Jag valde friheten

I slutet av fyrtiotalet, innan det fanns TV i vårt land, gick de flesta ungdomar på bio för att få se rörliga bilder. Matinéerna visade filmer som ”Barnen från Frostmofjället”, ”Robin Hood” med Errol Flynn, Tarzanfilmer med Johnny Weismuller, indianfilmer och tecknat.

I bland kunde man gå på bio helt gratis. Det var då de så kallade husmorsfilmerna visades och då de politiska partierna rullade sina propagandafilmer.

När jag var i elvaårsåldern såg jag sålunda Folkpartiets valfilm, inför andrakammarvalet 1948, ”De valde friheten”.
Filmen skildrade historiska händelser från olika tider där mannen (spelad Edvin Adolphson) alltid väljer "friheten" vid orättvisor och förtryck. Det musikaliska ledmotivet var biskop Tomas frihetssång. Som elvaåring blev jag ”folkpartist”.

Som vuxen blev jag sedan både kommunist och socialdemokrat, men den personliga friheten har hela tiden varit min överordnade ideologi. På den tiden, då jag trodde på socialismen, gjorde jag det för att jag såg det kommande socialistiska samhället som ett samhälle som förverkligat individens fullständiga och slutliga frigörelse.

Min individualism kanske hänger samman med min rädsla för stora folksamlingar och jag är egentligen skräckslagen för människomassor.
Jag försöker därför undvika demonstrationer, utomhuskonserter, storreor, supportläktaren på idrottsplatsen. Till och med fullsatta allmänna kommunikationer, trängsel på muséer och teatrar, processioner.
Riktigt rädd är jag för folkmassan i form av en uppretad mobb, folkdomstolar, massuppbåd, heilande nazihopar, kommandoapplåderande folkkongresser, skanderande proteströrelser, samtyckande och ryggdunkande sektmedlemmar som funnit den enda sanningen, hallelujande kyrkobesökare likväl som flaggviftande devota kortegepubliker och armèer som blint lyder order.

Människomassor som drivs av hat, hämnd, maktberusning och fanatisk tro är skrämmande i min värld. Och som kommunist på sextiotalet var jag emot våld och väpnad revolution.

En smula paradoxalt är att jag samtidigt har varit, och är, entusiastisk för all samverkan i kollektiv som föreningsverksamhet och lagarbete. Större delen av mitt vuxna liv har därför verkat för fackföreningar och andra organisationer.

 Jag är socialdemokrat därför att socialdemokratin är arbetarrörelsens politiska gren. Som sosse är jag socialliberal. Individens frihet och demokrati är fortfarande viktigast för mig.

En liberal är en människa som är för ett öppet samhälle, tolerans och demokrati.
Liberalen värderar frihet och rättvisa högt och är skeptisk till makten.
Liberalen anser att samhället måste organiseras på ett rättvist sätt som erkänner varje individs lika värde och den enskildes äganderätt.

Är inte de flesta svenskar liberaler enligt den definitionen?
Har inte socialdemokratin alltid arbetat för individens frihet mot både överklassen maktanspråk och proletariatets diktatur?

När det gäller begreppet frihet så kan det ges många olika tolkningar.

Radikala liberaler och libertarianer, anser att den enskilde individens frihet är viktigare än samhällsgemenskapens.
De anser att om marknaderna får verka fritt så blir samhället bäst, därför brukar de också kallas för marknadsliberaler.
De brukar också nämnas ”nyliberaler”, vilket är en smula missvisande eftersom de dogmatiskt håller fast vid tankar från 1700-talet.

Vi som kallar oss socialliberaler menar att frihet kräver ansvar och att samhället i vissa fall kan behöva begränsa den enskildes frihet. Statens uppgift är bland annat att omfördela samhällsöverskottet för att skapa ökad jämlikhet och rättvisa.

