måndag 13 november 2017

En finansman tänker om kapitalismen


I likhet med Karl Marx (1818-1883) anser Nachemson att ”Kapitalismen som ekonomiskt system har betytt oerhört mycket för samhällets välstånd” men att ”den har blivit för aggressiv. Inkomsters och förmögenheters skeva fördelning har gått för långt”.
Vad Mikael Nachemson oroar sig över är en växande ”tillitserosion”.

Jag håller med honom om att ”tilliten” är nödvändig i marknadsekonomin som jag anser fanns långt före kapitalismen i historien. Vi måste kunna lita på överenskommelser, på pengars värde, på stabiliteten i företag och organisationer för att handeln och marknaden ska kunna fungera.

 Problemet är, skriver Nachemson, att ”Dagens enögda fokusering på vinstmaximering och aktieägarvärde har fått härja alltför fritt, alltför länge, utan tillräckliga motkrafter”.

Så långt håller jag med.
Och för att komma från en väletablerad finansman är analysen intressant särskilt som vänstern, å sin sida, nästan helt givit upp analyser av kapitalismen till förmån för genusforskning, konspirationsteoretisering, greiderisering och knölpåksanarkism.

Svårigheten då man vill analysera kapitalismen är dock att skilja ut vad som är marknadsekonomi och vad som är kapitalism. De är historiskt väl sammanflätade men i en analys måste man kunna separera de bägge företeelserna på samma sätt som man skiljer på hönan och ägget.

Nachemson är inte helt tydlig.
Lyckas man mödosamt arbeta sig igenom hans snåriga text i DN finner man snart att den inte handlar om kapitalismen så mycket som om marknaden. Han vill ge konsumenternas intressen ökat inflytande över aktieägarnas.
”Är det verkligen rimligt att ha avkastningskrav på 10–15 procent i en värld med negativa räntor och mycket låg inflation?” frågar han.

Nachemson manar politikerna att identifiera alla hinder som företagen byggt upp för att skydda sina intressen.

Det är i alla fall intressant att det finns tänkande finansmän. Soros är en. Nachemson en annan.





onsdag 8 november 2017

Är allt som är lagligt moraliskt? Bygger all lag på moral?

Leif Östling har skapat en snackis i media med sitt ”Vad fan får jag för skattepengarna …”.
Varför en sådan uppståndelse kring ett obetänksamt yttrande?

Problemet är inte att Östling, som är ordförande för Svenskt Näringsliv, anser att han får för litet samhällsservice för de pengar som han betalt i skatt. Det är det nog fler, framförallt i den organisationen, som anser.
Det ingår liksom i den nyliberala ideologin.

Problemet är att han för sina 23 år som VD för Scania har fått så mycket pengar att han måste gömma undan en del genom s.k. skatteplanering.
Förutom pension och lön på dryga 200 miljoner kronor har Leif Östling under sin tid i Scanias ledning också fått närmare 100 miljoner kronor i bonus.

Att en del människor, genom diverse finter, undandrar sina förmögenheter från beskattning är inget moraliskt problem. Inte om man likställer moral med lag och menar att allt som är lagligt är moraliskt.

Frågan är om det är moralen som skapar lagar eller lagarna som skapar moralen. Antagligen handlar det om en växelerkan.
Men varifrån kommer Östlings pengar som han gömmer undan?
Är det inte från Scanias produktionsresultat? Varifrån annars?

Och vilka har arbetat ihop produktionsresultatet och Scanias vinster? Inte han själv.
Scania har tillverkat och sålt lastbilar och tjänat pengar på det.
Vilka har tillverkat lastbilarna? Vilka har sålt dem? Inte är det Östling.

Det är Scanias alla 40 286 anställda och Scanias underleverantörer och deras löntagare, tekniker, konstruktörer, säljare och många andra både i Sverige och i övriga världen som har sett till att Scania haft lastbilar att sälja.
Företagets aktieägare har bidragit med kapital.

