onsdag 31 augusti 2011

Attentat mot SD är attentat mot demokratin

Anonyma hot mot folkvalda och mot yttrandefriheten är ett svårt brott mot det öppna samhället.
Här i Eskilstuna har samtliga partier muntligen tagit avstånd från attentaten mot Sverigedemokraterna.
Men frågan är om det är tillräckligt. Det är viktigt att samhället på nationell nivå kraftfullt markerar mot dem som hotar demokratin.
Även om det den här gången är Sverigedemokraterna som direkt drabbas.

SvD

DN

Eskilstuna-Kuriren
GP

Expressen

tisdag 30 augusti 2011

Yttrandefrihet kräver yttrandeansvar

Vilka föreningsmöten, bolagsstämmor eller offentliga politiska debatter skulle tillåta att vilt främmande personer håller anföranden iklädda rånarluvor?
Skulle någon hävda att de anonyma talarna har rätt att uppträda maskerade med hänvisning till integriteten och yttrandefriheten i det öppna samhället?
Det öppna samhället kräver öppenhet. Öppen redovisning av åsikter och ståndpunkter kräver att de som hävdar sina ståndpunkter kan stå för dem och att ståndpunkterna kan bemötas och dialog uppstå.
I det öppna samhället bör yttrandefriheten vara fullständig men friheten måste också förenas med ett yttrandeansvar. All frihet är förenast med ansvar.

Genom Internet har yttrandefriheten breddats och fördjupats och det öppna samhället har blivit öppnare. Ordet är inte längre förbehållet en kulturell elit. Vem som helst kan göra sin stämma hörd.

Men varför ska de som uppträder på nätet inte behöva iaktta det öppna samhällets krav?
Det finns ett anonymitetsskydd i den svenska yttrandefrihetspraxisen genom meddelarfriheten och meddelarskyddet. Varje människa kan vända sig till media och lämna uppgifter samtidigt som hon får sin anonymitet garanterad.
Det är en bra ordning som kan förbättras och anpassas till internet.

Yttrandefrihet måste kräva att varje människa kan stå för sina åsikter och ta ansvar för sina yttranden.
De fega och skumma typer som uppträder anonymt på nätet hör inte hemma i ett öppet samhälle.

AB
Expressen
Expressen

måndag 22 augusti 2011

Är krisen i världsekonomin konstant och uppgångarna i ekonomin parenteser eller är det tvärt om?

Oron på börsmarknaden ger upphov till spekulationer om att världsekonomin är på väg mot en ny kris. Och när börsen vänder uppåt efter en nedgång så spirar hoppet att krisen är över.
Men tänk om det inte är en ny kris utan att vi befinner oss i en sammahängande kris sedan 30 år tillbaka.
En hel del talar för det.

Det är sällan som en ekonomisk kris har en enda orsak. Vanligen ger en orsak upphov till en annan som i sin tur återverkar på den första vilket leder till en tredje. Flera enskilda faktorer förstärker eller försvagar olika sammankopplade förlopp.
Olika områden i samhället kan drabbas av kris t.ex. produktionen, distributionen, energiförsörjningen, kapitalförsörjningen, råvaruförsörjningen, näringslivsrganisationen, administrationen och eller konsumtionen för att ta några exempel. Akuta krissituationer kan utlösas av marknaden eller av politiska beslut, oftast bägge delarna den ena som följd av den andra.

När det gäller de tre sista decennierna av 1900-talet kan man följa händelseförloppet år från år och se hur den ena orsaken griper in i den andra.
Under tiden 1970–2000 rådde rörliga växelkurser i världsekonomin.
Tiden kännetecknades av kraftiga fluktuationer i dollarns värde. 1970-talets sista år präglades av en dollarkris under president Carter. Det omvända gällde under 1980-talets första hälft under president Reagan, men dollaruppgången bröts 1985 och följdes av ett lika stort dollarfall. Kursfluktuationerna fortsatte även under 1990-talets långa amerikanska expansionsperiod.