De liberala grundidealen genomsyrar idag samtliga politiska riksdagspartier.
Alla partier är idag mer eller mindre liberala.
Moderaterna hyser säkert en del radikalliberaler vid sidan om den konservativa majoriteten.
Socialliberaler finns i varierande grad i centerpartiet, miljöpartiet, kristdemokraterna och vänsterpartiet.
Liberalismen är mjölet i de politiska partiernas brödutbud.

Den politiska skiljelinjen i dagens Sverige går idag inte mellan socialister och liberaler, som under Tage Erlanders tid, utan mellan socialliberaler och radikalliberaler.
Socialismen är, i varje fall tillfälligt, förpassad till utopierna.

Möjligen kan sverigedemokraterna skilja ut sig från den liberala hegemonin genom att vara ett uttalat konservativt nationalistiskt parti. Men det går säkert finna spår av liberalism även i en sverigedemokrat om man granskar riktigt noga.

Det är alltså inte konstigt att det parti som kallar sig för ”Liberalerna” är på väg att utplånas. Liberalismen finns ju överallt. I minst två versioner dessutom.

De valde friheten, folkpartiets valfilm 1948

Andrakammarvalet 1948 var en hätsk historia där den främsta striden stod mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet.

Andrakammarvalet i Sverige 1948 Wikipedia 

Liberalism Wikipedia 

Biskop Thomas frihetssång 

 

Gladast är nog Sverigedemokraterna

Stefan Löfven avgick som partiledare för socialdemokraterna och efterträddes av Magdalena Andersson. Det betyder att hon kan bli Sveriges statsminister.
Enligt regeringsformen är det talmannen som föreslår statsminister. En riksdagsmajoritet kan rösta emot. Har talmannens förslag röstats ner fyra gånger utlyses ett extra val till riksdagen.

Om talmannen skulle föreslå Magdalena Andersson behöver hon stöd från Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet.

 Det ordinarie valet ska genomföras den 11 september nästa år. Att innan dess rösta ner talmannens förslag fyra gånger och ställa till med ett extraval verkar ren cirkus.
Medborgarnas tillit till demokratin skulle allvarligt försvagas.

Vänsterpartiet och Centern hotar med att inte släppa fram Magdalena Andersson om regeringen inte går med på ett antal krav.

Dessa bägge partier, som för inte så länge sedan skyllde Sverigedemokraterna för att vara antidemokrater och nazister, vill nu ställa till det så, att just Sverigedemokraterna kan skrocka åt demokratins otillräcklighet.

SvD Vänsterpartiet kräver 

SvT Magnus Knutsson 

Centern skrämmer väljarna med en zombie

Centern plockar upp ett gammal lik ur dess grav och försöker använda det i valkampen.

De vill skrämma väljarna med zombifrågan, LAS, lagen om anställningsskydd, och med spöket turordningsregeln (sist in, först ut).
C påstår att LAS är ett hinder för svenska företags konkurrenskraft, att lagen drabbar de svaga på arbetsmarknaden och att LAS leder till stelhet i näringslivet.
Ingenting talar för det.

LAS skyddar löntagare
Lagen om anställningsskydd kom till 1974 som ett skydd för löntagarna. Arbetsgivarna kunde innan dess tämligen godtyckligt avskeda löntagare.
Det är den tryggheten som Annie Lööf nu vill skippa utan att vinna något annat.

Sedan lagen kom till har dess praxis modifierats avsevärt. Så här funkar det i praktiken:

Gäller endast vid arbetsbrist
En uppsägning från arbetsgivarens sida måste alltid ha saklig grund. Saklig grund kan vara av två slag; personliga skäl eller arbetsbrist. Det är vid arbetsbrist som LAS gäller.
Arbetsbrist uppstår när exempelvis ett företag går med förlust och antalet anställda måste minskas. Det är i princip arbetsgivaren som avgör när arbetsbrist uppstår. Arbetsgivaren måste överväga alla möjligheter som står till buds för att undvika uppsägningar på grund av arbetsbrist och förhandla med facket om förändringar i verksamheten.

