måndag 16 april 2018

Var finns bevisen?


Du kanske minns hur England, Frankrike och USA 2003 sade sig ha bevis för att Saddam Hussein hade atomvapen. Syftet var att motivera irakinvasionen.
Vi var många som lät lura oss av ”bevisen”.
Senare visade sig att det inte funnits några bevis.

Men då var invasionen redan ett faktum.

Med den påstådda giftattacken på Sergej och Julia Skripal och kembombningen i Syrien är vi där igen.
Ryssland nekar till att de är skyldiga medan England påstår sig ha bevis.
Bashar al-Assad säger att den Syriska regeringen inte har några kemiska vapen.
England påstår sig ha bevisen.

Men några bevis har inte presenterats, varken från det ena eller andra hållet, och det märkliga är att media inte efterlyser bevisen trots alla frågetecken.

Trots att bevis inte redovisats har USA, Frankrike och Storbritannien avfyrat över 100 missiler mot påstådda lager av kemiska stridsmedel utanför Damaskus och staden Homs.

Går man tillbaka till det kalla krigets dagar påstod det svenska försvaret att de hade massor av bevis för ryska (sovjetiska) ubåtskränkningar.
Inga bevis kom någonsin fram.

Anklagelser och misstankar räcker som väl är inte som bevis i svensk civilrätt.
Och för den som anklagar  gäller att bevisa anklagelsen inte för den som är anklagad.

Annat är det tydligen i internationella militära sammanhang.




onsdag 4 april 2018

Demokratisk socialism II


Socialism är en dröm om en samhällsordning där arbetets och produktionens tvång och orättvisor är utplånade, där produktionens överskott fördelas enlig principen ”till var och en efter hens behov av var och efter förmåga”. 

I det tänkta socialistiska samhället råder fullständig ekonomisk, social och kulturell jämlikhet, rättvisa och demokrati. Klasser och hierarkier finns inte längre.
Motsättningarna mellan kapital och arbete är upphävda, löntagarna är befriade från lönearbetets tvång. Vinstmotivet och konkurrensen som drivkraft för produktionen är ersatta av samarbete. Ingen är fattig och ingen är rik. Ingen enskild äger eller bestämmer över produktionen utan produktionsresurserna är gemensam egendom. Största möjliga individuella frihet råder.

Socialism är samtidigt en politisk ideologi som, med olika medel, syftar till att nå detta tänkta framtida samhälle.
Somliga socialister anser att det socialistiska samhället kan uppnås genom att arbetarklassen, med statens hjälp, övertar produktionsmedlen. (Kommunister) Andra menar att övertagandet bör ske underifrån utan statens hjälp. (Syndikalister) Somliga vill göra övertagandet med demokratiska medel och metoder (Socialdemokrater) medan andra kan tänka sig att använda våld om så behövs (Leninister och bolsjeviker). En del vill ”störta” kapitalismen och bygga socialismen på kapitalismens ruiner. (Anarkister)
För att nå det socialistiska samhället måste politiken således göra kraftiga ingrepp i kapitalismen och marknadsekonomin.
Alla försök att upprätta drömmen om socialism i verklighetens kapitalism har dock misslyckats.
Därför är socialismen fortfarande en dröm, en utopi.

Till skillnad från den socialistiska drömmen lever vi nämligen i en kapitalistisk världsordning som är den rådande ekonomiska, sociala och kulturella verkligheten.
I kapitalismen ägs kapital och produktionsresurser av enskalda personer, produktionens drivkraft är kapitalistens strävan efter vinst. Produktionen utvecklas både i konkurrens och med monopol. Ojämlikhet är en förutsättning för samhällsutvecklingen. Lönearbetet är grunden för kapitaltillväxt.
Kapitalismen skapar tillväxt men innebär samtidigt exploatering av människor och natur.

Liberalismen är en ideologi som i sin ”rena extrema form” (t.ex. Mises) anser att politiken inte ska röra kapitalismens och marknadernas utveckling utan låta dessa vara fria från all inblandning. Därigenom gynnas en ekonomisk, social och kulturell utveckling som visserligen skapar orättvisor och exploatering men på sikt kommer att gynna flertalet.
Med en renodlad liberal politik uppstår dock ekonomiska, sociala och kulturella klyftor mellan människor, hierarkier förstärks, exploatering av människor och natur sker utan hinder, ekonomiska kriser skapar fattigdom för många.

Socialdemokratin och andra socialliberaler vill göra sådana förändringar i kapitalismen som kan genomföras på demokratisk väg och som skapar välfärd för flertalet och i största möjliga mån öka eller behålla individens frihet. Till skillnad från extremliberaler kan socialliberaler tänka sig att politiken griper in i kapitalismen för att rätta till där människor drabbas och råkar illa ut.

