Underklassen

 80 miljoner människor i världen har tvingats fly från sina hem. Det är lika många som sju gånger Sveriges befolkning.

Över hälften av alla flyktingar är barn. Många flyktingar har ingenstans att ta vägen och därför uppstår det enorma flyktingläger i de flyendes grannländer.
De flyende har tvingats lämna sina hem i Syren, Afghanistan, Sydsudan, Myanmar och Somalia.
De har hamnat i Turkiet (3,8 miljoner), Jordanien (2,9 miljoner), Palestina (2,2 miljoner), Libanon (1,5 miljoner), Tyskland, (1,4 miljoner), Pakistan (1,4 miljoner) och Uganda (1,4).
De flesta saknar ägodelar.

Bara en liten en del av världens flyktingar kommer till Europa.
85 procent av alla flyktingar bor i enkla eländiga tält eller flyktingläger i fattiga utvecklingsländer.
Dessa nästan åttio miljoner flyktingar tillhör utan tvivel den fattiga underklassen.

Till underklassen hör också alla de många människor som bor i världens slumområden och kåkstäder. Ingen vet hur många det är.
Men vi vet att slummens enkla kojor av papp, plåt och begagnade bräder vanligen saknar avlopp, elförsörjning och rent vatten.
Kåkstäderna finns överallt i världen och kallas för favelor, rancho, bidonville, bustee, kampong, gecekondu eller shanty-towns beroende på var i världen de finns.
Här bor miljontals av den fattiga underklassen.

Gästarbete och migrantarbetare är en annan grupp fattiga som tillfälligt jobbar på främmande ort. 214 miljoner människor bor i ett annat land än där de föddes. 37 procent flyttar från ett utvecklingsland till industriland. Ungefär 16,3 miljoner flyttar av andra skäl, framför allt arbete.
I Saudiarabien, ett av världens rikaste länder, lever över 8 miljoner migrantarbetare från framför allt Filippinerna, Indonesien, Nepal och Bangladesh. Många av migrantarbetarna exploateras och utsätts för våld och förnedrande behandling. Det är också vanligt att migrantarbetarna inte får ut den betalning som de har blivit utlovade. Men migrantarbetarna är i princip rättslösa och det är mycket svårt för en migrantarbetare att få rätt mot en arbetsgivare.

Omkring 70 procent av de 1,4 miljarder fattiga människorna i utvecklingsländerna bor på landsbygden.
Enligt IFAD:s rapport Rural Poverty Report 2019 har andelen människor som lever i extrem fattigdom på landsbygden (människor som lever på mindre än 1,25 dollar per dag) minskat från 48 procent till 34 procent. Det är främst utvecklingen i Kina som bidragit till förbättringen.
Nästan en tredjedel av världens extremt fattiga landsbygdsbor lever i Afrika söder om Sahara. Antalet ökade från 268 miljoner till 306 miljoner under det senaste årtiondet.

Utöver alla dessa fattiga bor miljoner människor i vad som i Sverige sedan 2015 kallas för ”utsatta områden”, förortsområden och stadsdelar med över tid låg socioekonomisk status och med kriminell påverkan på lokalsamhället. De bor i enkla lägenheter i flerfamiljshus i miljonprogrammens förorter runt om världens storstäder.

Till underklassen hör också, du och jag, de miljarder människor som har jobb, inkomst, mat för dagen, viss trygghet och rent vatten.. Kanske har vi dessutom bil, sommarstuga, fritidsbåt och några tusenlappar i sparkapital. Somliga äger aktier eller sparar i fonder. De flesta är lönearbetare eller småföretagare.
Men vi tillhör ändå underklassen eftersom vi inte äger produktionskapital.

Underklassen utgör med andra ord 98 procent av jordens befolkning.

Skillnaderna mellan rika och fattiga är ungefär lika i alla länder. De rika är ungefär 2 procent av befolkningen.
Den ekonomiska ojämlikheten ökar globalt. 2019 ägde den rikaste procenten av världens befolkning 45 procent av det samlade privatkapitalet, medan den fattigare halvan ägde 1 procent, enligt affärsbanken Credit Suisse.

Under- och överklass har inga nationsgränser. De är klasser i det rådande ekonomiska, sociala och kulturella globala system som kallas för kapitalism.

Detta klassystem ger upphov till ekonomiska, sociala och kulturella skikt i form av hierarkier.
Hierarkierna kan se olika ut i olika länder i form av socialgrupper.

Forskning.se, De rikaste blir allt rikare 

Union to Union om Saudiarbien 

Dharavi

UNHCR (United Nations High Commissioner for Refugees)  Förenta Nationernas flyktingkommissarie

United Nations Children's Fund (UNICEF) FN:s barnfond Barn på flykt 

Utsatta områden 

Den nya fattigdomen, av Carina Mood och Jan Jonsson 

International Fundfor Agricultural Development, IFAD, årsredovisning 2019 

Credit Suisse 

 

 

 

Historiens dolda sanning

I Riddarholmskyrkan kan man, i en inskription, läsa om den svenske kungen Gustav II Adolf (1594-1632):  ”In angustiis intravit” (I trångmål begynte han sin bana). ”Pietatem amavit” (Fromheten älskade han), ”Hostes prostravit” (Fienderna nedslog han), ”Regnum dilatavit” (Riket utvidgade han), ”Suecos exaltavit” (Svenskarna upphöjde han), ”Oppressos liberavit” (De förtryckta befriade han), ”Moriens triumphavit” (I döden triumferade han).

