onsdag 28 november 2018

Låsningarna i rikspolitiken


Väljarna har alltid rätt. Valresultatet kan aldrig vara fel.
Däremot kan valresultatet orsaka ett knivigt parlamentariskt läge som t.ex. nu i valet 2018.
Resultatet blev att inget parti kan bilda majoritet i riksdagen och inga partier kan få majoritet i ideologiska frågor.
Alliansens fyra partier (De borgerliga) kan inte få majoritet i riksdagen och inte heller de rödgröna (Vänstern). Bägge blocken behöver få stöd av SD (Konservativt) för att kunna få igenom sin politik.
Det är det som är låsningen.
De konservativa SD är vågmästare och kan bestämma politiken.

En orsak till den uppkomna situationen kan vara att valet är proportionellt vilket avgör riksdagens mandatsammansättning medan riksdagen sedan ska fatta majoritetsbeslut.

Riksdagen kan alltså få en mandatfördelning som i senaste valet:
Moderaterna 70, Centerpartiet 31, Liberalerna 20, Kristdemokraterna 22 = 143 (Alliansen)
Socialdemokraterna 100, Vänsterpartiet 28, Miljöpartiet de gröna 16 = 144 (De rödgröna)
Sverigedemokraterna 62

De olika 349 mandaten med varsin röst måste alltså ge ett förslag sammanlagt 175 röster för att förslaget ska vinna en omröstning i riksdagen.
Fler partier måste således gå samman och rösta på ett förslag för att förslaget ska gå igenom.

Socialdemokraterna är det största socialliberala partiet. Centerpartiet det största nyliberala.
Sverigedemokraterna det största konservativa.
Rakt igenom samtliga partier går socialliberala, nyliberala och konservativa åsiktsströmmar.

Vad som nu sker, då Annie Lööf erbjuder Löfven att leda en regering med nyliberal politik, är alltså ett led i kampen mellan nyliberaler och socialliberaler för att hindra de konservativa att få makt.
Lööfs krav på att Löfven ska gå med på bl.a. försvaga arbetsrätten, införa marknadshyror och sänkta marginalskatterna utgår från typiska nyliberala åsikter.
Vad hon säger till Löfven är alltså: jag kan stödja dig som statsminister om du lovar att föra en nyliberal politik.

AB 
SvT