Gäller för dem som saknar kollektivavtal
Arbetsgivaren får inte säga upp vem som helst på grund av arbetsbrist. Om inget kollektivavtal finns, är det LAS regler om turordning som gäller. De går ut på att de anställda rangordnas i förhållande till vars och ens anställningstid - sist in, först ut.

Lagen är förhandlingsbar
Där kollektivavtal gäller är det mycket vanligt att arbetsgivaren och facket förhandlar fram ett avtal om turordning, som helt och hållet ersätter LAS-reglerna och som tar hänsyn till de anställdas särskilda kvalifikationer.

Särskild regel för småföretag
Om företaget har färre än tio personer anställda får arbetsgivaren göra avvikelser från turordningslistan genom att undanta högst två.

Gäller inte hela företaget
Finns det flera driftsenheter gäller principen sist in, först ut på varje driftsenhet för sig. Man gör också en turordningslista för varje avtalsområde på arbetsplatsen – alltså olika för olika fack.

Avsteg från LAS är vanliga
Arbetsmarknadens parter har rätt att genom kollektivavtalsreglering göra avsteg från LAS turordningsregler, vilket ofta görs. Facket inser vanligen att företaget kan behöva behålla specialkompetenser.

Avskedanden betyder alltid kompetensförlust
Man får väl utgå från att de flesta företag har anställt kompetent personal. Varje avskedande betyder alltså en kompetensförlust, oavsett LAS.

När nu Annie Lööf håller fram liket håller moderaterna för näsan och vänder sig bort. Liberalerna hukar brända som de är på frågan sedan förra valrörelsen.
LAS är inte ett problem ens för arbetsgivarna.
Centern måste vara dåligt informerad om att frågan är död och att det är andra större frågor som skapar problem på arbets- och kapitalmarknaderna.
Varför tar de till exempel inte itu med frågan om bristen på investeringar och bristen på realkapital?

Se mina bloggar om LAS
”Björklunds lögn var typisk”  

”Lögnen om LAS får ännu en törn” 

”Björklund ljög för landsmötet”
"LAS i verkligheten"

LAS, Lagen nu

Turordningsreglerna, Lagen nu
Medlingsinstitutet om LAS 

”Undantagen av LAS? En redogörelse för omfattningen avundantagskretsen och dess centrala konsekvenser”, Kandidatuppsats i arbetsrätt av Mattias Hjalmarsson,Lunds Universitet 2016 

Många sanningar om en potatis

”Den 19 januari 2017 går solen upp klockan 08:41 i Karlstad.”

Uppgiften förefaller riktig, eller hur?
Men hela meningen är en stor och fet lögn.
Ingen sol går nämligen upp. Det har den aldrig gjort.
I själva verket är det planeten Jorden som, på grund av sin vridning kring sin egen axel, och tack vare sin lutning och sitt läge i förhållande till stjärnan Solen, belyses av denna på positionen 59°23′N 13°32′Ö. Typ.
Men den lögnaktiga uppgiften om solens upp- och nedgång duger gott att använda i vardaglig mänsklig kommunikation. De flesta förstår meningen med den utan att behöva grubbla över dess verkliga innebörd.

Och allting här i världen kan beskrivas på olika sätt och ur olika aspekter.

Om man skulle be en potatisodlare, en livsmedelshandlare, en biolog, en kock och en restaurangbesökare att beskriva vad en potatis är skulle beskrivningarna antagligen bli ganska olika.
Ingen beskrivning skulle därför behöva vara fel eller osann. Men ingen skulle heller vara helt fullständig.
En potatis är en mycket sammansatt historia och det finns många ”sanningar” om en potatisplanta.
En ”sann” beskrivning av potatisplantan, dess olika växtdelar, odlingsförutsättningar, betydelse för mänskligheten, kulinariska kvalitéer, dess cellsammansättning och molekylära uppbyggnad m.m. skulle trots allt aldrig innehålla hela sanningen. Och ingen människa har koll på hela sanningen om potatisen.
Ändå är en potatis alltid en potatis i vardagen.
Och en arbetsgivare som sparkar sina anställda är fortfarande arbetsgivare.

