Ny blockpolitik

Liksom allt annat i världen förändras kapitalismen.

Dagens ekonomiska, sociala och ideologiska grundstruktur, kapitalismen, skiljer sig från den som rådde ända inpå 1950-talet.

I dag har världsekonomin blivit mer beroende av de globala finans- och kapitalmarknaderna som är mer casinoliknande. Tidigare gällde att industriproduktionen och realkapitalet var den viktigaste grunden för ekonomin. Resurserna satsades i produktion. I dag spelas det på en abstrakt ”värde”pappersmarknad utan kontakt med produktionen.
Kapitalet ägare har anonymiserats och institutionaliserats. Banker, fonder, börser, fondmäklare styr investeringskapitalet till snabba profitvinster i stället för till näringslivet.  Skulder och profitförväntningar räknas som verkliga värden. Spekulationsekonomin är digitaliserad och robotiserad. Marknadsaktörernas kortsiktiga profitförhoppningar på upp- och nedgångar i marknaden avgör hela länders ekonomi. De ekonomiska kriserna drabbar de kapitallösa oftare och hårdare.
Miljöhoten blir allt mer omfattande på grund av överexploatering.  Flyktingarna undan krig och miljöförstörelse blir allt fler.
Kapitalismens ekonomiska-, sociala och kulturella landskap har förändrats.

De politiska ideologierna måste på olika sätt förhålla sig till kapitalismen.  Socialism, liberalism och konservatism förespråkar olika förhållningssätt till den rådande världsordningen.
Det finns inget mittemellan.

Men partistrukturerna hänger inte med i förändringarna. Trots diverse namnbyten finns de kvar i gamla strukturer.
Ännu för trettio år sedan var socialismen för många ett trovärdigt alternativ. Idag, efter statssocialismens definitiva fall i öst, är det ingen som längre tror på denna utopi som alternativ till kapitalismen.
Socialdemokratin har inte längre en socialistisk idégrund utan är klart socialliberalt. I själva verket är S det största socialliberala partiet i Sverige.

Sedan liberalismen därmed förlorat sin huvudmotståndare har den ideologiskt alltmer börjat delas i två läger: å ena sidan den gamla s.k. nyliberalismen (dogmatisk liberalism) och å andra sidan socialliberalism. Ändå uppträder forna Folkpartiet som ”Liberalerna”.
Socialliberaler i de ”liberala” partierna borde gå över till S medan de kvarvarande dogmatiska liberalerna borde samla sig i ett eget högerliberalt parti.
Konservatismen har radikaliserats i nationalism som samarbetar med diverse populistpartier.

Partiernas förhållande till kapitalismen borde således renodlas till tre tydliga block:
1. Ett socialliberalt frihetligt, demokratiskt block som t.ex. kan acceptera politisk styrning och påverkan av marknaden. För social välfärd och jämlikhet. Företrädare finns i alla dagens partier.
2. Ett högerliberalt som inte accepterar politisk inblandning i marknaden. Ingen politisk inblandning i näringslivet, begränsning av fackföreningar, politiska organ och mer makt till enskilda. Företrädare finns i alla dagens partier.
3. Ett konservativt som betonar nationen, kyrkan och traditionen. Mest hos Sverigedemokrater, Kristdemokrater och Moderater.

En sådan renodling skulle göra det lättare för väljarna att orientera sig i politiken och göra regeringsbildningen lättare.

Varför är Liberalerna så små när liberalismen är så framgångsrik?

TV4
Göran Persson i AB 

Valresultatets paradoxer III – regeringen efter Extravalet

Under rubriken ”Majoritetsregering med S och M är bästa alternativet” i dagens DN argumenterar förre FP-ledaren Bengt Westerberg för en regeringssamverkan mellan socialdemokrater och moderater.

Han anser att en regering med S+C+FP är orealistisk. Upplösta block skulle skapa både möjlighet att regera och en skarpare ­ideologisk debatt, skriver han.

Jag anser att Bengt Westerberg har rätt.
Att öppna för ett samarbete med Moderaterna för att få en stabil regering kommer visserligen att bädda för många motsättningar i regeringen men ingen annan konstellation skulle kunna ge den relativa stabilitet som krävs och som är möjlig att uppnå.