Under våren 1971 strömmade, på några veckor, 11 miljarder dollar ut från USA och sökte sig till länder med starka valutor som Japan och Västtyskland. Den amerikanska guldreserven sinade och i augusti 1971 upplöste president Nixon bandet mellan dollarn och guldet.
Även för svensk del kan perioden efter 1970 och framåt betraktas som en sammanhängande ekonomisk kris, med avbrott för en period av högkonjunktur på 80-talet. Men krisens orsaker, effekter på ekonomin och dess förlopp, har varierat. Först kom de internationella faktorerna som dollar- och oljekriser därpå en kostnads- och inflationskris följd av en industrikris som delvis påverkats av politiska beslut och åtgärder. Därtill kommer finanskrisen i slutet av 80-talet.

Världen, och världsekonomin, gick igenom omvälvande ekonomiska och politska förändringar under de tjugo åren 1970–1990.
En serie avregleringar genomfördes av sådant som förut kontrollerades av enskilda stater.
Avregleringarna var en nödvändig anpassning till en värld där överföringar som från att ha varit papper med tryck på blev elektroner eller fotoner som sekundsnabbt förflyttar sig runt jorden och där finansmarknaderna blivit allt mer avgörande.
Pensionssytemen kopplades samma med den övriga internationella finansmarknaden, vilket också det var en ekonomisk nödvändighet.

Efter några år av nästan oavbruten uppgång rasade kurserna på New Yorks fondbörs 19 oktober 1987 och raset påverkade börserna världen över: Tokyo, London, Frankfurt, Stockholm… Under åtta timmar föll kurserna på Wall Street med 23 procent. Ekonomiska ”värden ” motsvarande tre tusen miljarder kronor sveptes bort. Bedömare ansåg att USA:s jättelika budgetunderskott och obalans i utrikeshandeln och en höjd räntenivå var orsaken. Dessutom var börsföretagen alldeles för högt värderade av aktiemarknaden.

Efter 1990 avlöste valutakriserna varandra. ERM-krisen i Europa 1992–1993 drabbade Sverige, Finland, Norge, Danmark, Island, Storbritannien, Portugal, Spanien och Italien.
”Tequilakrisen” kom 1994 i Mexiko och Asienkrisen 1997. Den senare drabbade Thailand, Indonesien, Malaysia, Filippinerna och Sydkorea. Ryssland råkade ut för en valutakris 1998 och Brasilien 1999.
År 2001 stod Argentina (som i början av 1900-talet rankades som världens sjätte rikaste land) bankrutt efter mer än tre år av ekonomisk tillbakagång. Med 1 500 miljarder kronor i utlandsskuld var det den största ekonomiska kraschen i ett land dittills.

Värdepappermarknaden ökade sedan våren 1994, från något över 20 000 miljarder dollar till över 80 000 miljarder i september 2007. De svenska kreditgivande institutens utlåning till allmänheten ökade från 2206 miljarder kronor 1998 till 4679 år 2007. Omsättningen på den svenska valutamarknaden var 100 miljarder kronor per dag år 1999. 2007 var omsättningen 380 miljarder kronor. Världens börser ökade konstant även om växlingarna i upp- och nedgångar blev allt tätare.

Enligt den amerikanska finansinspektionen hade investeringsbankerna 2004 lånat ut 40 gånger volymen på det egna kapitalet.
I augusti 2007 kunde man i SvD läsa om ett globalt börsras och frossa på kreditmarknaden. Europeiska centralbanken, ECB, pumpade, i tre omgångar, in mer än 200 miljarder dollar i ny likviditet i EMU:s finansmarknad i ett försök att bromsa den allmänna kreditåtstramning som följt i spåren av krisen på USA:s bomarknad. Federal Reserve och japanska centralbanken vidtog liknande åtgärder. Den .sk. finanskrisen var ett faktum.
Trots att många internationella banker tvingats till nedskrivningar av mångmiljardbelopp var det ändå många bedömare som så sent som under våren 2008 trodde att det värsta var över.

