torsdag 23 februari 2017

Främlingsfientligheten skapar en farligare värld



Politiker som använder sig av en hätsk och avhumaniserande ”vi mot dom”-retorik skapar en mer delad och farligare värld, det varnar Amnesty International för i sin årsrapport 2016 som kom ut i dagarna.

Hur ser främlingsfientligheten ut på nätet i Sverige?
I rapporten ”
Hatbudskap och våldsbejakande extremism i digitalamiljöer”, FOI-R--4392—S, januari  2017, presenteras exempel på forskning och analys som gjorts inom ramen för det uppdrag som regeringen har gett till Totalförsvarets forskningsinstitut (Ku2016/01373/D Uppgiften har varit att göra kartläggningar och analyser av våldsbejakande extremistisk propaganda. Projektet pågår fram till mars 2019. 

Rapporten ger, med hjälp av exempel, en inblick i hur företrädare för olika våldsbejakande ideologier presenterar sina budskap. Även vänsterextrema grupper granskas.
I rapporten presenteras en handfull av de främlingsfientliga nättrollsfabriker som förekommer.

Men här är en mer komplett förteckning.
Vänsterextrema nätverksamheter är svårare att hitta eftersom de tycks vara färre. Här är några:
Antifascistisk aktion
Revolutionära fronten facebookgrupp
Kämpar mot främlingsfientlighet gör Expo

Peter Kadhammar skev den 22 februari, i sin kolumn i AB, att ”Ingen törs skriva under rapporten om våld och hat”.

En statlig rapport utan att författarna anges, är anmärkningsvärt.



tisdag 21 februari 2017

Många frågor kring välfärdsutredningen



Välfärdsutredningen presenterades den 8 november 2016.

Utredningen, som leddes av Ilmar Reepalu, hade till uppgift att se över verksamhet inom skolväsendet, äldreomsorgen och hälso- och sjukvård, hem för vård och boende (HVB) och all verksamhet inom socialtjänsten som bedrivs i privat regi samt att ta fram förslag som skulle ”säkerställa att offentliga medel används till just den verksamhet de är avsedda för, och att eventuella överskott som huvudregel ska återföras till den verksamhet där de uppstått.”
Utgångspunkten är att en del företag gjort stora vinstuttag så att resurser förts bort från välfärden. I utredningen föreslås därför bland annat att högsta tillåtna rörelseresultat bör motsvara statslåneräntan med ett tillägg på 7 procent av det operativa kapitalet (normalt ca 10 procent). Detta innebär, räknar man med, att huvuddelen av pengarna kommer att stanna i verksamheten.
Ett räkneexempel visar att ungefär 4,5-5 miljarder kronor skulle återgått till verksamheten 2014.
De pengarna skulle t.ex. ha kunna givit mer resurser till löner, ökad personaltäthet, utbildning och andra kvalitetshöjande åtgärder.

De privata välfärdsföretagen samt ett stort antal remissinstanser är kritiska till förslaget.

Allianspartierna och SD är emot vilket innebär att förslaget inte kan röstas igenom i Sveriges riksdag med nuvarande sammansättning.
Risken är stor att Alliansen med hjälp av SD kommer att stoppa förslaget, vilket samtidigt skulle kunna fälla den rödgröna regeringen.
Trots det vill Daniel Suhonen enligt en artikel i gårdagens GP att regeringen ska lägga fram förslaget för riksdagen.
Suhonen är medveten om risken men vill att regeringen ändå försöker driva igenom förslaget utifrån förvissningen att det finns ett kompakt väljarstöd för att förbjuda vinster i välfärden.  Om förslaget faller i riksdagen har ”de borgerliga partierna tvingats bekänna färg” menar han.

Det är inte lätt för en vanlig medborgare att ta ställning i denna komplicerade fråga.
Och många frågor blir det ju.
Är Reepalus förslag att begränsa vinstnivån för privata företag inom välfärden ett bra förslag om man nu vill säkerställa att offentliga medel används till just den verksamhet de är avsedda för, och att eventuella överskott ska återföras till den verksamhet där de uppstått?
Skulle det vara rätt av regeringen att driva igenom förslaget mot en riksdagsmajoritet?
Vilka följder skulle det ha om det i stället infördes ett allmänt förbud mot privata företag inom välfärden?
Skulle de företag som finns på ”marknaden” kunna begära enorma ersättningar från staten och skulle staten dessutom kunna bli tvungen att investera massor av skattepengar i nyetableringar?

