tisdag 18 juli 2017

Dogmatiker tvingas förenkla verkligheten

SvD:s vikarierande ledarskribent, Lydia Wålsten, är kommunikationschef på Timbro och ingår i dess ledningsgrupp.
I dagens ledare i SvD skriver hon om ”Den förföriska jämlikheten”.
”Den svenska borgerligheten håller på att förföras av näcken och glömma en viktig ideologisk princip: ekonomisk jämlikhet är inte politikens primära projekt. Det finns flera anledningar till förförelseakten.”

Wålsten
anser att borgerligheten alltför lätt accepterat den socialliberala synen på politiken och inte står upp för de nyliberala åsikterna.
Som exempel tar Wålsten hur borgerligheten alltför slappt, eller rent av positivt, tagit emot en ny rapport från biståndsorganisationen Oxfam och Development Finance International.

Rapporten jämför vad 152 länders regeringar gör för att minska klyftan mellan fattiga och rika. Jämförelsen görs utifrån 18 parametrar så som utbildning, skatter och arbetsrätt,
hur progressivt skattesystemet är, hur mycket skattepengar som läggs på utbildning och andra sociala utgifter, hur väl man tillgodoser arbetstagares rättigheter.
Slutstasen i rapporten är att
Sverige är bäst i världen på att motverka ekonomisk ojämlikhet.

Det är helt åt helsike enligt Wålsten eftersom rapportens parametrar är fel. De stämmer nämligen inte med det nyliberala sättet att mäta utveckling.

Men som alla dogmatiker läser Wålsten rapporten utifrån en förenklad bild av verkligheten.
Alla dogmatiker, både till höger och vänster, måste ta till förenklingar för att få verkligheten att stämma med den förutfattade meningen.

Wålsten manar resten av borgerligheten om att minnas hur:

”Kapitalism, frihandel och fri rörlighet minskade den globala fattigdomen i en oanad takt. Det blev alldeles för frestande för högern att slå vänstern i deras egen gren genom att säga att man är bättre på jämlikhet i praktiken. Integrationsdiskussionen lockade anden ur flaskan. Nu dök jämlikheten upp både som argument för öppna gränser, men också som ett argument för minskad invandring.”

Men verkligheten för politik och ekonomi är mer komplicerad och sammansatt än hon och andra nyliberaler förutsätter.

För det första finns det flera olika sätt att mäta ekonomisk utveckling på.
Vad, hur och när man mäter är ett ideologiskt val. Några rent objektiva vetenskapliga mått finns inte.
För det andra är sambandet mellan demokrati, marknadsekonomi och ekonomiska framsteg inte så okomplicerat som det hittills har uppfattats.
När det gäller till exempel minskningen av den globala fattigdomen så stod kommunistdiktaturen Kina för tre fjärdedelar av världens fattigdomsminskning mellan åren 1990 och 2005. Totalt har 800 miljoner kineser lyfts ur fattigdom under de senaste decennierna.
Kina har också det senaste decenniet börjat framstå som världsledande på miljöområdet när det gäller åtgärder, särskilt sedan USA har hoppat av Parisavtalet.

Visst har den ekonomiska utvecklingen i Kina skett med hjälp av marknadsekonomi.

Men det som komplicerar bilden är att det är en partidiktatur som med hjälp av kapitalism och politisk diktatur står för välståndsutvecklingen.

Kanske måste man ompröva de traditionella nyliberala mätmetoderna?



måndag 17 juli 2017

SvD:s ledarredaktion byter sida i klasskampen?

Dogmatiska nyliberala SvD:s ledarredaktion ställer plötsligt upp för de anställda mot en stor arbetsgivare! 
Man anar till och med en kämparglöd på reaktionen.

Har nyliberalerna månne klivit över gränsen i klasskampen och ställt sig på löntagarnas sida?
Dagens ledare av Anna Charlotta Johansson: ”Det grå guldet” skulle kunna få en att tro det.

Men de berörda löntagarna är inte vilka som helst. De är uppburna journalister.
Inte heller arbetsgivaren är vilken som helst utan statliga Sveriges Television.

Journalisterna är den politiska kommentatorn Margit Silberstein som tvingats avgå i pension från SVT fast hon inte ville det.
Tidigare var det s.k. nyhetsankaret Marianne
 Rundström som inte heller ville gå vid sin pension och blev så förbannad att hon skrev boken Passé − de ofrivilliga pensionärerna.