Men i en intervju, den 12 februari 2008, för den österrikiska dagstidningen Der Standard, varnade fondmiljardären George Soros för en allvarlig finanskris. I intervjun sa han att världen står inför den värsta finansiella krisen sedan andra världskriget och att USA hotas av en recession.
Han tycks ha fått rätt.

Den 14 mars 2008 meddelade den anrika amerikanska investmentbanken Bear Stearns att banken led av akuta likviditetsproblem. Banken togs över av JP Morgan med hjälp av amerikanska staten.
Krisens akuta yttringar har poppat upp än här än där i världen och inom olika marknader.

Det är ganska märkligt att ekonomer, ekonomijournalister och politiker inte undersöker och diskuterar sannolikheten att krisen är konstant och uppgångarna parenteser i världsekonomin i stället för tvärt om.
Kanske är de rädda för svaret.
Konsekvensen kan bli att det inte hjälper med ytliga åtgärder här och där utan kräver en genomgripande förändring av hela världssystemet med kreditgivning och kapitalbildning.
Och det skulle innebär en revolution.

SvD
DN
DN
E24
E24
E24
Veckans Affärer
DN
DN
DN
Veckans Affärer
GP
AB

DN Debatt

fredag 19 augusti 2011

Brev till en ung testuggare (lib)

Bästa Maria Ludvigsson!
Från din position på SvD:s ledarredaktion har du i dagens ledare presenterat några tankar om arbetslivet och arbetsmarknaden som du för fram som om de vore den enda sanna bilden, den objektiva och vetenskapligt grundade bilden. ”Verkligheten 2011”
Det är inget att förvånas över eftersom i det är just så som alla nyliberaler brukar presenterar sin ideologi. Som den enda allmängiltiga sanningen.
Jag vet inte om du talar utifrån dina egna iakttagelser som anställd på verksatdsgolvet inom industrin eller om du har skolats inom rörelsen. Jag menar den nyliberala.
Det förefaller vara det senare eftersom dina framförda åsikter så exakt stämmer med Svenskt Näringslivs!
Vilket inte automatiskt innebär i att de är sanna, kan jag avslöja för dig.
För Maria, som goda liberaler, kanske vi skulle kunna vara överens om att det finns olika sätt att se världen på? Att det inte bara finns en sanning utan många.
Och kanske kan vi vara ense om att de olika sanningarna har en tendens att forma sig utifrån intressen, grupptilhörighet, social-, kulturell och ekonomisk position i samhällshierarkin.
Du har ju själv lön för att formulera Svenslkt Näringslivs dogmer, även om jag inte tvivlar på att du delar dem. Jag frågar mig dock därför hur pass mycket självständigt tänkande du egentligen är?
Du värnar om individualismen. Det gör jag också och har så gjort under mitt femtiåriga arbetsliv.
När det gick som sämst att hävda min individualitet var då jag var anställd hos privata arbetsgivare inom industrin. De gillade inte individuella iniativ utan ville alltid att man skulle producera och hålla käften. Stämpla in, jobba och stämpla ut. Vara tacksam för lönen och jobbet.
Det är den ”individualism” som fortfarande existerar för de flesta löntagare.
Min erfarenhet är alltså att akademiker och industriarbetare har mycket olika positioner och funktioner i produktionen. Jag förstår att vi i det fallet inte har samma synsätt.
Men kan du för ett ögonblick tänka dig att akademiker och industriarbetare kanske har olika arbetsvillkor och förutsättningar i arbetslivet?
Vad som är rätt och sant för akademiker behöver inte nödvändigtvis vara rätt och sant för industriarbetare.
Till sist en liten iakttagelse: Liberaler som du har en tendens att shablonisera tillvaron utifrån gamla teorier. Ett annat typiskt sätt att argumentera för nyliberaler är nyspråket.
Redan ordet ”nyliberal” är ett sådant eftersom ni stöder era teser på så gamla storheter som Adam Smith vilken levde på Gustav III tid. ”Ny” är alltså liktydigt med tämligen gammal.
”Nytänkande” betyder följaktligen att man förespråkar en ordning på arbetsmarknaden som rådde vid förra sekelskiftet.
”Frihet” och ”flexibilitet” är frihet för arbetsgivarna att ”fritt leda och fördela arbetet” vilket även det är en paragraf som SAF kämpat för att bevara sedan 1900-talets början.
Jag antar att det är den friheten du förespråkar.