Sådana konstellationer med S+M  har skapats på kommunal nivå bl.a. i Eskilstuna och Katrineholm bägge tidigare starka socialdemokratiska fästen.
Tiderna förändras. S är inte längre ett 40-procentparti och Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt, socialkonservativt borgerligt parti med ett starkt stöd bland väljarna. Detta är två skäl för S att tänka om.
Dessutom är det länge sedan socialdemokratin var ett socialistiskt parti. Dagens vänster och socialdemokratin är socialliberal.
Ideologiskt står det svenska valet mellan nyliberalism och socialliberalism. Socialism är inget realistiskt alternativ.
Centern med Annie Lööf och folkpartiet med Jan Björklund har låst sig i en nyliberal kramp som de inte tycks komma ur. I varje fall inte till i mars när extravalet ska genomföras.
Moderaterna med sin vandring mot mitten rymmer numera också flera ideologiska strömningar både nyliberala och socialliberala. 

En S+M-regering skulle kunna leda landet i frågor som inte är ideologiskt skiljande, och de frågorna är många, och dessutom kunna kompromissa i de skiljande frågorna.

Alla andra regeringsalternativ skulle bara leda till fortsatt kaos.

Många politiska kommentatorer har ju också ojat sig över att skillnaden mellan M och S varit närmast obefintlig. Om de haft rätt finns det ingen anledning att avvisa en regering med de bägge partierna, nu då situationen och Sverige verkligen behöver ett stabilt styre.

Jag röstar inte på socialdemokraterna utan på arbetarrörelsen. Men på röstsedeln står det Socialdemokraterna.

 

I dagens SvD Brännpunkt är folkpartisten Christer Nylanderbekymrad för den svenska modellen under rubriken  ”LO:s agerande hotar den svenska modellen”.

 

Det är likadant varje valår. Argumentet ingår som standardverktyg i den borgerliga valagitationen och har så gjort i minst sjuttio år. 

Man kan lätt avfärda det borgerliga argumentet med att den svenska fackföreningsrörelsen och socialdemokratin är två grenar på samma träd. Det var en gång de fackliga organisationerna som grundade partiet för att få politiskt genomslag för sina intressen. Arbetarrörelsen är sedan dess en enhet, en rörelse. Det är den historiska förklaringen. 

Ett lika historiskt faktum är att Moderaterna, det forna Högerpartiet, är starkt knutet till Svenskt Näringsliv, den forna Svenska Arbetsgivareföreningen.

Det är alltså inget konstigt i det. Politiken formar sig efter klassintressena.

Beträffande ”den svenska modellen” så är även den ett resultat av kampen mellan dessa klassintressen.  Just genom sin styrka med en tvåhövdad arbetarrörelse, med dess demokratiska pragmatism har denna modell kunnat växa fram. Den svenska modellen är resultatet av facklig-politisk samverkan och den demokratiska och fredliga kampen mellan klassintressena.

I länder utan denna starka arbetarrörelse existerar inte den svenska modellen. En splittrad arbetarrörelse skulle bara gynna kapitalintressena, som till exempel i USA. Och i länder där demokratin saknas, som i Ryssland och Kina, finns den inte heller.

Att fackföreningsrörelsen stöder socialdemokraterna är inte bara naturligt utan också en demokratisk nödvändighet och en garanti för den svenska modellen.

Så Christer Nylander kan sluta bekymra sig. 

DN

GP
SvD

Har partistyrelsen ansvar för valrörelsen?

Den socialdemokratiska partistyrelsen förklarar sig ha fortsatt förtroende för partiledaren och tillsätter en kriskommission som ska gå till botten med orsakerna till att partiet har gjort sitt sämsta val sedan 1914.
Men ursäkta en yngling, vilket ansvar har partistyrelsen för den hittills förda politiken och för valrörelsen?
Vore det inte klädsamt av styrelsen att svara på om den anser att valutgången inte har med den förda politiken att göra eller att styrelsen inte har haft ansvar för den förda politiken.
Det är nog rätt viktigt att ge medlemmarna och kriskommissionen ett besked om det.

