torsdag 19 september 2019

Varför gör politikerna ingenting?


Vi – folket – har till skillnad mot politikerna förstått allvaret i den globala uppvärmningen. Så därför måste det till en folkopinion som kan väcka de styrande. 
En variant på denna uppfattning är att politikerna vet, men inte vågar göra något för att de då riskerar att förlora väljare. Men varför skulle inte politikerna veta det som alla ”vi” andra vet? Frågan är vad politikerna kan göra.

Klimatförändringarna liksom många andra, ekonomiska, sociala och kulturella problem, eller som det heter utmaningar, är globala.
Som sådana måste de lösas globalt.

FN räknar med att det finns 201 självständiga länder i världen. Alla med olika politiska system. Alla med regeringar av skilda ideologier. Alla med olika ekonomiska intressen och med större eller mindre global makt. Om de är demokratiska stater finns det olika partier med skilda åsikter om vad som bör göras.
Alla har olika förutsättningar för att lösa sina energiproblem. Några eldar med kol eller olja, andra kör med kärnkraft, en del har resurser för vattenkraft o.s.v.

Utvecklingsländernas ledare anser att det är industriländerna som exploaterat naturresurserna under flera hundra år så varför ska nu de, när de ska komma ifatt, hindras av inskränkningar.
Skilda ekonomiska intressen - ägare av multinationella företag, producenter, investerare, fondspekulanter m.fl. - står bakom de olika energislagen.
Vi, folket, är alltså inte en enhetlig hop utan splittrade i oändligt många intressefraktioner med ofta motsatta föreställningar om vad som bör göras. Vi är inordnade i olika ekonomiska, sociala och kulturella nivåer i samhällshierarkin.
Låt oss säga att de flesta människor har förstått vad vetenskapen kommit fram till, nämligen att klimatförändringarna starkt påverkats av mänsklighetens överanvändning av fossila bränslen. Ändå fortsätter ”vi” att som aldrig förr att köra bensindrivna fordon. Vi flyger mer än någonsin. Använder kolkraft som aldrig tidigare. Regnskogar skövlas, arter decimeras, hav skitas ner, luft försämras. Kan det vara för att det är mest rationellt för ”oss”?
”Lösningarna” på problemen t.ex. elbilar skapar nya klimatproblem. Elbatterierna kräver exploatering av nya naturresurser och kemiska produkter.
Och vad betyder "folkmeningen"?
En stor majoritet av världens befolkning – vi - vill inte ha krig. Ändå krigas det ständigt. Ett tredje världskrig hotar att bryta ut. Ett upptrappat handelskrig mellan världens största ekonomier, strid om oljeresurser och andra intressekonflikter triggar statsledningar att använda sina militära resurser. Upprustningen är i full gång. Vapenindustrin ser gärna att de kan sälja mer och bli av med sina lager.

Ingen nationell regering rår på de ekonomiska, sociala och kulturella strukturer som styr utvecklingen. Och så länge kapitalismen samtidigt levererar välstånd vill ingen göra någon förändring.

FN är väl bäst lämpad för att göra något, men FN är beroende av att de 193 medlemsländerna kommer överens. FN har satt upp 17 globala mål för att göra världen bättre.


lördag 14 september 2019

En dystopisk betraktelse


Vi - världens 7.5 miljarder människor - lever i en ekonomisk, social och kulturell struktur - kapitalismen.
Kapitalismen innebär bl.a. att förutsättningen för den globala ekonomiska utvecklingen bygger på profit, konkurrens, exploatering av människor och natur, kapitalkoncentration, spekulation, lönearbete, enskilt ägande av kapital och produktionsmedel, massproduktion och masskonsumtion.

Kapitalismen är en tät väv och ett komplext system av arbete, produktion, hantverk, teknik, innovationer, rättsordningar, handel, traditioner och människors strävanden som inte låter sig rubbas på kort sikt och som utvecklats historiskt sedan pengar började användas.
De senaste trehundra åren har kapitalismen skapat en enorm teknisk utveckling och ökat arbetets och produktionens förmåga att skapa en materiell tillväxt som kan försörja en snabbt växande mänsklighet.