Den vetenskapliga världen har sina kriterier på vad sanning är, särskilt de naturvetenskapliga som kemi, fysik, astronomi, zoologi, biologi m.fl.
Svårare förefaller det vara med vetenskaper som psykologi, litteratur, samhälle, historia, nationalekonomi och andra s.k. humaniora. Så snart människor är inblandade blir det svårt med sanningen.
Politik är ett mänskligt område minst lika sammansatt och komplex som en potatis.
Just därför finns ingen politisk vetenskap eller politisk sanning. Visserligen sysslar ekonomer, sociologer, filosofer, journalister, historiker och andra lärda med att försöka förklara vad politiska sanningar är men ämnet är alltför sammansatt, alldeles för beroende av olika människors intressen, på betraktarens urval, traditioner, definitioner, ordbetydelser, individuella tolkningar och annat mänskligt för att kunna kallas för sanning.

I dagens SvD påpekar Andreas Cervenka att ” Ekonomin ett paradis för vänner av alternativa fakta”
Möjligen kan man inom ekonomin komma åt vad som är mest sannolikt med nuvarande tolkningsmöjligheter men huruvida t.ex. lägre ingångslöner och enklare jobb kanskapa 60000 nya arbetstillfällen i Sverige som centerpartiet och analysföretaget WSP har räknat ut är en ren spekulation och ett påstående som varken kan bevisas eller motbevisas.
Naturligtvis finns det ett stort antal andra spekulationer i frågan, lika svåra att bevisa och motbevisa, om vad det skulle innebära om centerpartiets förslag skulle genomföras.
Men om centern, genom lagstiftning, får möjlighet att genomföra sitt förslag är detta ett fullskaleexperiment vars konsekvenser och dess komplexitet inte skulle kunna utvärderas. Och fortfarande tvistas om vinster i välfärden, efter många och långa diskussioner, är till nytta eller skada för medborgarna.
Vad vi vet är att politiker driver olika intressen, utifrån olika världsuppfattningar och ideologier, olika strategier, olika mål och syften. Det är en ”sanning” som vi bör räkna med liksom det faktum att vilken dumskalle som helst, utan att ha funderat igenom vad som är politiskt rimligt, kan rösta i riksdagsvalen.
På samma sätt som vem som helst kan köpa potatis i sin livsmedelsbutik.

Just nu diskuteras alternativa sanningar.
”Donald Trump och sanningen”, Clas Svahn 151129

Eskilstuna-Kuriren Ledare 170204 ”Lööf borde sträva efter fred med LO”
WSP i Sverige

Valresultatets paradoxer III – regeringen efter Extravalet

Under rubriken ”Majoritetsregering med S och M är bästa alternativet” i dagens DN argumenterar förre FP-ledaren Bengt Westerberg för en regeringssamverkan mellan socialdemokrater och moderater.

Han anser att en regering med S+C+FP är orealistisk. Upplösta block skulle skapa både möjlighet att regera och en skarpare ­ideologisk debatt, skriver han.

Jag anser att Bengt Westerberg har rätt.
Att öppna för ett samarbete med Moderaterna för att få en stabil regering kommer visserligen att bädda för många motsättningar i regeringen men ingen annan konstellation skulle kunna ge den relativa stabilitet som krävs och som är möjlig att uppnå.