Det finns ingen lagstadgad pensionsålder men enligt pensionsbestämmelserna har löntagare rätt att arbeta fram till 67 års ålder. Efter det krävs samtycke från arbetsgivaren.

Det märkliga är att de dogmatiska liberalerna plötsligt kritiserar ett företags rätt att leda och fördela arbetet, en princip som de annars skulle kunna offra sitt liv för. Eller åtminstone skriva en ledare om.
Samma nyliberaler som vill skapa enkla underbetalda och otrygga arbeten i samhället kämpar här för en priviligierad yrkegrupps rätt att få klamra sig fast vid jobbet efter pensionsåldern.

De nämnda relativt välbetalda journalisterna, som uppnått 67 års ålder, kan fortsätta att arbeta som frilansare om de vill. De kan som frilansare behålla medlemskapet i Journalistförbundet, behålla sina presskort och vara egna företagare. De kan skriva böcker. Därför är de ytterst privilegierade. Eller som jag, bli bloggare.

Å andra sidan finns det tusentals löntagare som ser pensioneringen som en befrielse. Efter pensionen är de fria från arbetets tvång, ofrihet, dåliga arbetsmiljöer, krävande eller tråkiga arbetsuppgifter. De kanske skulle vilja ta ut sin pension redan vid 62 års ålder. Men ofta har de inte råd till det.

Naturligtvis borde pensionsåldern vara flexibel och utgå från löntagarens egen arbetsförmåga.

Kan SvD:s ledarredaktion fundera över detta dilemma?




lördag 15 juli 2017

Reno Norden och den svenska modellen

 I gårdagens SvD Näringsliv bekräftar chefsanalytiker Peter Malmqvist, som var ekonomijournalist vid Svenska Dagbladet 1988–94, att det är något skumt med företaget Reno Nord.

”Jag tittade på bolaget för en tid sedan, före den här konflikten i Stockholm. Då var räkenskaperna väldigt svaga för koncernen, säger han.
Bolaget var rejält på fallrepet i både Norge och Danmark redan i våras. Det går inte att utesluta konkurs.”

Malmqvist berättar att både de danska och norska dotterbolagen har fått göra stora nedskrivningar på grund av förluster i kontrakt. Renos senaste kvartalsrapport innebär att 237 miljoner reserverats för framtida förluster, och goodwillnedskrivningar har gjorts med 134 miljoner. Under första kvartalet i år var omsättningen 447 miljoner norska kronor, och förlusten 375 miljoner.

Peter Ekholm, vd för den svenska delen av Reno Norden, har medgett att Stockholms nya sopkontrakt förutsätter sänkt lön för sophämtarna.

Lönesänkningen och den nya lönemodellen var inräknad i kalkylen hos Reno Norden som vann upphandlingen.
”Det är omöjligt att gå in i ett kontrakt som förutsätter sänkta löner. Det har jag aldrig stött på som analytiker. Däremot att produktiviteten ökar. Men inte genom lönesänkningar”, kommenterar Malmqvist.

Reno Norden har också gång på gång kritiserats av Arbetsmiljöverket för bristande och rentav hälsovådlig arbetsmiljö. Det rapporterar TV4 Nyheterna.

En fråga i sammanhanget är vilka krav Stockholms stad ställer på företagen i upphandlingarna.
Hur som helst, den uppkomna situationen kostar skattebetalarna pengar.

Sopgubbarnas strejk väcker liv i politiska krafter, både de till höger och de till vänster, som vill komma åt den svenska modellen.
Därför kan det vara läge att påminna om att det tagit hundra år av kamp mellan kapitalägare och löntagare, samt en relativt återhållsam lagstiftning, som har resulterat i en förhållandevis väl fungerande fredlig och reglerad klasskamp. Resultatet är ”den svenska modellen” med kollektivavtal, fredsplikt, strejkrätt, föreningsrätt, organisationsfrihet och andra viktiga samarbetsformer på arbetsmarknaden.
Allt detta skapar trygghet och stabilitet åt svensk arbetsmarknad, vilket bland annat gynnar den svenska konkurrenskraften.

Kollektivavtalet, till exempel, har fördelar för löntagarna men även för arbetsgivarna. Det ger arbetsgivarna stabila och likartade konkurrensvillkor. Ingen arbetsgivare kan konkurrera ut andra företag med låga löner och sämre villkor. Avtalet ger också arbetsfred. Arbetsgivare och arbetstagare kan arbeta utan konflikter under avtalsperioden.