Fram till år 1900 har européer dessutom lyckats upptäcka, erövra och befolka andra kontinenter. Kolonialismen, som utgör ett steg i kapitalismens utveckling, inte bara hämtade hem resurser till Europa utan exporterade även överflödig arbetskraft till Amerika och Australien. Idag finns inte längre den möjligheten. Vårt klot har krympt.

Men samtidigt som den har skapat resurser är kapitalismen dålig på att fördela resurserna vilket gett upphov till stora skillnader mellan rika och fattiga länder, landsändar och regioner och mellan enskilda människor. Överexploateringen av naturresurser har lett fram till dagens miljökatastrof. Kampen om resurser har orsakat krig och miljöpåverkan.
Oljan är ett exempel. Oljan är en av förutsättningarna för industrialismen. Vi är alla beroende av den.
Världens oljeresurser har orsakat krig, oljan är nödvändig för bilproduktionen och bilkonsumtionen, plastindustrin, vägbyggande m.m.
Utan oljan stannar världen.

Politikerna och de politiska ideologierna förhåller sig olika till kapitalismen.
De dogmatiska liberalerna anser att man bör låta kapitalismen sköta sig själv, utan inblandning från staten. Kapitalismens självläkande krafter kommer att reparera det som sargat människa och natur.
Socialliberalerna anser att politiska ingrepp är nödvändiga för att rätta till kapitalismens omänskliga biverkningar.
Socialister, kommunister, syndikalister vill ersätta kapitalismen med andra system. Detta har dock, än så länge, visat sig praktiskt omöjligt.
Diverse konservativa politiker och ideologier vägrar att se kapitalismen.
 
Trots att en stor del av mänskligheten hyser en stark vilja att värna miljön och en avsky för krig kommer strukturerna att styra utvecklingen.
Trots att ”vi” vet att det är på väg att gå åt helsike går vi obevekligen mot ett antal katastrofer.
Tror du inte, till exempel, att en överväldigande majoritet av mänskligheten avskyr krig?
De flesta begriper att ingen har att vinna på krig. Ingen vettig människa vill ha krig.
Men maktstrukturerna kommer ideligen i kollisionskurs med varandra och skapar krigsrisker som till sist utlöses och utplånar en del av mänskligheten.
Det är inte enbart politiska eller ideologiska motsättningar som skapar risken för krig utan också kluster av dolda men starka ekonomiska intressen och sociala motsättningar.

Skulle en 16-årig fredsängel kunna frälsa mänskligheten från krig?
Det finns fredsorganisationer men frågan är om de kan hindra krig.
Politiska partier kan ha avrustning i sina program men plötsligt ökar krigsrisken.

Om världens materiella utveckling bygger på att det globala kapitalet växer genom stordrift, exploatering av människor och miljö, konkurrens och profit, enskilt ägande av produktionsmedel, ekonomiska och sociala makthierarkier, kapitalkoncentration till ett litet antal makthavare utanför politikens makt o.s.v. Kan nationella politiker göra så mycket då?
Förändras något i grunden om ”vi” slutar flyga, köra bil och överkonsumera då det ändå är masskonsumtionen som är en förutsättning för att vi löntagare ska kunna försörja oss.
Politikerna kan inte, hur gärna de än vill, få ett grepp över detta oöverskådliga sammelsurium av motsatta särintressen som det saknas institutionella lösningar för att hantera.
Politikerna kan inte, utom marginellt, rå på den kapitalistiska världsordningen som är sammansatt av tusentals ekonomiska, sociala och kulturella strukturer
Det skulle behövas en upplyst dirigerande världsmakt som vrider allt till rätta. Men vi önskar den inte. En sådan kan inte komma till stånd inom demokratin.
Ska man därför ge upp och låta allt gå åt helvete?

De flesta anser nog att det ändå löser sig. Politikerna kan, om de bara vill och blir medvetna om problemet, vrida utvecklingen rätt. Vi har ju organisationer som FN, EU och andra. Vi har folkrörelser och intresseorganisationer.
Nyliberalen Johan Norberg är, trots allt, optimistisk om utvecklingen. Det kapitalistiska systemets inneboende dynamik och självläkande kraft kommer att lösa problemen och ta världen till nya höjder. Se bara vad som hänt de senaste seklerna för att öka välståndet och välfärden för flertalet, säger han.