Aftonbladet
NorrbottenKuriren
Expressen

Valets säkra förlorare

Vinner alliansen eller de röd-gröna årets val?
En sak är säker; efter årets val är det väljarna som förlorat.
Denna valrörelse har nämligen, mer än något tidigare, dolt de verkliga ekonomiska och politiska problemen för att i stället presentera valfrågorna som en dokusåpa, anpassad till mediernas dramaturgiska krav.
Ska vi falla för Fredrik Reinfeldts troskyldiga sammetsögon i TV-rutan eller för Mona Sahlins smala blinkande eyelines? Fredriks landsfaderliga framtoning eller Monas förvuxna söderböna?
De täta opinionsundersökningarna har utgjort det hetsande kompet i den stegrande mediekakofonin.
Innehållsmässigt har det handlat om vem som räknar mest rätt i arbetslöshetsstatistiken, vem som lovar mest pengar till pensionärer och andra valstrategiskt viktiga väljargrupper.
Visserligen har skattesänkning stått mot ”ökade välfärdsresurser”. Men moderaterna har lyckats trolla bort arbetslivsfrågorna för en tämligen diffus ”arbetslinje” och skrämt socialdemokratin att bara ängsligt mumla i skägget om sånt gammalt tjafs som ”solidaritet” och ”jämlikhet”.
Bortsett från en lam debatt beträffande svenska soldater i Afghanistan verkar omvärlden inte existera i valrörelsen.
Därför är det befrianden att, i elfte timmen, läsa ekonomijournalisten Andreas Cervenkas kunniga artikel i dagens E24.
”Faktum är att även Sverige med nuvarande kurs går mot en framtida statsfinansiell kris. Som av en händelse handlar det om våra pensionärer.
De kommer som bekant att bli allt fler och allt äldre. Mellan åren 2020 och 2035 kommer till exempel gruppen svenskar över 85 år att växa med 67 procent till en bra bit över 400 000, enligt Statistiska centralbyrån.
Det är en grupp som kräver mycket vård, och som lär efterfråga en betydligt högre standard än dagens pensionärer. Det gör att kostnaderna skjuter i höjden.” skriver han bl.a.
Läs hela hans artikel här.

Smart drag av alliansen

I veckan sa Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann att partiet är berett att lagstifta om kvotering i företagsstyrelser om inte näringslivet fördubblar antalet kvinnliga styrelseledamöter till 2014.
”Schlingmann gör en Margareta Winberg” säger Centerpartiet och tar starkt avstånd från idén för att kvotering strider mot liberala principer.

Det kan se ut som om frågan splittrar alliansen. Men vill man vara en smula konspiratorisk kan utspelet tolkas som väl genomtänkt och arrangerat i samförstånd mellan allianspartierna.
Strategin skulle kunna se ut ungefär så här:
Med sitt förslag attraherar moderaterna, det nya arbetarpartiet, de väljare som vill införa kvotering i näringslivet. Många av dessa är presumtiva alliansväljare, som tvekar mellan blocken.
Alliansens framgång är avhängigt att alla de fyra partierna klarar 4-procentspärren.
Centern är därvid en av de svaga länkarna. Partiet behöver hjälp med att komma över spärren och får därför agera arg opponent mot moderatförslaget. På så sätt kan Centern få röster från de borgerliga väljare som stöts bort av moderaternas förslag. Rösterna blir därmed kvar inom alliansfamiljen.
Efter valet tar moderaterna tillbaka sitt förslag eller glömmer bort det.
Smart.
Södermanlands Nyheter
E24
SvD
Expressen
SvD

De politiskt ointresserade avgör valet

Demoskops väljarbarometer för januari visar att avståndet mellan blocken ökar ytterligare och att det nu skiljer 9,4 procentenheter (51,2 procent mot 41,8 procent).
Enligt mätningen får Socialdemokraterna (37,1 procent) och Moderaterna (27,4). De ökar med 2,3 procentenheter respektive 2,1 procentenheter. Miljöpartiet (10,3 procent) fortsätter stärka sin position - framåt 0,6 procentenheter - som det tredje största partiet och når nu för första gången någonsin över 10-procentsnivån i Demoskops mätningar.
Folkpartiet (7,4 procent) tappar 1,5 procentenheter, och såväl Vänsterpartiet (3,8 procent) som Centerpartiet (3,1 procent) och Kristdemokraterna (3,9 procent) når nu inte fyraprocentsspärren. De tappar 2,1, 2,5 respektive 0,6 procentenheter.
För Centerpartiets är det den lägsta nivån någonsin i Demoskops mätningar.
Sverigedemokraterna (5 procent) når nu sin högsta nivå i Demoskops mätningar.
Enligt Demoskop har Sverigedemokraterna börjat få en stabil väljarbas även bland äldre och vinner nu över ströanhängare från i stort sett samtliga partier, inklusive Vänsterpartiet.
De osäkra utgjorde 10,6 procent.

I april 2009 hade Demoskop följande siffror:
(s) 30,9, (v) 6,8, (Mp) 7,5, (m) 35,5, (fp) 7,3, (kd) 3,8, (c) 3,4, (sd) 4,2, (övriga) 0,6. Vänstern fick då 45,2 och Alliansen 50,0. 14,2 procent var osäkra.
I mars samma år fick Vänsterblocket 52,7 och Alliansen 44,5.

