Försvara inte Husbykravallerna men försök att förklara dem!

Jag avskyr mobben, både den välartikulerade och den våldsamt råa.

Jag anser det vara fegt att dölja sitt ansikte och sin identitet i samhällsdebatten och vid demonstrationer.
Jag tar avstånd från mobbens blinda, meningslösa raseri som förstör oskyldiga människor egendom.
Husbykravallerna ska fördömmas och inte försvaras men kan kanske förklaras.

Första frågan är
Varför blir det kravaller i i Husby och Fittja, och inte Djursholm eller Lidingö?

Jag är f.ö. säker på att kravallerna initieras av kriminella element i problemförorterna och att dessa lätt får massan med sig.

Om du dras med i kravaller kan det bero på att du

-          aldrig fått stöd från dina föräldrar att komma in i det etablerade samhället eftersom de inte själva klarat av att orientera sig i det,

-           knappast klarat av grundskolan, inte för att du är dum utan för att du inte har någon studietradition och inte ser meningen med skolutbildningen,

-          är arbetslös och inte har haft ett jobb sedan du slutade skolan och att hoppet om att få jobb är litet eller inget alls,

-          är fattig,

-           ser hur dina etablerade jämnåriga som har jobb och kan unna sig en viss materiell standard som är ouppnåelig för dig,

-          ser hur dina kompisar som valt en kriminell bana kan unna sig en viss materiell standard,

-          saknar uttrycksmedel och kunskap för att kunna formulera och ställa krav på samhället,

-          ser orättvisorna men inte kan förklara dem,

-          blir allmänt förbannad på etablissemanget,

-          ser polisen som en del av etablissemanget,

-          bor i ett område där många delar ditt utanförskap och frustration

-          inte ser någon annan väg ur tristessen än att ställa till bråk.

Det finns fler faktorer.

Kravaller uppstår inte bara i Stockholms, Göteborgs eller Malmös betongförorter utan även i många liknande förorter i världen.

Det måste finnas svar på varför.

SvD

AB

SVT Debatt

SVT

SvD

SvD Opinion

SvD Ledare

DN

GP

AB

Expressen

Infantil jämförelse i Fokus

Fokus är en tidskrift som oftast ger de dagsaktuella händelserna en fördjupning och analys.

Kort sagt man läser den varje vecka med stort intresse.

Men ett nummer om året är fullständigt meningslöst. Det är det nummer där redaktionen rankar Sveriges kommuner efter hur bra det är att bo där. 

Trots att Fokus väger samman 43 olika indikatorer blir resultatet mycket missvisande och utan mening.

Dessvärre brukar kommunrankningen tillmätas stor uppmärksamhet och får stort medialt genomslag och påverkar kommunernas utvecklingsarbete. Kommunpolitiker i opposition använder den egna kommunens låga placering som ett slagträ mot majoriteten medan majoriteten använder en hög ranking som bekräftelse på att den förda politiken är den rätta.

Problemet med det är att många av indikatorerna inte alls kan påverkas av den förda politiken och att andra är ojämförbara mellan kommuner. De kan också var för sig ifrågasättas.

Rankingen säger därmed ingenting om kommunernas politik eller hur det är att bo där.

”Här är det bäst att bo” står det på Fokus förstasida.

Flen ligger illa till, men fråga f.d. statsministern Göran Persson som bor i Flen vad han tycker och jämför med vad flyktingarna i samma kommun anser.

Bland toppnoterade kommuner på Fokus´ lista finns Danderyd, Lidingö och Nacka.
Om man listar och jämför kommuninvånarnas genomsnittliga inkomst- och förmögenhetsnivå, utbildningsnivå och boendeyta i olika kommuner ska man finna ungefär samma ranking som Fokus.

Rankingen ifrågasätts nu också av två forskare Gissur Ó. Erlingsson, filosofie doktor i statsvetenskap och Anders Sundell, doktorand i statsvetenskap i en debattartikel i DN 16 maj.

Svårt att begripa att en intelligent redaktion som Fokus´ kan ägna sig åt något så infantilt som denna rankinglista.

DN Debatt
EskilstunaKuriren
Expressen

 Tidigare bloggar i detta ämne

Värdelös ranking i Fokus
Sverige - från Danderyd till Pajala

Klassklyftor i statistiken

Kidnapparstaten USA

Det finns likheter mellan de kidnappade på Guantánamo och kvinnorna som kidnappats och hölls fångna i tio år av Ariel Castro.

Fångarna har frihetsberövats utan rättegång, deras fängelsevistelse är vidrigt och de har utsatts för tortyr.

Den viktigaste skillnaderna är att förövaren Ariel Castro är privatperson medan det är en stat som håller fångarna i Guantánamo. 

Men kidnapping är det så länge som det saknas bevis för Guantánamofångarnas skuld.

DN Debatt

AB

Expressen ledare
GP

Att vara svensk är att kunna köpa billiga kläder

Att vara svensk är en sak, att vara medmänniska är något annat.