Dogmatiska ”marxister” anser att kapitalismen går mot sin undergång.
Anton Pannekoek ”Teorin om kapitalismens sammanbrott”, 1934
Andra ser nya möjligheter bortom kapitalismen
Paul Mason ”Postkapitalismen” Oktober 2015
Global Klimatstrejk

söndag 8 september 2019

Är det möjligt att vara antikapitalist?


Immanuel Wallerstein, amerikansk sociolog, ekonomihistoriker och världssystemanalytiker, dog den 31 augusti i år, 88 år gammal.
Han öppnade mina ögon för att kapitalism är den rådande globala världsordningen som historiskt vuxit fram under årtusenden.
Tidigare hade jag en diffus uppfattning att kapitalism är en sorts ideologisk röra av industrialism, kapitalisters girighet och konspirationer, liberalism och marknadsekonomisk urspåring.
Som så många inom vänstern.

Efter att ha läst ”Den historiska kapitalismen” Arbetarkultur, 1985 har jag en diffus uppfattning om att den kapitalistiska världsekonomin är ett enormt sammansatt historiskt faktum av många ekonomiska, sociala och kulturella system och strukturer.

Wallerstein är något för teoretisk för att jag ska snappa allt i hans texter och kanske har jag missuppfattat honom en del. Men med hjälp av historikern Fernand Baudels stora verk ”Civilisationer och kapitalism 1400-1800 I-III” och ”Kapitalismens dynamik” tycker jag mig bättre ha förstått vad kapitalism är. 

Wallerstein fortsatte Marx´ analyser av kapitalismen. Mycket har Wallerstein och Baudel lärt mig att bättre förstå världens utveckling.
Inte för att jag har tagit vare sig Marx eller Wallerstein rätt av. Man får tänka litet själv också och kanske läsa Carl Poppers kritik av Marx för att själv kunna bilda sig en uppfattning.
Dessutom har jag lärt mig att man samtidigt kan vara sosse, socialliberal och marxist.

Men jag reagerar på att Immanuel Wallerstein  i dödsrunorna kallas för ”antikapitalist”.

Om Wallerstein




tisdag 27 augusti 2019

Om framtidstro

Som bekant är ingenting så svårt att sia om som om framtiden. 
Trots detta bör man ha en framtidstro. Man kan ju se tendenser. Och man kan hoppas.
Utan framtidstro riskerar man att bli handlingsförlamad, nihilist, cynisk eller passiviserad.

Ens framtidstro kan omfatta den egna livssfären, livstiden och barnens och barnbarnens framtid,
Men helst bör man dessutom ha en tro på hur samhället, hela världen eller mänskligheten kommer att utveckla sig. Framtiden kan vara nära eller långt bort.
Man kan också vara pessimistisk om framtiden. Måla upp dystopier eller undergångsscenarier.

Om man är pessimist eller optimist kan bero på vilken mikrobflora man har i tarmarna, på ens gener, ens bildning och livserfarenheter och sociala status. Kort sagt, ens personlighet och hur man mår.
Det förefaller också som det finns lika många framtidsvisioner som människor.
Olika grupper av människor kan emellertid enas om en gemensam framtidsuppfattning.

En stark och månghövdad optimistisk tro på framtiden behöver inte leda till en bättre framtid.

I Ryssland, i slutet av oktober 1917, sammanträdde arbetar-, soldat- och bondesovjeternas nationella kongress, där bolsjevikerna hade absolut majoritet med omkring 390 delegater, till vilka även vänstermensjevikerna och vänstersocialistrevolutionärerna anslöt sig.
Kongressen talade om revolution som en väg mot en bättre framtid.

I oktober 1922 marscherade 30 000 svartskjortor mot Rom med en dröm om en nära framtid fri från sånt skit som liberalism, socialism och kommunism. De drömde om en reglerad, klassöverskridande stat och de ville göra Italien starkt igen.

Några män i en Bayersk ölhall 1923. De ville förändra det Tyska riket, göra nationen stark igen och skapa en värld dominerad av den ariska rasen. Världen skulle bli bättre så. Fram till 1940 delade en stor del av tyska folket den framtidstron.

Alla tre rörelser fann ett ganska omfattande folkligt stöd. Men så gick det ändå åt helvete.

Kan staten ha framtidstro? Till exempel myndigheter.