Om det nu var bra gjort, så inte gjorde han det utan sina medarbetare,  arméer och tusentals soldater väl? Inte utan alla de tusentals människor som offrat sina liv eller som skadats för resten av livet.

”Sveriges historia är dess konungars”, skrev Erik Gustaf Geijer (1783-1847) en gång.
Och i historielitteraturen kan vi ideligen läsa om kungar, kejsare, filosofer, konstnärer, diktare, krigshjältar, uppfinnare, upptäckare, statsmän och andra märkvärdiga män och en och annan kvinna.
Vi får lära oss hur de, genom sina enastående insatser, har påverkat historiens förlopp.
Att de ägde ovanliga förmågor och påverkat historien må vara sant. Men de sanningarna brukar ändå konsekvent dölja ett annat viktigt faktum.

För att ta några exempel.
Sokrates, Leonardo da Vinci, Shakespeare, Beethoven och Alfred Nobel var utan tvekan begåvade män. De framstår i historieböckerna som viktigare än de flesta andra samtida.

Men de, liksom alla andra ”vanliga” människor, var tvungna att äta och dricka, sova och skita, städa och tvätta, sköta sina barn och, kort sagt, de måste kunna livnära sig och sköta sin vardag för att få möjlighet att uträtta sina storverk.
Eller var det så att det var andra människor omkring dem som bidrog till att de kunde bli vad de blev?
Stora män är ofta mycket koncentrerade på sin uppgift, många skulle nog i sin egocentricitet diagnosticeras som något autistiska.

Hur klarar de att utveckla sina speciella förmågor om deras dagar skulle vara uppfyllda av att tvingas göra allt det som vi ”vanliga” alltid måste göra, nämligen sådant som tar det mesta av vår tid: att varje morgon, året runt, gå till jobbet för att tjäna ihop en lön så att vi kan föda oss själva?
Vem gick till marknaden och handlade geniernas livsmedel, vem lagade deras mat, vem byggde, inredde och städade deras bostäder, vem sydde och ordnade de kläder de bar?
Vem bäddade deras sängar, vem diskade deras disk, vem städade åt dem, kort sagt, vem befriade dem från allt det tidsödande vardagsarbetet så att de kunde få tid och ork att tänka och filosofera, dikta, komponera, experimentera och uppfinna?

Vilka var alla de som befriade Sokrates, Leonardo da Vinci, Shakespeare, Beethoven och Alfred Nobel från vardagens tidsödande sysslor? Vem skötte deras vardag och lekamliga försörjning? Vilka höll liv i genierna?

Sokrates hade fru och slavar
Sokrates (469-399 f.Kr) hade en hustru och flera slavar. Hustrun hette Xantippa som ansågs grälsjuk och argsint. Att hon verkligen var sådan vet vi inte, det kan vara en skröna. Men om det vore så är det kanske inte så konstigt att hon blev grinig med en gubbe som alltid gick och tänkte stora tankar men aldrig gjorde ett ordentligt handtag hemma. Sokrates var arbetsbefriad eftersom han var medborgare i Athén och tillhörde aristokratin, den högre samhällsklassen. Som sådan hade han inkomster från det arbete som utfördes av ofria slavar, kvinnor och metoiker (invandrare). De senare hade till skillnad från slavarna, en begränsad frihet men de saknade medborgarskap och rösträtt.

På den tiden i Grekland var det just slavarna, kvinnorna och utlänningarna som fixade maten, som byggde Sokrates´ hem, städade det, bar bort hans bajs, skötte hans egendomar medan han själv tänkte stora tankar.  Vilka var hans tjänare?
I dag är det bara namnet på hans hustru Xantippa som eftervärlden känner till och som alltså blivit synonymt med grinig kärring.
Detsamma gällde de flesta av Greklands och Roms berömda antika författare och filosofer. Alla hade de sin försörjning ordnad och sin vardagsservice fixad.

 Så tack, Xantippa och alla andra fruar! Tack slavar! Tack invandrarna under antiken och senare!
Utan er hade vi inte haft Sokrates och andra filosofers tankar om tillvaron.

Leonardo da Vinci
Under den så kallade medeltiden var det kyrkan och furstehusen som framträder i historien.
Leonardo da Vinci (1452-1519) hade aldrig någon hustru hans talanger uppmärksammades tidigt och han sattes, vid ca 14 års ålder, i lära hos Andrea del Verrocchio, en ledande florentinsk skulptör, guldsmed och målare.
Leonardo sattes inte bara som lärling under Andrea del Verrocchio utan bodde i samma hus som han och fick del av vad husets tjänare uträttade. Från 1482, var han i tjänst hos hertigen av Milano, Ludovico Sforza, och verkade där som hovmålare, skulptör, arkitekt och arméingenjör fram till familjen Sforzas fall 1499.  Leonardo arbetade därefter åt fursten Cesare Borgia och efter det för Milanos franske guvernör Charles d'Amboise och sedan för franske kungen Frans I.
Furstarnas, guvernörens och kungens ekonomiska bidrag, och deras tjänstefolk, gjorde att Leonardo fick möjlighet att utveckla sina idéer och sin konstnärlighet utan att störas alltför mycket av vardagsbekymren.