torsdag 18 augusti 2011

Den impotente älskaren

Paniken kring börsfallet påminner om den älskares som plötsligt drabbas av impotens.
Partnern ligger där flämtade av åtrå, men älskaren förmår inte få stånd.
Han börjar paniskt famla efter orsaker. Var det något som han ätit? Drack han kanske för många glas vin? Eller för få? Är han sjuk? Förgiftad?
Att han helt enkelt inte har lust kan han inte erkänna eftersom det skulle förolämpa partnern.

Aktiemarknaden som form för kapitalbildning i realekonomin fungerar inte längre. Inga åtgärder fungerar som viagra.
De grundläggande principerna för värdepappersmarknaden måste nämligen reformeras i grunden. I stället för spel med låtsade värden måste kapitalförsörjningen bygga på en verklig värdetillväxt.
Vilket antagligen är en omöjlighet under rådande system.
Det är bara räkna med att impotensproblemen återkommer. Allt oftare och värre.

E24

Affärsvärlden


SvD


DN


Veckans Affärer


E24





måndag 15 augusti 2011

Politk är att välja

Varför domineras TeaParty-rörelsen av vita, välbeställda, gifta och välutbildade amerikaner?
Det enkla omedelbara svaret är att rörelsens program gynnar just dem - eller rättare sagt - deras intressen har artikulerats i rörelsens program.
Rörelsen vill stoppa den sjukvårdsreform som president Barack Obama presenterade 2010 och TeaPerty kräver skattesänkningar och minskade samhällsresurser till generall välfärd. Individen ska sköta sig själv och överföring av resurser från rika till fattiga är ett brott mot konstitutionen. Homosexualitet ska bekämpas och den kristna fundamentalistiska kyrkan ska ges ökat kulturellt inflytande.
Någon skulle säga att TeaPartyrärelsen är en klassrörelse.
Men låt oss säga att det handlar om formulerade krav från en etablerad grupp i samhällshierarkins övre halva. De känner att deras privilegier hotas och samlar sig till försvar.
Eftersom rörelsen förfogar över ekonomiska, sociala och kulturella resurser kan den mycket effektivt få genomslag för sina krav.
Längre ner i samhällshierarkin borde en motrörelse etableras. Men de fattigas intressen har svårt att organisera och formulera sig och att få genomslag. Det demokratiska partiet saknar egentlig förankring i hierarkins botten .
De 3,700 miljoner som lever på arbetslöshetsbidrag eller de 9,1 procent av de arbetssökande som inte har jobb, har en svag politisk röst. De som inte ens söker arbete blir fler. Fattigdomen ökar och ger upphov till kriminalitet.
TeaPartyrörelsen har gjort motsättningarna i det amerikanska samhället tydliga.
I USA, liksom här, finns en tendens hos politikens etablissemang att framställa politik som befriad från ekonomiska, sociala och kulturella intressen. Moderaterna i Sverige har lyckats etablera det synsättet och relaterar sin ekonomiska politik till ”vetenskapliga” nyliberala modeller och teorier. Som om de vore allmängiltiga. Men dess vetenskaplighet kan ifrågasättas och har ifrågasatts.
I politiken finns bara intressen eftersom politiken handlar om hur produktionens överskott ska fördelas.

Det gäller att välja.

