måndag 23 januari 2017

Trump är inte problemet, bara symtomet på en demokrati i kris



Valet av Trump som president i USA, Brexit inom EU, populistpartiernas framgångar i Europa, Erduan, Putin, politikerföraktet, nationalism, protektionism, främlingsfientlighet.
Är allt detta inte tecken på att demokratin är i kris?
Vad orsakar i så fall krisen?
Min hypotes är att politiken, och demokratin, allt sämre förmår att lösa människors ekonomiska, sociala och kulturella problem. De nationella politikerna har i dagens globaliserade värld allt svårare att påverka utvecklingen inom de nationella gränserna.
Det skapar misstro mot politikerna och politiken och därmed mot demokratin.
Vilka är problemen?
Jag tror att den ökande arbetslösheten, instabiliteten i näringslivet, de uppenbara klyftorna mellan rika och fattiga och mellan mäktiga och vanmäktiga, krångligare vardag skapar otrygghet i tillvaron för många människor. Det alltmer komplicerade samhället gör allting är svårare att förstå.
Samband, orsaker, konsekvenser är svårare att överblicka.

Välfärden - sjukvård, omsorg, skolan, polisen, militären, värnande om miljö och människor - blir allt dyrare medan statens inkomster minskar. Samtidigt som allt fler behöver samhället stöd är det allt färre som bidrar.

Den ekonomiska krisen är global medan politiken är nationell.
De internationella politiska och ekonomiska organen är otillräckliga. FN kan inte garantera fred eller hindra flyktingströmmarna, EU kan inte skapa välfärd för medborgarna, WTO och Världsbanken kan inte stoppa de ständiga ekonomiska kriserna eller fördela produktionens överskott i produktiva investeringar eller garantera ekonomisk utveckling som gynnar medborgarna.
Inga nationella regeringar rår över den kapitalistiska världsordningen.

Kapitalismens kris
Den kapitalistiska världsordningen är, om inte i kris, så åtminstone i en förändringsprocess som skakar världens ekonomi i grunden. Det kan liknas vid hur kontinentalplattornas friktion mot varandra skapar jordbävningar och tsunamin på jordytan.

Finansmarknaderna - den globala handeln med värdepapper, finansiella instrument, råvaror, handelsvaror och fastigheter – det vill säga världens globala finansiella infrastruktur där olika aktörer köper och säljer finansiella tillgångar, handlar allt mindre med reella värden och tillgångar som kan investeras i reell produktion. Långsiktiga placeringar har i stället förvandlats till finansiella derivat och kortsiktig ”profitjakt” som skapar berg av skulder som skjuts framåt som en svartepetter. Handeln på finansmarknaden har förlorat kontakten med den reella ekonomin, investeringar i produktionen uteblir. Bubblorna spricker och ingen marknadsaktör vill stå med svartepetter då bankerna saknar pengar. Skattebetalarna, d.v.s. medborgarna, tvingas betala.
Politikerna står maktlösa och tvingas städa upp efter finansfesten.
Medborgarna drabbas också genom att till exempel deras pensions- och försäkringspengar är en del av finansmarknaden.

Företagen och näringslivet som i stället för att investera i långsiktiga produktioner tvingas jaga snabba vinster och höga aktieutdelningar flyttar sin produktion till länder där produktionskostnaderna blir lägre. Efter sig lämnar de arbetslösa löntagare och bortfallna skatteinkomster.
Politikens kris
För tre decennier sedan fanns hos många medborgare ännu drömmen om socialismen som alternativ till den rådande världsordningen. Problemet är att kapitalismen är verklig och socialismen en utopi.
Då drömmen krossades mot verkligheten uppstod politisk förvirring.
I dag är partier bara socialistiska till namnet en del har lyckats överleva som i praktiken socialliberala.
I sitt famlande efter lösningar på kapitalismens problem lyckades nyliberalerna klä sig i vetenskapliga kläder och etablera sin ekonomiska politik som den enda sanningen. Låtgåpolitiken skulle lösa problemen. Ge kapitalismen och marknadsekonomin fria tyglar! Avregleringar, privatiseringar blev lösningen. Tyvärr skapade den politiken på de flesta håll mer anarki och ökande sociala klyftor.
I kölvattnet kom konservatism, nationalism, protektionism med enkla förklaringar och lösningar åter till heders. Populistpartier splittrade det politiska landskapet vilket på många håll gjorde det omöjligt att skapa stabila politiska majoriteter.