Men varifrån hade furstarna och kyrkan fått sina pengar?

Shakespeare (1564-1616) hade från början en gynnare i tredje earlen av Southampton, Henry Wriothesley, som såg till att Shakespeare kunde utbilda sig.
Shakespeare hade från 1582 fram till sin död dessutom en hustru, Anne Hathaway (1555-1623). Hon bidrog till familjens ekonomi genom att komma från en förmögen familj.
Tack vare earlen och hustruns bidrag kunde Shakespeare skapa sina odödliga verk utan att behöva hindras av de vardagliga livsuppehållande sysslorna.
Bakom earlens och hustruns pengar låg många idag okända människors arbete.

Beethoven (1770-1827) hade aldrig, efter sin mamma, någon självuppoffrande kvinna i sitt hushåll men fick understöd av mecenater, mest från europeiska furstehus.  En av de främsta var furst Lichnowsky som gav Beethoven ett årligt understöd på 600 floriner, och av furst Lobkowitz och furst Kinsky som betalade Beethoven 4.000 floriner årligen, för att behålla honom i Wien.
Han kunde alltså betala för den vardagsservice han behövde för att kunna komponera.
Furstarna hade fått sina rikedomar genom hårt vardagsarbete i jordbruk, fabriker eller på slagfält.
Nå ja, nu var det ju inte furstarna själva som arbetat hårt och därmed skapat överflödet utan alla de drängar, pigor, tjänstefolk, lantbrukare, hantverkare, daglönare och andra som arbetat åt dem och deras förfäder.
Inte en ringa del av furstarnas inkomster kom från krigiska erövringar som deras förfäders soldater gjort.

Alfred Nobel (1833 -1896) kunde utveckla sin forskning genom inkomsterna från sin pappas tillverkning av minor och ångmaskiner åt den ryska flottan under Krimkriget 1853-1856.  Krimkriget kostade 47 000 soldater livet som alltså därmed indirekt bidrog till att Alfred Nobel kunde göra sin banbrytande upptäckt. Dessutom skaffade sig Alfred, tillsammans med sina bröder Ludvig och Robert, inkomster från oljefälten i Baku.
Bröderna Nobel pumpade inte själva upp oljan. Det gjorde oljearbetarna. Men fabrikörerna Nobel kunde lägga beslag på överskottet från den uppumpade oljan.

Och så har vi alla dessa härförare som vunnit sina slag, fått medalj och ärats som hjältar. 
Men inte utan sina arméer och tusentals soldater väl? Inte utan alla de tusentals människor som offrat sina liv eller som skadats för resten av livet.

Bakom varje framstående mans stordåd står oftast kvinnor och en mängd andra arbetande människor.

Alla tiders kapitalister

I alla tider har överklassen varit sin samtids kapitalister. Ofantligt rika i förhållande till underklassen.

Egyptens faraoner (3000 f.kr- 400 f.kr.) hade makt att driva samman slavar och befolkning till pyramidbyggen och andra stora projekt. De var statskapitalister.
Jordbrukare, hantverkare, småhandlare och övrig befolkning var underklassen.

Avkastningen från underklassens arbete var under direkt kontroll av staten, farao och tempelkulter och/eller den elit som ägde jorden.
Jordbrukarna var också skyldiga att betala en skatt på arbete och att bidra med dagsverken för att underhålla konstbevattningssystem och att tjänstgöra som arbetskraft i större byggnadsprojekt. Hantverkare var även de under statlig kontroll och arbetade i verkstäder som var knutna till templen och avlönades direkt från statskassan.

På samma sätt var det i det gamla Babylon (1800-talet f.kr- 300 f.kr). Det var kungar och andra härskare som utnyttjade slavar och medborgare för tempelbyggen, försvarsverk, stadsbyggen, jordbruk och hantverk.
De drev in skatter och arrenderade ut jord för att få ihop kapital.
För att göra erövringar krävdes arméer, d.v.s. fotfolk.

Det antika Grekland (700-talet f.Kr. till 300-talet f.Kr) vilade på att stadsstaten och en ekonomisk elit hade slavar och utlänningar för att genomföra tempelbyggen, jordbruksarbete, skeppsbyggen och erövringsarméer.
I silvergruvorna i Laurion, på 400-talet f.Kr. arbetade mellan 10 000 och 20 000 ofria för att ta fram det silver som staten behövde för att bland annat bygga upp en stark flotta.

