lördag 21 oktober 2017

Demokratins kris och eliterna

Den 16–18 oktober hade Stiftelsen Fritt Näringsliv en konferens om ”Den nya globaliseringsstriden”. Konferensen hölls i Amsterdam.
I konferensinbjudan kan man läsa:
”Politiker. Bankirer och investerare. Topptjänstemän. Det är samhällets eliter som i dag står i skottgluggen och nu prövas många av de värden och mål som har förenat borgerlighet och näringsliv. Meritokrati. Maktdelning. Frihandel. Hur ska eliterna återupprätta förtroendet för sig själva och de marknadsliberala idealen? Och kan kosmopolitiska ideal överleva en ökad nationalism?”

Deltar gör ”vår tids internationella intellektuella stjärnor och med dem de mest provocerande perspektiven: Ivan Krastev, Alexander Bard, Annie Lööf, Dan Olofsson, Leif Östling, Janan Ganesh och Johanna Möllerström.” står det i programmet.

Stiftelsen Fritt Näringsliv är en svensk högerliberal opinionsbildande stiftelse som 2003 ersatte föreningen Näringslivets fond som ägare av tankesmedjan Timbro. Stiftelsen stödjer också tidskriften Neo, forskningsinstitutet Ratio och Föreningen för upplysning om kommunismen. Vid stiftelsebildandet sköt Svenskt Näringsliv till cirka 300 miljoner kronor för att trygga verksamhetens långsiktiga finansiering.

Det är således den samlade nyliberala högereliten som diskuterar framtiden och sin egen roll i den.

Trots programdeklarationen kan man knappast förvänta sig mer självkritik eller odogmatisk mångsidighet från konferensen än vad som förekommer på Kinesiska kommunistpartiets kongress.

Den enda rapport från konferensen som jag lyckats hitta är i dagens SvD där Tove Lifvendahl återger sina intryck från mötet under rubriken ”Eliternas ansvar för demokratin”.
Jag har stor respekt för Lifvendahl och läser gärna hennes texter trots att jag oftast inte delar hennes ståndpunkter. Det beror inte på att jag anser att jag har rätt och hon fel utan på att vi har helt olika världsbilder. Så även nu.

Hon menar, i sin ledare, att en ansenlig del av medborgarna har upplevt att deras missnöje inte har mötts av eliterna på något tillfredsställande sätt, är skälet till att den gamla vänster-höger-skalan med dess bärande pelare i form av stora social- demokratiska och konservativa partier, har utmanats i flera av västvärldens demokratier.”
Vilket förklarar framgångarna för populistiska partier.
Där är vi överens.

Och även då hon skriver:
”Det är ett problem för hela samhället när eliterna inte förmår se (annat än med möjligen förakt) perspektiven hos dem som befinner sig någon helt annanstans, och som har en helt annan upplevelse av exempelvis globalisering, digitalisering eller invandring.” skriver Lifvendahl och fortsätter:
”Ett gott och tillitsfullt demokratiskt samhälle bygger på att det finns eliter som det går att känna respekt för. Där man vet att ämbetsmän är oförvitliga, lagens företrädare är färgblinda och de folkvalda ickekorrupta. Där nyhetsmedierna rapporterar objektivt och konsekvensneutralt. Att samhällssystemet bygger på meritokrati och inte börd. Det är eliternas ansvar. Misslyckas vi med att skydda dessa värden, förtjänar vi att kastas ut ur slottet.”

Det är vad Lifvendahl inte skriver om, och som den påkostade konferensen i Amsterdam inte heller diskuterat, är att det är kapitalismen och dess utveckling som i dag äventyrar demokratin.
Men kanske menar konferensen att ”globalisering” är samma sak som ”kapitalism”?

