Vart är vi på väg? Skuldekonomin

Vanligen består ett ordinärt hushålls inkomst av lön. Hushållets utgifter bör inte vara högre än lönerna. Utgifter för mat, boende och andra konsumtionsprodukter bör inte överstiga inkomsterna. Hushållet ska med andra ord inte leva över sina tillgångar.

Hushållet kan dock låna pengar för att köpa boende, bil, TV, sommarstuga m.m. men hushållet förutsätts kunna betala tillbaka lånen.
En enkel ekonomisk regel. Men samhällsekonomin är mer komplicerad än så.

Hushållen lånar också ut pengar till banker, försäkringsbolag och pensionsfonder.
Det kallas hushållens finansiella tillgångar.

Hushållens finansiella tillgångar består till största del av aktier, fonder, bostadsrätter, bankinlåning och pensionssparande. Enligt SCB ökade marknadsvärdet för hushållens tillgångar kraftigt under första kvartalet 2019 då Stockholmsbörsen steg med 12 procent. 

Banker, försäkringsbolag och pensionsfonder omvandlar lönepengarna till värdepapper. Reella tillgångar (hushållens lönepengar) har förvandlats till imaginära värden på finansmarknaden.

Samtidigt har hushållen stora skulder.

Enligt riksbanken uppgick de svenska hushållens nominella skulder 2017 till nära 4 000 miljarder kronor. 260 000 hushåll har en skuldsättning som överstiger 600 procent av deras disponibla inkomst.

Riksbanken ”Hushållens skuldsättning och räntekänslighet”

Krediter, lån och skulder, är en nödvändighet för att hålla samhällsekonomin igång.
Enkelt uttryckt tillåter krediter oss att göra något nu och betala för det senare.
Bostadslån och avbetalningskrediter känner de flesta till.
Det är ingenting nytt. Redan 3 000 f.Kr. kunde jordbrukare få lån för att köpa frön. Dessa frön skulle planteras och överskottet av skörden skulle senare återbetala skulden.
Lånen användes för att investera i nya lönsamma projekt.

Så är det än idag.
Idag fortsätter banklån och kreditmarknader att spela sin viktiga roll för att plantera ”frön” för framtida välstånd: att hjälpa familjer att köpa ett hem, hjälpa företag att investera i nya idéer och hjälpa länder att samla in extra kapital för att stödja tillväxt och sysselsättning.
Men det finns åtminstone en hake.

Så här sa Kristalina Georgieva, chef för Världsbanken, i ett tal vid IMF: s 20:e årliga forskningskonferens i Washington den 7 november 2019:

”Global skuld både offentliga och privata har nått en all-time high på 188 000 miljarder dollar. Detta uppgår till cirka 230 procent över världens BNP.
En viktig orsak till denna utveckling är den privata sektorn, som för närvarande utgör nästan två tredjedelar av den totala skuldnivån. Men det är bara en del av historien.
Offentlig skuld i avancerade ekonomier är på nivåer som inte har sett sedan andra världskriget. Den offentliga skulden på tillväxtmarknaderna är på nivåer som senast sågs under 1980-talets skuldkriser. Och låginkomstländer har sett kraftiga ökningar av sin skuldbörda de senaste fem åren.”

Världens lånekvot är alltså 235 procent över den globala BNP.
Och man måste då ta med i beräkningen att i BNP-måttet finns också ”osynliga” skulder. Bland annat miljöskulder som uppstår i exploatering av naturresurser.

Den ekonomiska tillväxten i världen bedöms landa på den lägsta sedan finanskrisen, enligt den internationella ekonomiska organisationen OECD.

Det blir allt svårare för enskilda nationer att få ihop ekonomin.

Den verkliga ekonomiska produktionen tycks minska medan skulderna ökar, en utveckling som går allt fortare.
Pengar som borde finnas för välfärden finns inte. Politikerna som ska besluta om välfärden har inte de resurser som behövs.
I stället kryper risken för en global ekonomisk krasch allt närmare.

OECD: Lägsta tillväxten sedan finanskrisen SvD

Hushållens förmögenhet på rekordnivå Statistiknyhet från SCB och Finansinspektionen 2019-06-19

Det går inte att bygga om en häst till traktor

Att bygga ett socialistiskt samhälle i en kapitalistisk värld är som att bygga om en häst till en traktor.