DN

SvD

AB

Expressen
SvD


onsdag 10 augusti 2011

GW Persson ute och cyklar i finansvärlden

Flera finansanalytiker förutspådde i början av året att börsen skulle gå upp under 2011. I verkligheten har den hittills gått ner.
I en krönika i Expressen ger sig Leif GW Persson, kriminolog och debattör, på finansanlytiker i allmänhet och finansanalytikern Peter Malmqvist i synnerhet. GW Persson anklagar Malmqvist för att ha förutspått en 20 procentig uppgång fast det blev en lika stor nedgång.
GW Perssons kritik går ut på att analytikerna ger överdrivet optimistiska analyser eftersom de vill att folk ska köpa aktier. Och när folk köper aktier tjänar analytikerna pengar oavsett hur analytikernas prognoser sedan slår. Analytikerna har ett starkt incitament att haussa börsen och därför slår deras prognoser så ofta fel, enligt GW Persson.
I viss mån kan han ha rätt, men det stora problemet är att hela finasmarknaden inte längre tjänar sitt syfte att ge kapital till framgåmgsrika företag.
Finansmarknaden har i stället utvecklats till en gigantisk spelmarknad, utan kontakt med den reella ekonomin. I stället gäller det för spelarna på marknaden att snabbt avgöra var och när priserna på papper och lån stiger eller faller och satsa rätt, d.v.s. köpa när de är billiga och sälja dyrt. Och här följer de flesta skockmentaliteten. Då många börjar sälja kommer fler efter och då går aktiepriserna ner tills några börjar köpa billigt. Då följer skocken efter och börjar köpa och då går priserna upp. Arrangemang som hedgefonder och liknande avlägsnar spelet ytterligare från verkligheten.
De som lånat för att köpa aktier grips av panik när priserna på aktierna börjar sjunka mot en nivå som understiger vad de har lånat. Ett typiskt exempel på vad som kan hända var när den uppburne finansmannen Bernard Madoff under decennier lurat Wall Street med finansiella lån som liknade ett pyramidspel. Han blåste upp värdena på sina papperoch lånade för att ge investerarna utdelning. 500 miljarder kronor visade sig bara vara luft när spelet avslöjades. Madoff är ett enstaka exempel på finansaktörer som avslöjas när de har byxorna nere. För övrigt var han en helt normal finansspelare. Paniken på finansmarknaden utbryter då någon försöker omsätta fantasivärdena till riktiga värden och det visar sig att dessa inte existerar.
Det är vad som just nu sker.
Några verkliga produktiva värden existerar knappast på finansmarknaden.
Debatten hamnar snett när GW Persson pekar ut enskilda finansanalytiker, och särskilt Peter Malmqvist som råkar vara en av sveriges bästa. Att Malmqvist hamnat så fel i sina prognoser beror på att han byggde sin prognos på att svenska företag går så bra.
Malmqvist borde ha insett att finansmarknaden inte är beroende av den verkliga ekonomin.

SR P1

Svensk Fondservice


Den som följt min blogg har kunnat läsa kritik av finansmarknaden här.
Börsen går upp eller ner

Vidskepliga ekonomijournalister

Världens mest överbetalda yrkesgrupp

Se människans sämsta sidor

En pojke som av allt att döma blivit misshandlad under gatuupploppen i London får hjälp av en förbipasserande. Illa medtagen hjälps han upp på benen, men samtidigt passar några andra på att råna honom på saker han förvarar i sin ryggsäck.

Det är en upprörande scen som visar människan när hon är som sämst.
Tyvärr kommer det förmodligen att alltid att finnas sådant asocialt drägg utan empati. Och troligen kommer de att finnas på alla nivåer i samhällshierarkin. Rån på högre nivåer brukar inte kunna ses på film och är f.ö. inte sällan legaliserat.