Och i romarriket (c:a 800 f.kr - 500 e.Kr.) fanns en mäktig aristokrati som från sitt stora rike, genom militär dominans, såg till att rikedomarna hamnade i Rom.
Slavarbetet var grunden för samhällsbygget och kapitalkoncentrationen sköttes av den statsbärande eliten. Krigsbyten och skatteindrivning i provinserna skapade kapital för imperiebygget.
Statskapitalismen har funnits i vår tid, ibland annat Sovjetunionen (1922-1991), sedan privatkapitalismen ”avskaffats”. Kommunistpartiets ledning, tillsammans med statsbyråkratin, blev den nya överklassen.

Under medeltiden (ca 400-talet till 1400-talet), hade kungar, kejsare, furstar och kyrkan makt att dra samman folk för att skapa arméer, bygga kyrkor och katedraler, befästningar, handelsskepp, handelsvägar m.m.
Skatter och tullavgifter drevs in för att samla och koncentrera nödvändigt kapital.
Handelskapitalister fanns utpräglat i Europa under medeltiden. Där fanns Hansan (cirka, 1100-1650), Giovanni di Bicci de' Medici, (1360 -1429), Jacob Fugger (1459–1525) med flera. Dessa ägde stora handelshus, kommersiella nätverk, banker och pengar som ökade kapitalet.
Europeiska privata och statliga överklassintressen samarbetade i kolonialprojekt under 1500-1800-talen.
I vår tid har vi IKEAs Ingvar Kamprad (1926 -2018) som ett modernt exempel på en handelskapitalist.

Industrikapitalister som Louis de Geer (1587–1652), John D Rockefeller (1839-1937), Mayer Amshel Rothschild (1743–1812) och André Oscar Wallenberg (1816-1886) skaffade sig makt genom att de ägde maskiner, industrier, företag, patent och banker. Genom fabriksproduktion och industrialisering kunde de utnyttja löntagarnas arbete för att koncentrera kapital på nya produktiva verksamheter.
De kunde dela sitt ägande i kompanier och aktiebolag men såg till att äga majoriteten av andelarna.

Dagens finanskapitalister äger kapital genom ägande av värdepapper. De har ökat sitt kapital genom att äga fondbolag och utnyttja prisfluktuationer på finansmarknader och genom spekulation på valuta- och värdepappersmarknaderna 
Warren Buffet (1930-), George Soros (1930-) är exempel på den sortens kapitalister.

Institutionskapitalister som till exempel AFA, Alecta och AMF uppräder som ansiktslöst kapital som förvaltar pensions- och bankfonder och försäkringsbolag. Värdena styrs av de starkaste marknadsaktörerna.
 
Entreprenörskapitalister bygger kapital på att ekonomiskt utnyttja egna uppfinningar och patent: Alfred Nobel (1833-1896), Henry Ford (1863 -1947) Ruben Rausing (1895–1983), Bill Gates (1955-), Daniel Ek (1983-).
De har lyckats organisera produktionsnätverk kring sina uppfinningar och därigenom skapa sig ansenliga förmögenheter.

De olika ”kapitalismerna” existerar jämsides med varandra.

Relationerna mellan över och underklass visar samma mönster under historiens gång.
Överklassen har varit stora jordägare, statsöverhuvuden, handelskapitalister, industrikapitalister, finanskapitalister, institutionskapitalister och/eller entreprenörskapitalister.
Genom sitt ägande och sin makt över produktionsvillkoren har de kunnat utnyttja underklassens arbete.
Överklassen har också, i alla tider, knutit militärledningar, aristokratier och religiösa ledare till sig.

 

Wikipedia, Kapitalism 

 

 

 

 

Äras dem som äras bör

En parad med 22 mumier färdades från ett museum till ett annat i Kairo på påskafton.

Den egyptiska huvudstaden upplevde en påkostad fest här om dagen när de 18 kungarna och fyra drottningarna i mumieform fick ett nytt hem.
Kungarna och drottningarna levde i Egypten för cirka 4000 år sedan.

I dag beundrar vi Cheops pyramid i Egypten från 2550 f.Kr. Vi häpnar inför Colosseum i Rom, uppförd mellan 70 och 80 e.Kr. Och vi beundrar Notre Dame i Paris, byggd 1163–1345.
Var det, som det brukar heta i historieböckerna, faraonerna som byggde pyramiderna, kejsarna som byggde palatsen och biskoparna som byggde katedralerna?

Du vet redan svaret. Du vet att det i böckerna heter att Cheopspyramiden ”var byggd av och för den egyptiske faraon Khufu (2620–2580 f. Kr.)”, att ”Kejsar Vespasianus ( 9 -79  e. Kr) började bygget av Collosseum som slutfördes av hans son Titus (39-81) ” och att det var ”biskopen Maurice de Sully (1120-1196) som ansåg att den dåvarande Pariskatedralen var ovärdig sitt uppdrag och rev den till grunden kort efter sitt tillträde som biskop i Paris.” Och så byggde han Notre Dame.

Du känner kanske till att det var Ferdinand de Lesseps  (1805-1894)  ”som skapade Suezkanalen”. Bygget av Suezkanalen påbörjades år 1858.
Det var den före detta franske konsuln i Kairo, Ferdinand de Lesseps, som tog initiativet till kanalbygget. Han brukar därför nämnas som Suezkanalens skapare.
Som sådan blev han 1870 hedersborgare i London, 1873 ledamot av Franska vetenskapsakademien och ledamot av Franska akademien 1885. Hans staty restes i Port Said 1900.

