Vänsterpopulisterna fick fin reklam i radio

Det så kallade "Vänsterpartiet" lider av den föreställningen att de har upptäckt de rätta lösningarna på alla samhällsproblem.  De vet vad som är bäst.

Och eftersom det deras lösningar är bäst måste alla andra, som inte delar deras uppfattning, ha fel.
Det är väl bara att genomföra det bästa och slopa sådant som är fel så blir allt bra.
Med trosvisshet kommer men långt i opinionen.

Men att de ultrakonservativa Sverigedemokraterna har 20 procent av väljarna och att Moderaterna och SD har skapat en högerallians med 41 procent av väljarsympatierna bakom sig, medan S+V bara har 36 behöver V inte bry sig om.
Äh, sånt där skit som realiteter!

V anser att sossarna borde begripa att V har rätt och att det bara är att tuta och köra med Vänsterpartiets plakat. Full fart framåt.

Sossarna försöker mickla sig fram i politiken på två vägar: Splittra motståndarna och förhandla fram breda lösningar som håller.

Rent förräderi enligt Vänstern. Vänstern har ju talat om för sossarna om vad som är bäst. Ändå håller sossarna på och fifflar med L och C. Sossarna är mer intresserade av att gå till höger än att samarbeta med V.

Det är ungefär vad Jonas Sjöstedt sa i morse i en radiointervju i P1. Sjöstedt lämnade partiledarrollen i Vänsterpartiet förra året, och nu har han skrivit sina politiska memoarer, "Allt kommer att bli bra", tillsammans med partiets pressekreterare Jessica Nordh.

I morse  blev de intervjuade i P1 av en snäll radioröst.
(Om Jimmy Åkesson med pressansvarig skulle ha intervjuats på detta kamratliga sätt skulle det blivit ett jäkla liv.)

Tyvärr måste man konstatera att V har blivit ett vänsterpopulistiskt parti.
Partiet satsar på de enkla raka lösningarna på alla problem, kör med konspirationsteorier, saknar ansvar för konsekvenserna av sina förslag och alltsammans utan att bekymra sig om att vi lever i en kapitalistisk världsordning. 

SR P1 Bakom kulisserna med Jonas Sjöstedt 

Omöjligt att samtidigt vara partiledare (s) och svensk statsminister?

I en strid kan man satsa på anfall eller försvar.

När fienden uppenbarligen är starkare är det kanske mindre klokt att satsa på anfall.
Då gäller det i stället att försvara de positioner man vunnit. Kanske göra en och annan eftergift för att inte förlora allt.

Stefan Löfven var en god härförare under en tid då motståndaren var starkare.
Han lyckades splittra fiendelägret, Alliansen, och behålla viktiga positioner trots politikens kompakta lutzendimma, det vill säga det förvirrade parlamentariska läget.
Han försvarade viktiga värden mot populistiska attacker.  
Men han tvingades också till reträtter.
Tyvärr var hans eget läger splittrat. En del generaler ville satsa på anfall trots ett svårt underläge.
Nu har Löfven sagt att han vill avgå och lämna över ansvaret till en annan.

Man förstår varför.
Det måste nämligen vara en omöjlig uppgift att samtidigt vara socialdemokraternas ledare och svensk statsminister.
Som ledare för ett socialdemokratiskt parti bör han kämpa för underklassens intressen mot överklassens.
Som statsminister ska han ta hänsyn till alla medborgares intressen. Inte minst kapitalets eftersom vi lever i en kapitalistisk världsordning.

Det går inte ihop. Ingen kan lyckas med det. Ingen har lyckats med det.
Visst har Hjalmar Branting, P.A. Hansson, Tage Erlander samt i viss mån Olof Palme lyckats med balansgången men det var under mer gynnsamma förhållanden.
Har man bara 20 procent av väljarna bakom sig blir uppgiften absurd.

Kanske bör socialdemokraterna välja en ledare som sätter kampen för underklassen främst och lämna statsministerposten till moderater och sverigedemokrater?

För övrigt har Stefan Löfven, vid rodret för sverigeskutan, skickligt navigerat bland lömska skär och i stormig tid. Vem kunde ha klarat den uppgiften bättre?

Daniel Suhonen om Stefan Löfven:
I Aftonbladet. 

I Arbetet. 

SvD Ledare 21-08-23 

Mina egna kommentarer om Stefan Löfven:

Utse en interimsstyrelse, 2010,
Decemberöverenskommelsen, 2014 

Till regeringens försvar, 2020, 
Ingen får allt, alla får en del, 2020, 

Vad gör sossarna, vad gör regeringen?, 2020, 

Tack Lövfen, juni 2021, 

Vem eller vilka orsakade krisen? juni 2021, 

 

Marknaden med osynliga konsumenter

En marknad består i grunden av producenter, handlare och säljare samt konsumenter.

Så även knarkmarknaden.

Producenter av kokain är främst fattiga bönder i Colombia. De odlar knarket för att få pengar för sin överlevnad. Knarkhandlare köper böndernas skörd och levererar knarket till smugglare som för det till Europa. Knarkhandlarna och smugglarna tjänar pengar på att transportera knark.