Om siffrorna skulle vara verkliga valresultat skulle således väljarna ha bytt regering flera gånger under samma år.
Det tyder på en mycket ambivalent, för att inte säga nyckfull, väljarkår och att det kan vara de 10-15 procenten osäkra, d.v.s. de som inte är politiskt medvetna, som avgör valresultatet.
Klart är att blockpolitiken ger denna grupp större genomslag och att det är dem som de bägge blocken försöker påverka med sin propaganda.

Det finns skäl att fundera över om det inte är ett demokratiskt problem att det är de politiskt ointresserade som faktiskt avgör valresultatet. Och är det inte de som lättast låter sig påverkas av ickepolitiska faktorer, mediernas rapportering och av tillfälliga skandalrapporter?
DN
SvD
Expressen
Aftonbladet
Expressens ledare
P. J. Anders Linders blogg

Varför är partiets valstrateger efterblivna?

Arbetslinjen blev poppis i valstrategin först sedan Moderaterna hade vunnit riksdagsvalet på den och en s.k. EU-kritiker placeras som förstanamn på EU-valslistan sedan EU-kritiken klingat av. I förra EU-valet hade det varit smart. I årets val var det dumt eftersom V driver den EU-negativa linjen.

Nu är det också mycket fokus på Mona Sahlin och partiloggan i valpropagandan.
Men det är inte så stor vits med det när logotyperna inte står för ett innehåll som väljarna kan identifiera dem med.
Partiet måste fylla namn och logotype med innehåll och skapa en positiv bild av partiet.
Ett politiskt framåtsyftande innehåll. ”Återtåg” och ”återställare” är usla kampanjbilder i det syftet.
Konstigt att detta ska vara en så hopplös uppgift i ett parti med så många dugliga medlemmar.

Politikerbloggen

Sverige – från Danderyd till Pajala

Sverige är förvisso ett avlångt land, även i statistiken.

I kommunen Danderyd, utanför Stockholm, bor 30568 människor. I det norrbottniska Pajala bor bara 6626 och de blir allt färre.
De i Danderyd har en nettoinkomst, d.v.s. inkomst efter skatt, på 408792 kr/år och person. Pajalaborna ska klara sig på 36 procent av denna inkomst, närmare bestämt 142057 kr/år.
Förmögenheten i Danderyd var 50830 kronor per invånare och i Pajala mindre än 3 procent av detta, eller 1450 kronor.
Den kommunala skattesatsen är å andra sidan 29,73 Danderyd men 31,90 i Pajala.

I Danderyd tar sig 70 procent av gymnasiets elever vidare till högskola, i Pajala 25 procent.
Andelen högutbildade, med minst treårig eftergymnasial utbildning, är i Danderyd 51 procent och i Pajala 11. Riksgenomsnittet ligger på 21 procent.

Även när det gäller att bidra till växthuseffekten är Danderyd värst, närmare bestämt värst i landet. Danderyd förorenar nämligen mest i hela landet när det gäller hur mycket koldioxid bilarna släpper ut och hur mycket soppa bilarna drar per mil.
Siffrorna för Danderyd är 211,0 respektive 0,870. Pajala kommer här bara på 212:e plats i hela landet med 182,0 och 0,745.

Varje danderydsbo tjänar 20 000 kronor på den slopade fastighetsskatten medan pajalaborna får en skattelättnad på mindre än 2000 kronor.

Skillnaderna avspeglar sig i riksdagsvalet.

I valet 2006 fick moderaterna 59.7 procent av rösterna och folkpartiet 10,6 i Danderyd medan socialdemokraterna fick 7,8 och vänsterpartiet 1,2.
I Pajala röstade 10,0 procent av befolkningen på moderaterna och 2,2 på folkpartiet medan 45,9 procent röstade på sossarna och 22,8 på Vänsterpartiet.

Källor: SCB, Privata Affärer, Skolverket, Naturvårdsverket.

Hur kommenterar du dessa fakta?
1. Skillnaderna måste finnas och är nödvändiga för tillväxten
2. Skillnaderna går inte att undvika, sånt är livet
3. Skillnaderna är beklagliga men tyvärr oundvikliga
4. Skillnaderna är onödiga, men pajalaborna får väl rycka upp sig
5. Skillnaderna är för djävliga något måste göras
6. Utjämningsskatt!
7. Revolution!