Utan produktion, utan lastbilsförsäljning och vinster på denna försäljning hade det inte blivit några pengar till löntagarna, aktieägarna och VD.

Det är alltså arbete + kapital + handel som skapar vinsterna. Vad annars? 
Och allt detta fungerar tack vare ett samhälle som fungerar med omsorg, välfärd, utbildning, trygghet, stabilitet, tillit, demokrati och allt annat som vi alla bidrar med.
Samhället – det civila samhället, staten, kommunerna, organisationerna, företagen och alla människor som verkar i det – är resultatet av allas vårt arbete och alla våra skatter.

Östling är en ganska liten obetydlig figur i detta enorma nätverk som bidragit till Östlings förmögenhet.


Hans och andra VD:s höga ersättningar och pensioner beror inte på att deras speciella duglighet, arbetskapacitet, arbetsinsatser, arbetstider, kunskaper och är så mycket större än alla andras.
De är inga övermänniskor. De har bara 24 timmar på ett dygn.
Inte ens deras girighet är större än andras.

Deras orimligt höga andel av produktionsresultatet beror på ett hierarkiskt system som vuxit fram på samma sätt som adelns gamla privilegiesystem.

Adelns överhöghet gentemot allmogen motiverades med Guds vilja, göddes av kungens förläningar, upprätthölls av prästerskapet och tolererades av de fyra stånden.
Dagens överhöghet över oss löntagare motiveras av marknadens och kapitalets krav, göds av vinstintresset, upprätthålls av nyliberala samhällsekonomer och tolereras av oss alla.

”Sverige ett skatteparadis” DS 



måndag 6 november 2017

De stjäl från oss andra

De flesta av oss svenska medborgare betalar skatt i enlighet med vad riksdagen bestämt.
Skatten är en demokratisk skyldighet. (Jo det finns sådana också, inte bara rättigheter)

Skattepengarna ska betala försvar, polis, rättsväsende, vård och omsorg, välfärd, utbildning, forskning, infrastruktur, investeringar och mycket annat samhällsnyttigt som inte marknaden eller det civila samhället ensamt klarar av.

Men så finns det medborgare som tycker att de står över de demokratiska skyldigheterna.

En sådan översittare är Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling. För att slippa betala skatt till svenska folket placerade Leif Östling en förmögenhet i lågskattelandet Malta under sin tid som Scanias vd.

Det visade bland annat ”Uppdrag granskning” i går i programmet ”Paradisläckan: del 1”. Granskningen har gjorts under lång tid av över 380 journalister i 67 länder. Journalisterna har gått igenom 13,4 miljoner dokument som visar att toppolitiker, finansmän och storbolag har gömt miljarder i skatteparadis genom fusk och avancerad skatteplanering,
För Sveriges del handlar det om en kollektiv stöld på 40 000 000 000 kronor om året.
Leif Östling försvarar sitt agerande och säger till TT och SVT att ”det är så vansinnigt höga skatter i det här landet”.

Han tror uppenbarligen att det är han själv som skapat sin förmögenhet.
Men den har skapats genom tusentals andra medborgares arbete.


SvT Uppdrag granskning 
AB 

lördag 21 oktober 2017

Demokratins kris och eliterna

Den 16–18 oktober hade Stiftelsen Fritt Näringsliv en konferens om ”Den nya globaliseringsstriden”. Konferensen hölls i Amsterdam.
I konferensinbjudan kan man läsa:
”Politiker. Bankirer och investerare. Topptjänstemän. Det är samhällets eliter som i dag står i skottgluggen och nu prövas många av de värden och mål som har förenat borgerlighet och näringsliv. Meritokrati. Maktdelning. Frihandel. Hur ska eliterna återupprätta förtroendet för sig själva och de marknadsliberala idealen? Och kan kosmopolitiska ideal överleva en ökad nationalism?”

Deltar gör ”vår tids internationella intellektuella stjärnor och med dem de mest provocerande perspektiven: Ivan Krastev, Alexander Bard, Annie Lööf, Dan Olofsson, Leif Östling, Janan Ganesh och Johanna Möllerström.” står det i programmet.

