torsdag 25 maj 2017

Meningen med föreningen. Det civila samhällets bärande princip

Då jag går med i en förening väntar jag mig inte att jag själv ska få omedelbar nytta av medlemskapet.
Och jag förutsätter inte att övriga medlemmar i föreningen alltid ska ställa upp för just mig eller vara överens med mig i alla frågor.
Föreningen mål bör vara något högre och vidare än så: Alla medlemmar ska ha gemensam nytta av att vara med i föreningen. Gemensamma intressen ska gynnas åtminstone på lång sikt.
De gemensamma framtidsmålen är den egentliga meningen med föreningen.

Egofjun, med kortsiktiga och egocentriska framtidsperspektiv, har därför svårt att förstå varför de ska vara med.
Somliga betraktar medlemskap i en förening enbart som en personlig försäkring.
Eftersom de betalar en medlemsavgift väntar de sig att föreningen alltid ska ställa upp för dem.
De kollar vad medlemskapet kostar dem och jämför med vad de fått tillbaka. Medlemskapet ska ge omdelbar återbäring på avgiften.
Föreningens företrädare ska komma störtande som deras personlige assistent. De egotrippade anser att eftersom inte just de själva tjänar på att vara med så är det meningslöst.
Så snart hen, med egocentriskt och kortsiktigt framtidsperspektiv, inte anser sig uppnå sitt omedelbara enskilda intresse lämnar hen därför föreningen.
Om hen ens gått med.

Den däremot, som förstår meningen med föreningen, inser att samarbete och solidaritet lönar sig på sikt. Att individen i bland till och med måste offra sina personliga intressen för att uppnå de gemensamma framtida vinsterna. Hen begriper att tillfälliga enstaka vinster för enskilda medlemmar inte alltid är till gagn för de gemensamma långsiktiga målen. Att sådana individuella vinster t.o.m. kan motverka de gemensamma intressena.

Så här är det med alla föreningar oavsett om det handlar om familjen, båtklubbar, körer, fackföreningar, idrottsklubbar, villaföreningar, vägsamfälligheter, ekonomiska föreningar, kooperativ, aktiebolag, ideella föreningar, politiskt parti, bostadsrättsföreningar, idrottsföreningar, byalag, hembygdsföreningar, stater, EU eller FN.



”Meningen med föreningen eller ju snabbare beslut desto tidigare kaffe” heter en teaterpjäs från 1970-talet.

SvD Ledare 30 apr, 2003 




söndag 21 maj 2017

Socialdemokratin är socialliberal

Kan vi vara överens om att kapitalismen är den ekonomiska, sociala och kulturella världsordning som har vuxit fram genom den mänskliga historien?
Och att den kapitalistiska verklighet är den som alla olika politiska idéer har att förhålla sig till. De olika partiernas politiska recept skrivs ut för att ordna samhället till det bästa inom den rådande kapitalistiska världsordningen.
Om vi är överens om det kan vi resonera vidare om politikens villkor.

Nyliberalismen håller i stort sett, dogmatiskt och tämligen fundamentalistiskt, fast vid de principer som Adam Smith kom fram till på 1700-talet. Nyliberalismen har också kallats för klassisk liberalism och marknadsliberalism. Egentligen är det bara en gammal liberalism.
Principerna har dock i modern tid teoretiskt utvecklats av ekonomer som bl.a. Milton Friedman och praktiserats av politiker som Margret Thatcher och Ronald Reagan. Idén är i korthet ”frihet för kapitalet, anpassa politiken till kapitalismens villkor, släpp marknadskrafterna loss, marknaderna bör styra samhället”. Nyliberaler vill ha så liten statlig och politiska inblandning som möjligt i samhället, vilket ger största möjliga tillväxt och flest människor ökad materiellt välstånd.

Socialliberalerna pläderar för frihet för medborgarna och marknaderna.
Sedan 30-talet har socialdemokratin varit klart socialliberal och har accepterat marknaden och att alla politiska förändringar måste ske inom kapitalismens ram. Målet för politiken har varit ett demokratiskt välfärdssamhälle inom ramen för den rådande världsordningen. Men till skillnad från nyliberalerna kan socialliberalismen tänka sig statlig och politisk inblandning i kapitalismen och marknaden om det behövs för att skydda samhällets utsatta och för att få marknadsekonomin att fungera bättre för ekonomisk, social och kulturell frihet, demokrati och rättvisa.
Teori: Amartya Sen och John Rawl. Praktik: Skandinavisk socialdemokrati.
Skillnaden mellan dagens höger och vänster går mellan dessa bägge liberala ytterligheter.