Ledarskribenten i dagens SvD, Gustaf Almkvist, anser att man inte kan skylla bråken i England på samhället utan att varje individ är ansvarig för sina handlingar. Visst är det så. Men även makthavarna bör ha ett samhällsansvar. Ansvar är inte enbart individuellt utan också socialt.
Det går inte att bortse från att den moderna historien är full av liknande oartikulerade protestreaktioner som de just nu i England. De okontrollerade upploppen är en följd av frustration hos människor på samhällets botten. Då den uppdämda ilskan inte kan artikuleras i civilicerade och politiska former blir det drägget som som går i spetsen för meningslös förstörelse.
Naturligtvis skulle aldrig Gustaf Almkvist delta i något sådant. Han kan ju formulera sitt missnöje och t.o.m. uttrycka det på DN:s ledarsida.
Och av den styrande högern kan man inte vänta sig annat än att de reagerar som högern alltid gjort, först med förvåning och sedan med legaliserat motvåld och repressalier. På så sätt understryker de den klyfta mellan samhällsskikten som är en av orsakerna till upploppen.
Men sorgligt nog är händeslerna även ett misslyckande för vänstern som inte lyckats leda missnöjet i konstruktiv kritik av ett samhälle som tillåter utanförskap och social misär.

DN Nyheter

SvD Nyheter

AB

måndag 8 augusti 2011

Då USA får sänkt betyg

I oktober 2008 sänkte Standard & Poors kreditbetyget för den isländska staten efter att regeringen förstatligat finansbolaget Glitnir. Effekten blev en akut valutakris.
I mars i år sänkte Standard & Poors Portugals kreditbetyg från tidigare BBB till BBB-., Samtidigt sänktes Greklands kreditbetyg till BB-, från tidigare BB+.
Inga protester från USA:s administration eller Warren Buffet hördes då.
Inte heller i april då S&P gick ut och och sänkte utsikterna för landets långsiktiga kreditbetyg från stabilt till negativt blev det några högljudda protester. S&P var oroliga över USA:s politiska oenighet kring budgetunderskottet och ansåg att det var från och med då som USA löpte en 33 procentig risk för att förlora sitt toppbetyg AAA inom de närmaste två åren. Kreditvärderingsinstitutet betonade att ett sänkt betyg skulle få enorma konsekvenser då exempelvis stora placerare till följd av regleringar skulle tvingas att sälja av amerikanska statspapper.
Beskedet från Standard & Poors fick aktiemarknaderna att hoppa till rejält.
En som då tyckte att sänkningen av kreditbetyget var rätt, till och med i underkant, var den oberoende kreditvärderingsfirman Weiss Ratings. De sänkte sitt kreditbetyg för USA till C, vilket motsvarar BBB hos S&P.

Nu blir det plötsligt ett himla liv på USA:s politiker och finansmän.
USA:s finansdepartement hävdar t.ex. att S & P:s nedgradering bygger på felaktiga beräkningar på 2 biljoner dollar (cirka 13 000 miljarder.kronor).
I natt gick finansministern, Timothy Geithner, till frontalangrepp mot kreditvärderingsinstitutet.
– Standard and Poor's har med sitt beslut verkligen uppvisat en förfärlig brist på omdöme och en bedövande brist på kunskap om grundläggande matematik. Dessutom har de dragit helt fel slutsatser av vår budgetuppgörelse.
Men som en representant för S&P säger: ”Man måste inte tro på våra bedömningar.”

Affärsvärlden
Affärsvärlden2

Veckans Affärer

SvD Näringsliv

DN Ledare
Sveriges Radio P1

SR

söndag 7 augusti 2011

Arbetsgivareföreningen vill försvaga löntagarna

I en debattartikel i dagens SvD skriver representanter för Svensk Näringsliv att de tycker att varje anställd borde förhandla om sina löner och anställningsvillkor direkt med sin arbetsgivare. På så sätt ska kollektivavtalen ”moderniseras” och "utvecklas" d.v.s. avvecklas så att arbetsgivaren lättare kan bestämma löneläget och arbetsvillkoren för varje enskild ”medarbetare”, d.v.s. löntagare.
Arbetsgivaren antyder i artikeln att kollektivavtalen finns kvar endast för att de fackliga företrädarna vill behålla sin makt.
Att de själva, med sitt förslag, vill öka sin makt säger de naturligtvis inget om.
Arbetsgivarna vet att de är den starkare parten i en individuell löneförhandling, särskilt i de lägen då det finns ett överskott av arbetskraft. Det är lätt för arbetsgivaren att att bjuda under när löntagarna konkurrerar om arbetet. Det är en återgång till de förhållanden som rådde för hundra år sedan. Sådan är arbetsgivarnas förslag till ”modernisering”.
Avtalsröreslen kommer alltså i hög grad att handla om makten över produktionen och produktionsresultatet.