Sådana konstellationer med S+M  har skapats på kommunal nivå bl.a. i Eskilstuna och Katrineholm bägge tidigare starka socialdemokratiska fästen.
Tiderna förändras. S är inte längre ett 40-procentparti och Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt, socialkonservativt borgerligt parti med ett starkt stöd bland väljarna. Detta är två skäl för S att tänka om.
Dessutom är det länge sedan socialdemokratin var ett socialistiskt parti. Dagens vänster och socialdemokratin är socialliberal.
Ideologiskt står det svenska valet mellan nyliberalism och socialliberalism. Socialism är inget realistiskt alternativ.
Centern med Annie Lööf och folkpartiet med Jan Björklund har låst sig i en nyliberal kramp som de inte tycks komma ur. I varje fall inte till i mars när extravalet ska genomföras.
Moderaterna med sin vandring mot mitten rymmer numera också flera ideologiska strömningar både nyliberala och socialliberala. 

En S+M-regering skulle kunna leda landet i frågor som inte är ideologiskt skiljande, och de frågorna är många, och dessutom kunna kompromissa i de skiljande frågorna.

Alla andra regeringsalternativ skulle bara leda till fortsatt kaos.

Många politiska kommentatorer har ju också ojat sig över att skillnaden mellan M och S varit närmast obefintlig. Om de haft rätt finns det ingen anledning att avvisa en regering med de bägge partierna, nu då situationen och Sverige verkligen behöver ett stabilt styre.

Varför blir det sånt djävla liv om Centerns programförslag?

Nya moderaterna presenterade förslag till ett nytt program för knappt ett år sedan och socialdemokraterna har nyligen avslutat diskussionen om sitt.

Medierna har inte gjort något större väsen av det.
I all tysthet genomfördes debatten om  programförslagen  inom partierna.

Men när en arbetsgrupp inom Centern presenterar ett programförslag blir det ett djävla liv så att partiledaren är tvungen att avbryta sin semester i Thailand för att komma hem och gjuta olja på vågorna.

Centern är att gratulera. Ett programförslag ska väcka debatt, förslaget ska rådbråkas och idéer ska antas och förkastas och motståndare ska förfasa sig. Det ska vara en jobbig process innan det slutliga programmet antas.

Att Centerns programförslag väcker debatt i media beror naturligtvis på att det är så uttalat nyliberalt och att det utmanar de centerpartister som har socialliberala uppfattningar.
Men det är inget fel i det. Det är sunt.

Jag saknar den debatten för socialdemokraternas del.

Själv har jag försökt bidra till den på det forum som står mig till buds, d.v.s. den här bloggen.
Bl.a. har jag föreslagit att Socialdemokratin mer uttalat ska definiera sig som socialliberalt.

Nu när det är så tydligt att Centern och Folkpartiet har övergivit de väljare som har en socialliberal inriktning vore det tjockskalligt att inte ta chansen att vinna deras röster.

Ty val vinns genom att attrahera nya grupper väljare och genom att försvaga motståndarna.
 

Mina förslag till ett ideologiskt idéprogram hittar du genom nedanstående länkar.

Ett förslag till socialliberalt partiprogram.

Till programkommissionen Förslaget till partiprogram I

Till programkommissionen Förslaget till partiprogram II
Till programkommissionen Förslaget till partiprogram III 

Till programkommissionen Förslaget till partiprogram IV 

Till programkommissionen Förslaget till partiprogram V
Till socialdemokraternas partikongress

DN 

DN Ledare 

DN Debatt 

SvD Brännpunkt  

SvD Ledare 

SvD Ledare 

AB 

AB Ledare

Expressen 

Expressen Ledare 

Sänkta löner

Den som föreslår lägre lön för andra bör föregå med gott exempel och först sänka sin egen lön.