Medan vi diskuterar hur man ska bli svensk, dör industriarbetare runt om i världen på grund av sin fattigdom. De betalar priset för att vi ska kunna köpa billiga kläder och för att fam. Persson ska kamma hem stora vinster.

Vårt välstånd vilar på andras fattigdom.

Medan vi demonstrerar för arbete åt alla i vårt land tjänar vi på arbetslösheten i Bangladesh.

Att vara svensk är bl.a. att kunna köpa billiga kläder utan att ägna världsfattigdomen en tanke.

Första majfirandet borde återigen vara en manifestation för internationell solidaritet.

SvD

Expressen

Expressen, ledare

SvD

DN

SvD, ledare

Konflikt är kul, demokrati är trist

Kom hem från Italien efter att den socialdemokratiska kongressen avslutats. Sökte information i medierna efter kongressbesluten om vinster i välfärden. Fann bara en förvirrande debatt om en Omar Mustafa om först valts in i partistyrelsen och efter en vecka kastas ut från s-ledningen.

Medierna hade helt tappat fokus på frågan om vinster i välfärden.

Det är naturligtvis helt ointressant att berätta om att socialdemokraternas kongressbeslut om vinster i välfärden är resultatet av en lång demokratisk process.

Meningsmotsättningarna har varit stora inom partiet. En ”vänster” har krävt omedelbart förbud mot vinster medan andra partimedlemmar har hävdat att ett förbud skulle vara omöjligt eller kontraproduktivt att genomföra.

Debatten inom partiet har varit hård.

Tack vare den demokratiska processen inom partiet kunde socialdemokraterna nu sätta ner foten och komma med en ståndpunkt som innebär att vinsterna starkt begränsas och det demokratiska inflytandet över skattepengarna säkras. Därmed mister frågan sin dramatik. Konflikt är kul, demokrati är trist.


Efter flera kompromissförslag enades kongressen om att

• ”Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd – inte till aktieägares vinstuttag. Vinstintresset ska inte vara styrande i välfärden.

• ”Det ska ställas krav på bemanning, personalkostnader eller andra kvalitetsrelaterade kostnader i välfärden, så att de inte kan vara väsentligt lägre i privata verksamheter än i motsvarande kommunal och landstingskommunal verksamheter.”

• ”Lagen om valfrihet ska inte vara obligatorisk, och bör dessutom förändras så att fri etablering inte längre är möjlig. Kommuner och landsting avgör om upphandlingar och valfrihetssystem ska riktas enbart till non profit-aktörer.”

• ”Kommunerna ska ges ett avgörande inflytande vid nyetableringar (av friskolor). Det ska krävas ett samarbetsavtal med den offentliga huvudmannen för att etablera en ny fristående skola.”

Beslutet och kompromissen på kongressen är därför ett stort framsteg.

Motståndet är starkt. Företrädare för Svenskt Näringsliv, allianspartierna, de företag som tjänat på den gamla ordningen kommer att kämpa hårt för att få behålla ohämmade vinstuttag och profit på skattepengar.

Nu återstår för s att vinna en majoritet i parlamentet och i samhället för förslaget.

Socialdemokratin har därför fortfarande ett viktigt arbete framför sig i frågan.

Det slutliga resultatet kan kräva ytterligare kompromisser, för så fungerar demokratin.

De som alltid kräver allt eller intet kommer då att beskylla socialdemokratin för svek och förräderi och visar att de inte har lärt sig demokratins  och politikens förutsättningar.

Dessutom återstår huvudproblemet för välfärden. Hur ska samhällsresurserna räcka till behoven?

AB 
DN
AB
Expressen
SR

Tolv orsaker till arbetslöshet i Sverige

Huvudorsaken till arbetslöshet bland löntagare är att tillgången på arbetskraft är större än efterfrågan.

Arbetslöshet kan uppstå på grund av någon eller några av följande faktorer:

Allmänna förändringar i teknik och produktionssätt (T.ex, då sumprunkarna, isbärarna, mjölkerskor och ett stort antal lantarbetare blir överflödiga.)

Mekanisering, teknikutveckling, robotisering arsätter arbetskraft (allt från Spinning Jenny till datorisering)

Rationaliseringar, effektiviseringar, omorganisationer minskar behovet av arbetskraft (t.ex. mer effektiv logistik, mer effektiv arbetsorganisation)

Företag o branscher slås ut i den internationella konkurrensen. Företag läggs ner. (ex. varvsindustrin på 70-talet, den svenska konfektionsindustrin o.s.v.)

Företag flyttar sin produktion dit produktionskostnaderna är billigare. Svenska företag läggs ner.  (T.ex. då svenska arbetskraftskostnaderna är högre än i andra länder. (textilindustrin m.fl.)

Brist på produktivt kapital. Det produktiva kapitalet satsas inte i produktion. (Dagens finanskris)

Brist på resurser i form av energi och råvaror. Företagsbildningen hämmas eller uteblir. (T.ex. under krig och blockad)

Överproduktion, marknadsmättnad, importöverskott. (Dagens bilindustri är ett exempel)

Företag slås ut för att de inte anpassar sin produktion till nya marknadsförutsättningar (ex. Facit i Åtvidaberg på 70-talet)

Minskad efterfrågan, konsumtionsmönster som förändras.
(T.ex. då folk inte får råd att konsumera)

Politiska beslut som hämmar produktionen (tullar, regleringar,      avgifter, skatter)

Dålig matchning mellan arbetskraftens kompetens och utbildning och arbetsmarknadens krav och behov.

