lördag 3 december 2016

Populistparti kan utlösa ekonomisk världskris



Den politiska instabiliteten och osäkerheten i världspolitiken är stor efter valutgången i USA.
Men det finns fler orosmoment.
I morgon röstar Italien om förändring av konstitutionen. Förslaget syftar till att stärka politikens makt över den ekonomiska utvecklingen. Blir det ett nej har den socialdemokratiske premiärministern Matteo Renzi sagt att han avgår. Då väntar troligen nyval nästa år.
Det valet kan populistpartiet Femstjärnerörelsen vinna vilket kan utlösa en ekonomisk världskris.
Femstjärnerörelsen, Italiens största oppositionsparti, vann 26 procent av rösterna i parlamentsvalet 2013 och har vunnit borgmästarposterna i Rom och Turin.

Ett problem är att Italiens ekonomi är nära kris.
Renzi vill ändra konstitutionen just för att ge politiken starkare muskler i kampen mot spekulationsekonomin.
Femstjärnerörelsen lovar att lösa problemen genom alexanderhugget att Italien går ut EU och skippar euron.

Italiens BNP per invånare är12 procent lägre än 2007.

Samtidigt har de italienska bankernas aktievärde halverats i år och de har dåliga lån på 3500 miljarder kronor. Ekonomen Steve Eisman har räknat ut att de kan få tillbaka 20 procent av pengarna. Enligt statistik från Europeiska centralbanken har 1000 miljarder kronor lämnat Italien det senaste året.

Om långivarna får ta en del av skulderna innebär det att tiotusentals vanliga sparare ruineras eftersom de äger bankobligationer.
Det skulle skapa panik i hela banksystemet vilket kan utlösa en ekonomisk katastrof i västvärldens ekonomier.




torsdag 1 december 2016

Arbetare utan arbete och utan klass


Arbetare som i desperation inför sina ekonomiska, sociala och kulturella tillkortakommanden (vi kan kalla tillståndet för ”utanförskap”) röstat på högerpopulistiska partier är en arbetarklass utan vare sig arbete eller klass.

De har kanske aldrig haft ett arbete eller så har de förlorat det arbete de en gång hade
emedan arbetsgivarna har upphört att giva dem arbete.
Den arbetslösa klassen lever på bidrag från dem som ännu har arbete så länge som dessa ännu har råd att vara solidariska.

De saknar klass därför att de saknar klassmedvetenhet. De känner inte till att den ekonomiska, sociala och kulturella samhällshierarkin är uppbyggd som en pyramid och att de utgör den usla basen i denna pyramid. De känner bara individuellt utanförskap och ingen solidaritet med dem som har arbete eller med likställda.

Men de saknar klass även för att de saknar kultur och bildning.
Politiker som viftar med järnrör och klipper till folk i krogkön är någon som de kan identifiera sig med. I varje fall mer än med politiker som står i talarstol eller skribenter som snackar om tillkortakommanden, klassmedvetenhet, arbetarklass och utanförskap.
De är klasslösa och det klasslösa samhället har blivit allt mer avlägset.

torsdag 24 november 2016

Göran Greiders vänsterpopulism




Anledningen till framgångarna, enligt Greider, är ”helt enkelt att marknad och kapitalism brett ut sig alltmer. Och de partier eller rörelser som en gång ville tämja kapitalism och marknad, eller i vart fall ”bädda in den”, har gett upp den striden.”

Greider resonerar som om ”kapitalism och marknad” vore en idé som kan bytas ut mot till exempel ”socialism” bara vi alla förstod bättre, d.v.s. förstod lika bra som Greider.
Nu råkar denna Greiders villfarelse vara orsaken till vänsterpopulistiska experiment som lett till lika ödesdigra resultat som högerpopulismen.
Detta har hänt:
Marknadsekonomin, eller marknaden som Greider kallar den, började växa fram redan då folk började byta stenyxor mot krukor med varandra. Den utvecklades då pengar blev bytesvara, tog ytterligare fart under antiken med handeln runt Medelhavets kuster, blev världshandel under medeltiden och gav upphov till kolonialismen. Därmed var grunden lagd för den kapitalism som utvecklade, och utvecklades av, tekniska innovationer, industrialism och kapitaltillväxt. Kapitalismen skapade den ekonomiska, sociala och kulturella värld som vi människor lever i. Att den blivit global hör till dess utveckling.

Kapitalismen förde med sig både framsteg och elände, något som bland andra Marx påpekade.
Industrialismen i förening med marknadsekonomi gav bland annat upphov till exploatering av arbetskraft och natur. Men exploatering, orättvisor, fattigdom, ekonomiska och sociala klyftor, främlingsfientlighet hade funnits tidigare i historien.

