torsdag 27 februari 2014

Politikerföraktet närs av dumhet och okunnighet




Det är inte ovanligt bland populister inom media att raljera över politikers klantighet och opålitlighet.
Jonas Hallberg i P1:s Spanarna tillhör dem som kniper lättköpta poäng genom att nedvärdera politiker i största allmänhet. Lyssna t.ex. på Spanarna
fredag, 21 februari 2014, kl 17:00 Partiledarnas psykologiska paradoxer.

Men han är inte ensam. Många verkar slentrianmässigt slänga skit på politiker.
Hur ofta möter du inte åsikter som att ”personer som blir politiker duger inte till något annat” och liknande?
Nu är för det första politikerna inte en enhetlig grupp. De företräder olika gruppers intressen. För det andra är politiker förutsättningen för vår demokrati. Utan politiker ingen demokrati.
Enligt ”Sveriges kommuner och landsting” är drygt 44 000 medborgare politiker i kommuner, landsting och regioner. Av dem är cirka 97 procent fritidspolitiker.
Det är med andra ”vanligt folk” som är politiker.

Jag möter politikerförakt ganska ofta i min omgivning och åsikten yttras inte sällan av i övrigt vettiga, kloka och duktiga personer.
Men här lyser bristen på kunskap igenom.
Ofta ges kommentaren i samband med att politikers och tjänstemäns misstag uppmärksammats i media.
Många människor tar sådana granskningar som bevis för att politiker är odugliga. Politikerföraktet är utbrett.

Vi som följer politiken vet att de flesta politiker sköter sina uppdrag och visar ansvar och duglighet i sin gärning.
Inte desto mindre bidrar avslöjandena till politikerföraktet.
Det är naturligt att just politiker kritiskt granskas i media. I ett öppet samhälle och i en demokrati måste politikerna granskas. Granskningen är en viktig del av demokratin.
Men det finns en annan sorts makthavare som brukar slippa sådan granskning eller så sker granskningen på tidningarnas specialsidor för Näringsliv som inte så många läser.
Ta t.ex. de usla affärerna och falsarierna i Stora Enso.
Dessa har redovisats i SVT 2 ”Dokument inifrån” torsdag 16 maj 2013. i dokumentärprogrammet ”Dubbel bokföring”. Där anklagas skogskoncernen Stora Ensos företagsledning och styrelse för att ha beordrat och godkänt falsk bokföring, genomfört förbjudna överföringar av tillgångar, gjort otillåtna aktieutdelningar med syfte att manipulera aktiemarknaden.
Programmet sändes medan grannkanalen visade Eurovisonsschlagerfestivalens semifinal.
Hade det handlat om en politisk skandal av samma dignitet skulle varenda nyhetsinslag och förstasida tagit upp fallet. Men nu handlade det om Wallenberg och hans styrelse i StoraEnso. Allt tystades ner.
Det finns fler exempel på hur makthavare inom näringslivet missköter sina jobb och bär upp ersättningar från företagen som är många gånger högre än de bäst betalda politikerna.
Man kan ju hävda att politikernas misstag oftast drabbar skattebetalarna.
Men storföretagens verksamhet drabbar massor av anställda som kan kastas ut i arbetslöshet och därmed kommer även dessa misstag att gå ut över skattebetalarna.







måndag 17 februari 2014

Maktens diskreta charm i siffror



Vad är det för vits med att jämföra inkomsterna för makteliten med vanliga industriarbetares?
Jag kan tänka mig åtminstone en.


Om makthavarna har mycket höga inkomster har de antagligen också en betydligt högre levnadsstandard än vad övriga medborgare har. Om makthavarna har en levnadsstandard som ligger långt över de fattigas och medelinkomsttagarnas är risken stor att de som har makt att besluta över medborgarna inte förstår ”vanliga” medborgares behov.

Makteliten är ”de som bestämmer” i samhället, bl.a.
Näringslivets verkställande direktörer
Politiker och höga tjänstemän i regering och riksdag
Representanter för arbetsmarknadens parter
Generaldirektörer och verkställande direktörer i statliga myndigheter och bolag
Politiker och höga tjänstemän
Chefer i kommunala bolag
Representanter för det traditionella ”överhetssamhället” det vill säga hovet, domstolarna, kyrkan, militären och utrikesförvaltningen
Mediechefer/redaktörer och journalister
Representanter för universitets- och forskarvärlden
Chefsekonomer inom näringslivet och hos arbetsmarknadens parter
Representanter för folkrörelseorganisationerna



Enligt studien har Näringslivsgruppen, verkställande direktörer i de största bolagen i Sverige, en genomsnittlig inkomst på 14,9 miljoner kronor, vilket motsvarar så mycket som 46 industriarbetarlöner.
Som nummer två i inkomstligan kommer gruppen generaldirektörer och VDar i statliga bolag, med en genomsnittlig inkomst på 19,6 industriarbetarlöner.
På tredje plats kommer ekonomgruppen som tjänar i genomsnitt 9,6 industriarbetarlöner.
Politiker och höga tjänstemän tjänade i genomsnitt 4,4 industriarbetarlöner.
Statsministern hade 2012 en inkomst på nästan 2 miljoner kronor, motsvarande 6,1 industriarbetarlöner.