Konservatism förekommer i olika former som nationalism, isolationism, protektionism, elitism.
I praktiken har konservatismen lett till fascism, nazism, främlingsfientlighet och populistism.
De konservativa hävdar att samhället behöver hierarkier och klasser som uttrycker naturliga olikheter, traditioner, religiösa föreställningar för den politiska praktiken.
När det gäller ”socialismen” måste vänstern äntligen acceptera att ”socialism” är en utopi, en idé bortom kapitalismen och därmed bortom dagens verklighet. Socialism har därför aldrig praktiserats.

Socialister - kommunister, bolsjeviker, statsbyråkrater - har strävat efter att antingen ersätta kapitalismen med statsstyrd planekonomi, upprätta proletariatets diktatur eller att krossa kapitalismen och bygga ett tänkt alternativ. Genom statskupper har de lyckats erövra den politiska makten för att genomföra misslyckade experiment i Ryssland, Östeuropa, Kuba m.fl. nationer. Försökens resultat avskräcker från fler paktiska försök i den vägen. Den kinesiska kommunismen söker, med hjälp av partidiktatur, genomdriva en politisk statsförvaltning av kapitalismen. Hur det går vet vi ännu inte.


Det tycks alltså inte vara möjligt att i nutid skapa ”socialistiska” alternativ till kapitalismen via statskupper eller inom nationella stater eller med demokratiska politiska metoder.
Om socialism är möjlig, och värd att sträva efter, så måste den växa ur en reformerad kapitalism som ligger mycket långt fram i tiden.
Vägen dit kan gå via social liberalism.
Det har socialdemokraterna sedan länge insett även om ”socialism” finns kvar i retoriken hos mindre isolerade grupper både innanför och utanför partierna.
Nyliberaler älskar av förklarliga skäl att etikettera socialdemokrater som ”socialister”.

De socialliberala idéerna, med välfärdspolitik, frihet och demokrati, har blivit de dominerande hos stora delar av den borgerliga vänstern och socialdemokratin i hela den demokratiska världen.
Socialliberalismen kämpar nu mot nyliberalismen och mot konservatismen.

Märkligt nog benämns trots det socialdemokratierna som ”socialistiska” och de borgerliga som liberala i den akademiska och allmänna debatten.
Det är en retorik som inte tar hänsyn till de verkliga politiska förändringarna: att socialismen i praktisk socialdemokrati sedan länge försvunnit och blivit till socialliberalism och att socialismen förlorat sin aktualitet.
”Socialismen” har förlorat all lyskraft och den politiska gränsen går i dag rakt igenom liberalismen.

Så har det ideologiska landskapet förändrats, men den gamla politiska kartan från 30-talet används fortfarande i den politiska analysen och debatten. Därför blir mycket i dagens politik svår att tyda.

Han påstår, med bland annat hänvisning till det franska presidentvalet, att ”valet av Emmanuel Macron kan tyda på att vi står inför ett politiskt skifte i historien”

Men skiftet har sedan länge skett.
Nu gäller det bara att rätta retorik och definitioner efter det.
Kanske är det vad han menar?



tisdag 16 maj 2017

Det enskilda ägandet och näringslivet. Sammanfattning. Hur kan politiken anpassas till de nya produktionsförhållandena

Kapitalismen är det rådande ekonomiska system där kapital och produktionsfaktorer ägs och styrs av privata aktörer och löntagarna skapar ett överskott i produktionen så att en kapitalackumulation blir möjlig. Överskottet kan användas till nya investeringar.

Den ekonomiska, sociala och kulturella historiska utvecklingen som är resultat av tusentals år av arbete och produktion som skapat traditioner, ekonomiska, sociala, kulturella sammanhang, lagstiftning, teknik, hierarkier, strukturer som har lagrats till den kapitalistiska världsordning vi nu lever i.

Kapitalismen är således den samhällsstruktur som de olika politiska ideologierna har att förhålla sig till.
De politiska ideologierna har på olika sätt tolkat kapitalismen och förhåller sig till den på olika sätt.

Liksom allt annat förändras även kapitalismen.
Den kapitalistiska utvecklingen har gjort det som ”socialister” misslyckats med, nämligen att göra det privata produktionskapitalet kollektivt och socialt.
Se ”Det enskilda ägandet och näringslivet I-III.”

Kapital och produktionsfaktorer ägs och styrs inte längre av privata kapitalister utan ägandet har förändrats till ett anonymt nätverk av olika spridda ekonomiska och sociala intressen.
Få investerare satsar eget kapital i produktionen utan investeringarna bygger i stället på lånat kapital.

Det är inte en semantisk fråga. Det handlar om att verkligheten, samhällsstrukturen, förändrats medan den allmänna uppfattningen om den inte följt med i förändringen.
De politiska ideologierna måste anpassas till den nya verkligheten. Politikerna till höger och vänster måste ta ställning till den nya kapitalistiska samhällsstrukturen.

Vad som bör göras vet inte jag.
Jag har bara här försökt att peka på en tendens i utvecklingen av kapitalistismen. Förändringen och dess konsekvenser är inte ny men blir allt mer påtaglig.
Det privata ägandet av produktionsmedlen som en gång var en viktig dynamisk resurs har under ett par hundra år förvandlats till ett hinder för utvecklingen.
Det har under de senaste hundra åren gjorts olika försök att angripa problemet.

Erfarenheterna av försök att upphäva den enskilda äganderätten till produktionsmedlen och överföra dem till staten är inte uppmuntrande. En sådan politisk åtgärd verkar körd.
Kommunismens (1917-1990) försök att avskaffa äganderätten till produktionen och överföra den i statens ägo har bara resulterat i elände. Statskapitalism, byråkrati, avskaffande av demokrati, maktmissbruk, rättslöshet har blivit resultatet. Den ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen har stagnerat i de länder som prövat att politiskt ersätta kapitalismen med ”socialism”.
Andra grenar av radikal socialism, syndikalism och rådssocialism, har aldrig omsatts i reella försök eftersom för få människor trott på dem.
Den skandinaviska arbetarrörelsen har, med sina bägge grenar socialdemokratin och fackföreningsrörelsen, lyckats anpassa ideologi och politik till de nya produktionsförhållandena på demokratisk väg men verkar nu nått vägs ände.

I Sverige var förslaget om löntagarfonder 1975 ett försök att, fortfarande på demokratisk väg, ändra ägarpositionerna inom näringslivet. Förslaget syftade till att öka löntagarnas och
fackförbundens inflytande över det privata näringslivet genom andel i ägandet. Men reaktionen från de borgerliga och från näringslivet stoppade genomförandet.
I eftertankens kranka blekhet kanske det var bra.
Systemet var ännu inte moget för en sådan politisk förändring.

I Kina har det styrande kommunistpartiet inte avskaffat den privata äganderätten till kapital utan i stället uppmuntrat den och, inom ramen för partidiktaturen, utnyttjat den privatkapitalistiska dynamiken för att åstadkomma en ekonomisk utveckling.
Vart detta experiment leder till vet vi ännu inte.
Men för demokratiska länder är det inte något att ta efter.

Ett motsatt sätt att ideologiskt förhålla sig till den förändrade kapitalismen är att som de dogmatiska liberalerna kräva mer privatisering av statliga företag.
Privatiseringsvågen har gått över världen men erfarenheterna av denna är mest negativa.
Och den har framförallt inte ändrat på trenden – produktionsmedlens församhälleligande.

I dag upplever hela västvärlden en politisk turbulens där politikerna alltmer förlorar sina möjligheter att påverka utvecklingen. Turbulensen inom politiken och demokratin beror till stor del på att näringslivet och produktionsförhållandena förändras så att det privata ägandet mer och mer blivit en samhällsangelägenhet men att lagar, traditioner och den allmänna verklighetsuppfattningen inte följt med i utvecklingen utan fortfarande förutsätter privat ägande.






måndag 15 maj 2017

Det enskilda ägandet och näringslivet III. (av III) Den kapitalistiska utvecklingen gräver sin grav.

Så länge som de privata företagen och produktionsmedlen ägdes av enskilda personer, som riskerade sitt egna kapital, kunde dessa personer besluta om investeringar, produktion, omdispositioner, personalpolitik m.m. Deras beslut drabbade då ett relativt begränsat antal anställda.
Hänvisningen till att företagets ägare ska ha rätt att disponera över ”sin egendom” hade därför tidigare en viss relevans. Givetvis gäller detta fortfarande dagens småföretagare och småsparare.
Vad jag här talar om är ägandet över storkapitalet och om en av kapitalismens grundvalar – det enskilda ägandet av produktionsmedlen.

