Nobels ekonomipris får en knuff

 Årets ekonomipris till Alfred Nobels minne går till Richard H Thaler. Han får priset för sina insatser inom området ”beteendeekonomi”. Det handlar bland annat om hur människor väljer i ekonomiska frågor.

En av hans slutsatser är att människan ofta faller för kortsiktiga frestelser på bekostnad av långsiktiga beslut.

”Richard H. Thaler har utvecklat analysen av ekonomiskt beslutsfattande med psykologiskt välgrundade antaganden. Genom att undersöka konsekvenserna av begränsad rationalitet, sociala preferenser och bristande självkontroll har han visat hur dessa mänskliga karaktärsdrag styr såväl individuella beslut som utfall på marknader på ett förutsägbart sätt.” skriver Kungliga Vetenskapsakademien i sitt pressmeddelande.


När det gäller ”beteendeekonomi” handlar det bland annat om att undersöka hur människor reagerar på ”nudging”, knuffar, i olika riktningar.
Är det inte vad reklammakarna har sysslat med i snart hundra år?

”Beteendeekonomin” är i varje fall en välgörande reaktion mot de ekonomer som hävdat att nationalekonomin kan beskrivas i matematiska formler och kalkyler. Ofta beskrivs den matematiska metoden som den enda vetenskapliga metoden för att hantera de ekonomiska problemen.
Det är långt mellan matematik och psykologi.

Samhällsekonomi verkar alltså vara beroende av både psykologi, matematik, sociologi, statsvetenskap, historia, filosofi, politik och många andra vetenskaper.
Frågan är om samhällsekonomi överhuvudtaget är en vetenskap.

I varje fall kan man misstänka att de nationalekonomiska teorier och hypoteser som politiker brukar hänvisa till inte ger några säkra och tillförlitliga recept för samhällsplanering.

För övrigt är inte heller ekonomipriset något riktigt nobelpris. ”Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne” instiftades först 1968.

Ludwig von Mises ”Matematisk och ekonomisklogik”
SvD ”Nudging: Så kan du ta till detpsykologiska tricket”

Nationalekonomi är ingen objektiv vetenskap

Staffan Sonning, SR:s korrespondent i London, intervjuade i dag på morgonen ekonomen  Klas Eklund som är författare till läroboken Vår Ekonomi. Vår Ekonomi är Sveriges mest sålda lärobok i ämnet och boken har hittills kommit ut i 13 upplagor. Eklund håller nu på att arbeta på en 14:e upplaga.

Verkligheten ändrar sig ständigt mot vad som lärs ut i ekonomiläroböckerna.
Den här gången handlar det om inflationen som var ett spöke för samhällsekonomerna för 20 år sedan men som idag är ett eftersträvansvärt mål. Åtminstone en inflation upp till 2 procent.

I fjärde upplagan av Vår Ekonomi, tryckt 1993, beskrivs kampen mot inflationen som en av de viktigaste uppgifterna för regeringar under slutet av 80-talet. Inför avtalsförhandlingarna skrämdes kapitalägarna alltid med att högre löner skulle vara inflationsdrivande.
Ekonomer tvistar om orsakerna till inflation och vad som bör göras och tvistefrågorna inom det som kallas för nationalekonomi är många.

Det finns de som menar att nationalekonomi inte är en "objektiv" vetenskap bland annat för att det knappast går att tala om nationalekonomin som värderingsfri.  Ekonomiska modeller bygger med nödvändighet på förenklade antaganden som varierar beroende på vad man anser vara viktigt att ta hänsyn till och att även själva tolkningen av forskningsresultaten beror på vilka värderingar uttolkaren har.
Gunnar Myrdal var inne på sådana tankar. Den indiske ekonomen Amartya Sen har kritiserat idealet om en nationalekonomi utan moraliska värderingar. Sen har argumenterat för att denna ståndpunkt är ohållbar och skadlig, både för nationalekonomin och för moralfilosofin, som skulle tjäna på att befatta sig med ekonomiska frågor i högre grad. Sen har lagt ned mycket arbete på att visa hur moraliska värderingar ofrånkomligen är inbyggda i ekonomins matematiska modeller.