Nu tycks Reno Nord genom sitt agerande provocerat fram konflikten med sopgubbarna som svarat med en strejk som inte följer regelverket.
Det är aldrig ens fel att två träter.

Om den svenska modellen ska kunna bevaras bör politikerna hålla fingrarna i styr och inte ingripa med lagstiftning.


Expressensledare i dag ”Sopstrejken sabbar svenska modellen”
Martin Klepke, Arbetet: Ekonomisk inkompetens och klasshat bakom kritiken mot sopåkarna”







torsdag 13 juli 2017

Vems maffiametoder?

I dagens SvD påminner oss Per Gudmundson i sin ledare hur sophämtningsbranschen i Neapel korrumperats av Camorran och hur familjen Soprano (i en påhittad berättelse i TV) organiserade brottslighet i branschen.
Samtidigt skyndar sig Gudmundson att hylla svensk fackföreningsrörelse: ”Svenska fackföreningar är inga maffiafirmor. Sverige har troligen världens bästa fackföreningar. På svensk arbetsmarknad råder nästan alltid fred.”

Men så är det dom där sopgubbarna inom företaget
Reno Norden i Stockholm som den 28 juni gick ut i strejk. Arbetsgivaren Reno Norden kallar det för utpressning. Gudmundson håller med.

Sopgubbarnas strejk kallas för vild vilket betyder att de strejkande, på grund av gällande kollektivavtal och reglerna om strejkrätten, inte kan få fackets officiella stöd för strejken. Transportfacket är bundet av fredsplikt.

Ett faktum, som Gudmundson naturligtvis inte nämner i sin text, är att Reno Norden redan före strejken haft usel ekonomi. Vilket i sin tur beror på att företaget, för att vinna i konkurrensen mot andra företag, tagit på sig en rad sophämtningskontrakt i framförallt i Danmark och Norge som innebär stora förluster för bolaget. Reno Nord har alltså konkurrerat med andra företag genom att dumpa priserna. Samtidigt har företaget dragit på sig stora lån. Ekonomin är så dålig att man sedan en tid tillbaka inte får fortsätta låna pengar från bankerna. Konkursen hotar företaget som alltså är illa skött.

Det är då som Reno Nord i desperation vill sänka sopgubbarnas löner och vidta andra åtgärder för att få ner personalkostnaderna.
Den viktiga bakgrunden väljer Gudmundson att glömma i sin märkliga text.

Företaget kräver att sopgubbarna ska lämna ifrån sig kunskaperna om vart nycklarna till soprummen går, vilket sopgubbarna vägrar eftersom de anser att det är en del av deras yrkeskunskap. Sopgubbarna anar förstås att företaget vill göra dem utbytbara. Samtidigt som Reno Nord vill sänka sopgubbrnas löner.
Den nuvarande avtalade lönenivån för sopgubbarna är 35 000 kronor/månaden. Senaste budet i förhandlingarna från arbetsgivaren var att löntagarna skulle få behålla lönenivån men att sopgubbarna skulle gå upp i arbetstid – från 29,5 timmer/veckan till 34,5 timmar/veckan.
Det innebär ju i praktiken en lönesänkning.
Per Gudmundson betecknar detta som ett erbjudande från företaget.

Gudmundsons text är bland de märkligaste jag läst. Inte nog med att han jämför sophämtarna med maffian utan också på grund av slutklämmen i hans text:
”Det kanske inte är någon tillfällighet att det är just i sophämtningen som arbetarna har kommit upp till en lönenivå som vårdbiträden bara kan drömma om.”

Vad har vårdbiträdenas löner med saken att göra?
Menar Gudmundson att sophämtarna tjänar för mycket? Varför inte jämföra med fondmäklarnas löner? Eller vad Reno Nords ägare tjänar? Vad tjänar Gudmundson själv på att skriva dumheter i SvD?



måndag 10 juli 2017

Centern skrämmer väljarna med en zombie

Centern plockar upp ett gammal lik ur dess grav och försöker använda det i valkampen.
De vill skrämma väljarna med zombifrågan, LAS, lagen om anställningsskydd, och med spöket turordningsregeln (sist in, först ut).
C påstår att LAS är ett hinder för svenska företags konkurrenskraft, att lagen drabbar de svaga på arbetsmarknaden och att LAS leder till stelhet i näringslivet.
Ingenting talar för det.