Men de som egentligen skapade kanalen var de egyptiska tvångsrekryterade lantarbetare, fellahs, som med enkla spadar och primitiva skottkärror forslade undan ökensanden.

Under de tio år som det tog att bygga kanalen deltog en miljon man. De arbetade i tolvtimmarsskift där dagstemperaturen kan nå 50 grader.  Kolera, smittkoppor och dysenteri härjade bland arbetarna. Det beräknas att omkring 100 000 av arbetarna dog under kanalbygget.
Stora kanaler var populära byggprojekt under 1800-talet.
Under bygget av Panamakanalen som öppnades 1914 dog 27 500 arbetare.

Sedan Suez- och Panamakanalerna blev klara kunde de euroepiska kolonialmakterna och amerikanska överklassen ta hem betydligt större vinster genom kortare sjöfrakter.

Världens i dag högsta byggnad, den 828 meter höga Burj Khalifa i Dubai, har fått sitt namn till ära av Förenade Arabemiratens president Khalifa bin Zayed Al Nahyan (1938-).
Men det var inte han som byggde utan enligt uppgift Samsung C&T Corporation.

Att det egentligen var totalt över 12 000 människor, varav tusentals asiatiska gästarbetare, som ofta under slavliknade arbetsförhållanden, uppfört tornet sägs inte så ofta i officiella sammanhang. Totalt krävdes 22 000 000 arbetstimmar för att bygga det.

Majoriteten av de kläder vi köper billigt i dag är sydda i länder som Kina, Kambodja och Bangladesh där skyddet för arbetarnas rättigheter är svagt. Kvinnorna som är anställda i fabrikerna jobbar upp till tolv timmar om dagen, sex dagar i veckan, men kan i de allra flesta fall ändå inte klara sig på sin lön.

För att inte tala om alla dessa krig.
Som då ”Gustav II Adolf drog ut i krig mot Ryssland”.

Kungar, generaler och nationer vinner och förlorar krig. I historien blir de hjältar, misslyckade losers eller djävlar.
Men alla miljoner stupade och lemlästade okända soldater och civila är alltid krigets stumma offer.

Och dras namn är glömda.

Bara under andra världskriget dog omkring 55 till 60 miljoner människor. Fem gånger Sveriges hela nuvarande befolkning.

Och du vet redan att det är historikerna som skriver som om det vore enskilda personer eller företag som byggde, men att det i själva verket var det tusentals slavar, kvinnor, invandrare, tjänare och tjänarinnor, drängar och pigor, arbetare, hantverkare, lantbrukare, daglönare, ingenjörer, arbetsledare och skattebetalare som, genom sitt vardagliga arbete, alla bidrog till byggandet av pyramiderna och palatsen.

Till bygget av Notre Dame i Paris gick det åt flera hundra arbetare vart tionde år under de drygt 180 åren som bygget pågick.

Bakom varje storverk finns tusentals arbetare som genom sitt arbete förverkligat dem.

Det var alla dessa som, utan stora ord och åthävor, bara skötte sina dagliga sysslor. Om dem och deras villkor berättar inte historien så mycket för oss.

Generation efter generation av arbetare och slavar har genom sitt arbete skapat grunden för dagens ekonomiska, sociala och kulturella värld.

Ingen fäste deras tankar och arbetsinsatser på pergament och papper, deras namn flög aldrig över jorden utan försvann med dem i graven.

 

SvT Flytt av faraoner 

Cheopspyramiden 

Colosseum 

Notre Dame i Paris 

Suezkanalen 

Burj Khalifa i Dubai 

Fellāh 

Samsung C&T Corporation

Kläder SvT 

 

 

 

 

 

Moderatlagen är barbarisk och gör mig till lagbrytare

Det märkligaste argumentet för att förbjuda tiggeri är ”Att ge tiggare pengar löser inte fattigdomsproblemet”.

Sagt på moderatstämman som nyligen fattade beslut om förbud.
Men även socialdemokraten Ardalan Shekarabi har sagt något liknande. 

Det är ett lika intelligent påstående som att
”att du betalar skatt löser inte landets skuldproblem”, ”om du uppträder vänligt mot din granne ger det inte världen fred”, ”att du låser dörren efter dig gör inte att inbrotten upphör”.

Då jag ger en medmänniska en tjugokronorssedel när jag går ut från butiken löser det förvisso inte fattigdomsproblemet i stort eller den enskildes som ber om hjälp. Det gör det inte om jag ger tjugo kronor till en biståndsorganisation heller.
Men jag är bara en människa som hjälper en annan människa som ber om hjälp.
Att göra en sådan handling olaglig är statligt barbari.

 Moderatlagen gör mig dessutom till lagbrytare.

Då medmänniskor ber om hjälp vänder M bort blicken

I går utanför Biblioteket: romska Maria Dumitru, en av dessa som ber om en allmosa. Jag ger henne en tjuga och vet att hon behöver den och att jag kan undvara den.