Om man överför arbetsgivarnas förslag på andra marknadsområden framstår förslaget i all sin genialitet.
Varför inte ha individuella förhandlingar om priser? Varje bensinstationsinnehavare förhandlar med varje enskild bilist som kommer för att tanka. Och när du går och handlar mat i din butik förhandlar du med butiksinnehavaren om dagspriset på mjölk, bröd, kött, fisk, mjöl, socker, salt m.m.
Du tar en enskild förhandling om din skatt med närmaste skattekontor.
Och varför ska kollektivtrafikens priser vara så kollektiva? Det vore väl mer individuellt anpassat om varje resenär fick förhandla med t.ex. busschauffören om priset för resan?

fredag 5 augusti 2011

Analys: I morgon går börsen upp – eller ner

Vad ger du för en väderleksrapport som säger att i morgon blir det antingen regn eller annars så blir det sol?
En sådan prognos kan du göra själv, och du skulle knappast avlöna folk för att sitta och gissa på det sättet.
Men det är precis vad som sker inom finansområdet. Där sitter välavlönade prognosmakare och spår i vädret.
Den tekniske finansanalytikern Michael Kahn jämför det som nu sker på världens börser med ett gummiband som spänns för hårt. Antingen så går det av eller så rekylerar det.
Kahn är inte ensam om sin skarpa iakttagelseförmåga. Finansanlytiker över hela världen gör samma djupa analyser.
”Börsen brukar ju vända kraftigt uppåt efter en nedgång och om det inte inträffar så kan det bli problem”, citeras bl.a. den annars så kloke Peter Malmqvist i SvD.
Analyserna bygger mer på tro än vetande.
– Allmänt trodde man på Wall Street att ekonomin var på väg att återhämta sig och att det värsta var bakom oss. Nu börjar insikten sjunka in att stimulanserna inte fungerat, och att vi riskerar att falla tillbaka i en lågkonjunktur, sade Peter Schiff, vd på Euro Pacific Capital till CNN.


Michael Kahn, Barron´s

Euro Pacific Capital

torsdag 4 augusti 2011

Löntagare är tänkande och kännande varelser

Sekofacket vid SJ säger att konduktören gjorde rätt då hon avvisade den 11-åriga flickan från tåget.
Den 11-åriga flickan tvingades av tåget för att hon inte kunde visa upp en giltig biljett.
Facket anser att arbetsgivaren SJ fegt skyller på den enskilde konduktören men inte haft tydliga föreskrifter för avvisning.

Jag anser att en löntagare ska kunna tänka och känna själv, utan anvisningar från arbetsgivaren. Och även om arbetsgivaren SJ haft föreskrifter som uttryckligen sagt att 11-åringar ska avvisas från tåget om de saknar biljett borde konduktören ha kunnat tänka själv, och inte avvisat flickan.
Löntagare är varken slavar eller robotar som kan dirigeras av arbetsgivares instruktioner. Löntagare är människor som kan tänka och känna och handla utifrån det egna förnuftet. Den principen bör facket slå vakt om.
Kan f.ö. inte låta bli att citera Frances Tuuloskorpi på Facebook:
”Flicka avslängd för att hon inte kunde uppvisa biljett? Ironiskt med tanke på alla som haft biljett när SJ inte kunnat uppvisa något tåg.”

Expressen

Expressen
SvD

SvD

onsdag 3 augusti 2011

Se upp för den liberala historieförfalskningen!