Politiker har tämligen begränsade möjligheter att ”skapa jobb”. Historiskt har det främst skett genom pyramid- och katedralbyggen samt krigsföretag.

Demokratiska regeringar i dagens värld kan minska arbetslösheten genom att investera statliga resurser (t.ex. kapital) på allmännyttiga projekt, stödja och uppmuntra företagande, satsa på utbildning (d.v.s. öka arbetskraftens anställningsvärde) och genom att ordna beredskapsarbete.

 DN
SvD
AB

Vänsterns Don Quijote, skilj på idé och verklighet!

Kapitalismen är ett historiskt betingat ekonomiskt, socialt och kulturellt globalt system som under århundraden vuxit fram under människors strävanden och kamp för tillvaron. Kapitalismen föddes inte ur en idé utan är resultatet av människans kamp för tillvaron.
Däremot är liberalismen och socialismen idéer om hur vi människor ska ordna vår tillvaro i relation till denna kapitalistiska verklighet.
Det finns alltså en skillnad mellan idé och verklighet.

Som bekant har alla försök att ersätta kapitalismen med socialism misslyckats just av den enkla anledningen att kapitalismen är en verklighet och socialismen en idé. 
Man hör dock sällan, eller aldrig, socialistromantiker som Daniel Suhonen och Göran Greider försöka analysera kapitalismen. För dem tycks kapitalismen vara en ond idé som måste bekämpas med goda idéer. De vill ersätta kapitalismen med socialism.

Socialistromantikerna kan därför bekvämt bortse från alla de besvärliga strukturer som påverkar politikens villkor och som begränsar politikens möjligheter.Suhonen och Greider anser att de funnit nyckeln till mänskligheten befrielse från de kapitalistiska fjättrarna och vill hjälpa oss andra att finna den. Daniel Suhonens artikelpå DN:s Kultursidor i dag, verkar handla om en socialdemokrati som gått förlorad. 

Enligt Suhonen finns det alltså en ren och oförfalskad socialdemokrati som
smutsats i politikens vardag.
Suhonen ser hur "vänstern sörjer en förlorad idé om socialism" som måste återvinnas. Därefter, genom idéernas och viljans makt, kan ett bättre samhälle uppstå. 
Att ”socialismen”, där den hittills praktiserats, bara har resulterat i elände för ”arbetarklassen” är en alltför svår verklighet att ta in. 
Hade bara idéerna varit de rätta skulle allt gått bra.Förnyelsen av partiet kan ske endast genom att återupprätta och putsa upp de gamla oförfalskade idéerna. 

Suhonens kritik av kapitalismen når aldrig fram utan blir i bästa fall till kritik av den borgerliga nyliberala politiken. Kritiken blir därmed impotent. 

Suhonen beskriver hur ”de som 1980 ville privatisera välfärden lyckades genomföra extrema samhällsförändringar” och menar att detta visar att” ingenting är omöjligt för viljan.”
”Hopplösheten har blivit vänsterns signum. I stället är det anpassning över hela linjen som gäller. Bakom den massiva omläggning som skett står tre decennier av systematisk avveckling av nästan allt socialdemokratin stod för.” skriver Suhonen.

Gör man en kritisk tillbakablick på 80 och 90-talen ser man att det var då politikerna tvingades inse att resurserna till välfärden minskade i förhållande till behoven som nyliberalerna lyckades trumfa igenom sin dogmatiska idé och omsätta den i praktisk politik. I den krassa ekonomiska verkligheten kom nyliberalernas lösning på problemet framstå som en del av lösningen på problemet. Särskilt som vänstern inget hade att sätta emot sedan statssocialismen kraschat i överallt i världen.

Socialistromantikerna saknar klasskampen eftersom de anser att klasskampen förs av massorna på barrikader med röda fanor och klingande spel.
”Klasskampen förs i dag bara uppifrån. Socialdemokratin riktar sig till medelklassen i storstäderna. Men arbetarklassen finns även när industrijobb blir tjänstejobb.”, skriver Suhonen.
Han glömmer då den fackliga delen av arbetarrörelsen.Där förs klasskampen dagligen och ständigt och av löntagare av olika kategorier. Inte så heroiskt utan grått och vardagligt.

Suhonen avslutar sin artikel med följande:”Av mig som intellektuell i denna rörelse krävs att jag försöker påminna socialdemokratin om dess egen uppgift. Inte för att partiets ledare har förstfödslorätt till regeringsmakten utan för att världen mer än någonsin behöver en prövande socialism.”

Min övertygelse är att kapitalismen går att förändra med idéer och med politik men först måste man kunna skilja på verklighet och idé.
Annars blir kampen en kamp mot väderkvarnar.