Diktaturen i Kina opererar bort demokratin i Hongkong

I morse rapporterade Sveriges Radios kinakorrespondent, Björn Djurberg, från Hongkong.

Han berättade om att den fackliga organisationen i Hongkong, Lärarförbundet, som organiserar nära 100 000 medlemmar i Hongkong, inte längre erkänns som en förhandlingspart av motparten Utbildningsbyrån i Hongkong.

Det skedde sedan partitrogna media i Fastlandskina, bland andra Folkets dagblad, kallat förbundet för ”En giftig tumör som måste utrotas.”
Diktaturen i Kina opererar bit för bit bort demokratin i Hongkong.

I Hongkong har de stora massprotesterna för demokrati tystats, oppositionen har gripits eller lämnat landet, och i måndags greps även artisten och aktivisten Anthony Wong Yiu-ming.

Nu går regimen alltså till angrepp mot Lärarförbundet som de betraktar som demokratirörelsens sista fäste.

De fria fackliga organisationerna i Hongkong är pressade och har ett svagt handlingsutrymme. Så länge fackföreningsrörelsen håller sig till snävt fackliga frågor accepteras de någorlunda av det politiska styret, men så snart fackföreningsrörelsen uppfattas som en självständig opposition riskerar verksamheten att strypas av regimen i Peking. Särskilt känsligt är när fackföreningsrörelsen i Hongkong kritiserar bristen på fackliga rättigheter i övriga Kina. 

Bakgrunden är att den Nationella folkkongressen i Kina, under sommaren 2020, röstade igenom en ny säkerhetslag för Hongkong. Lagen har därefter signerats av den kinesiska presidenten Xi Jinping. Lagen innebär att personer som sprider information som ger stöd för att Hongkong bör vara självständigt kan gripas och åtalas. Bara timmar efter att lagen trädde i kraft den 1 juli 2020 skedde ett första gripande. Enligt polisen hade mannen som greps hållit upp en flagga med texten ”självständighet för Hongkong”. Därefter har arresteringarna fortsatt.
Ledarna inom Hongkongs fackliga rörelser är oroliga för att lagen ska användas för att slå ner deras verksamhet, i synnerhet när fackligt aktiva deltar i den bredare demokratirörelsen. Kombinationen av covid-19 och den nya repressiva lagstiftningen har slagit hårt mot demokratirörelsen. Trots det fortsätter protesterna och missnöjet jäser under ytan. Det politiska läget är explosivt. Den oberoende fackliga rörelsen HKCTU (Hongkong Confederation of Trade Unions) har formellt inte deltagit i några protester, men det är välkänt att många av aktivisterna i demokratirörelsen är medlemmar i den fackliga organisationen.

Den moderna historien visar, utan undantag, att diktaturer alltid inleds med att fackföreningsrörelsen tystas.

SR P1morgon klockan 6.00 21-08-05  
Folkets Dagblad 

Än kan vi undvika syndafloden II

I veckan har USA och Kina kommit överens om att minska utsläppen av växthusgaser och för första gången sätta upp ett mål för koldioxidutsläppen.

USA ska minska växthusgaserna med mellan 26 och 28 procent till år 2025, jämfört med nivån 2005. Det nuvarande målet är att minska med 17 procent fram till 2020.

Xi Jinping sade att Kina är redo att minska sina totala koldioxidutsläpp, som kontinuerligt ökat, och att toppen för dessa ska nås år 2030, men förhoppningsvis tidigare. Kina kommer också att öka andelen av icke-fossila bränslen till cirka 20 procent fram till 2030.

Enligt Världsnaturfonden har G8-länderna (USA, Storbritannien, Kanada, Frankrike, Tyskland, Italien, Japan och Ryssland) orsakat nästan hälften av de globala koldioxidutsläppen och står fortfarande för mycket stora utsläpp per person. 

Kina har dock under de senaste tjugo åren gått från att ha ganska låga utsläpp till att bli världens största utsläppare av växthusgaser per år.
Snabbt växande ekonomier som Kina, Brasilien, Sydafrika och Indien måste också ta ett ökat klimatansvar allteftersom deras utsläppsnivåer per capita ökar och befolkningen blir rikare.