DN

SR

Svenskt Näringsliv

SvD

De politiskt ointresserade avgör valet

Demoskops väljarbarometer för januari visar att avståndet mellan blocken ökar ytterligare och att det nu skiljer 9,4 procentenheter (51,2 procent mot 41,8 procent).
Enligt mätningen får Socialdemokraterna (37,1 procent) och Moderaterna (27,4). De ökar med 2,3 procentenheter respektive 2,1 procentenheter. Miljöpartiet (10,3 procent) fortsätter stärka sin position - framåt 0,6 procentenheter - som det tredje största partiet och når nu för första gången någonsin över 10-procentsnivån i Demoskops mätningar.
Folkpartiet (7,4 procent) tappar 1,5 procentenheter, och såväl Vänsterpartiet (3,8 procent) som Centerpartiet (3,1 procent) och Kristdemokraterna (3,9 procent) når nu inte fyraprocentsspärren. De tappar 2,1, 2,5 respektive 0,6 procentenheter.
För Centerpartiets är det den lägsta nivån någonsin i Demoskops mätningar.
Sverigedemokraterna (5 procent) når nu sin högsta nivå i Demoskops mätningar.
Enligt Demoskop har Sverigedemokraterna börjat få en stabil väljarbas även bland äldre och vinner nu över ströanhängare från i stort sett samtliga partier, inklusive Vänsterpartiet.
De osäkra utgjorde 10,6 procent.

I april 2009 hade Demoskop följande siffror:
(s) 30,9, (v) 6,8, (Mp) 7,5, (m) 35,5, (fp) 7,3, (kd) 3,8, (c) 3,4, (sd) 4,2, (övriga) 0,6. Vänstern fick då 45,2 och Alliansen 50,0. 14,2 procent var osäkra.
I mars samma år fick Vänsterblocket 52,7 och Alliansen 44,5.

Om siffrorna skulle vara verkliga valresultat skulle således väljarna ha bytt regering flera gånger under samma år.
Det tyder på en mycket ambivalent, för att inte säga nyckfull, väljarkår och att det kan vara de 10-15 procenten osäkra, d.v.s. de som inte är politiskt medvetna, som avgör valresultatet.
Klart är att blockpolitiken ger denna grupp större genomslag och att det är dem som de bägge blocken försöker påverka med sin propaganda.

Det finns skäl att fundera över om det inte är ett demokratiskt problem att det är de politiskt ointresserade som faktiskt avgör valresultatet. Och är det inte de som lättast låter sig påverkas av ickepolitiska faktorer, mediernas rapportering och av tillfälliga skandalrapporter?
DN
SvD
Expressen
Aftonbladet
Expressens ledare
P. J. Anders Linders blogg

Centern överger landsbygden

Att det skulle bli centerpartistiska statsråd som skulle stoppa bredbandutbyggnaden på landsbygden kunde man inte tro före valet. Men så blev det. Åsa Torstensson har visat noll intresse för att stödja en fiberutbyggnad på landet.
Vad det beror på kan man undra.
En förklaring kan vara att partiet övergivit landsbygdens intressen för Stureplancentralistiska. Maud Olofsson har ju lyckats vrida partiets linje ordentligt åt höger och format de nya Mauderaterna.
En annan förklaring kan vara att Åsa Torstensson i regeringen inte kan, eller vill, hävda sig gentemot finansministern och därför släppt landsortens krav på riktigt bredband.
I dag samlas Lantbrukarnas Riksförbund, LRF, till stämma.
Förbundsordförande Lars-Göran Pettersson har skrivit en debattartikel i Svenska Dagbladet där han går igenom regeringens vallöften och hur de infriats.
Han konstaterar att regeringen, drygt ett år före nästa val, inte infriat hälften av löftena.
Min egen käpphäst, bredband på landsbygden, finns med bland de löften som återstår att uppfylla.
Så här skriver LRF-ordföranden om detta:
”Bygg ut bredbandsnätet på landsbygden. Fortfarande saknar omkring 75 procent av landsbygden bredband. Det behövs en nationell bredbandsvision från Sveriges regering. Ta hem de medel som finns avsatta i EU:s budget.”