Ett litet fnuttigt bidrag till en utsatt människa.

Då förmanar mig Tomas Tobé (M) i SvD Debatt ”Tiggeri är inte en väg ut ur fattigdom”.
”Att komma till Sverige för att tigga är varken en väg ur fattigdom eller utanförskap.” säger han förnumstigt.

Nä det begriper även jag. Men jag kan hjälpa Maria för tillfället.

Jag vet ju att Rumänien är EU:s fattigaste land. Och att Sverige är ett av de rikaste.
Jag vet att i det fattiga Rumänien är romerna de fattigaste av alla medborgare.
I Rumänien finns det mellan 1,2 och 1,4 miljoner romer.

Enligt EU:s byrå för grundläggande mänskliga rättigheter diskrimineras romer i Rumänien.
Ungefär 78 procent av romerna lever på en tillfällig inkomst under fattigdomsgränsen. 84 procent av romska hushåll rapporterar brist på vatten, el och avlopp. Utsattheten visar sig också i att mödradödligheten är 15 gånger högre bland romska än andra rumänska kvinnor, och att romer i genomsnitt lever 16 år kortare än andra rumäner.

Att arbetslösheten är stor bland romer beror främst på att de inte får utbildning, och att de diskrimineras på arbetsmarknaden.
I Rumänien är det dessutom förbjudet att tigga, Det har inte förbättrat situationen för romerna där.

Är det konstigt att några av dem kommer hit för att be om hjälp?

Eftersom de inte kan få jobb återstår för dem som inte vill prostituera sig eller stjäla att be om hjälp.

Och här handlar det om att se en medmänniska, en individ, oavsett var på jorden hon är född.

Tobé anser att varje land ska ta itu med sina egna fattiga. Det anser även jag. Men så länge som romerna diskrimineras i Rumänien tänker jag envisas med att göra vad jag kan för att hjälpa enskilda individer när jag kan.

Du som vill förbjuda tiggeri. Hur vill du hjälpa den som sitter utanför din välfyllda butik och som ber om hjälp?

Hur ska ett förbud mot att be om hjälp utformas?

EU:s byrå för grundläggande mänskliga rättigheter

DN Debatt. ”Pinsamt av S att ta hårdare tag mot utsattamänniskor” 

SvT Nyheter Opinion ”Hans nya förslag skyddar naturligtvis inte tiggarna”

AB ”Fattigdom är inget brott - men det är diskriminering ” 

Utrikesmagasinet ” Rumäniens romer offer för det korrupta systemet”

Expressen ”Romernas Rumänien: En resa genom utanförskapet”

Hur borde världen vara och hur är den?

Om något opinionsinstitut skulle fråga ett representativt urval av världens människor om hur de anser att världen borde vara skulle de antagligen få ungefär samma svar som jag fick, i en högst ovetenskaplig studie, då jag frågade min närmaste omgivning.

Pröva själv! Ställ frågan: Hur borde vår värld vara?

Svaren jag fick var följande:
Fredlig – inga krig och konflikter
Jämlik – inga fattiga och inga rika, ingen som står över någon annan,
Rättvis – ingen utnyttjar någon annan
Hållbar – ingen natur utarmas eller överexploateras
Kärleksfull – inget hat, ingen aggression, alla hjälper varandra
Trygg – ingen ska känna sig hotad, utnyttjad, utsatt, utanför, undanskuffad,
Hälsosam – inga sjukdomar och om sjukdomar finns så en bra vård
Fri – Ingen skulle vara utsatt för tvång utan kunna utveckla sig fritt utifrån sina egna resurser.

Själv håller jag med om att detta vore så nära en paradisisk tillvaro som är möjlig. Vad anser du?

Men hur är vår värld i verkligheten?
Krig - krig och konflikter pågår ständigt
Ojämlik – skillnaden mellan fattiga och rika är konstant eller ökar, samhället bygger på hierarkier
Orättvis – en del människor utnyttjar andra för sin egen vinning
Ohållbar – natur och människor exploateras och utarmas och gör slut på jordens resurser
Full av hat – hat, aggression, konkurrens finns där ständigt
Otrygg – många människor är hotade, utnyttjade, utsatta, utanför, undanskuffade, på flykt
Ohälsosam – sjukdomar, brist på vård och omsorg, många människor dör i onödan
Ofri – Alltför många människor hindras i sin utveckling.

Vad är det som gör att skillnaden är så stor mellan hur vi önskar att världen skulle vara och hur det i verkligheten är?
Bestämmer inte vi själva över vår värld? Vilka eller vad är det som avgör?

Finns det någon forskning på problemet?

Det finns i alla fall statistik och fakta om hur världen är:

Globalis statistik, Svenska FN-förbundet
SIPRI Årsbok 2015 
UNHCR, Sverige 
Oxfam ”8 rika män äger lika mycket som hälften av världen”
UNDP, Milleniemålen ”Blir värden bättre?” 
UNDP Globala målen
Regeringen, Klimatavtalet från Paris
Regeringen ”Mänskliga rättigheter”
Världshälsoorganisationen, WHO, 

I dag är jag glad över min högvinst

Ibland kan jag känna en sorts tacksamhet över att ha fått möjlighet att födas och växa upp i Sverige.