Frågan är hur den kapitalistiska världsordningen orsakar uppkomsten av ekonomiska, sociala och kulturella klyftor i samhället, massarbetslöshet i höglöneländer, folkomflyttningar, att samhällsresurserna inte räcker för att skapa trygghet åt flertalet medborgare.
Och varför politiken inte klarar att ge ett svar och varför demokratin urholkas.
Min hypotes i korthet är att politiken, och demokratin, allt sämre förmår att lösa människors ekonomiska, sociala och kulturella problem. De nationella politikerna har i dagens globaliserade värld allt svårare att påverka utvecklingen inom de nationella gränserna.
Det skapar misstro mot politikerna och politiken och därmed mot demokratin.

Här har också vänstereliten skuld. Vänstern har fjärmat sig genom att fastna i ”statssocialism”, genom att i stället för att diskutera kapitalismen har grottat ner sig i akademisk könskamp och vänt ryggen till de opinioner som förklarar försämringarna med främlingsfientlighet.
Vänstern har inte kunnat förklara kapitalismen som en global världsordning vilken påverkar medborgarnas vardag mer än vad politiker kan göra.

Se mina tidigare blogginlägg i ämnet




söndag 15 oktober 2017

Moderatlagen är barbarisk och gör mig till lagbrytare

Det märkligaste argumentet för att förbjuda tiggeri är ”Att ge tiggare pengar löser inte fattigdomsproblemet”.

Det är ett lika intelligent påstående som att
”att du betalar skatt löser inte landets skuldproblem”, ”om du uppträder vänligt mot din granne ger det inte världen fred”, ”att du låser dörren efter dig gör inte att inbrotten upphör”.

Då jag ger en medmänniska en tjugokronorssedel när jag går ut från butiken löser det förvisso inte fattigdomsproblemet i stort eller den enskildes som ber om hjälp. Det gör det inte om jag ger tjugo kronor till en biståndsorganisation heller.
Men jag är bara en människa som hjälper en annan människa som ber om hjälp.
Att göra en sådan handling olaglig är statligt barbari.

 Moderatlagen gör mig dessutom till lagbrytare.





onsdag 11 oktober 2017

Nobels ekonomipris får en knuff

 Årets ekonomipris till Alfred Nobels minne går till Richard H Thaler. Han får priset för sina insatser inom området ”beteendeekonomi”. Det handlar bland annat om hur människor väljer i ekonomiska frågor.
En av hans slutsatser är att människan ofta faller för kortsiktiga frestelser på bekostnad av långsiktiga beslut.

”Richard H. Thaler har utvecklat analysen av ekonomiskt beslutsfattande med psykologiskt välgrundade antaganden. Genom att undersöka konsekvenserna av begränsad rationalitet, sociala preferenser och bristande självkontroll har han visat hur dessa mänskliga karaktärsdrag styr såväl individuella beslut som utfall på marknader på ett förutsägbart sätt.” skriver Kungliga Vetenskapsakademien i sitt pressmeddelande.


När det gäller ”beteendeekonomi” handlar det bland annat om att undersöka hur människor reagerar på ”nudging”, knuffar, i olika riktningar.
Är det inte vad reklammakarna har sysslat med i snart hundra år?
”Beteendeekonomin” är i varje fall en välgörande reaktion mot de ekonomer som hävdat att nationalekonomin kan beskrivas i matematiska formler och kalkyler. Ofta beskrivs den matematiska metoden som den enda vetenskapliga metoden för att hantera de ekonomiska problemen.
Det är långt mellan matematik och psykologi.

Samhällsekonomi verkar alltså vara beroende av både psykologi, matematik, sociologi, statsvetenskap, historia, filosofi, politik och många andra vetenskaper.
Frågan är om samhällsekonomi överhuvudtaget är en vetenskap.

I varje fall kan man misstänka att de nationalekonomiska teorier och hypoteser som politiker brukar hänvisa till inte ger några säkra och tillförlitliga recept för samhällsplanering.

För övrigt är inte heller ekonomipriset något riktigt nobelpris. ”Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne” instiftades först 1968.