Problemet är att många politiker utgår från ekonomiska teorier som om de vore oomkullrunkeliga fakta.

Om inflation

Wikipedia

Näringslivets ekonomifakta

Sveriges Riksbank

LO 

Många sanningar om en potatis

”Den 19 januari 2017 går solen upp klockan 08:41 i Karlstad.”

Uppgiften förefaller riktig, eller hur?
Men hela meningen är en stor och fet lögn.
Ingen sol går nämligen upp. Det har den aldrig gjort.
I själva verket är det planeten Jorden som, på grund av sin vridning kring sin egen axel, och tack vare sin lutning och sitt läge i förhållande till stjärnan Solen, belyses av denna på positionen 59°23′N 13°32′Ö. Typ.
Men den lögnaktiga uppgiften om solens upp- och nedgång duger gott att använda i vardaglig mänsklig kommunikation. De flesta förstår meningen med den utan att behöva grubbla över dess verkliga innebörd.

Och allting här i världen kan beskrivas på olika sätt och ur olika aspekter.

Om man skulle be en potatisodlare, en livsmedelshandlare, en biolog, en kock och en restaurangbesökare att beskriva vad en potatis är skulle beskrivningarna antagligen bli ganska olika.
Ingen beskrivning skulle därför behöva vara fel eller osann. Men ingen skulle heller vara helt fullständig.
En potatis är en mycket sammansatt historia och det finns många ”sanningar” om en potatisplanta.
En ”sann” beskrivning av potatisplantan, dess olika växtdelar, odlingsförutsättningar, betydelse för mänskligheten, kulinariska kvalitéer, dess cellsammansättning och molekylära uppbyggnad m.m. skulle trots allt aldrig innehålla hela sanningen. Och ingen människa har koll på hela sanningen om potatisen.
Ändå är en potatis alltid en potatis i vardagen.
Och en arbetsgivare som sparkar sina anställda är fortfarande arbetsgivare.

Den vetenskapliga världen har sina kriterier på vad sanning är, särskilt de naturvetenskapliga som kemi, fysik, astronomi, zoologi, biologi m.fl.
Svårare förefaller det vara med vetenskaper som psykologi, litteratur, samhälle, historia, nationalekonomi och andra s.k. humaniora. Så snart människor är inblandade blir det svårt med sanningen.
Politik är ett mänskligt område minst lika sammansatt och komplex som en potatis.
Just därför finns ingen politisk vetenskap eller politisk sanning. Visserligen sysslar ekonomer, sociologer, filosofer, journalister, historiker och andra lärda med att försöka förklara vad politiska sanningar är men ämnet är alltför sammansatt, alldeles för beroende av olika människors intressen, på betraktarens urval, traditioner, definitioner, ordbetydelser, individuella tolkningar och annat mänskligt för att kunna kallas för sanning.

I dagens SvD påpekar Andreas Cervenka att ” Ekonomin ett paradis för vänner av alternativa fakta”
Möjligen kan man inom ekonomin komma åt vad som är mest sannolikt med nuvarande tolkningsmöjligheter men huruvida t.ex. lägre ingångslöner och enklare jobb kanskapa 60000 nya arbetstillfällen i Sverige som centerpartiet och analysföretaget WSP har räknat ut är en ren spekulation och ett påstående som varken kan bevisas eller motbevisas.
Naturligtvis finns det ett stort antal andra spekulationer i frågan, lika svåra att bevisa och motbevisa, om vad det skulle innebära om centerpartiets förslag skulle genomföras.
Men om centern, genom lagstiftning, får möjlighet att genomföra sitt förslag är detta ett fullskaleexperiment vars konsekvenser och dess komplexitet inte skulle kunna utvärderas. Och fortfarande tvistas om vinster i välfärden, efter många och långa diskussioner, är till nytta eller skada för medborgarna.
Vad vi vet är att politiker driver olika intressen, utifrån olika världsuppfattningar och ideologier, olika strategier, olika mål och syften. Det är en ”sanning” som vi bör räkna med liksom det faktum att vilken dumskalle som helst, utan att ha funderat igenom vad som är politiskt rimligt, kan rösta i riksdagsvalen.
På samma sätt som vem som helst kan köpa potatis i sin livsmedelsbutik.