Regeringen skapar utanförskap

I en utredning som blev klar i våras, "Bredband till hela landet SOU 2008:40", presenterade Åke Hedén, centerpartistiskt kommunalråd i Enköping, ett förslag till ett ny statlig storsatsning på utbyggnad av fiberbredband. Utredningen som var beställd av infrastrukturminister Åsa Torstensson, föreslog investeringar för omkring sju miljarder kronor, varav drygt tre miljarder från staten, mellan åren 2009 och 2013.
Under sommaren ställde sig näringsdepartementet ¬– som leds av centerpartisterna Maud Olofsson och Åsa Torstensson ¬– bakom utredningens förslag och ville få in de tre miljarderna redan i årets budgetproposition.
Men när nu alliansens budgetproposition kommer, visade det sig att det inte ens bidde en vanttumme.
”Arbetet för att åstadkomma tillgängliga elektroniska kommunikationsnät, både trådlösa och trådbundna, ska i första hand ske i marknadens regi och det är därför viktigt att statens insatser inte hämmar marknadens investeringsvilja. Detta är inriktningen i regeringens fortsatta beredning av de båda utredningarna”, står det i budgetpropositionen.
Därmed lämnas en stor del av befolkningen på den svenska landsbygden i IT-utanförskap.

”Marknaden” har ju hittills visat sig ointresserad till bredbandsutbyggnad på landsorten.
Det är just därför det behövs statliga stöd. Det har helt enkelt inte varit lönsamt för kommersiella företag att dra rör och kabel långa sträckor genom oländig terräng.
Här i Sörmland fick ”marknaden”, i form av företaget SB Broadband, till uppgift att klara av utbyggnaden för oss på landsbygden. Trots att staten och kommunerna satsade 50 procent av kostnaderna lyckades inte företaget fixa trådlöst ”bredband” till en enda sörmlänning. Företaget gick i konkurs efter att ha bränt 26 miljoner kronor i skattepengar.
Frågan är om förutsättningarna för rena marknadslösningar nu blivit bättre utan statligt stöd.
Bara i de fall där befolkningen själva stått för en stor del av arbetet och där de själva satsat pengar tillsammans med kommunen har företagen ställt upp. Exempel finns bl.a. i Eskilstuna kommun där kommunen har bidragit med pengar till lokala initiativ.
Det är liknande lokala samverkanprojekt som behöver stöden.

Utredaren skrev också:
”Stödet ska gå till bygga anslutningspunkter i eftersatta områden som byar och socknar kan ansluta sig till. Kravet på överföringshastigheter i det nya näten är låga 2 Mbit i båda riktningarna, men det ska finnas uppgraderingsmöjligheter.”
Det är viktigt. 2 Mbit/s är i lägsta laget.
Men om den gränsen hade funnits då Regionförbundet i Sörmland och Sörmlands kommuner handlade upp bredbandsutbyggnaden på ”marknaden” skulle SB Broadband inte ha fått uppdraget att sätta sprätt på statens och kommunernas pengar.
Nu menar regeringen alltså att landsorten ska få trådlösa ”bredband”. Det betyder i praktiken att ingen som ansluter sig till nätet får någon garanterad uppkopplingshastighet och ytterst få kan nå upp till 2 Mbit/s.
Företag som säljer mobilt ”bredband” lovar i sin marknadsföring att kunden ska kunna: ”surfa i hastigheter upp till 7,2 Mbit/s” .
Någon nedre gräns anges inte. Och inte heller någon garanterad gräns.
Men den genomsnittliga surfhastigheten för mobila bredbandsabonnemang med den teoretiska maxhastigheten 7,2 Mbit/s är endast 1,6 Mbit/s. Det framgår av statistik som Stiftelsen för Internetinfrastruktur offentliggjorde i augusti i år.
Läs mer på
http://www.iis.se/about/press?id=153

Om du har bredband kan du hitta
utredningen "Bredband till hela landet SOU 2008:40" här http://www.sweden.gov.se/content/1/c6/10/33/76/9da654ad.pdf
Budgetpropositionen från Näringslivsdepartementet här
http://www.regeringen.se/content/1/c6/08/81/69/5a379e1c.pdf