Många socialdemokrater brukar hänvisa till Olof Palme som i det kända talet inför SSU:s kongress 1964 sa att han var "demokratisk socialist” och att "socialismen är en frihetsrörelse" vars mål är "frihet för den enskilda människan att utveckla sin egenart, valfrihet för individen att forma sin tillvaro efter egna önskningar".

Han menade att detta bejakande av individualismen går hand i hand med en investering i den gemensamma, offentliga sektorn. Tanken var att skapa "en samhällsorganisation som effektivt kan tjäna människorna". "Frihet", argumenterade Palme, "når vi inte mot samhället utan till väsentlig del genom samhället".
"Socialism" var enligt Palme, med andra ord, något som hade väldigt lite att göra med ingrepp i kapitalismen och marknadsekonomin men desto mer med en politik som mer kan betecknas som socialliberal.



måndag 2 april 2018

Demokratins problem


Kapitalismen är den världsordning som uppkommit ur historien och som styr människans och samhällenas ekonomiska, sociala och kulturella villkor.
Kapitalismen är ingen politisk ideologi, som en del tycks tro, utan resultatet av hela den historiska utvecklingen från det att pengar började användas i handeln för cirka tre tusen år sedan till dagens finansmarknadskapitalism.

Kapitalismens ekonomiska struktur styr hur arbete och produktion fungerar, hur produktionsresultaten och de ekonomiska överskotten uppkommer och fördelas, hur värdeskapandet sker, hur markandsstukturerna formas, hur valutorna förhåller sig till varandra, hur människor, miljö och natur exploateras, hur energin utnyttjas, hur handeln och marknaderna fungerar, hur ekonomiska kriser uppstår, och vilka som tjänar och förlorar på allt detta.
Kapitalismen skapar särskilda vinnare och förlorare, hierarkier och intressemotsättningar, segrare och offer, gott och ont.
Kapitalismen är ingen de rikas konspiration mot de fattiga utan en ordning som uppstått ur de ekonomiska, sociala och kulturella förändringar som drivit historien framåt.

De politiska ideologierna och partierna försöker på olika sätt och med olika resultat förhålla sig till kapitalismen. Nyliberalerna vill låta kapitalismen fritt verka, socialliberalerna vill motverka kapitalismens inhumana sidor, kommunisterna trodde sig kunna avskaffa kapitalismen.
Demokratin är spelregler för hur det politiska arbetet ska föras för att de samhälleliga intressemotsättningarna inte ska skapa anarki, konflikter och krig.
Mot demokratin står diverse totalitära och luddiga idéer och känslor som uppstår då demokratin inte klarar av de problem som kapitalismen skapar.
Kommunism, fascism, nazism, teokratier, oligarkier är exempel på sådana.
Kapitalismen förändras och skapar nya förutsättningar för politiken och demokratin. Just nu är vi inne i en stark sådan förändringsprocess.

Tidigare på denna blogg i samma ämne







fredag 30 mars 2018

Vad är demokratisk socialism?


På sin blogg deklarerar min partikamrat Bo Widegren, den 18 mars, att han är demokratisk socialist, ”närmare bestämt socialdemokrat till vänster.” 
Widegren fortsätter: ”Detta innebär bl.a., att jag älskar och högaktar Göran Greider och Daniel Suhonen lika mycket som jag skyr och ringaktar Lars Stiernqvist, Widar Andersson och Kjell-Olof Feldt.”.

Ett högst märkligt uttalande. Alla uppräknade är socialdemokrater. Bara för att man inte delar andras mening behöver man inte ”sky och ringakta” dem eller ens deras uppfattningar.

Vad är för övrigt en ”demokratisk socialist”?
Vilka exempel på socialism finns i praktisk politik? Finns det någon stat som betecknat sig som socialistisk som samtidigt varit demokratisk? Är inte socialism fortfarande en utopi?
Demokratisk socialism är för övrigt en tautologi eftersom socialismen måste vara demokratisk annars är den inte socialism.

Själv betecknar jag mig som socialdemokrat och därmed socialliberal. Eller kort och gott som sosse.
Är som sådan för frihetlighet och för det civila samhället där människor i fria företag och organisationer genom arbete, produktion och utifrån demokratiskt fattade beslut ordnar sin tillvaro, fördelningen av arbetets och produktionens överskott och välfärd.

Jag anser att samhällets demokratiska statliga och kommunala institutioner samt myndigheter har till uppgift att, så långt som möjligt, garantera företagens och det civila samhällets fria utveckling samt medborgarnas trygghet och rättssäkerhet.