Demokratins kris
Demokrati leder med nödvändighet till kompromisser mellan olika intressen och ideologier, på politiska blockeringar på grund av bristande majoriteter och på politisk splittring och på det nödvändiga röstfisket inför valen.
I medierna brukar detta återges som kraftlöst käbbel, svek och löftesbrott.
Allt fler ropar på politisk handlingskraft och karismatiska ledare.
Vi måste erkänna att demokratin har inbyggda problem. Men samtidigt inse att alla andra alternativ är sämre eller omöjliga.
När vi diskuterar demokratin och demokratins problem kan vi inte bara diskutera formerna för val, styrande och medborgarinflytande över politiken, även om en sådan diskussion också är viktigt.
Vi måste samtidigt fundera över demokratins ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningar:
Frihet. Ingen demokrati utan frihet för individer, organisationer, näringsliv och arbete.
Tillit mellan olika medborgargrupper. ”Samhällskontraktet” måste upprätthållas. Det civila samhället måste fungera.
Folkrörelserna är en del av en fungerande demokrati.
Ekonomisk, social och kulturell jämlikhet och jämställdhet måste råda.
Väljarnas bildningsnivå och medborgarnas politiska mognad måste möta problemen.
Fred, eller frihet från väpnat hot eller väpnade konflikter är en förutsättning för demokrati.
Öppenhet och transparens. Samhället måste ge medborgarna möjlighet till insyn i myndigheternas och skattefinansierad verksamhet.

Målet måste vara ekonomisk, social och kulturell frihet och demokrati för alla medborgare.

lördag 21 januari 2017

Dagens motsägelsefulla värld



USA:s president vill stoppa frihandeln medan Kinas kommunistiska ledare försvarar frihandel, globalisering och den fria marknaden.
Min favoritkapitalist, finansmannen Georges Soros, har vid en middag på Världsekonomiskt Forum i Davos berättat vad han tycker om USA:s nyvalde president Donald Trump.
”En skojare, bedragare och bondfångare. Och en möjlig diktator.” sa han blandannat enligt SvD:s utsände Gunilla von Hall

Varför Soros är min favoritkapitalist?
Han har, med sina omfattande valutaspekulationer vilka lett till ekonomiska kriser, i praktiken visat på svagheter i dagens kapitalism samtidigt som han i tal och skrift verkat för det öppna samhället. Soros har kritiserat den kapitalism som gett honom enorma vinster samtidigt som han genom ekonomiskt stöd till demokratiska rörelser i Östeuropa medverkat till de stalinistiska byråkratiernas slutliga fall. Han har, trots sin funktion som världsledande kapitalist, behållit en socialliberal ideologi.

Mötet i Davos har för övrigt blottat motsägelserna i dagens politiska värld då Kinas president, ledaren för världens största kommunistparti, Xi Jingpin på Världsekonomiskt Forum, har försvarat frihandel och globalisering och den fria marknaden.
Kinas kommunister har lärt av historien och anammar marknadsekonomin i stället för att försöka ersätta den, och istället för att ”krossa kapitalismen” använt sig av den som ekonomisk hävstång.

Georges Soros och Xi Jingpin är pragmatiker som förstått tillvarons, historiens och kapitalismens motsägelser och sammansatthet medan Donald Trump sitter fast i en enfaldig syn på världen och i en ideologisk låsning.


tisdag 17 januari 2017

Rikedom och fattigdom - makt och vanmakt



I veckan har hjälporganisationen Oxfam, i en artikel på DN Debatt, presenterat en utredning som visar att ”Världens åtta rikaste äger likamycket som den fattigaste hälften”.

Under de senaste 25 åren har den rikaste en procenten i världen haft större inkomstökningar än de fattigaste 50 procenten tillsammans. Allt mer pengar ackumuleras hos de rikaste samtidigt som 700 miljoner människor fortfarande lever i extrem fattigdom.
Klyftorna ökar mellan de rikaste och de fattigaste.
Även i Sverige har klyftan mellan de mest välbeställda och övriga ökat. Ny forskning visar att de rikaste tio procenten av svenskarna såg sin nettoförmögenhet växa mer än alla andras mellan 2007 och 2012. Nyligen genomförda granskning av näringslivstopparnas löner visar att också de har ökat mycket snabbare än övriga befolkningens de senaste decennierna.
Robert Höglund, hjälporganisationen Oxfam, anser att ökande klyftor riskerar att skapa instabilitet och slita isär samhällen.
Han presenterar organisationens manifest för hur världen ska bli bättre, bland annat föreslår han omfördelning av rikedom genom beskattning, globala regler för skattenivåer och internationella överenskommelser om insyn.
Per Gudmundsson på SvD:s ledarredaktion konstaterar i dag att det inte skulle bli mycket per person om man fördelade de åttas förmögenhet på de fattiga. En konfiskering av de rikastes förmögenheter skulle dessutom vara kontraproduktiv eftersom de rika redan nu donerar massor av pengar till välgörenhet.
Gudmundsson framhåller Bill Gates i sammanhanget och påpekar att ”Microsofts betydelse för världens utveckling sedan bolaget grundades 1975, knappast går att bedöma. Skulle vi vilja vara utan den tekniska revolution och de produktionsframsteg som användarvänliga hemdatorer medförde?”