I Europa tas det insmugglade knarket hand om säljare. De köper och säljer knark för att det är lönsamt för dem.
Det är så lönsamt för dem att de är beredda att skjuta ihjäl varandra för att få makten om knarkmarknaden.

Och konsumenterna, vilka är de?
Ingen tycks veta. Och ingen försöker ta reda på vilka de är. Men det är de som har pengar att köpa knarket för.
Det är de som håller liv i marknaden och som är den yttersta orsaken till att ungdomar skjuter ihjäl varandra.

Vad vi vet om knarkkonsumenterna i Europa är att européerna använde knark för 90 miljarder kronor år 2017. Uppgiften kommer från EU:s narkotikaorgan EMCDDA. Det var en ökning på 60 procent från år 2013.
Allt fler köper knark.

Det kan inte vara pundarna, de som är sjukligt beroende av knark, som håller igång marknaden.
Hur mycket de än stjäl för att klara sitt knarkbehov kan de aldrig försörja en så lukrativ marknad.

Varför undersöker inte Handelshögskolan knarkmarknaden? Hela marknaden?



SvD 21-08-14  

EMCDDA 

 

Diktaturen i Kina opererar bort demokratin i Hongkong

I morse rapporterade Sveriges Radios kinakorrespondent, Björn Djurberg, från Hongkong.

Han berättade om att den fackliga organisationen i Hongkong, Lärarförbundet, som organiserar nära 100 000 medlemmar i Hongkong, inte längre erkänns som en förhandlingspart av motparten Utbildningsbyrån i Hongkong.

Det skedde sedan partitrogna media i Fastlandskina, bland andra Folkets dagblad, kallat förbundet för ”En giftig tumör som måste utrotas.”
Diktaturen i Kina opererar bit för bit bort demokratin i Hongkong.

I Hongkong har de stora massprotesterna för demokrati tystats, oppositionen har gripits eller lämnat landet, och i måndags greps även artisten och aktivisten Anthony Wong Yiu-ming.

Nu går regimen alltså till angrepp mot Lärarförbundet som de betraktar som demokratirörelsens sista fäste.

De fria fackliga organisationerna i Hongkong är pressade och har ett svagt handlingsutrymme. Så länge fackföreningsrörelsen håller sig till snävt fackliga frågor accepteras de någorlunda av det politiska styret, men så snart fackföreningsrörelsen uppfattas som en självständig opposition riskerar verksamheten att strypas av regimen i Peking. Särskilt känsligt är när fackföreningsrörelsen i Hongkong kritiserar bristen på fackliga rättigheter i övriga Kina. 

Bakgrunden är att den Nationella folkkongressen i Kina, under sommaren 2020, röstade igenom en ny säkerhetslag för Hongkong. Lagen har därefter signerats av den kinesiska presidenten Xi Jinping. Lagen innebär att personer som sprider information som ger stöd för att Hongkong bör vara självständigt kan gripas och åtalas. Bara timmar efter att lagen trädde i kraft den 1 juli 2020 skedde ett första gripande. Enligt polisen hade mannen som greps hållit upp en flagga med texten ”självständighet för Hongkong”. Därefter har arresteringarna fortsatt.
Ledarna inom Hongkongs fackliga rörelser är oroliga för att lagen ska användas för att slå ner deras verksamhet, i synnerhet när fackligt aktiva deltar i den bredare demokratirörelsen. Kombinationen av covid-19 och den nya repressiva lagstiftningen har slagit hårt mot demokratirörelsen. Trots det fortsätter protesterna och missnöjet jäser under ytan. Det politiska läget är explosivt. Den oberoende fackliga rörelsen HKCTU (Hongkong Confederation of Trade Unions) har formellt inte deltagit i några protester, men det är välkänt att många av aktivisterna i demokratirörelsen är medlemmar i den fackliga organisationen.

Den moderna historien visar, utan undantag, att diktaturer alltid inleds med att fackföreningsrörelsen tystas.

SR P1morgon klockan 6.00 21-08-05  
Folkets Dagblad 

Ajöss med den kungliga svenska avundsjukan

 Nu kan myten om den kungliga svenska avundsjukan äntligen vederläggas.

En forskningsrapport visar nämligen att svenskar är mindre avundsjuka än amerikaner, engelsmän, tyskar, spanjorer, italienare och fransmän.
Nu är det vetenskapligt bevisat i forskaren Rainer Zitelmanns bok ”Förebilder och syndabockar – Synen på rika i Sverige och andra länder”, (Förlagsaktiebolaget Svensk Tidskrift 2021).
Författaren intervjuas i SvD 21-08-03 av ledarskribenten Susanna Silfverskiöld.  

Jag bör påpeka att jag inte har läst Zitelmanns bok utan grunder denna kommentar endast på intervjun i SvD.

I intervjun säger Zitelmann att Sverige är det enda landet av sju undersökta (Frankrike, Spanien, Italien, Tyskland, Storbritannien, USA och Sverige) där en klar majoritet av befolkningen motsätter sig mycket höga skatter för rika.