Arbetsgivarnas äger inte löntagaren men kampen mellan löntagare och ägarna av produktionsmedlen har ständigt handlat om hur mycket företagarna ska bestämma över lönatagarnas arbetskraft, arbetstid, arbetsmiljö och arbetsförhållanden. För att inte tala om fördelningen av det gemensamma produktionsresultatet. Kampen handlar om nyttjanderätten av arbetskraften och rätten att bestämma över produktionen.
Arbetsgivareföreningen hade i sina stadgar- paragraf 23 senare 32 - inskrivet att arbetsgivaren själv hade rätt att leda och fördela arbetet och anställa och avskeda löntagare.  Organisationen krävde av företag som ville ansluta sig till att de skulle följa den bestämmelsen.
Arbetsgivarna hävdade helt enkelt sin privata äganderätt till företaget.

Den kampen har i dag, i många länder, lett fram till en reglerad och disciplinerad avtalsrörelse mellan arbetsgivare och löntagare.

I dag har de tio största svenska företagen 880 000 anställda i olika länder. På 1890-talet hade A.B. L. M. Ericsson & Co cirka 500 anställda. I dag är antalet 119 718.
Det är stor skillnad på konsekvenser för samhället om ett företag med ett fåtal anställda beslutar om nedläggning än om ett företag med flera tusen anställda fattar samma beslut.
Storföretagens nedläggningsbeslut drabbar inte bara de egna anställda utan även mängder av småföretag, konsulter, entreprenörer, underleverantörer och deras anställda. För kommuner och staten kan det handla om att skatteinkomster plötsligt förvandlas till stora utgifter för arbetslöshetsstöd och andra ekonomiska, sociala och kulturella konsekvenser.
Självklart försöker löntagare och politiker genom avtal och lagstiftning begränsa de negativa konsekvenserna av företagens beslut vilket naturligtvis hämmar företagsledningarnas handlingsutrymme.

Äganderätten har i alla tider skapat konflikter. Grannar har bråkat med varandra om tomtgränser, nationer har krigat om territorier, stater och enskilda medborgare har tvistat om nyttjande- och äganderätt. Upphovrätt, patenträtt och andra ideella äganderätter vållar alltid strid.

I staten, det civila samhället och det privata näringslivet pågår en ständig konflikt om den enskilda äganderätten. Under 70-talet kom konflikten om den privata äganderätten till öppen kamp i politiken genom striden om löntagarfonderna.
Konflikten blir i dag tydlig i debatten om ”vinster i välfärden” och i debatterna om företagens ansvar för miljön. Gränsen mellan höger och vänster i politiken formar sig utifrån inställningen till ägandet och bestämmanderätten till produktionsmedlen.

Företagens allt större påverkan på miljön är också ett tecken på att privatintressen inte längre ensamt kan styra ekonomin. Oljebolaget BP:s oljeutsläpp i Mexikanska golfen 2010, General Electric som dumpade gift i Hudsonfloden mellan 1947 och 1977 och då Exxon Mobil Corporation 1989 grundstötte utanför Alaska och läckte ut en enorm mängd råolja, för att nämna några kända oljekatastrofer som exempel. Koloxidutsläpp, kärnkraft, gifter i kemikalier, arbetsmiljökatastrofer, skogsskövling, och en mängd andra samhälls- och miljöområden kostar samhället enorma pengar.
Företagens exploatering av samhällsresurser kan ge stora utgifter för skattebetalarna.
I Sverige har vi bland annat haft BT Kemi- och Eternitskandalerna där kostnaderna har drabbat skattebetalarna men som i decennier gett aktieägarna och kapitalägarna stora vinster.
Den ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen gör att kapitalet blir allt mer samhälleligt och allt mindre privat.

Bankers, finansinstituts, storföretags och näringslivets allt större expansion blir alltmer samhällspåverkande och därmed allt mindre privata.
Argumentet att företagets ägare ska ha rätt att disponera över ”sin egendom” blir allt mindre relevant.
De dogmatiska nyliberalernas argument att kapitalisterna har rätt över kapitalet eftersom det är enskild egendom har undergrävts av den kapitalistiska utvecklingen.
Med andra ord är det kapitalismen självt, som har gjort vad som ”socialister” misslyckats med, nämligen att göra det privata produktionskapitalet kollektivt och socialt.

Utan insikten om den utvecklingen blir det svårt, både för vänster och höger, att föra ekonomisk politik och att vidmakthålla demokratin.

En sammanfattning kommer i ett kommande inlägg.



söndag 14 maj 2017

Det enskilda ägandet och näringslivet II. (Av III) Hur privat är kapitalet och näringslivet?