De liberalfundamentalsitiska dogmatikerna har en tendens att försköna historien på ett sätt som liknar extremhögerns.
”Europas välstånd har inte skapats genom bidrag, utan genom öppenhet, handel och framstegsinvesteringar.” citeras t.ex. statsrådet Birigitta Ohlsson enl. dagens pappersversion av EskilstunaKuriren.
Uttalandet är visserligen ett lösryckt citat, men sammanfattar på ett utmärkt sätt den dogmatiska liberalismens selektiva syn på den historiska utvecklingen. Den vittnar om antingen okunnighet eller om medveten förträngning av viktiga fakta.
Europas välstånd byggdes nämligen i huvudsak på kolonialismen 1500-1900, d.v.s. exploatering av samtliga övriga kontinenter, utrotning av hela folk och på rofferi.
Genom kolonialismen…
… skaffade sig den europeiska och europeiserade ekonomin, bland annat genom det amerikanska negerslaveriets billiga arbetskraft.
… kunde den snabbt ökande europeiska befolkningen utvidga sitt livsrum till hela den övriga världen. Utvandringen och folkomflyttningen var den största i världshistorien. Ursprungsbefolkningar utrotades eller trängdes undan.
… kunde flera miljoner nybyggare omvandla outnyttjad mark till produktiva enheter. Marken stals eller köptes av staten till subventionerade priser.
… fick den europeiska ekonomin tillgång till all världens naturresurser och råvaror. Exproprieringen och exploateringen hade aldrig tidigare tagit så väldiga proportioner.
Ännu 1930 var hela Afrika en europeisk egendom och över Englands kolonier gick solen aldrig ner.
Genom kolonialismen…
… koncentrerades globala resurser till den europeiska världsekonomin.
… uppstod vidgade marknader och ett fördelaktigt varuutbyte för den europeiska produktionen
… skapade nya vertikala och horisontella marknader vilket var en förutsättning för en dynamisk markandsekonomi och ökad produktion.
Att kalla detta för ”öppenhet, handel och framstegsinvesteringar” är minst sagt en idyllisering av historien.
I denna globala koloniala process utvecklades samtidigt former, institutioner och relationer som underlättade kapitalbildningen och kapitalkoncentrationen: Banker, penningekonomiska medel, regelverk, aktier, fonder m.m. Institutioner för kapitalförvaltning och global handel uppfanns, etablerades och utvecklades. Naturligtvis blev dessa juridiska och kulturella former anpassade till kapitalismens krav och till fördel för européerna och den europeiserade världen.
Resurstillströmningen till europeiska ekonomiska centra, och strävan efter marknadsandelar och vinster, satte också fart på den tekniska utvecklingen.
Genom resurs- och produktionsöverskott kunde människor friställas för att helt ägna sig åt naturvetenskapliga, kulturella och tekniska uppgifter, vilket ledde till ytterligare resursutnyttjande och expansion.
Den tekniska utvecklingen stimulerade produktionen och produktiviteten som i sin tur ställde krav på ytterligare teknisk utveckling.
Denna enorma kapitalkoncentration och indistrialismen krävde allt större produktionseheter och drog samman arbetskraften i jättekollektiv – fabrikerna, koncernerna, multinationella företag.
De stora produktionsserierna slog ut de små hantverksenheterna och den centraliserade produktionen. Centraliseringsprocessen fortgår alltjämt.
Det är således inte socialdemokratin som kollektiviserat landet, det är kapitalet som krävt allt effektivare och allt mer centralicerad styrning av ekonomin och produktionen.
Under kolonisationsperioden byggde den europeiska handeln på statliga privilegier och bidrag. Ostindiska Kompaniet och liknande företag var privata men byggde på statligt monopol. De flesta av Sveriges järnbruk drevs och utvecklades inom monopolliknande former. Först på 1800-talet etablerades näringsfriheten. I själva verket har staten och skattebetalarna alltid på olika sätt bidragit till våra framgångsrika företag.
Även om allt detta bör vi tala.

EskilstunaKuriren

Birgitta Ohlssons blogg

Om kolonialism