Stiftelsen Fritt Näringsliv är en svensk högerliberal opinionsbildande stiftelse som 2003 ersatte föreningen Näringslivets fond som ägare av tankesmedjan Timbro. Stiftelsen stödjer också tidskriften Neo, forskningsinstitutet Ratio och Föreningen för upplysning om kommunismen. Vid stiftelsebildandet sköt Svenskt Näringsliv till cirka 300 miljoner kronor för att trygga verksamhetens långsiktiga finansiering.

Det är således den samlade nyliberala högereliten som diskuterar framtiden och sin egen roll i den.

Trots programdeklarationen kan man knappast förvänta sig mer självkritik eller odogmatisk mångsidighet från konferensen än vad som förekommer på Kinesiska kommunistpartiets kongress.

Den enda rapport från konferensen som jag lyckats hitta är i dagens SvD där Tove Lifvendahl återger sina intryck från mötet under rubriken ”Eliternas ansvar för demokratin”.
Jag har stor respekt för Lifvendahl och läser gärna hennes texter trots att jag oftast inte delar hennes ståndpunkter. Det beror inte på att jag anser att jag har rätt och hon fel utan på att vi har helt olika världsbilder. Så även nu.

Hon menar, i sin ledare, att en ansenlig del av medborgarna har upplevt att deras missnöje inte har mötts av eliterna på något tillfredsställande sätt, är skälet till att den gamla vänster-höger-skalan med dess bärande pelare i form av stora social- demokratiska och konservativa partier, har utmanats i flera av västvärldens demokratier.”
Vilket förklarar framgångarna för populistiska partier.
Där är vi överens.

Och även då hon skriver:
”Det är ett problem för hela samhället när eliterna inte förmår se (annat än med möjligen förakt) perspektiven hos dem som befinner sig någon helt annanstans, och som har en helt annan upplevelse av exempelvis globalisering, digitalisering eller invandring.” skriver Lifvendahl och fortsätter:
”Ett gott och tillitsfullt demokratiskt samhälle bygger på att det finns eliter som det går att känna respekt för. Där man vet att ämbetsmän är oförvitliga, lagens företrädare är färgblinda och de folkvalda ickekorrupta. Där nyhetsmedierna rapporterar objektivt och konsekvensneutralt. Att samhällssystemet bygger på meritokrati och inte börd. Det är eliternas ansvar. Misslyckas vi med att skydda dessa värden, förtjänar vi att kastas ut ur slottet.”

Det är vad Lifvendahl inte skriver om, och som den påkostade konferensen i Amsterdam inte heller diskuterat, är att det är kapitalismen och dess utveckling som i dag äventyrar demokratin.
Men kanske menar konferensen att ”globalisering” är samma sak som ”kapitalism”?

Frågan är hur den kapitalistiska världsordningen orsakar uppkomsten av ekonomiska, sociala och kulturella klyftor i samhället, massarbetslöshet i höglöneländer, folkomflyttningar, att samhällsresurserna inte räcker för att skapa trygghet åt flertalet medborgare.
Och varför politiken inte klarar att ge ett svar och varför demokratin urholkas.
Min hypotes i korthet är att politiken, och demokratin, allt sämre förmår att lösa människors ekonomiska, sociala och kulturella problem. De nationella politikerna har i dagens globaliserade värld allt svårare att påverka utvecklingen inom de nationella gränserna.
Det skapar misstro mot politikerna och politiken och därmed mot demokratin.

Här har också vänstereliten skuld. Vänstern har fjärmat sig genom att fastna i ”statssocialism”, genom att i stället för att diskutera kapitalismen har grottat ner sig i akademisk könskamp och vänt ryggen till de opinioner som förklarar försämringarna med främlingsfientlighet.
Vänstern har inte kunnat förklara kapitalismen som en global världsordning vilken påverkar medborgarnas vardag mer än vad politiker kan göra.