Är det möjligt att staten exempelvis sänker den skattefinansierade skolpengen, med låt oss säga 25 procent, för de privata skolbolagen och att begära av alla företag som lever av skattepengar att ha samma redovisningsregler och öppenhet som offentliga företag?
Skulle konkurrenslagstiftningen sätta stopp för en sådan åtgärd?
Har denna möjlighet utretts?

Om utredningen

Emot utredningen
 
För utredningen
Katalys

Mot vinster i välfäden


Vinster i välfärden är ett feltänk.
Förre moderatriksdagskvinnan
Anne Marie Pålsson håller en föreläsning 2015 på Rådet för kommunalekonomisk forskning och utbildning


”Problemet är aktiebolagens närvaro.” Anne-MariePålsson i Sydsvenskan 18 september 2016


 

söndag 19 februari 2017

Lever socialdemokratin?



Sveriges Radio Konflikt ställde i går frågan ”Är socialdemokratin död?” och gav sig ut på reportageresor till Nederländerna, Frankrike och Storbritannien innan frågan, med inbjudna gäster, skulle diskuteras.

De diskuterande gästerna var Jenny Andersson, professor vid Sciences Po i Paris, Lars Trägårdh som skrivit mycket om socialdemokraterna och välfärdsstaten och Lisa Pelling, utredningschef på Arena Idé, en tankesmedja med vänsterperspektiv.
Ingen av de tre trodde på socialdemokratins snara död men betonade olika överlevnadsstrategier.

Hur frågan om socialdemokratin besvaras beror naturligtvis på vad man menar med ”socialdemokrati”. Vilket inte reddes ut före debatten.
Socialdemokrater i Europa är en samling partier men ganska olika beträffande ursprung, tradition, uppbyggnad och politisk ställning. Den nordiska socialdemokratin skiljer sig till exempel från den sydeuropeiska. Greklands Pasok, för att ta ett exempel, är ju som parti närmast utplånat.

Eller menar man med socialdemokrati ett idéinnehåll som i idag, särskilt efter ”socialismens” bankrutt, närmast är socialliberalt?
Den sociala liberalismen, som idé, lever sitt liv inom många olika partier även utanför de socialdemokratiska men utsätts för attack från s.k. nyliberala och konservativa idéer.
Jag anser att socialdemokratin i dag bäst förvaltar de socialliberala idéerna.

 

De som längtansfullt blickar tillbaka på den svenska socialdemokratins storhetstid 1930-1970 bör inse att allt är förändrat.
Den svenska ekonomiska expansionen under guldåren gav socialdemokratin möjlighet att bygga folkhemmets välfärd som förbättrade den enskilda medborgarens ekonomiska, sociala och kulturella ställning. Arbetarrörelsen var ett kluster av levande folkrörelser som gav de enskilda inflytande och mening med livet. Socialdemokratin kunde fördela landets inkomster på ett klokt sätt.

 

Men med ökad global konkurrens där de svenska industrierna flyttade till låginkomstländer och tog med sig arbetstillfällena ökade arbetslösheten. Staten förlorade skatteinkomster samtidigt som behoven ökade. Försämringen i välfärden ledde till medborgarnas missnöje.
Kapitalmarknaden orkade inte längre investera i reell produktion utan blev ett globalt kasino för skuldförflyttningar. De världsekonomiska kriserna blev vanligare och djupare.
Samtidigt blev ”socialismen” som idé komprometterad av de bolsjevikiska misslyckade experimenten.
Strukturförändringarna innebar samtidigt att Sverige förändrades från en industrination till en tjänsteekonomi.
De medborgare som identifierat sig som ”arbetare” blev färre.

Medborgarna började misstro det socialdemokratiska receptet och började rösta på borgerliga alternativ. Dessa satsade på att sänka skatterna ”för att få fart på ekonomin” vilket gav statskassan än mindre inkomster. Välfärdssektorn dränerades på statligt kapital. Svaret blev därför privatisering som skulle ge nytt ekonomiskt tillskott men som på grund av konstruktionen gjorde ont värre.
De ständiga regeringsväxlingarna gjorde politiken mindre långsiktig och konsekvent och försvagade politikens möjligheter att manövrera i den globala ekonomin.
Missnöjet med politikerna, politiken och demokratin ökade.

Populistpartier dök upp och inbillade medborgarna att de kunde lösa problemen genom att landet skulle gå ur EU och genom att stoppa invandringen.
De missnöjda började stödja populistpartierna vilket skapade ytterligare kaos i det politiska livet.
Politiken fick allt sämre möjligheter att lösa människornas problem och politikerna blev allt mer desperata för att vinna väljare. I desperationen lovar partierna runt men lyckades hålla tunt.
Missnöjet och politikerföraktet ökar ytterligare.

Nu är även demokratin i fara.