Den haltande hästens skadade ben kan inte ersättas av ett traktorhjul.

Problemet är att socialism är en ideologi medan kapitalismen är resultatet av en flertusenårig historisk utveckling och ett historiskt faktum.

Det behöver inte vara något fel på den socialistiska idén, utom att den är en utopi.

Detta faktum bevisas ständigt i modern historia. Den ryska revolutionen leddes av extremsocialister, bolsjevikerna, som med goda intentioner bara lyckade skapa ett samhällsmonster värre än det kapitalistiska.
Detsamma gäller för hela det gamla Östeuropa. Kubas kommunister tvingas nu ge sig.
Det kinesiska kommunistpartiet har insett problemet och utnyttjar kapitalismen men förlorar de socialistiska idéerna.
Det stora kommunistiska försöket till socialism har förvandlats till statskapitalism.
Och nu är Venezuela det aktuella exemplet.

Hugo Chavez och hans socialistparti försökte omfördela de ekonomiska resurserna till förmån till den fattiga befolkningen och vann därmed politisk framgång. Men kapitalismens oskrivna men järnhårda lagar gjorde att det politiska försöket ledde till att BNP-tillväxten sjönk till -4 procent i fjol, prognosen för 2015 är -6,7 procent.
På senare år har landet sjunkit allt djupare ned i en svår ekonomisk kris med negativ tillväxt, galopperande inflation och stor brist på basvaror för vanligt folk.

Ett problem är att 95 procent av exportinkomsterna, närmare hälften av statens intäkter och en fjärdedel av bruttonationalprodukten (BNP) bygger på oljeinkomster. Det mycket oljerika landet är starkt beroende av priset på "det svarta guldet" som har rasat de senaste åren. Samtidigt har inflationen skjutit i höjden och spås bli 205 procent i år - världens högsta.
Under goda ekonomiska tider har oljan gett staten pengar till satsningar på välfärd och infrastruktur, men oljeberoendet gör samtidigt Venezuela sårbart för prisfall och konjunkturnedgångar. Trots försök att utveckla andra näringar har landet inte lyckats bryta beroendet av oljan.
Korruptionen är mycket hög. Landet intar plats 161 på Transparency Internationals korruptionsindex.

Mordfrekvensen är den näst högsta i världen efter Honduras enligt FN: 62 mord per 100.000 invånare.

Att fördela samhällsresurserna jämnare så att de fattiga får det bättre är inte socialism. Socialism innebär en alternativ samhällsform av genomgripande ekonomiska, sociala och kulturella förändringar.
Men en sådan politik får inte på vägen, utan olyckliga konsekvenser, kollidera med kapitalismens grundvalar som innebär en ekonomi som vilar på global marknadsekonomi och en produktion med vinstmotiv, privat ägande till produktionsmedlen, lönearbete, penning- kredit- och finansekonomi samt kapitalkoncentration.

Valet i Venezuela 

Om Venezuela 

Min skuld, min stora skuld!

Som barn och ung fick jag lära mig att man helst inte ska låna pengar av någon. 

Om man ändå blev tvungen att låna så var det en hederssak att, så snabbt som möjligt, betala igen vad man lånat.

Den kunskapen bibringades säkert de allra flesta av mina likar och har blivit ett rättesnöre för oss livet igenom.

Och vi trodde att den principen gällde i alla ekonomiska sammanhang. Att låna ut pengar kunde vi aldrig ens tänka oss eftersom vi inte hade några att låna ut.

Men där trodde vi fel.

I helt andra sammanhang, som vi länge inte kände till, var det inte alls fult utan, tvärt om, fint att låna. Där skulle man låna för att investera i lönsamma verksamheter. Man skulle låna för att köpa konst, fastigheter, råvaror, företag m.m. för att man räknade med att dessa skulle öka i värde så att man kunde sälja för mer pengar än man köpt för och att därigenom bereda sig en vinst.

Men så tänkte inte vi. Vi trodde att man skulle arbeta för lön och spara en del av lönen, sätta in den på banken och få ränta och på det sättet bli rikare.