Se mina tidigare blogginlägg i ämnet




söndag 15 oktober 2017

Moderatlagen är barbarisk och gör mig till lagbrytare

Det märkligaste argumentet för att förbjuda tiggeri är ”Att ge tiggare pengar löser inte fattigdomsproblemet”.

Det är ett lika intelligent påstående som att
”att du betalar skatt löser inte landets skuldproblem”, ”om du uppträder vänligt mot din granne ger det inte världen fred”, ”att du låser dörren efter dig gör inte att inbrotten upphör”.

Då jag ger en medmänniska en tjugokronorssedel när jag går ut från butiken löser det förvisso inte fattigdomsproblemet i stort eller den enskildes som ber om hjälp. Det gör det inte om jag ger tjugo kronor till en biståndsorganisation heller.
Men jag är bara en människa som hjälper en annan människa som ber om hjälp.
Att göra en sådan handling olaglig är statligt barbari.

 Moderatlagen gör mig dessutom till lagbrytare.





onsdag 11 oktober 2017

Nobels ekonomipris får en knuff

 Årets ekonomipris till Alfred Nobels minne går till Richard H Thaler. Han får priset för sina insatser inom området ”beteendeekonomi”. Det handlar bland annat om hur människor väljer i ekonomiska frågor.
En av hans slutsatser är att människan ofta faller för kortsiktiga frestelser på bekostnad av långsiktiga beslut.

”Richard H. Thaler har utvecklat analysen av ekonomiskt beslutsfattande med psykologiskt välgrundade antaganden. Genom att undersöka konsekvenserna av begränsad rationalitet, sociala preferenser och bristande självkontroll har han visat hur dessa mänskliga karaktärsdrag styr såväl individuella beslut som utfall på marknader på ett förutsägbart sätt.” skriver Kungliga Vetenskapsakademien i sitt pressmeddelande.


När det gäller ”beteendeekonomi” handlar det bland annat om att undersöka hur människor reagerar på ”nudging”, knuffar, i olika riktningar.
Är det inte vad reklammakarna har sysslat med i snart hundra år?
”Beteendeekonomin” är i varje fall en välgörande reaktion mot de ekonomer som hävdat att nationalekonomin kan beskrivas i matematiska formler och kalkyler. Ofta beskrivs den matematiska metoden som den enda vetenskapliga metoden för att hantera de ekonomiska problemen.
Det är långt mellan matematik och psykologi.

Samhällsekonomi verkar alltså vara beroende av både psykologi, matematik, sociologi, statsvetenskap, historia, filosofi, politik och många andra vetenskaper.
Frågan är om samhällsekonomi överhuvudtaget är en vetenskap.

I varje fall kan man misstänka att de nationalekonomiska teorier och hypoteser som politiker brukar hänvisa till inte ger några säkra och tillförlitliga recept för samhällsplanering.

För övrigt är inte heller ekonomipriset något riktigt nobelpris. ”Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne” instiftades först 1968.





fredag 22 september 2017

Tio frågor till dig som är förbudsivrare

1. Tror du att fattigdomen bland romer i Rumänien upphör eller mildras om Sverige lagstiftar mot att rumänska romer som kommer hit och ber dig och mig om hjälp?
2. Är det romernas eget fel att de är fattiga?
3. Bör inte den som ber om hjälp själv kunna avgöra om hen behöver hjälpen eller inte?
4. Bör inte den som vill ge en fattig medmänniska en slant kunna avgöra om hen vill ge eller inte?
5. Tror du att den individ som sitter och ber dig om hjälp om en allmosa inte behöver den?
6. Anser du att empati är en känsla som vi borde göra oss av med?
7. Varför ska staten, kommunen eller polisen bestämma om jag ska ge pengar till en hjälpbehövande?
8. Varför vill du förbjuda mig att ge om jag vill göra det?
9. Kan man inte ge fattiga hjälp både genom att betala skatt till statligt bistånd och genom att ge i handen direkt till den som är fattig?
10. Är en rom från Rumänien, som sitter utanför en butik och ber om din hjälp, mindre värd än en svensk med välbetalt arbete?







-