Arbetet och produktionen är grunden för samhällets utveckling, och den enskilda privata äganderätten är en av samhällets viktigaste rättsprinciper.

Staten och näringsliv har alltmer vävts samman i ett ömsesidigt beroende. Det har skett bland annat genom att företagen blivit beroende av statliga stöd och subventioner och staten är beroende av företagens verksamhet och skatter.

Tänk bara på bankkrascherna där skattebetalarna tvingades att gå in med pengar för att rädda bankerna från konkurs. Som argument för detta brukar man ange banksystemets samhällsviktiga funktioner.
Som exempel kan vi ta att skattebetalarna åkte på notan för finanskrisen i Sverige 1990–1994.
Nordbanken (numera Nordea) köptes ut av staten för att förhindra banken att gå omkull. Banken hade år 1989 slagits ihop med PK-banken. Staten pumpade in 65 miljarder i affären, dock bedömdes banken ha ett visst värde varför förlusten antas ha kostat skattebetalarna omkring 35 miljarder kronor. Nordbanken köpte därefter den konkursmässiga Gotabanken. När Nordbanken inte klarade kapitaltäckningskravet på 8 % genomfördes en nyemission på 5,2 miljarder kronor, varav staten tecknade 4,2 miljarder. I samband med detta ökade Statens ägarandel från 70 till 77 %. Senare såldes Nordbanken, i ett då bättre börsklimat, och staten återfick en del av de utbetalade skattepengarna.

Nu kräver politikerna i EU och regering att bankernas ägare och kunder ska avsätta en del av sina vinster och lägga upp en fond som kan rädda banken vid en eventuell framtida ny krasch.
Den har kallats stabilitetsfonden och resolutionsfonden. Nordeas styrelse gillar inte förslaget utan hotar med att flytta sitt huvudkontor till annat land. Styrelsen handlar som om de är privata ägare till Nordea.
Men företagen och kapitalbildningen är inte längre en privat angelägenhet, företagen har blivit alltmer samhällsberoende. ”Privatiseringen” av samhällsservice och välfärd har inte gjort det privata näringslivet mer enskilt utan gjort dem mer samhälleliga.

Medborgarnas sparmedel blir till ett uppumpat ”kapital” som snurrar runt på finansmarknaden styrd av anonyma fondmäklare. Kapitalet är inte längre till för investeringar i produktionen utan är spelmarker i ett virtuellt casino.
Och om hörnet hotar en kollaps, en smärtsam återställare till realkapitalet, som vi alla måste betala.
Något privat kapital finns inte längre. Om det någonsin funnits.

                          






lördag 13 maj 2017

Det enskilda ägandet och näringslivet I (av III)

Den enskilda privata äganderätten är en av samhällets viktigaste rättsprinciper.
Utan den skulle anarki råda och samhällen inte kunna byggas.
Äganderätten är urgammal.
Andra Mosebok kap 20 formulerar det i ett av de tio budorden:
”Du skall inte ha begär till din nästas hus. Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.”
Över hela världen och i alla tider har människor under stor möda avverka skog, röjt ny mark, plöjt och sått spannmål för att i framtiden kunna skörda och leva av vad som skörden gett. Om jordbrukaren inte fått äga sin mark och disponera över vad jorden gett skulle han inte vara intresserad eftersom resultatet av hans arbete då skulle kunna stjälas av någon annan.
Och arbetet och produktionen är grunden för all samhällsutveckling.

Du kan äga dina verktyg, din cykel, dina kläder, din bostad, din bil, din arbetskraft, dina djur och din mark. Men ägandet kan också omfatta naturresurser, pengar och kapital, uppfinningar, konstverk, energiresurser, råvaror, produktionsmedel, företag.
Du kan bli ägare på olika sätt. Du kan bli ägare genom att skapa något nytt, du kan ärva något eller köpa dig till äganderätt.
Men du får enligt lag inte stjäla dig till äganderätt.
Det finns olika slags äganderätt. Du äger något med ensamrätt eller så delar du ägandet med andra.
Du kan till exempel äga din sommarstuga med vidhängande tomt ensam eller du kan dela den med dina syskon. Du kan vara delägare i ett bolag eller i någon annan sorts organisation.