Just nu diskuteras alternativa sanningar.
”Donald Trump och sanningen”, Clas Svahn 151129

Eskilstuna-Kuriren Ledare 170204 ”Lööf borde sträva efter fred med LO”
WSP i Sverige

TV-programmet ”Tänk om” motverkar sitt eget syfte

I SVT P1:s serie "Tänk om” gör Fredrik Lindström (ständigt denne Linström) resor i ett Sverige som inte finns.

Han undersöker hur Sverige hade kunnat se ut om det som en gång hände aldrig hade hänt.
Det är ett underhållningsprogram men man anar en slags pedagogisk tanke bakom. Vi tittare ska på ett underhållande sätt lära oss förstå att historien delvis är ett resultat av slumpen och tillfälligheter.

Men tyvärr motverkar programmet detta vällovliga syfte.

I det tredje avsnittet, den 29 maj, undersökte Lindström ett Sverige som aldrig haft någon ”Du-reform”. Kan framväxten av den svenska välfärdsstaten ha något med reformen att göra? frågar han sig.

Programmet beskriver därför Sveriges väg under ett sekel - från att vara ett av Europas fattigaste länder till ett av de rikaste. Orsakerna till denna välståndsökning sägs vara svenskarnas sinne för ordning och våra goda ingenjörer samt att vi stod utanför världskrigen.

”Du-reformen” ansågs starta 1 juli 1967 då dåvarande chefen för Medicinalstyrelsen sedermera Socialstyrelsen, Bror Rexed, i sitt välkomsttal till personalen meddelade, att han tänkte säga du till alla. Den gängse mediebilden är att han startade Du-reformen så att alla i samhället började dua varandra i stället för att titulera varandra som t.ex. ”vill fru direktörskan ha sitt te i salongen” eller ”tänker herr byrådirektören arbeta över i kväll”.

Vad som inte sägs i programmet är att folk vid den tidpunkten duat varandra sedan länge. Jag jobbade på byggen 1967 och aldrig hörde jag någon säga ”vill herr hantlangaren vara så vänlig att bibringa mig en rulle vatten?” eller att hantlangaren då svarade ”javisst herr cementgolvläggaren!”.
Redan då jag som 14-åring började jobba sa alla du till varandra på arbetsplatserna och i stockholmsförorten där jag bodde.
Då jag i början av sextiotalet var typograflärling ville visserligen en av de äldre utbildade typograferna att jag skulle titulera de utlärda med ”herr” för det hade han fått göra under sin lärlingstid. Jag minns att jag trodde att han skämtade och gick honom tillmötes genom att säga, ”hörrudu, herr Eklöv”.

Du-reformen var knappast en allmän reform utan ett språkbruk som sakta trängde upp från de lägre socialgrupperna till de högre. Och varför gjorde det så?

Lindström missar i sitt program att demokrati- och jämlikhetssträvanden i arbetslivet låg i tiden och hade pågått något decennium. Arbetsledare och direktörer hade länge fått finna sig i att bli duade på arbetsplatserna. Inom folkrörelserna sa alla du till varandra. Det antiauktoritära 1968 var i annalkande och fullt utbredd ute i Europa. Umgängesformerna var redan på väg att demokratiseras.

Rexed tog konsekvensen av detta och införde kollektiv titelbortläggning på sina myndigheter. Det var alltså inte Rexed som införde dureformen men han tog konsekvensen av den. Och att titelsjukan försvann var ingen politiskt initierad reform utan en social process.

Men sambandet mellan välstånd och dureform då? Vilket som var orsak och verkan framgår inte av programmet.
TV-programmet skildrar orsakerna till välståndsutvecklingen på femtiotalet utan att nämna den grundläggande orsaken att våra exportindustrier efter kriget 1945-1970, kunde förse de sönderbombade länderna med vad de behövde och att vår textil-, metall-, skogs-, varvs och maskinindustri därför producerade så det skrek i kugghjulen och pengarna rullade in.

Utan den informationen blir den svenska välståndsutvecklingen en gåta.
Att välståndsökningen som följde på vår expanderande industri påverkade jämlikhetsutvecklingen på arbetsplatserna och stärkte fackets och folkrörelsernas samhällsinflytande och att detta i sin tur påverkade språkbruket och relationerna i samhället är väl uppenbart.
Det var och är en dialektisk utveckling i vilka mång olika faktorer påverkar varandra ömsesidigt. Att hitta en enda orsak kan leda fel och få en att tro att historien löper på räls.

I TV-programmet beskrivs det som om att välståndet kommit till tack vare att vi inte var med i kriget och därför kunde komma i fatt, att vi (svenskar) är så ordningsamma och har haft så duktiga ingenjörer. Och om vi inte haft denna välståndsutveckling skulle vi fortfarande inte sagt du till varandra utan använt titlar.
Eller hur tänker herr redaktör Lindström?

TV-programmets sätt att angripa historien kallas för kontrafaktisk historia, eller alternativhistoria, och är en vetenskaplig benämning på uttrycket "om inte om hade varit, så…".
Visst måste vi kunna tänka oss historien som ett flöde med bifloder och tillflöden där det ena leder till det andra och tredje utan anhalter, och att det kan uppstå plötsliga oväntade hinder som ändrar historiens lopp och riktning.
I går, idag och framtiden är ju ett odelbart sammanhang.
Den ena händelsen påverkar andra som i sin tur påverkar i en ständig dynamisk process.
Men enskilda händelser är knappast enskilda och Rexed ändrade inte historiens gång; du-reformen fanns redan där.

Johan Croneman i DN

Påminnelse om att ekonomi inte är en exakt vetenskap

Härom dagen sänkte Riksbanken räntan till noll för att få fart på inflationen.

För oss som var ekonomiskt och politiskt intresserade på 1970-80 talen låter det som ett märkligt försök. Då skulle man ju jobba för att sänka inflationen.

Men tiderna förändras. Det som var rätt då behöver inte vara det i dag.

En sak är dock uppenbar. Samhällsekonomi är ingen exakt vetenskap och Riksbankens sätt att påverka inflationen är inte gillad av alla ekonomer.

Lars E O Svensson är nationalekonom som åren 2007-2013 var vice riksbankschef. Sedan 2013 är han professor vid Handelshögskolan i Stockholm.

Han strider mot Lars Jonung som också är nationalekonom, och för närvarande professor vid nationalekonomiska institutionen vid Ekonomihögskolan vid Lunds universitet.

Debatten dem emellan pågår bl.a. i medierna.

Under 2008-2010, då Lars Svensson var riksbanksekonom, förespråkade han nollränta i Sverige. Han menar att i det läge som Sverige då befann sig, där inflationen var tämligen låg men arbetslösheten hög, vore det mycket bättre att föra en lågräntepolitik. Han fick dock inte gehör för den synpunkten hos majoriteten i Riksbankens direktion. Vidare vände sig Svensson emot en tendens i direktionen, ledda av riksbankschefen Stefan Ingves, att sträva mot en normalisering av räntan som om det vore ett värde i sig att komma bort från krisräntan.

Svensson menar att det idag är för sent attinföra nollränta och förespråkar en minusränta på 0,25 procent.

Lars Jonung kritiserar Svensson och Svensson svarar genom att säga att Jonung haft fel iallt han sagt.

Jonungs kritik avSvensson kan du läsa här

Mer utförligt här.

Debatten mellan de bägge akademiskt skolade ekonomerna kan vara nyttig läsning för de debattörer, främst inom borgerligheten, som anser att politiker bör ersättas av experter. De som tror på en teknokrati och efterlyser formella akademiska meriter av de politiska företrädarna.
Och även för dem som tror att ekonomi är en vetenskap fri från ideologi.

För att bringa en smula klarhet i frågan om räntan och inflationen har LO givit ut en rapport ”Inflation – alltdu behöver veta men aldrig vågat fråga om.”

I rapporten beskriver författarna – Elin Molin och Paula Roth - begreppet inflation och om dess konsekvenser. Här förs också resonemang om inflationsmålet som är det verktyg för penningpolitiken som centralbanker använder i dag.

Ska man tro eller tvivla på försvaret?

Att med den begränsade information som medierna förmedlat kring förra veckans händelser i skärgården kunna säga, huruvida Marinens insatser i Stockholms skärgård varit berättigade eller inte, är omöjligt.

Som skattebetalare och som medborgare vill man dock gärna veta.

Att militär verksamhet till stora delar måste vara hemlig förstår t.o.m. jag. Det ligger i sakens natur, militären kan inte avslöja allt för ev. fiender.

Därför vet vi inte ens huruvida det funnits någon främmande undervattensverksamhet eller om det till exempel är en vilsekommen tumlare som gett upphov till aktiviteterna.

Någon fiende har dock inte påträffats och inte heller någon rysk ubåt, enligt de uppgifter vi fått.

Om det är så att Marinen jagat en tumlare så lär vi aldrig få veta det.
Och om man hittat en rysk ubåt skulle man nog läcka ut detta.
Inte lika säkert om farkosten kom från Nato.

Ingenting går dock att bevisa eftersom hela den kostsamma aktiviteten är omöjlig att angripa.

Inga bevis finns.

Marinens experter säger att det är nästan är omöjligt att hitta en inkräktare i de svåra bottenförhållanden som råder i området. En inkräktare kan lätt smita ut.
Men man måste ändå försöka, säger militären och de troende. Och resultatet är ändå tillfredsställande eftersom det trots allt varit

·         ett bra test på marinens effektivitet och förmåga

·         en demonstration av att det finns muskler i det svenska försvaret

·         en bra övning i halvskarpt läge

Den som dristar sig att tvivla på att någon inkräktare funnits i den stockholmska skärgården anses vara naiv.

Här gäller det att antingen tro eller tvivla.

Litet läskigt är det då högt betrodda representanter av försvar och politik med brist på bevis påstår att det funnit fiendefarkoster i svenska vatten och att dess med största sannolikhet är ryska.

Och att det är dags att låta mer skattepengar gå till att förstärka försvaret och att vi snarast bör gå med i Nato.

Sådana recept kräver fakta och bevis.

DN

DN

DN

SvD

SvD

AB

Expressen

Expressen

Skärp er vetenskapsjournalister!

Sveriges Radio P1 meddelar idag att en amerikansk studie visat att om man borstar tänderna ordentligt minskar risken för demens.

Enligt medierepporteringen är forskare på Kaliforniens universitet som har studerat närmare 5 500 äldre människor och upptäckt att de som inte borstade tänderna varje dag löpte 65 procents större risk att bli dementa än de som var duktiga med tandborsten.

Enligt SR P1 är forskarnas teori att bakterier som får utvecklas i tandköttet tar sig upp i hjärnan och ställer till problem där.

Finns ingen anledning att ifrågasätta sambandet mellan tandborstning och demens. Däremot kan man ifrågasätta teorin om bakterier. 

Kan det inte finnas andra avgörande skillnader i levnadsbetingelser och levnadsvanor mellan sådana som borstar sina tänder och som inte gör det och som påverkar risken för demens?

Där finns mängder av tänkbara sociala, kulturella, ekonomiska, medicinska, psykologiska och andra samband och förklaringar.

För att styrka bakterieteorin borde rapporteringen vara mer utförlig om hur forskarna kommit fram till sin slutsats genom att utesluta andra förklaringar.

Men den här sortens förenklade sambandsrapportering är rätt vanlig i svenska media och bidrar inte till förståelsen för forskning och forskningsresultat.

Skärp er vetenskapsjournalister!