I slutet av fyrtiotalet, innan det fanns TV i vårt land, gick de flesta ungdomar på bio för att få se rörliga bilder. Matinéerna visade filmer som ”Barnen från Frostmofjället”, ”Robin Hood” med Errol Flynn, Tarzanfilmer med Johnny Weismuller, indianfilmer och tecknat.
I bland kunde man gå på bio helt gratis. Det var då de så kallade
husmorsfilmerna visades och då de politiska partierna rullade sina
propagandafilmer.
När jag var i elvaårsåldern såg jag sålunda Folkpartiets valfilm, inför
andrakammarvalet 1948, ”De valde friheten”.
Filmen skildrade historiska händelser från olika tider där mannen (spelad Edvin
Adolphson) alltid väljer "friheten" vid orättvisor och förtryck. Det
musikaliska ledmotivet var biskop Tomas frihetssång. Som elvaåring blev jag ”folkpartist”.
Som vuxen blev jag sedan både kommunist och socialdemokrat, men den personliga
friheten har hela tiden varit min överordnade ideologi. På den tiden, då jag
trodde på socialismen, gjorde jag det för att jag såg det kommande
socialistiska samhället som ett samhälle som förverkligat individens
fullständiga och slutliga frigörelse.
Min individualism kanske hänger samman med min rädsla för stora
folksamlingar och jag är egentligen skräckslagen för människomassor.
Jag försöker därför undvika demonstrationer, utomhuskonserter, storreor, supportläktaren
på idrottsplatsen. Till och med fullsatta allmänna kommunikationer, trängsel på
muséer och teatrar, processioner.
Riktigt rädd är jag för folkmassan i form av en uppretad mobb, folkdomstolar,
massuppbåd, heilande nazihopar, kommandoapplåderande folkkongresser,
skanderande proteströrelser, samtyckande och ryggdunkande sektmedlemmar som
funnit den enda sanningen, hallelujande kyrkobesökare likväl som flaggviftande
devota kortegepubliker och armèer som blint lyder order.
Människomassor som drivs av hat, hämnd, maktberusning och fanatisk tro är skrämmande
i min värld. Och som kommunist på sextiotalet var jag emot våld och väpnad
revolution.
En smula paradoxalt är att jag samtidigt har varit, och är, entusiastisk
för all samverkan i kollektiv som föreningsverksamhet och lagarbete. Större
delen av mitt vuxna liv har därför verkat för fackföreningar och andra
organisationer.
Jag är socialdemokrat därför att socialdemokratin är arbetarrörelsens politiska
gren. Som sosse är jag socialliberal. Individens frihet och demokrati är
fortfarande viktigast för mig.
En liberal är en människa som är för ett öppet samhälle,
tolerans och demokrati.
Liberalen värderar frihet och rättvisa högt och är skeptisk till makten.
Liberalen anser att samhället måste organiseras på ett rättvist sätt som
erkänner varje individs lika värde och den enskildes äganderätt.
Är inte de flesta svenskar liberaler enligt den
definitionen?
Har inte socialdemokratin alltid arbetat för individens frihet
mot både överklassen maktanspråk och proletariatets diktatur?
När det gäller begreppet frihet så kan det ges många olika tolkningar.
Radikala liberaler och libertarianer, anser att den enskilde
individens frihet är viktigare än samhällsgemenskapens.
De anser att om marknaderna får verka fritt så blir samhället bäst, därför
brukar de också kallas för marknadsliberaler.
De brukar också nämnas ”nyliberaler”, vilket är en smula missvisande eftersom
de dogmatiskt håller fast vid tankar från 1700-talet.
Vi som kallar oss socialliberaler menar att frihet kräver
ansvar och att samhället i vissa fall kan behöva begränsa den enskildes frihet.
Statens uppgift är bland annat att omfördela samhällsöverskottet för att skapa
ökad jämlikhet och rättvisa.
De liberala grundidealen genomsyrar idag samtliga politiska
riksdagspartier.
Alla partier är idag mer eller mindre liberala.
Moderaterna hyser säkert en del radikalliberaler vid sidan om den konservativa majoriteten.
Socialliberaler finns i varierande grad i centerpartiet, miljöpartiet, kristdemokraterna
och vänsterpartiet.
Liberalismen är mjölet i de politiska partiernas brödutbud.
Den politiska skiljelinjen i dagens Sverige går idag inte mellan socialister
och liberaler, som under Tage Erlanders tid, utan mellan socialliberaler och radikalliberaler.
Socialismen är, i varje fall tillfälligt, förpassad till utopierna.
Möjligen kan sverigedemokraterna skilja ut sig från den
liberala hegemonin genom att vara ett uttalat konservativt nationalistiskt
parti. Men det går säkert finna spår av liberalism även i en sverigedemokrat om
man granskar riktigt noga.
Det är alltså inte konstigt att det parti som kallar sig för ”Liberalerna” är
på väg att utplånas. Liberalismen finns ju överallt. I minst två versioner
dessutom.
De valde friheten, folkpartiets valfilm 1948
Andrakammarvalet 1948 var en hätsk historia där den främsta striden stod mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet.
Andrakammarvalet i Sverige 1948 Wikipedia
Liberalism Wikipedia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar