala och kulturella skillnader.
En miljardär i Sverige har mer gemensamt med en miljardär i Australien än med en löntagare i Sverige. Löntagarens verklighet är sig tämligen lik i Brasilien och Sverige, i varje fall mer lika än löntagarens och miljardärens.

Uttryck som ”vi svenskar” försöker inbilla oss att vi alla har gemensamma intressen och samma förutsättningar.
Folkbildare framför andra – medierna, reklamen, kulturskribenterna – har här en skyldighet att inte dölja skillnaderna utan bör i stället beskriva verkligheten.
När vi exempelvis talar om rika och fattiga länder döljer vi att de ekonomiska, sociala och kulturella skillnaderna kan vara enorma inom de olika länderna.

SCB skulle kunna tydliggöra skillnaderna men gör det inte längre.
Varför finns ingen statistik över de ekonomiska, sociala och kulturella skillnaderna inom det som kallas ”den svenska befolkningen”?

Wikipedia, FN-konventionenom ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter 

OHCHR

Fokus om SCB

Om svenska värderingar

SvD Debatt 6 juni Anna Kinberg Batra och Andreas Norlén
SvD Ledare 5 juli 

SvD Ledare 11 juli 

Expressen 11 juli Jonas Gardell
GP Ledare 12 juli

Om svenskheten
Tove Lifvendahl SvD 11 juli "Nu är de alla Sverigevänner"

Dana Pourkomeylian SvD Debatt 11 juli ”Nu pågår slaget om svenskheten”

GP 13 juli Håkan Boström om behovet av nationalism