Jag anser att de statliga och kommunala institutionerna samt myndigheterna bör sträva efter att ordna samhället så att största möjliga jämlikhet och rättvisa uppnås för alla medborgare och att institutionerna bör garantera medborgarna grundlagsrättsliga största möjliga yttrandefrihet, tryckfrihet och organisationsfrihet.

De statliga och kommunala institutionerna samt myndigheterna bör arbeta med största möjliga insyn och öppenhet inför medborgarna.

Socialdemokratin bör samtidigt verka för att kapitalismens destruktiva krafter så långt som möjligt minimeras för medborgarna i det ekonomiska, sociala och kulturella livet.
Detta är en svår och ofta motsägelsefull uppgift som inte ger utrymme för avsky och ringaktning av partikamrater.
Tolerans är en viktig del av demokratin.

Bo Widegren får för övrigt älska och högakta vilka han vill och kalla sig vänstersosse om han anser det meningsfullt.








fredag 16 mars 2018

Kapitalismen och demokratin


Kapitalismen påverkar obevekligen, på gott och ont, de ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningarna i världen. Den styr marknaderna och politiken.
Vi kan därför i dag se hur de politiska och demokratiska problemen i början av 1900-talet upprepas.

Instabiliteten i världsekonomin försvagar den politiska demokratins möjligheter att behärska de ekonomiska jämvikts- och fördelningsverktyg som skulle kunna skapa lösningar på växande sociala problem.
Demokratins oförmåga att tackla kapitalismens utmaningar skapar politikerförakt som ger grogrund för partier med enkla lösningar på problemen eller ger stöd till starka ledare som förväntas skapa ordning.

I dagens SvD Debatt skriver Ulf Dahlsten nästan om detta under rubriken ”Donald Trump har rätt – världshandeln är ohållbar”.
Han påminner där om att de reala kapitalinvesteringarna har fallit i förhållande till global BNP.

”I stället har kreditgivningen till köp av befintliga tillgångar exploderat. Mindre än 2 procent av alla internationella transaktioner har nu med den reala ekonomin att göra enligt centralbankernas egen bank i Basel. Som en konsekvens har det finansiella systemet drivit bubblor och blivit mycket sårbart. Enligt IMF har vi haft 400 finansiella kriser sedan avregleringarna och den stora finansiella krisen 2007–2008 ger en föraning av hur allvarlig situationen kan bli.”
”Den globala skuldsättningen har just passerat osannolika 300 procent av den globala bruttonationalprodukten. Orsaken är att kineserna och kinesiska företag nu börjat låna lika mycket för spekulation som sina västerländska kollegor. Detta oroar med rätta den kinesiska statsledningen som satt upp finansiell stabilitet som ett av de tre huvudmålen för de närmaste fem åren. (De andra två är utrotandet av fattigdomen och ett grönt Kina). I Sverige stoppar dock politikerna huvudet i sanden, hoppas på försynen och eldar på den privata upplåningen med ränteavdrag.”
De kraftiga handelsöverskotten i Kina och Tyskland är orimliga, liksom underskotten i USA och Sydeuropa. De ­globala obalanserna som undergräver människors tilltro till demokrati och marknader behöver åtgärdas, skriver Ulf Dahlsten.

Historien upprepar sig inte, varken som tragedi eller fars, men kapitalismens kriser återverkar ständigt på de ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningarna. Krav på protektionism har ständigt brutit perioder av frihandel, lett till handelskrig och krigiska konflikter.
Detta är ett av demokratins stora problem.

Ulf Dahlsten påminner om att den brittiska ekonomen John Maynard Keynes efter första världskriget skrev att det är sådana obalanser i betalningarna som skapar krig. Och att efter ett handelskrig under trettiotalet, som USA förlorade, och ett andra världskrig att de klassiska ekonomerna höll med honom.


Se min tidigare blogg
 

torsdag 15 mars 2018

Ska böneutrop och religiösa friskolor förbjudas?


Handlar debatten om förbud mot böneutrop om religionsfrihet?
Ann Heberlein, teologie doktor i etik och riksdagskandidat (M) anser att det inte handlar om det. 
I en debattartikel i Svd den 28 februari skriver hon att det inte är hållbart att hänvisa till religionsfriheten för att få igenom krav på böneutrop. I själva verket strider böneutrop tydligt mot religionsfriheten.

”Till skillnad från kyrkklockor innebär böneutrop inte bara en uppmaning till bön – nej, böneutropet är bön. I den bön som proklameras från minareter, sägs att "Gud är stor, jag vittnar om att det inte finns några andra gudar än Gud" och "jag vittnar att Muhammed är Guds profet". Det uttalade syftet med böneutrop, är att både troende och icketroende ska få ta del av islams andliga budskap. Böneutrop går alltså inte att jämställa med de kristna kyrkornas klockringning.”