Institutet för framtidsstudier
 borde väl ha någon samlad syn på framtiden. Men jag finner ingen på deras webbplats.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB,  är en statlig myndighet med ansvar för att stödja samhällets beredskap för olyckor, kriser och civilt försvar.
Hur ser den på framtiden?


Konjunkturinstitutets Konjunkturbarometer undersöker företagens respektive hushållens syn på den ekonomiska framtiden. KI går ut och frågar folk vad de tror om framtiden.

SOM-institutet är en opartisk undersökningsorganisation vid Göteborgs universitet. Sedan 1986 har SOM-institutet arbetat tillsammans med forskare inom en rad olika forskningsfält för att belysa opinioner och för att förstå svensk samhällsutveckling.
Varje år svarar nästan 20 000 svenskar på SOM-institutets frågor om allt från politik och massmedier till ämnen som livsstil, hälsa och fritidsvanor. 


I de politiska partiernas program, i folkrörelseorganisationer och branschorganisationer finns det alltid någon form av framtidstro formulerad.

Svensk Handel mäter regelbundet medlemmarnas framtidstro och har t.o.m. en skala att mäta den med: ”Trots att butikernas framtidstro ökar för tredje månaden i rad ligger framtidsförväntningarna under den neutrala nivån på 100. Den sammanfattande Framtidsindikatorn ökar med 1,0 enhet i Handelsbarometerns augustimätning och landar på 97,7. Mest ökar framtidstron bland sällanköpshandlarna.”

Själv vet jag inte vad jag ska tro.









tisdag 20 augusti 2019

Framtidstro och framtidspessimism


Orosmolnen i världen tornar upp sig.

Hoten mot miljön. Skövlade regnskogar, luftföroreningar, överexploatering av icke förnyelsebara resurser, utarmning av mångfalden, m.fl.
Migrationen. Ökade flyktingströmmar,
Krigen i Iran, Syrien och Jemen,
Hotet om konflikt mellan Iran och USA/Israel/Gulfstaterna.
Konflikthotet Hongkong/Kina.
Terroristdåd och terrororganisationer.
Handelskrig USA-Kina.
Konflikthot Nord- och Sydkorea.
Skakiga demokratier och extremism i Polen, Ungern, Ryssland, Turkiet, Italien...
Brexit.
Nyckfulla politiska ledare som Erdogan, Boris Jonsson, Donald Trump
Konflikt mellan kärnvapenstaterna Indien-Pakistan.
Venezuela.
Skakig världsekonomi.

Finns det någon anledning att vara optimist inför framtiden?

Jo säger Johan Norberg, i en intervju i SvD 19-08-18. Denne ständige kapitalismoptimist, författare och Senior Fellow vid amerikanska Cato Institute, menar att världen ständigt blir bättre, bara vi inte tar optimismen för given. 

Samma dag som jag läser intervjun i SvD hittar jag en broschyr från Jehovas Vittnen i brevlådan
”Vem styr egentligen världen?”  I broschyren anges tre skäl att tro på en bättre framtid.
Djävulens styre är snart över (Hebreerna 2:14). Gud har utsett Jesus till ny styresman.(Psalm 72:13,14) Gud kan inte ljuga. (Jesaja 55:10,11). Den här världens härskare ska kastas ut (Johannes 12:31)

Ekonomer, filosofer och ledarsidor tolkar framtiden olika.
Hos Institutet för framtidsstudierfinner jag inga svar.

I historien har både domedagsprofeter och framtidsoptimister tolkat världens gång olika.
Så görs än i dag.
Vem ska man tro på?




fredag 9 augusti 2019

Hur kan s stifta lagar mot de allra fattigaste?


 Tiggeriförbudet i Katrineholm och Eskilstuna har naturligtvis skapat debatt på s.k. sociala medier.
Efter en ledarkommentar i Eskilstuna-Kuriren 1 augusti ”Ett dåligt förbud”, har ämnet, fram till idag, renderat 241 kommentarer på facebook.
Diskussionen att handlar om de rumänska romerna som sitter och tigger utanför köpcentra, lasarettet och butiker.
Argumenten på facebook kan sorteras in i tre olika kategorier. De som anser att förbudet är bra, de som anser det verkningslöst och de som inte gillar förbudet.
Bland de först nämnda argumenten:
- Tiggarna är arbetsskygga och de bör skickas tillbaka varifrån de kommer
- Det är inte Sveriges problem att lösa Rumäniens problem.
- Bättre att ge till biståndsorganisationer än till enskilda tiggare.
- Att skänka pengar till tiggare bara permanentar fattigdomen
-Det är en maffia som ligger bakom tiggeriet och som snor tiggarnas pengar
- Tiggarna är inte fattiga. De har mobiltelefoner och bilar.