Tacksam över att jag föddes precis i en tid då detta Sverige, i en krigisk värld, befann sig i fred och då den svenska ekonomin och den svenska välfärden ökade som bäst.
Jag hade tur.

För jag kunde ju lika gärna ha fötts i Italien eller i USA.
1914 var min italienske farfar, med sin familj, på väg att utvandra till USA men hindrades att resa på grund av att första världskriget bröt ut. Hade världskriget inte börjat just då skulle min far, som för tillfället var fyra år, blivit amerikansk medborgare. Nu förblev han italienare ännu en tid.

Men sexton år senare tvingade den italienska arbetslösheten honom att söka arbete i Sverige. Hade det inte skett skulle jag ha blivit italienare och jag hade kanske firat nationaldag den 2 juni.
Men i Sverige träffade min far min blivande svenska mor och nu kan jag istället, om jag vill, därför fira nationaldag idag den 6 juni.
Sverige blev ett bra land att födas och att leva i.
Sverige har under min uppväxt haft fred, Saltsjöbadsavtal, god ekonomisk utveckling, demokrati och folkhem. Ett rättvist, jämlikt och okorrumperat land med goda framtidsmöjligheter även för en enkel löntagare.

Och om det är så att det är ödets lotteri som avgör när, var och hur man föds till världen, blir min tacksamhet att vara svensk i vår tid än större. För man kunde ju, i så fall, ha dragit en nitlott och fötts i en mörk tid, till exempel i Fattigsverige eller under trettioåriga kriget eller på 1300-talet under digerdöden eller som tysk jude på trettiotalet, som rom i Rumänien, som urbefolkning i ett kolonialland under kolonialtiden eller som fattig i nutidens Haiti, Burundi, Afghanistan eller Syrien eller…
Jag bör vara oerhört tacksam för att ha dragit en högvinst.
Därför firar jag inte nationen i dag men gläds över min vinstlott i detta ödets tusenmiljarderslotteri.

Nationaldagen
Sveriges nationaldag Wikipedia
Världens bästa länder att bo i Legatum institute,
Världens sämsta länder att leva i, Affärsvärlden 

DN Ledare
GP Ledare 

SvD Ledare

TV-programmet ”Tänk om” motverkar sitt eget syfte

I SVT P1:s serie "Tänk om” gör Fredrik Lindström (ständigt denne Linström) resor i ett Sverige som inte finns.

Han undersöker hur Sverige hade kunnat se ut om det som en gång hände aldrig hade hänt.
Det är ett underhållningsprogram men man anar en slags pedagogisk tanke bakom. Vi tittare ska på ett underhållande sätt lära oss förstå att historien delvis är ett resultat av slumpen och tillfälligheter.

Men tyvärr motverkar programmet detta vällovliga syfte.

I det tredje avsnittet, den 29 maj, undersökte Lindström ett Sverige som aldrig haft någon ”Du-reform”. Kan framväxten av den svenska välfärdsstaten ha något med reformen att göra? frågar han sig.

Programmet beskriver därför Sveriges väg under ett sekel - från att vara ett av Europas fattigaste länder till ett av de rikaste. Orsakerna till denna välståndsökning sägs vara svenskarnas sinne för ordning och våra goda ingenjörer samt att vi stod utanför världskrigen.

”Du-reformen” ansågs starta 1 juli 1967 då dåvarande chefen för Medicinalstyrelsen sedermera Socialstyrelsen, Bror Rexed, i sitt välkomsttal till personalen meddelade, att han tänkte säga du till alla. Den gängse mediebilden är att han startade Du-reformen så att alla i samhället började dua varandra i stället för att titulera varandra som t.ex. ”vill fru direktörskan ha sitt te i salongen” eller ”tänker herr byrådirektören arbeta över i kväll”.

Vad som inte sägs i programmet är att folk vid den tidpunkten duat varandra sedan länge. Jag jobbade på byggen 1967 och aldrig hörde jag någon säga ”vill herr hantlangaren vara så vänlig att bibringa mig en rulle vatten?” eller att hantlangaren då svarade ”javisst herr cementgolvläggaren!”.
Redan då jag som 14-åring började jobba sa alla du till varandra på arbetsplatserna och i stockholmsförorten där jag bodde.
Då jag i början av sextiotalet var typograflärling ville visserligen en av de äldre utbildade typograferna att jag skulle titulera de utlärda med ”herr” för det hade han fått göra under sin lärlingstid. Jag minns att jag trodde att han skämtade och gick honom tillmötes genom att säga, ”hörrudu, herr Eklöv”.

Du-reformen var knappast en allmän reform utan ett språkbruk som sakta trängde upp från de lägre socialgrupperna till de högre. Och varför gjorde det så?

Lindström missar i sitt program att demokrati- och jämlikhetssträvanden i arbetslivet låg i tiden och hade pågått något decennium. Arbetsledare och direktörer hade länge fått finna sig i att bli duade på arbetsplatserna. Inom folkrörelserna sa alla du till varandra. Det antiauktoritära 1968 var i annalkande och fullt utbredd ute i Europa. Umgängesformerna var redan på väg att demokratiseras.