Också KD:s partiledare Ebba Bush Thor säger i en intervju i Dagens Industri att hon är emot.


Det handlar om hur det offentliga ljudrummet ska få användas och av vem.

Varför inte skapa ett kanalutrymme på radion där alla religiösa riktningar kan få dela på utrymmet för böner, budskap och gudstjänster. Morgon- och aftongudstjänster, helgmålsringning, högmässan på söndagar tillsammans med böneutrop skulle nå precis rätt målgrupp. Den som vill lyssna gör det och de som inte vill stänger av.


Den frågan är svårare för mig att ta ställning till. Kanske på grund av att jag från skolstart 1944 till femte klass var placerad i S:t Eriks katolska skola på Söder i Stockholm.

Skolan hade grundats 1795. Då jag gick där var skolan en grundskola, B-skola, invandrarskola, friskola och religiös skola. Mina klasskamrater kom från hela Europa, somliga var flyktingar som så småningom flyttade vidare till England, USA och Kanada. Mina bästa skolkompisar Alfons och Janko kom från Litauen respektive Tjeckoslovakien.
Jag tror att det var en bra skola som förmedlade kunskaper enligt den svenska studieplanen.
Vi lärde oss svenska nationalsången och andra stamsånger och läste Elsa Beskows läroböcker.
Vi uppmuntrades att besöka det närbelägna Stockholms Stadsbiblioteks söderfilial.
Lärarna var, som jag idag kan bedöma, duktiga pedagoger.
En del religionsundervisning förekom förstås men inget som påverkade mig.
Jag är ateist sedan tonåren men tolererar religiösa trosuppfattningar som inte kränker människor.

Möjligen påverkas mina minnen av skolan av nostalgisk förgyllning.

I Sverige finns det 7 000 grund- och gymnasieskolor. Ungefär 70 av dem är religiösa. Tidskriften Skolvärlden har listat de skolor som angett en konfessionell inriktning, och de kristna är i klar majoritet.
Hoppas ett beslut i frågan föregås av en grundlig utredning om vad som kan gå förlorat vid ett förbud.


måndag 5 mars 2018

Icketrosbekännelse


Människan skapade Gud efter sin avbild.
Mäktig, dömande och straffande från sin höga himmel.
En sträng fader med budord, blixt och dunder.
Människan föll darrande på knä och bad om nåd och hjälp.
Människan uppfann också Djävulen efter sin dåliga avbild.
Den Onde fick ta på sig allt jävelskap.
Det fanns i alla fall sånt som var värre än helvetet på jorden. Helvetet i Helvetet.
Därtill i ett helvete i evighet.

Människan skrev berättelsen om Jesus, Guds son, som tog på sig alla människans synder och lät sig korsfästas för att frälsa människan från ondo. Tack Jesus!

Människan började hitta på olika berättelser om Gud och Jesus
och blev osams om vilka historier som var de rätta.
Kristna, muslimer, judar, katoliker, protestanter, shiiter, sunniter, hinduer, buddister tvistade och slogs med varandra om detta.
Utan Djävulens inblandning.
Alla slogs med varandra om vem som var godast och bäst.

Mitt i alltsammans gick fromma människor omkring och bad för fred.
De blev sällan bönhörda.

Om jag skulle bli religiös skulle jag anamma min barnatro och tro på en god fader i himlen, inte så olik jultomten eller min egen farsa. Jag skulle vilja tro på den heliga ömma modern och den helige anden som sprider ljus och kunskap.
Närmast jag kommer den visionen i jordelivet är min hustru och ABF. Det är i alla fall ganska nära.
Och så alla själar som blivit änglar med vingar
som bland molnen sig svingar!

Men ingen i min himmel spelar tråkig harpa utan njuter i evigheten och äter av de söta frukterna i paradiset.
Där återser jag alla vänner som dött och vi kan sitta där på små mjuka moln med fötterna i en ystert porlande paradisbäck i värmande sol bland yppig grönska och snacka om vad som hänt sen sist vi sågs.
Som en evig retreat i södern.
Ni kommer alla efter och ansluter er.
Och om Ormen dyker upp och försöker fresta oss så vet vi ju hur det går så den lyssnar vi inte på.

Men tyvärr kommer jag inte dit. Min tro räcker inte till utan är mera krass.
Det finns ingen Gudfader i himlen som styr och ställer. Vi människor har oss själva att skylla för både gott och ont. Ingen hjälper oss ur ondo. Vi måste lita till oss själva.
Jorden är Aniara i vilken vi är fångade och som färdas genom rymden utan mål.

Då mitt liv är slut återvänder jag till samma eviga mörker som rådde innan jag föddes. Livet var en kort parentes. Allt mitt medvetande är slut och för evigt förlorat.
Amen.