Det finns få bevis för att dessa påståenden stämmer med verkligheten.

De som är emot förbudet anser bl.a. att
- Att ge hjälp till en medmänniska i nöd är en human handling.
- De finns ingen motsättning i att ge enskilda tiggare en slant och, att å andra sidan, svenska staten och EU utövar påtryckning på tiggarnas hemländer att förbättra tiggarnas situation i hemlandet.
- Att sända bidragspengar till regeringarna i tiggarnas hemländer innebär att det mesta äts upp av byråkrati och korruption.­

Eskilstunas kommunalråd, Jimmy Jansson, förklarar förbudet: ”Vi byråkratiserar och försvårar. Vi får se vart det tar vägen. Jag hoppas att polisen kommer att tillämpa det så att ett nytt tillstånd behövs för varje dag” (TT 2/8)

Polisen i Eskilstuna har förstått vitsen med det hela. De har till idag tagit emot åtta ansökningar om tillstånd till passivt pengainsamlande, men inget beslut har ännu fattats.
Enligt AB säger polisen i Eskilsruna att inga ansökningar har beviljats än, eftersom de som kommit in behöver kompletteras.

Så kan man hålla på och djävlas med dem som redan har det djävligt.
Vad jag inte förstår är hur Jimmy Jansson kan stå bakom en cynisk politik som den här, eller hur socialdemokratiska fullmäktigeledamöter kan rösta fram en sådan.
Hur kan socialdemokrater stifta lagar som endast riktar sig mot de allra fattigaste?







fredag 2 augusti 2019

Tiggeriförbudet i Eskilstuna


Från och med i går, den 1 augusti, gäller föreskrifter om att fattiga människor kommer att behöva söka tillstånd för att tigga på vissa platser i Eskilstuna.
Tillstånd kan, via blankett, sökas hos polismyndigheten. Ansökningsavgiften är 250 kronor. Den som tigger utan tillstånd kommer att kunna dömas till penningböter.

De romska minoriteterna som kommer hit och tigger är i praktiken utestängda från arbete i sina hemländer.
Det enda som återstår för dem är att tigga. Alternativen är att stjäla eller prostituera sig. 

Tiggeriet är den synliga fattigdomen. Och vi i välfärdsstaten vill inte se den.
Därför förbjuder Eskilstuna kommun tiggeriet och gör tiggarna till lagbrytare.

Det har antytts att tiggarna själva inte får behålla allmosorna utan att en slags maffiaorganisation tar huvuddelen av vad de får i sina muggar.
Det finns inga bevis för att det är så. Och om det skulle finnas det så är det väl de som utnyttjar tiggarna som skulle sättas dit.

Andra hävdar att tiggeriet beror på lättja. Det är inte troligt. Att dag ut och dag in sitta och tigga är inte lätt.
Om det vore lättsamt och lönsamt att tigga skulle även svenskar sitta utanför köpcentra och be om en slant. 

Jag förutsätter att Eskilstunas lagstiftare haft något motiv för sitt beslut. Jimmy Janssons argument håller inte.

 Någon samhällsforskare borde undersöka hur det verkligen förhåller sig med alla påståenden om tiggeriet och om utfallet av den nya lagen.
Kan vi rikta lagar mot en särskild folkgrupp skulle vi väl också kunna hjälpa den ur fattigdomen.

 Nu har tiggarna, från sina platser, börjat sälja blåbär och därmed, åtminstone tillfälligt, kunnat komma undan den nya bestämmelsen.

"Lagen är i sanning rättvis och jämlik. Den förbjuder både den rike och den fattige att sova under broarna, att tigga på gatan och stjäla bröd".
Den franske författaren och nobelpristagaren Anatole France (1844 – 1924)

Min blogg i samma ämne