Rexed tog konsekvensen av detta och införde kollektiv titelbortläggning på sina myndigheter. Det var alltså inte Rexed som införde dureformen men han tog konsekvensen av den. Och att titelsjukan försvann var ingen politiskt initierad reform utan en social process.

Men sambandet mellan välstånd och dureform då? Vilket som var orsak och verkan framgår inte av programmet.
TV-programmet skildrar orsakerna till välståndsutvecklingen på femtiotalet utan att nämna den grundläggande orsaken att våra exportindustrier efter kriget 1945-1970, kunde förse de sönderbombade länderna med vad de behövde och att vår textil-, metall-, skogs-, varvs och maskinindustri därför producerade så det skrek i kugghjulen och pengarna rullade in.

Utan den informationen blir den svenska välståndsutvecklingen en gåta.
Att välståndsökningen som följde på vår expanderande industri påverkade jämlikhetsutvecklingen på arbetsplatserna och stärkte fackets och folkrörelsernas samhällsinflytande och att detta i sin tur påverkade språkbruket och relationerna i samhället är väl uppenbart.
Det var och är en dialektisk utveckling i vilka mång olika faktorer påverkar varandra ömsesidigt. Att hitta en enda orsak kan leda fel och få en att tro att historien löper på räls.

I TV-programmet beskrivs det som om att välståndet kommit till tack vare att vi inte var med i kriget och därför kunde komma i fatt, att vi (svenskar) är så ordningsamma och har haft så duktiga ingenjörer. Och om vi inte haft denna välståndsutveckling skulle vi fortfarande inte sagt du till varandra utan använt titlar.
Eller hur tänker herr redaktör Lindström?

TV-programmets sätt att angripa historien kallas för kontrafaktisk historia, eller alternativhistoria, och är en vetenskaplig benämning på uttrycket "om inte om hade varit, så…".
Visst måste vi kunna tänka oss historien som ett flöde med bifloder och tillflöden där det ena leder till det andra och tredje utan anhalter, och att det kan uppstå plötsliga oväntade hinder som ändrar historiens lopp och riktning.
I går, idag och framtiden är ju ett odelbart sammanhang.
Den ena händelsen påverkar andra som i sin tur påverkar i en ständig dynamisk process.
Men enskilda händelser är knappast enskilda och Rexed ändrade inte historiens gång; du-reformen fanns redan där.

Johan Croneman i DN

Var Jesus vänsterman?

Världen behöver entreprenörer som utvecklar och berikar samhället.

Att somliga av dessa entreprenörer blir miljardärer behöver inte vara negativt.
Om de rika satsar på välgörande ändamål eller investerar sina pengar i nya produktiva verksamheter är det väl bara bra, och inget som ”vänstern” har anledning att vara emot.

På dagens ledarsida i SvD frågar emellertid ToveLivfendahl  varför det är ett problem för vänstern att vissa har mycket mer pengar än andra. Mest är det arvsfrågan som upplevs problematisk, påstår hon.

Hon konstaterar att problemet inte är Sveriges 136 miljardärer eller att 85 procent av dem har blivit förmögna genom att de och tidigare släktingar grundat företag som har skapat enorma värden för vårt land.

”Det verkligt problematiska är att deras omgivning slentrianmässigt använder dem som politiska slagträn istället för att nyfiket och välkomnande efterfråga deras ytterligare potential som samhällsutvecklare.”

Det må så vara, men Lifventahl anstränger sig inte heller för att nyfiket vända och vrida på frågan.

Tvärt om. På sedvanligt nyliberalt maner talar hon i stället om ”hur det är” som om det var en naturlag, och som om hon sitter inne med sanningen.

Men problemet finns där.

Vad som komplicerar nyliberalernas blommiga syn på ekonomisk makt är att vi lever i en kapitalistisk hierarkisk värld där det mesta värderas i pengar och där pengar styr arbete och produktion, d.v.s. grunden för alla människors liv.
Pengar avgör inte bara individers plats i makthierarkin utan också värderingen av människor.
Den rike är mer värd än den fattige. Pengar ger makt.

Den makten tycks för Lifventahl vara helt oproblematisk.

Men de 136 miljardärerna är lika priviligierade och lika mäktiga som en gång högadeln var i förhållande till det stora fleratlet människor. En del var despoter andra upplysta sådana men de kunde genom sin egendom mest styra och ställa som de ville.
Adeln hade ursprungligen fått sin rikedom genom insatser de gjort för kronan. Men då dessa rikedomar började gå i arv blev de så småningom ett problem. Kungen och kronan såg sig till sist föranlåten att dra in dessa jordegendomar i en räfst.

Det som ytterligare komplicerar det hela är att det finns annat än rikedom som brukar räknas till människovärdet.
Kristendomens syn på det mänskliga värdet uttrycks bl.a.  i Lukas 18:25, där Jesus lär ha sagt att ”det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike.”

Var kanske Jesus vänster?

AB