Den ekonomiska eliten hade en genomsnittlig inkomst motsvarande
45,5 industriarbetarlöner 2012. De två övriga grupperna hade betydligt
lägre inkomster. Den byråkratiska eliten hade 7,6 industriarbetarlöner
och den demokratiska eliten 6 industriarbetarlöner.
År 2012 var de fackliga företrädarnas inkomst i genomsnitt 3,8 industriarbetarlöner. De fackliga företrädarnas inkomster har under hela undersökningsperioden legat mellan 3,1 och 4,3 industriarbetarlöner.
Svensk Näringslivs VD hade 2012 en inkomst motsvarande 23,1 industriarbetares – 4,1 gånger så hög som LOs ordförande.


DN

lördag 15 februari 2014

Demokrati, kapitalism och utveckling



 Dambisa Felicia Moyo (född 2 feb 1969) är en zambiskfödd ekonom som analyserar makroekonomin, hur bistånd påverkar mottagarna och andra globala frågor. Hon är författare till bl.a. "Dead Aid - Why Aid is not working and how there is another way for Africa", (2009).
Hon intervjuas av Louise Andrén Meitoni gårdagens SvD Näringsliv. (finns inte på nätupplagan) Ur intervjun:

”På senare år har hon fokuserat mycket på Kina. Hon säger att Kinas styrelseskick med statskapitalism och nedprioriterad demokrati kommer att inspirera och påverka allt fler tillväxtländer. Länder som då sväng­er bort från idén med demokrati och privat kapita­lism. Det vore ett skifte i tankesätt som skulle på­verka världshandeln, utländska investeringar, inkomstskillnader och tillgångspriser, säger hon.
– Jag tycker att det är fel att tänka att politik och ekonomi är något statiskt. I stället bör man tänka vilket system som är bäst under en ekonomisk utvecklingsperiod. Kinas regering försöker få 1,3 mil­jarder människor ur fattigdom och för det har stats­kapitalismen fungerat bra.”

”Demokrati utvecklas inte över en natt, säger hon och därför kan demokratifrågan få stå tillbaka när tillväxtländer först prioriterar mat, rent vatten, minskad fattigdom och infrastruk­tur.”
– Vi skulle vilja se en miljard kineser som köar för att få rösta. Men det tar tid att skapa demokratiska processer. Det finns demokratiska strukturer på plats på lägre nivåer i det kinesiska samhället. Jag tycker att vi ska ge Kina tid.”

Eller, som Bert Brecht formulerade det, ”Först kommer maten, sen kommer moralen”

Att demokrati inte byggs på en dag eller går att i en handvändning går att överföra från ett land till ett annat vet väl de flesta. Ändå kräver vi att utvecklingsländer ska genomföra demokratiska val för att få ta del av våra rikedomar.

Problemet är att demokratin inte bara kräver politiska formaliteter som val och konstitutionella regler. Demokratin bygger först och främst på en lång utveckling av ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och skyldigheter formerade och manifesterade i fria intresseorganisationer som balanseras mot varandra. Där måste finnas tillit mellan enskilda medborgare och olika grupper och till makten.
Sedan kommer de demokratiska formaliteterna av sig själva.

Den bolsjevikiska sovjetkommunismen som trodde sig ersätta kapitalismen med socialistisk planekonomi skapade i själva verket ett ekonomiskt Frankensteins monster, en avart av byråkratisk statskapitalism. Den var dödsdömd i en kapitalistisk värld.

I Kina finns ingen formell demokrati, fria intresseorganisationer förbjuds, yttrandefriheten existerar inte. Kina är en partidiktatur.

Men genom att diktaturen accepterar en fri marknad och kapitalism har den släppt loss krafter som i bästa fall kan skapa förutsättningar för demokrati.

Risken är att den råa kapitalismen tar över och stryper utvecklingen mot demokrati.



tisdag 11 februari 2014

Har vänstern äntligen upptäckt kapitalismen?




Kanske som socialismen? Bägge ismerna har sedan länge stelnat i dogmer och slutna idésystem.
Bägge förhåller sig till kapitalismen.


Nyliberalerna gör anspråk på att vara ett ”försvar för kapitalismen” medan socialismen anser att den kan skapa ett alternativ till den.


Problemet är att kapitalismen varken kan försvaras eller ersättas. Kapitalismen är ett globalt historiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt samhällstillstånd som vuxit fram under årtusenden. De historiska stegen gick genom medeltidens handelskapitalism, kolonialismen för fyrahundra år sedan och industrialismen på 1700-talet.

Alla försök att ersätta kapitalismen har misslyckats. De kinesiska kommunisterna har insett detta och utnyttjar i stället dess potential.

Därmed inte sagt att kapitalismen är evig och oförändrad. 


Nyliberalernas dröm om en självfungerande marknad och en ekonomi utan staten saknar emellertid kontakt med verkligheten. Försvaret för kapitalismen krockar ständigt med kapitalismens verklighet som skapar monopol på marknaderna och gör näringslivet och produktionen alltmer beroende av staten.
Däri ligger nyliberalismens misslyckande.


Kajsa Ekis Ekman slutar in artikel på följande sätt:
”Delar av vänstern har tyvärr inte kunnat genomskåda detta, utan rusat som tjuren på det röda skynket och argumenterat frenetiskt emot ägande och konkurrens och för staten i största allmänhet.
-- Istället borde vi ägna oss åt att analysera den riktiga kapitalismen. Som inte bara är skamlös, utan helt och hållet ideologilös. Ideologin reserverar den för massorna.”

Med andra ord:
Kapitalismen är ingen ideologi utan den verklighet till vilken ideologierna förhåller sig.
Dags för vänstern att inse detta.


DN