Vad nu detta har med de 85 miljarder dollar som Gates förfogar över?
”Den som leker med tanken på att avskaffa de superrika, ifrågasätter också det ekonomiska system (Gudmundsson avser här kapitalismen) som på kort tid har lyft miljoner – nej, miljarder – ur svält och extrem fattigdom. Man ska vara försiktig med vad man önskar sig.”
Gudmundsson behöver inte vara rädd att kapitalismen hotas eller ens ifrågasätts.
Sedan bolsjevismen och stalinismen byråkratier försatt socialismen och kommunismen i konkurs har vänstern ledsnat på att fundera över kapitalismen.
Det finns helt enkelt inga trovärdiga alternativ till kapitalismen.

Ett faktum som komplicerar debatten är också att extrem rikedom samtidigt med djupaste fattigdom fanns redan före kapitalismen. Ta till exempel Bo Jonsson Grip (1335- 1386) som var den störste jordinnehavaren någonsin i Sverige, utom kungen. Hans godsmassa omfattade över 1/3 av Sverige samt hela Finland.
Och ekonomiska hierarkier med en liten elit och en djup omfattande fattigdom fanns redan under antiken.

Det ständiga problemet är att rikedom ger makt medan fattigdom skapar vanmakt.
Och makt och vanmakt lever alltid i symbios med varandra och är oftast ett symptom på att något är fel.
Kan det vara kapitalismen?




tisdag 10 januari 2017

Maktkåta Moderater driver populistisk politik



Ett år efter att den moderatledda alliansregeringen fått regeringsmakten avgick dåvarande moderate försvarsministern Mikael Odenberg från regeringen och som riksdagsledamot. Han hade inte kommit överens med de övriga i alliansregeringen som ville sänka anslagen till försvaret.

Alliansregeringen sänkte därefter anslagen till försvaret och avvecklade också den allmänna värnplikten.
Moderaterna sänkte hellre skatterna än satsade på förvaret.

Den 6 januari 2017 publiceras en debattartikel på DN Debatt där Moderaterna meddelar att de vill satsa 8,5 miljarder kronor extra på försvaret och beskyller den rödgröna regeringen för att ha svikit landets förvar.

Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé spelar upp en indignationsscen för att den nuvarande regeringen inte satsat nya försvarspengar då han intervjuas i STV:s Rapport den 9/1 2017. Den intervjuande journalisten konfronterar inte Tobé med moderaternas inkonsekventa politik och ställer inte frågan om varifrån pengarna ska tas. Hon kunde lika gärna ha förmedlat ett pressmeddelande från Moderaterna.
På DN Debatt 8 januari presenterar Stefan Löfven ”Sveriges säkerhet måste ses i ett bredare perspektiv” och inbjuder till en bred samverkan kring försvarsfrågorna.

Men Moderaterna svarar med att kräva ökade anslag till försvaret och Sveriges anslutning till NATO.

Om nu Moderaterna plötsligt är så angelägna om försvaret borde de inse att
a)      försvarspolitiken, och ett anslag av den storleksordning som moderaterna kräver, även kräver samförstånd mellan samtliga partier
b)      det är omöjligt att skapa ett sådant samförstånd genom att baxa upp NATO-frågan på förhandlingsbordet. Särskilt som moderaterna anser att frågan är brådskande.
c)      andra poster i statsbudgeten måste bli lidande eller att satsningen kräver ökade skatter.

Är det för övrigt inte klokare att lägga upp en strategi för försvaret innan man anslår pengar till dess genomförande än att bara skyffla in en tusenlapp per svensk till militären?

Vad man kan anta är att den partipolitiska strategi som styr moderaternas märkliga agerande och att partiet vill utnyttja försvarfrågan för att misskreditera den rödgröna regeringen.
Det är populistisk politik när den är som värst.



Fotnot:


5 miljoner svenskar arbetar.
Moderaterna vill satsa 8,5 miljarder skattekronor extra på försvaret under nuvarande inriktningsperiod.
8 5000 000 kronor : 5 000 000 arbetande = 1 600 kronor per arbetande svensk.
Där rök en stor del av de genomförda skattesänkningarna och den framtida upprustningen av välfärden.