LAS skyddar löntagare
Lagen om anställningsskydd kom till 1974 som ett skydd för löntagarna. Arbetsgivarna kunde innan dess tämligen godtyckligt avskeda löntagare.
Det är den tryggheten som Annie Lööf nu vill skippa utan att vinna något annat.

Sedan lagen kom till har dess praxis modifierats avsevärt. Så här funkar det i praktiken:

Gäller endast vid arbetsbrist
En uppsägning från arbetsgivarens sida måste alltid ha saklig grund. Saklig grund kan vara av två slag; personliga skäl eller arbetsbrist. Det är vid arbetsbrist som LAS gäller.
Arbetsbrist uppstår när exempelvis ett företag går med förlust och antalet anställda måste minskas. Det är i princip arbetsgivaren som avgör när arbetsbrist uppstår. Arbetsgivaren måste överväga alla möjligheter som står till buds för att undvika uppsägningar på grund av arbetsbrist och förhandla med facket om förändringar i verksamheten.

Gäller för dem som saknar kollektivavtal
Arbetsgivaren får inte säga upp vem som helst på grund av arbetsbrist. Om inget kollektivavtal finns, är det LAS regler om turordning som gäller. De går ut på att de anställda rangordnas i förhållande till vars och ens anställningstid - sist in, först ut.

Lagen är förhandlingsbar
Där kollektivavtal gäller är det mycket vanligt att arbetsgivaren och facket förhandlar fram ett avtal om turordning, som helt och hållet ersätter LAS-reglerna och som tar hänsyn till de anställdas särskilda kvalifikationer.

Särskild regel för småföretag
Om företaget har färre än tio personer anställda får arbetsgivaren göra avvikelser från turordningslistan genom att undanta högst två.

Gäller inte hela företaget
Finns det flera driftsenheter gäller principen sist in, först ut på varje driftsenhet för sig. Man gör också en turordningslista för varje avtalsområde på arbetsplatsen – alltså olika för olika fack.
Avsteg från LAS är vanliga
Arbetsmarknadens parter har rätt att genom kollektivavtalsreglering göra avsteg från LAS turordningsregler, vilket ofta görs. Facket inser vanligen att företaget kan behöva behålla specialkompetenser.

Avskedanden betyder alltid kompetensförlust
Man får väl utgå från att de flesta företag har anställt kompetent personal. Varje avskedande betyder alltså en kompetensförlust, oavsett LAS.
När nu Annie Lööf håller fram liket håller moderaterna för näsan och vänder sig bort. Liberalerna hukar brända som de är på frågan sedan förra valrörelsen.
LAS är inte ett problem ens för arbetsgivarna.
Centern måste vara dåligt informerad om att frågan är död och att det är andra större frågor som skapar problem på arbets- och kapitalmarknaderna.
Varför tar de till exempel inte itu med frågan om bristen på investeringar och bristen på realkapital?

Se mina bloggar om LAS
”Björklunds lögn var typisk”
 



söndag 9 juli 2017

Moderaterna svamlar om bidrag och arbete

Lägre skatter på arbete och mindre pengar till bidrag skapar fler arbetstillfällen och därmed mer i skatteinkomster anser Moderaternas ledare Anna Kinberg Batra i en debattartikel i dagens SvD. ”Välfärden kan säkras med vår jobbpolitik”
”Socialdemokraterna prioriterar bidrag – till arbetslösa, arbetsgivare och byggföretag, bostadsbidrag, flerbarnstillägg och föräldrapenning. De finansierar det med skattehöjningar som leder till färre jobb och färre arbetade timmar. Moderaterna prioriterar jobb, trygghet och välfärd. En sådan prioritering kräver stramhet i bidragen så att inte bidragsutgifterna tränger ut välfärden med fler poliser och mer pengar till försvaret.”

När moderater föraktfullt talar om ”bidrag” får de bidragstagarna att framstå som lata typer som hellre lever på skattebetalarnas pengar än på eget arbete.
Sådana finns men är inget stort nationalekonomiskt problem, bortsett från kungahuset och skattesmitarna.

Man tänker lätt på ”bidragsfusk” när moderaterna talar om bidrag.
I bästa fall kommer man att tänka på socialdemokratiske socialministern Gustav Möller (1884-1970) som sa att “Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.”
Han hade rätt.