Så där fick Magdalena Andersson!

Enligt undersökningen är bara 21 procent av Sveriges befolkning ”socialt avundsjuka”. Men 48 procent är icke-avundsjuka. 31 procent av befolkningen är ”ambivalenta”.
I Tyskland och Frankrike, är gruppen socialt avundsjuka, 33 respektive 34 procent. Och andelen icke-avundsjuka Frankrike, är endast 27 procent.

Men vad är egentligen social avundsjuka?
Avundsjuka är en av de sju dödssynderna och betraktas än i dag som ytterst skamlig.
Därför ställde Zitelmann inte frågan om avundsjuka direkt till intervjupersonerna utan frågorna ställdes så att de indirekt avslöjade hur avundsjuk någon är.

Här antar jag att det finns ett par problem.
För det första: Vad är avundsjuka?
Har man ställt frågan om folks inställning till klassklyftor och ojämlikhet? Och i så fall hur har svaren tolkats? Har rikedom kopplats till makt?
Har frågorna kompletterats med frågor om jämlikhet? Det får vi inte veta.

Om jag förstått rätt visar historien att det i alla tider och samhällen har funnits skillnader mellan mycket rika och extremt fattiga.
Det kan tyda på att både de rika och fattiga är nödvändiga för samhällsutvecklingen.  De rika fyller en funktion. De fattiga en annan.

Att de rika gör en stor samhällsnytta är Zitelmanns och Susanna Silfverskiöld helt överens om. Utan några belägg. Det bara är så.

Själv utgår jag ifrån att arbetet och produktionen är grunden för all ekonomisk, social och kulturell utveckling och att det är arbetets överskott som skapar rikedom.
Men kanske måste det finnas några som samlar detta överskott för att satsa det koncentrerade överskottet i nya stora inkomstbringande projekt.

Så tycks det ha varit i alla tider.
Storkungarna i Babylon och Egyptens faraoner byggde sin rikedom på fattiga jordbrukares och slavarnas arbete. De rika lät de fattiga bygga enorma palats och pyramider.

I Lavrions silvergruvor, under antikens Grekland, grävde tiotusentals slavar silver så att atenarna fick råd att bygga upp den Atenska sjömakten.
De som ägde slavarna skapade sig samtidigt stora rikedomar på projektet.

Och i romarriket (c:a 800 f.kr - 500 e.Kr.) fanns en mäktig aristokrati, patricierna, som genom militär dominans, såg till att överskottet från hela riket hamnade hos dem i Rom.
Slavar och fattiga medborgare bidrog till patriciernas rikedomar.

Under medeltiden har vi till exempel adelsmannen Bo Jonsson Grip ( 1335- 1386) den rikaste jordinnehavaren någonsin i Sverige. Hans godsmassa, till största delen bestående av pantlän, omfattade över 1/3 av Sverige och hela Finland.
Kanske väckte adelns rikedomar en del frågor hos den egendomslösa och fattiga allmogen?
Behöver frågorna i så fall vara ett uttryck för avund?

I vår tid har entreprenörer som till exempel Kamprad skapat sig rikedom genom företaget IKEA. Men utan alla underleverantörer, löntagare och möbelkonsumenter hade han inte kunnat bli rik.

En myt i sammanhanget är att många rika har startat med två tomma händer och skaffat sin förmögenhet alldeles själva. The selfmade man.
Ingen människa, hur duktig hon än är, kan ensam skapa förmögenheter. Andra människors arbete ligger alltid till grund.
Dagens rikaste man, Jeff Bezos, företag Amazon.se har fler än en miljon anställda över hela världen. Det är överskottet från deras arbete som ger Bezos hans stora inkomster.

En annan myt som SvD-intervjun luftar är att om man kritiserar rika så kritiserar man företagsamheten.
Utan företagsamhet skulle samhället falla sönder på nolltid. Det är ju arbetet och produktionen som samhället vilar på.

Den andra frågan som man ställer sig då man läser intervjun i SvD är:

Kan man generalisera” rika” som en enhetlig grupp?
De rika har ju blivit rika på många olika sätt.
I Sverige har åtta av de tio rikaste personerna ärvt sin förmögenhet.
Kan de jämföras med de driftiga förfäder som en gång började verksamheten?
Det finns å ena sidan ofantligt rika oljeschejker i Dubai som ärvt sina tillgångar och å andra sidan kapitalägare som driver viktiga företag.
Kan de stenrika ryska oligarkerna jämföras med entreprenörer som Bill Gates?
Somliga uppfinnare har blivit rika på att kommersiellt utnyttja sin uppfinning, andra har tjänat sina pengar på spekulation på finansmarknaden, några har handlat sig till sin förmögenhet och ytterligare andra genom att utnyttja naturresurser.

”48 procent av Sveriges befolkning är icke avundsjuka” SvD 21-08-03


Jeff Bezos rikare än svenska staten

Postulat för vänstern

Vår tids bördsadel