Så småningom kunde de som visste hemligheten med att låna, låna ut pengar till oss när vi slutligen blivit tvungna att låna för att köpa oss en bostad eller t.ex. en bil. Eftersom vår lön inte omedelbart räckte till sådant som vi behövde tvingades vi att köpa kylskåp, sommarstuga, båt och andra konsumtionsvaror på avbetalning eller på kredit.
Att avbetalningen egentligen var ett lån var vi, som inte var så slängda i ekonomi, knappast medvetna om. 

Vi slet och jobbade och skapade de värden som byggde den s.k. tillväxten.
Vi betalade skatter till staten och räntor på våra avbetalningar.
En del av vår lön gick till pensioner och försäkringar som vi sparade till den dag vi skulle bli gamla eller då vi av andra orsaker inte längre kunde arbeta och få lön. Det var ett sorts sparande som vi betalade till olika institutioner som pensionsfonder, banker, försäkringsbolag m.fl.

Att vi på detta sätt lånade ut våra lönepengar till dem som var smartare än vi tänkte vi inte på.
Vi märkte inte ens att vi blivit både låntagare och långivare.

Och vi fortsatte att hålla den moral i helgd som innebar att man aldrig ska låna och alltid så snart som möjligt betala tillbaka om vi ändå lånat.

Men vilka är vi?  Jo, vi är alla vi löntagare och egenföretagare i alla länder, eftersom samma system gäller för oss i hela världen.

De andra, de som tidigt lärde sig att det finaste som finns är att låna, de driver banker, arbetar inom kapital- och finansmarknaden, och gör profit av skulder – våra och egna.

De ser till att våra lån och skulder ständigt byter ägare i affärer förmedlade av fondmäklare, börshajar, finansrådgivare, aktiespekulanter och dem som kan göra profit på våra skulder.

Det är de som ser till att våra pengar och våra skulder snurrar runt i en sfär högt ovanför vår enkla lånemoral och vår vardagsekonomi. 

Där ser de alla till att äga lönsamma skulder, att låna av varandra och att se till att våra skulder växer eftersom det ökar värdet på deras förväntade profiter.

Vi är alla snärjda i den globala skuldkrisen, i vilken Grekland är första offret.

Mea culpa, mea maxima culpa.

DN 

SvD 

Expressen 

DI 

Då USA får sänkt betyg

I oktober 2008 sänkte Standard & Poors kreditbetyget för den isländska staten efter att regeringen förstatligat finansbolaget Glitnir. Effekten blev en akut valutakris.
I mars i år sänkte Standard & Poors Portugals kreditbetyg från tidigare BBB till BBB-., Samtidigt sänktes Greklands kreditbetyg till BB-, från tidigare BB+.
Inga protester från USA:s administration eller Warren Buffet hördes då.
Inte heller i april då S&P gick ut och och sänkte utsikterna för landets långsiktiga kreditbetyg från stabilt till negativt blev det några högljudda protester. S&P var oroliga över USA:s politiska oenighet kring budgetunderskottet och ansåg att det var från och med då som USA löpte en 33 procentig risk för att förlora sitt toppbetyg AAA inom de närmaste två åren. Kreditvärderingsinstitutet betonade att ett sänkt betyg skulle få enorma konsekvenser då exempelvis stora placerare till följd av regleringar skulle tvingas att sälja av amerikanska statspapper.
Beskedet från Standard & Poors fick aktiemarknaderna att hoppa till rejält.
En som då tyckte att sänkningen av kreditbetyget var rätt, till och med i underkant, var den oberoende kreditvärderingsfirman Weiss Ratings. De sänkte sitt kreditbetyg för USA till C, vilket motsvarar BBB hos S&P.

Nu blir det plötsligt ett himla liv på USA:s politiker och finansmän.
USA:s finansdepartement hävdar t.ex. att S & P:s nedgradering bygger på felaktiga beräkningar på 2 biljoner dollar (cirka 13 000 miljarder.kronor).
I natt gick finansministern, Timothy Geithner, till frontalangrepp mot kreditvärderingsinstitutet.
– Standard and Poor's har med sitt beslut verkligen uppvisat en förfärlig brist på omdöme och en bedövande brist på kunskap om grundläggande matematik. Dessutom har de dragit helt fel slutsatser av vår budgetuppgörelse.
Men som en representant för S&P säger: ”Man måste inte tro på våra bedömningar.”

Affärsvärlden
Affärsvärlden2

Veckans Affärer

SvD Näringsliv

DN Ledare
Sveriges Radio P1

SR