Kapitalismen skapade också, i människornas huvuden, de politiska ideologierna som var strategier för hur samhället skulle förhålla sig till den existerande verkligheten - marknaden och kapitalismen. Liberalismen, socialismen, konservatismen växte fram.
Liberalpopulister förordar att låta kapitalismen och marknadsekonomin vara fria från politiska  ingrepp, vänsterpopulister vill ”störta kapitalismen” och ersätta den med ”socialism”, högerpopulister förnekar kapitalismen och yrar i stället om "nationen" och "folket".
Greider sammanfattar problemet så här: ”Samtidigt som världskapitalismen under täcknamnet globalisering expanderat och marknaden trängt in allt djupare i livsvärlden har kritiken av detta mer eller mindre tystnat i toppen på de rörelser som under några efterkrigsdecennier reformerade sina samhällen."

"Det som inträffat är att de ledande, en gång progressiva rörelserna inte har tagit ”människornas oro på allvar” säger han.
Vad jag förstår tror han att vänstern var på väg att förminska kapitalismen ”under några efterkrigsdecennier”. Så är det inte. De länder som på grund av goda konjunkturer efter kriget hade råd, främst Sverige under socialdemokratisk ledning, kunde införa politiska reformer som kom bland andra löntagarna tillgodo medan andra, främst Sovjetunionen, körde de socialistiska idéerna i botten.

Vänsterpopulisterna i Venezuela upprepar samma misstag och kommunisterna i Kina utnyttjar kapitalismens och marknadens krafter för att öka medborgarnas välstånd.
Allt är inte enkelt.
Att ”tämja kapitalism och marknad” är dock ett av de svåraste problem politikerna står inför, även om den kanske inte är omöjlig.
Men Greiders förenklade idealistiska världsbild kan nog kallas vänsterpopulism.

onsdag 23 november 2016

Visst var socialdemokraterna ett missnöjesparti! Förslag till definitioner.



Ett parti kan bygga sin agitation på medborgarnas missnöje eller besvikelse och är därmed ett missnöjesparti men behöver därför inte vara ett populistparti.
Socialdemokratin i Sverige var ursprungligen ett missnöjesparti, men har aldrig varit ett populistparti.
Socialdemokratin byggdes ur ett utbrett missnöje med den rådande makten som inte brydde sig om de stora sociala klyftorna i samhället eller att flertalet av medborgarna inte hade rösträtt.
Fackföreningsrörelsen samlade och organiserade missnöjet till en rörelse för demokrati och ökad ekonomisk, social och kulturell jämlikhet. För att kunna skapa en politisk förändring bildade arbetarrörelsen det socialdemokratiska partiet. Partiet skapades alltså ur en bred folkrörelse.
Socialdemokratin bestämde sig tidigt för att genomdriva sina krav med demokratiska metoder.
I realiteten utgjorde socialdemokraterna därmed en spärr mot den populistiska vänsterrörelse som lovade en snabb, mer genomgripande och enkel förändring genom en befriande revolution.

De frisinnade liberalerna stödde till en del sossarnas krav men var rädda för att arbetarrörelsen skulle förhindra medborgarnas frihet om de fick makten.

De konservativa krafterna och arbetsgivarna formade sig som en motkraft för att hindra det som de uppfattade som arbetarrörelsens orealistiska och överdrivna krav.
Kampen pågår alltjämt.


Hur känner man igen ett populistparti i dag?
 Partiet
1. Bygger inte på en bred organiserad folkrörelse utan styrs av några få ledare.
2. Har ett begränsat medlemsunderlag eller saknar medborgarorganisation. Medlemsinflytandet är litet om det finns.
3. Bortser från att samhället består av olika ekonomiska, sociala och kulturella intressen.
Vädjar därför till ”folket”, ”medborgarna”, ”vanliga människor”, ”du och jag”, ”vi”, ”svenskarna” som om alla medborgare har samma intresse ekonomiskt, socialt och kulturellt.
4. Utser en ekonomisk, social eller kulturell grupp i samhället som orsak till flera samhällsproblem.
5. Påstår sig ensamt företräda det verkliga folkintresset, folkets verkliga vilja eller åsikt.
6. Skyller motgångar på att det är motarbetat av media och etablissemang. Misstror demokratin. Bygger på konspirationsteorier, t.ex. att politikerna är korrumperade.
7. Lägger fram några enkla förslag som ska lösa komplicerade politiska problem. Påstår sig inte vara som de gamla partierna utan representera något helt nytt i politiken
8. Förordar direktdemokrati t.ex. folkomröstning, internetröstning, som metod för att avgöra komplicerade och sammansatta ekonomiska, sociala och kulturella problem.
9. Ideologin eller programmet är motsägelsefullt. Olika förslag hänger inte samman eller står i strid med andra punkter i samma program. Enfrågeparti.
10. Ger löften som är dåligt underbyggda eller ekonomiskt, socialt eller kulturellt omöjliga.

I kampen om väljarna påverkar populistpartierna de etablerade partiernas retorik, innehåll och t.o.m. ideologi. Samtliga partier blir därmed mer eller mindre populistpartier.
Gränsen mellan etablerade partier och populistpartier är flytande.
Men om sju av de tio uppräknade punkterna stämmer på ett parti tror jag att man kan kalla det för populistparti.