En gång i tiden – ungefär från medeltiden och fram till 1700- och 1800 -talen - var även stora företag privatägda.
Giovanni di Bicci de' Medici (1360-1429) grundade handelsbolaget och Medicibanken som sedan gick i arv i generationer.  På samma sätt var det med Fugger som grundades av Jakob den äldre (1459 –1525), för att nämna ett par exempel på stora tidiga företag med privata ägare.
Företagen ägdes förr av en entreprenör och/eller en kapitalist som t.ex. Louis De Geer (1587–1652), av en uppfinnare som t.ex. Alfred Nobel 1833-1896, av en familj som t.ex. Bonniers (1837-) eller som familjen Wallenberg (1856-).
Ägarna, eller någon i ägarfamiljen, hade oftast startat företaget och drivit det framåt. I det privata företaget beslutade ägarna om investeringar, produktionen, anställningar, försäljning m.m.

Visserligen kunde dessa privata företag i olika sammanhang få ganska gediget stöd från samhället och staten men ägarna behöll ändå det avgörande inflytandet och det reella ägandet över sina företag.
Men utvecklingen gav med tiden upphov till nya ägarformer.
På 1600-talet fanns bolagsbildningar som uppträdde som andelsbolag med fler olika samägare. Ett känt exempel från Sverige är Ostindiska Companiet, bildat 1731. Bolagsägarna satsade kapital i företaget och utövade ett kollektivt ägande.

Bankerna, som sedan medeltiden hade en avgörande roll för produktionen och handeln, fick en allt viktigare samhällsroll för bland annat kapitalförsörjningen. Bankerna var till en början privatägda men bolagiserades och till och med förstatligades under 1800-talet.
Därefter blev aktieägandet alltmer vanligt inom näringslivet. Till en början var aktieägarna privatpersoner men så småningom började olika bolag köpa upp aktier i andra bolag vilket kollektiviserade ägandet.

Snart bildades särskilda företag, investment- eller fondbolag, vars enda uppgift var att äga och förvalta aktier i andra bolag. I dag förvaltar fondbolagen en betydande andel av svenska folkets sparmedel. Det privata ägandet har förvandlats till ett kollektivt ägande. Efter globaliseringen av kapital- och finanssektorn har ägandet blivit alltmer utspritt och anonymt.
Våra gemensamma pensionspengar förvaltas till exempel av fonder och finansinstitutioner.
Företagen styrs av verkställande direktörer på uppdrag av styrelser och aktieägare.

Visserligen finns ännu stora privata storföretag som inte är börsnoterade till exempel IKEA (Kamprad) och Tetra Pak (Rausing) men de är undantag.
Men i det stora hela är det idag helt enkelt omöjligt att urskilja privata ägare till kapital och företag.
Staten, samhället och näringslivet blir allt mer ömsesidigt beroende av varandra.

Så hur privat är egentligen kapitalet och näringslivet?



Wikipedia ”Finansmarknad” 

torsdag 11 maj 2017

Fejkad popularitet på Internet

Det är inte bara rena lögner som man bör se upp för på Internet. Även popularitetsyttringar kan vara fejk.

Popularitet mäts på Internet genom antal följare, retweets, likes (gillanden), Instagramhjärtan, webbplatsbesökare, kommentarer, röster, rekommendationer och delningar.
Varenda variabel som ger status och popularitet, vilken kan ge pengar, kan manipuleras på internet.

När du t.ex. "gillar” ett inlägg från något företag eller en organisation på facebook syns det för dina vänner på facebook och företagets/organisationens budskap får därigenom spridning och reklam. Därför blir det attraktivt för företagen och organisationerna att ha många ”gillanden”.
Företag och organisationer kan alltså frestas att betala facebookanvändare för att gilla deras inlägg.
Restauranger, bokförlag, politiska organisationer, opinionsbildare och lobbygrupper kan vinna gillare genom att betala folk att ”gilla” eller rekommendera dem på nätet.
Frågan är om det förekommer och i så fall i vilken utsträckning.

Hur många, och vilka, som köper popularitet på nätet vet ingen. Företag eller organisationer som köpt gillande går inte precis ut och skryter med det. Och de som ”gillar” eller ”delar” mot betalning vill naturligtvis inte mista sin inkomstkälla.

Finns det någon forskning eller grävande journalist som kan visa hur omfattande den här verksamheten är?
Det är några år sedan som frågan var på tapeten, vad har hänt sedan dess?
Någon som vet?

lögn, Internet, popularitet, fejk, följare, retweets, likes, gilla,  Instagramhjärtan, webbplats, besökare, kommentarer, röster, rekommendationer och delningar, facebook, vänner, reklam., opinion, fusk, fans, fejan, nättroll