Men vad är egentligen ”bidrag”? En del som kallas ”bidrag” är egentligen försäkringar.
A-kassa, sjukförsäkringen och föräldraförsäkringen är försäkringar. Barnbidraget
är ett generellt statligt bidrag till föräldrar med barn.
I Sverige måste du ha jobbat för att få socialförsäkringar. Du betalar in till försäkringen dels genom arbetsgivaravgifter och dels genom egna inbetalningar (t.ex. fackföreningsavgiften).
Försörjningsbidrag och bostadsbidrag är bidrag som behovsprövas och som främst går till låginkomsttagare och fattiga pensionärer.

En del socialförsäkringar är till för att individer och medborgare ska kunna klara tillfälliga inkomstförluster som till exempel heltidsstudier, arbetslöshet, sjukdom, barnledighet m.m. Andra socialförsäkringar går till medborgare med funktionsnedsättningar för att dessa ska kunna leva som flertalet medborgare.
En del bidrag är till för dem som mest behöver välfärden - skola, vård och omsorg.

Flertalet bidrag till individer och medborgare är till för att öka tillgängligheten till välfärden och utjämna inkomster och förmögenhetsklyftor. De går alltså till de fattiga i samhället.
Från vilka av de fattiga vill Moderaterna ta bidragen?

Många bidrag betalas ut som stöd, t.ex. starta-eget-bidrag och andra företagsbidrag.  En del sådana bidrag kommer från EU, t.ex. jordbruksbidrag. Enligt nyhetsbyrån Siren betalade jordbruksverket ut 6,5 miljarder kronor i EU-stöd till landets lantbrukare under 2015.
Andra stödformer är av typen subventioner t.ex. RUT- och ROT-avdrag.
Många av dessa bidrag är till för näringslivet och för att marknaden inte klarar att hålla arbetslösheten nere.
Vilka av dessa bidrag vill Moderaterna ta bort?

Batra säger också att ”den socialdemokratiska bidragslinjen” leder till färre arbetade timmar.
Att antalet arbetstimmar minskar kan bero på många andra saker t.ex. att automatisering och effektivisering ökar, att företag flyttar till andra länder m.m.

Och för övrigt har arbetslösheten minskat och den s.k. sysselsättningen ökat under socialdemokratisk politik.
Sysselsättningen är i dag den högsta nivå som någonsin har uppmätts i ett EU-land.

Till sist: Bort med både bidragsfusk och skattefusk samt med fusk i den politiska debatten!






tisdag 4 juli 2017

Hur borde världen vara och hur är den?

Om något opinionsinstitut skulle fråga ett representativt urval av världens människor om hur de anser att världen borde vara skulle de antagligen få ungefär samma svar som jag fick, i en högst ovetenskaplig studie, då jag frågade min närmaste omgivning.
Pröva själv! Ställ frågan: Hur borde vår värld vara?

Svaren jag fick var följande:
Fredlig – inga krig och konflikter
Jämlik – inga fattiga och inga rika, ingen som står över någon annan,
Rättvis – ingen utnyttjar någon annan
Hållbar – ingen natur utarmas eller överexploateras
Kärleksfull – inget hat, ingen aggression, alla hjälper varandra
Trygg – ingen ska känna sig hotad, utnyttjad, utsatt, utanför, undanskuffad,
Hälsosam – inga sjukdomar och om sjukdomar finns så en bra vård
Fri – Ingen skulle vara utsatt för tvång utan kunna utveckla sig fritt utifrån sina egna resurser.

Själv håller jag med om att detta vore så nära en paradisisk tillvaro som är möjlig. Vad anser du?

Men hur är vår värld i verkligheten?
Krig - krig och konflikter pågår ständigt
Ojämlik – skillnaden mellan fattiga och rika är konstant eller ökar, samhället bygger på hierarkier
Orättvis – en del människor utnyttjar andra för sin egen vinning
Ohållbar – natur och människor exploateras och utarmas och gör slut på jordens resurser
Full av hat – hat, aggression, konkurrens finns där ständigt
Otrygg – många människor är hotade, utnyttjade, utsatta, utanför, undanskuffade, på flykt
Ohälsosam – sjukdomar, brist på vård och omsorg, många människor dör i onödan
Ofri – Alltför många människor hindras i sin utveckling.

Vad är det som gör att skillnaden är så stor mellan hur vi önskar att världen skulle vara och hur det i verkligheten är?
Bestämmer inte 
vi själva över vår värld? Vilka eller vad är det som avgör?
Finns det någon forskning på problemet?

Det finns i alla fall statistik och fakta om hur världen är: