Vänsterpopulisterna fick fin reklam i radio

Det så kallade "Vänsterpartiet" lider av den föreställningen att de har upptäckt de rätta lösningarna på alla samhällsproblem.  De vet vad som är bäst.

Och eftersom det deras lösningar är bäst måste alla andra, som inte delar deras uppfattning, ha fel.
Det är väl bara att genomföra det bästa och slopa sådant som är fel så blir allt bra.
Med trosvisshet kommer men långt i opinionen.

Men att de ultrakonservativa Sverigedemokraterna har 20 procent av väljarna och att Moderaterna och SD har skapat en högerallians med 41 procent av väljarsympatierna bakom sig, medan S+V bara har 36 behöver V inte bry sig om.
Äh, sånt där skit som realiteter!

V anser att sossarna borde begripa att V har rätt och att det bara är att tuta och köra med Vänsterpartiets plakat. Full fart framåt.

Sossarna försöker mickla sig fram i politiken på två vägar: Splittra motståndarna och förhandla fram breda lösningar som håller.

Rent förräderi enligt Vänstern. Vänstern har ju talat om för sossarna om vad som är bäst. Ändå håller sossarna på och fifflar med L och C. Sossarna är mer intresserade av att gå till höger än att samarbeta med V.

Det är ungefär vad Jonas Sjöstedt sa i morse i en radiointervju i P1. Sjöstedt lämnade partiledarrollen i Vänsterpartiet förra året, och nu har han skrivit sina politiska memoarer, "Allt kommer att bli bra", tillsammans med partiets pressekreterare Jessica Nordh.

I morse  blev de intervjuade i P1 av en snäll radioröst.
(Om Jimmy Åkesson med pressansvarig skulle ha intervjuats på detta kamratliga sätt skulle det blivit ett jäkla liv.)

Tyvärr måste man konstatera att V har blivit ett vänsterpopulistiskt parti.
Partiet satsar på de enkla raka lösningarna på alla problem, kör med konspirationsteorier, saknar ansvar för konsekvenserna av sina förslag och alltsammans utan att bekymra sig om att vi lever i en kapitalistisk världsordning. 

SR P1 Bakom kulisserna med Jonas Sjöstedt 

Lyssnar Gud på SR P1?

Jo jag undrar för att varje söndag mellan kl 11.00 och 12.00 sänds s.k. Gudstjänst där.
Programmet ska, vad jag förstår, tjäna Gud.
Då måste hen ju lyssna också. Antar jag.

Men det kan inte vara kul att vara Gud med så tråkiga tjänster på radion.
Tänk om hen, precis som jag, knäpper av sin radio då programmet börjar.
Då håller de ju på att tjäna alldeles i onödan. På licensbetalarnas bekostnad.

Jag tror att Gud, precis som jag, hellre vill lyssna till program som handlar om hens fantastiska skapelse, på ”Människor och tro”, musik av Bach eller något roligt.
För vem tror att Gud saknar humor?

SR P1

SvD:s ledarredaktion byter sida i klasskampen?

Dogmatiska nyliberala SvD:s ledarredaktion ställer plötsligt upp för de anställda mot en stor arbetsgivare! 

Man anar till och med en kämparglöd på reaktionen.

Har nyliberalerna månne klivit över gränsen i klasskampen och ställt sig på löntagarnas sida?
Dagens ledare av Anna Charlotta Johansson: ”Det grå guldet” skulle kunna få en att tro det.

Men de berörda löntagarna är inte vilka som helst. De är uppburna journalister.
Inte heller arbetsgivaren är vilken som helst utan statliga Sveriges Television.

Journalisterna är den politiska kommentatorn Margit Silberstein som tvingats avgå i pension från SVT fast hon inte ville det.
Tidigare var det s.k. nyhetsankaret Marianne Rundström som inte heller ville gå vid sin pension och blev så förbannad att hon skrev boken ”Passé − de ofrivilliga pensionärerna”.


Det finns ingen lagstadgad pensionsålder men enligt pensionsbestämmelserna har löntagare rätt att arbeta fram till 67 års ålder. Efter det krävs samtycke från arbetsgivaren.

Det märkliga är att de dogmatiska liberalerna plötsligt kritiserar ett företags rätt att leda och fördela arbetet, en princip som de annars skulle kunna offra sitt liv för. Eller åtminstone skriva en ledare om.
Samma nyliberaler som vill skapa enkla underbetalda och otrygga arbeten i samhället kämpar här för en priviligierad yrkegrupps rätt att få klamra sig fast vid jobbet efter pensionsåldern.

De nämnda relativt välbetalda journalisterna, som uppnått 67 års ålder, kan fortsätta att arbeta som frilansare om de vill. De kan som frilansare behålla medlemskapet i Journalistförbundet, behålla sina presskort och vara egna företagare. De kan skriva böcker. Därför är de ytterst privilegierade. Eller som jag, bli bloggare.

Å andra sidan finns det tusentals löntagare som ser pensioneringen som en befrielse. Efter pensionen är de fria från arbetets tvång, ofrihet, dåliga arbetsmiljöer, krävande eller tråkiga arbetsuppgifter. De kanske skulle vilja ta ut sin pension redan vid 62 års ålder. Men ofta har de inte råd till det.

Naturligtvis borde pensionsåldern vara flexibel och utgå från löntagarens egen arbetsförmåga.

Kan SvD:s ledarredaktion fundera över detta dilemma?

Pensionsmyndigheten, ”Pensionsåldernsbetydelse” 

Expressen 

God morgon världen!

Varje söndag försöker jag få tid att lyssna till radions P1:s ”God morgon världen”. 

 
Jag försöker åtminstone lyssna till ”Krönikan” 9.40 och på debattprogrammet ”Panelen” fem minuter senare.

De krönikörer som jag helst lyssnar till är Ulrika Knutson, Göran Rosenberg, Nina Björk och Johan Norberg.
Eftersom krönikörerna väljer vad de ska prata om får jag ofta en vinkel på tillvaron som jag själv inte tänkt.  Oftast serverat i intressanta, kvicka, intelligenta och tänkvärda texter.

Panelen är en kvart timmes minidebatt under vilken tre aktuella politiska ämnen diskuteras mellan tre olika dagstidningars ledarredaktörer. Mina favoriter i Panelen är Carl Rudbeck, Heidi Avellan och Per Wirtén som alltid levererar bildade, tydliga och odogmatiska meningar.

Jag delar inte alla medverkades uppfattningar men jag lyssnar gärna till tankar som går på tvärs mot mina egna.

Under de tjugo minuterna levererar SR mer hjärngympa och bildning än vad alla kommersiella pratprogram klarar av under en vecka.
Enligt min mening borde programtiden dubblas för de bägge inslagen.

Tack SR för att mångfalden upprätthålls där marknaden inte klarar av att göra det!

Nationalekonomi är ingen objektiv vetenskap

Staffan Sonning, SR:s korrespondent i London, intervjuade i dag på morgonen ekonomen  Klas Eklund som är författare till läroboken Vår Ekonomi. Vår Ekonomi är Sveriges mest sålda lärobok i ämnet och boken har hittills kommit ut i 13 upplagor. Eklund håller nu på att arbeta på en 14:e upplaga.

Verkligheten ändrar sig ständigt mot vad som lärs ut i ekonomiläroböckerna.
Den här gången handlar det om inflationen som var ett spöke för samhällsekonomerna för 20 år sedan men som idag är ett eftersträvansvärt mål. Åtminstone en inflation upp till 2 procent.

I fjärde upplagan av Vår Ekonomi, tryckt 1993, beskrivs kampen mot inflationen som en av de viktigaste uppgifterna för regeringar under slutet av 80-talet. Inför avtalsförhandlingarna skrämdes kapitalägarna alltid med att högre löner skulle vara inflationsdrivande.
Ekonomer tvistar om orsakerna till inflation och vad som bör göras och tvistefrågorna inom det som kallas för nationalekonomi är många.

Det finns de som menar att nationalekonomi inte är en "objektiv" vetenskap bland annat för att det knappast går att tala om nationalekonomin som värderingsfri.  Ekonomiska modeller bygger med nödvändighet på förenklade antaganden som varierar beroende på vad man anser vara viktigt att ta hänsyn till och att även själva tolkningen av forskningsresultaten beror på vilka värderingar uttolkaren har.
Gunnar Myrdal var inne på sådana tankar. Den indiske ekonomen Amartya Sen har kritiserat idealet om en nationalekonomi utan moraliska värderingar. Sen har argumenterat för att denna ståndpunkt är ohållbar och skadlig, både för nationalekonomin och för moralfilosofin, som skulle tjäna på att befatta sig med ekonomiska frågor i högre grad. Sen har lagt ned mycket arbete på att visa hur moraliska värderingar ofrånkomligen är inbyggda i ekonomins matematiska modeller.

Problemet är att många politiker utgår från ekonomiska teorier som om de vore oomkullrunkeliga fakta.

Om inflation

Wikipedia

Näringslivets ekonomifakta

Sveriges Riksbank

LO 

Skärp er vetenskapsjournalister!

Sveriges Radio P1 meddelar idag att en amerikansk studie visat att om man borstar tänderna ordentligt minskar risken för demens.

Enligt medierepporteringen är forskare på Kaliforniens universitet som har studerat närmare 5 500 äldre människor och upptäckt att de som inte borstade tänderna varje dag löpte 65 procents större risk att bli dementa än de som var duktiga med tandborsten.

Enligt SR P1 är forskarnas teori att bakterier som får utvecklas i tandköttet tar sig upp i hjärnan och ställer till problem där.

Finns ingen anledning att ifrågasätta sambandet mellan tandborstning och demens. Däremot kan man ifrågasätta teorin om bakterier. 

Kan det inte finnas andra avgörande skillnader i levnadsbetingelser och levnadsvanor mellan sådana som borstar sina tänder och som inte gör det och som påverkar risken för demens?

Där finns mängder av tänkbara sociala, kulturella, ekonomiska, medicinska, psykologiska och andra samband och förklaringar.

För att styrka bakterieteorin borde rapporteringen vara mer utförlig om hur forskarna kommit fram till sin slutsats genom att utesluta andra förklaringar.

Men den här sortens förenklade sambandsrapportering är rätt vanlig i svenska media och bidrar inte till förståelsen för forskning och forskningsresultat.

Skärp er vetenskapsjournalister!