Ser man till statistiken kan det se ut som om många rika länder släpper ut mindre koldioxid än vad de egentligen gör genom sin konsumtion.
Men idag har en stor del av utsläppen förflyttats eftersom de rikare länderna producerar allt mer i utvecklingsländerna.

USA och Kina är de två länder i världen som släpper ut mest koldioxid, närmare bestämt 45 procent av alla utsläpp i världen.

Den största delen av dagens utsläpp kommer från transporter och elproduktion. Energisektorn orsakar 36 procent av de totala utsläppen och mer än hälften av all elektricitet kommer i dag från förbränning av kol, olja, fossil- eller naturgas. Transportsektorn ligger på andra plats, med 27 procent av alla koldioxidutsläpp.

Miljö- och klimatminister Åsa Romson gläds över USA:s och Kinas höjda ambitioner om sänkta koldioxidutsläpp. Samtidigt konstaterar hon att nivåerna är inte är tillräckliga:– Utsläppen 2030 kommer att vara alltför höga för att vi med trovärdighet ska klara klimatpåverkan under två grader, säger hon.

Hon var tidigare med vid ett seminarium där den senaste delrapporten från FN:s klimatpanel (IPCC)presenterades. Texten är en syntes av tre tidigare delrapporter som lagts fram de senaste månaderna.

Den viktigaste slutsatsen är att en minskning av växthusgasutsläppen med cirka 50 procent är nödvändig till 2050 om världen ska klara tvågradersmålet, det vill säga hålla temperaturökningen på jorden under två grader Celsius i framtiden.

Med nuvarande utsläpp är vi på väg mot fyra graders temperaturhöjning. Men IPCC påpekar samtidigt att mänskligheten fortfarande kan välja väg. Vi har fortfarande tid på oss.

Annars väntar syndafloden II.

SvD 

SvD 

Vad kan Kinas makthavare göra?

På samma sätt som USA:s nya ledning står inför stora svårigheter har Kinas ledare många svårbemästrade problem framför sig.

Den nya kinesiska ledningen måste bland annat ta itu med en hotande inflation, växande sociala och ekonomiska klyftor, den omfattande korruptionen, miljöförstöringen och den politiska ofriheten.

Den kinesiska politiska ledningen har visserligen några fördelar framför den amerikanska. Kinas ekonomi visar fortfarande god tillväxt och det politiska enpartistyret ger Peking betydligt större politiskt manöverutrymme än vad den besvärliga demokratin kan erbjuda.

Men den kinesiska politiska centralmakten är inte enväldig. De regionala och lokala ledningarna i landet har ett stort inflytande inom sina respektive områden.

Centralregeringen måste hålla de regionala och lokala makthavarna på gott humör vilket kan bli svårt. Inte minst i kampen mot korruptionen eftersom en sådan kamp hotar de regionala och lokala ledarnas intressen.
Korruptionen är utbredd på alla nivåer, dessutom blir det svårt att genomföra reformer på grund av Kinas massiva byråkrati. Även den måste reformeras.

Men de regionala makthavarna och lokala tjänstemännen är knappast de enda hindren för reformer. 

Ledarna i Peking har hittills gynnat statsägda företag som många anser vara nyckeln till partiets grepp över den ekonomiska makten och nära knuten till den högsta politiska eliten. Makthavarnas personliga intressen i dessa enorma statliga företag innebär stora hinder för effektiva förändringar ekonomin.

Nu krävs också stora infrastruktursatsningar och fortsatt kamp mot miljöförstöringen och en beslutsam kamp mot de växande sociala och ekonomiska ojämlikheterna vilket leder till ökande sociala spänningar.

Men en konservativ maktelit är, med rätta, rädda för att reformer kan generera förväntningar och krav på nya och ytterligare reformer. 

Ofrånkomligt är att en stor del av det ekonomiska överskottet måste gå till uppbyggnad av det sociala trygghetssystemet.  Den processen kan inte ske utan att det uppstår krav på demokrati, fria fackföreningar, pressfrihet och oberoende domstolar.

Klarar det kinesiska enpartisystemet detta?

Folkets Dagblad Kina 

China Daily 

ForeignPolicy 

Världsbanken om Kina 

WorldReport 2012: China

Utrikespolitiska institutet landguiden, Kina 

People'sRepublic of China and the IMF 

Amnesty om Kina 

SvD Näringsliv  

Affärsvärlden

DN