lördag 28 december 2013

Tiggare, horor och papperslösa, organisera er!




 Han är rolig, han professorn.
När han inte gillar utformningen av sexköpslagen så gör han en retorisk krumelur med ett förslag om att förbjuda folk att ge pengar till tiggare. 

”En möjlighet som inte prövats men som vore värd att diskuteras vore att införa ett förbud inte mot gatutiggeri men mot att ge pengar till den som tigger på gator och torg. Här finns vad jag kan se en klar parallell till förbudet mot köp av sexuella tjänster där vi valt att inte bestraffa de som säljer sexuella tjänster utan bara de som betalar för detta. Skälet är att man har bestämt att den som köper sexuella tjänster för sin egen behovs-tillfredsställelse utnyttjar en annan människas utsatta sociala situation och därmed förnedrar de prostituerade. Vidare har man ansett att prostitution leder till många former av sociala problem och ofta till utslagning av den prostituerade samt att denna verksamhet vidmakthåller en ojämlik maktordning. På samma sätt kan man se på den som ger allmosor till gatutiggare, det vill säga som en person som bidrar till en annan människas sociala underordning och förnedring för att tillfredsställa något slags behov av att känna sig rättfärdig. Förbudet mot tillfälliga köp av sexuella tjänster motiveras också av att prostitution ofta är en grogrund för organiserad brottslighet och människohandel, vilket är problem som också ofta nämns i samband med det ökande gatutiggeriet.” skriver professor Bo Rothstein i en debattartikel i dagens DN.

Med sitt förslag vill professorn, med ett retoriskt grepp, peka på sexköpslagens paradox.
Det finns fler.

Tiggeri och prostitution betraktas i Sverige som smutsiga arbeten, men de är inte förbjudna. Däremot är det, enligt svensk lag, olagligt att köpa sex.
Men vad skiljer t.ex. papperslösas situation på arbetsmarknaden från tiggarens och horans?  

De papperslösa är olagliga eftersom de saknar tillstånd att vistas i Sverige. Och från och med den 1 augusti i år kan arbetsgivare (d.v.s. arbetsköpare) som anställer papperslösa straffas för detta. 

Fullt lagligt är det emellertid att sälja och köpa arbetskraft. Bägge delarna betraktas t.o.m. som högst hedervärda.
Arbetsköpare (kallad arbetsgivare) utnyttjar löntagarens situation eftersom alternativet för den senare är att bli arbetslös och därmed utan inkomst.  Den enskilde arbetsköparen (arbetsgivaren) skulle därför, så länge det finns överskott på löntagare, kunna diktera villkoren i ett avtal mellan honom och löntagaren.
Så skedde också i industrialismens barndom. 

Men i Sverige har vi numera en över hundraårig demokratisk tradition med organisationsrätt, arbetsmarknadslagar, socialförsäkringar och fackliga organisationer som balanserar arbetsgivarnas makt.
Kollektivavtalen är resultat av denna demokratiska tradition.

Kanske skulle därför tiggare, horor och papperslösa organisera sig i ”fackliga” sammanslutningar för att kräva sin rätt?

När det gäller definitionen av det ena och det andra kan man kanske tänka på vad den konservative franske författaren till ”Arbetarklassens historia” , A. Granier de Cassagnac skrev 1838:
”Vi ser att proletariatet innefattar 1. arbetare, 2. tiggare, 3. tjuvar och 4. de allmänna kvinnorna.
En arbetare är en proletär som arbetar och förtjänar en dagspenning, varav han lever.
En tiggare är en proletär som inte vill eller inte kan arbeta och som tigger för att kunna leva.
En tjuv är en proletär som varken vill tigga eller arbeta och som stjäl för att kunna leva.
En allmän kvinna är en proletär som varken vill arbeta, tigga eller stjäla och som bjuder ut sin kropp för att kunna leva.”


 

fredag 27 december 2013

Bör censuren återinföras?



Sverige borde ha ett oberoende organ som objektivt granskar tidningarnas ledarsidor och debattartiklar för att opartiskt bedöma deras riktighet och samhällsekonomiska effekter. Ingen text borde kunna tryckas utan att först genomgå denna granskning. Ett sådant organ skulle kunna kallas ”Censuren”.
 
Förslaget är inte allvarligt menat men det är nästan vad SACOs samhällspolitiske chef, Robert Boije, föreslår i dagens DN. Om han nu menar allvar.
 
Skillnaden är att Boije föreslår en myndighet som granskar partiernas valprogram och att han inte kallar den nya myndigheten för ”Censuren”.
Boije avslutar sin artikel: ”Den granskande institutionen bör inte komma med egna reformförslag utan enbart ha i uppdrag att konsekvensberäkna större reformförslag och politiska program samt att offentligt redovisa resultaten. I instruktionen bör det framgå att den som har till uppgift att bedöma effekterna av reformförslag på bland annat de offentliga finanserna, tillväxt, sysselsättning och inkomstfördelning och att de modeller och metoder som används så långt möjligt ska vara förankrade i den senaste forskningen. En oberoende granskande institution med ett sådant uppdrag skulle bidra till att ge medborgarna väsentligt bättre information om de samhällsekonomiska konsekvenserna av olika reformförslag. Det skulle i förlängningen också bidra till en bättre samhällsekonomisk utveckling och en stärkt demokrati i Sverige.”
Jag tror att tankevurpan uppstår genom att Boije utgår från att det existerar en politik utan ”särintressen”.
Men vad är politik om inte uttryck för olika intressen?

I en demokrati ska politiken vara uttryck för olika samhällsintressen och att dessa olika intressen, genom demokratiska institutioner, regler, traditioner och sedvänjor, jämkas samman till något så när allmänt acceptabla kompromisser.
 
Idealstaten är och förblir en utopi.

onsdag 18 december 2013

Skattesänkarfundamentalister bygger på förlegade idéer



En bärande idé hos liberaldogmatiker och skattesänkarfundamentalister är att politiker alltid slösar med skattemedlen eftersom skattepengarna inte är politikernas egendom.
 
Idén härrör från Adam Smith som var samtida med Gustav III och som naturligtvis utgick från den tidens odemokratiska samhällsförhållanden.
Fast i dag ser vi att även riskkapitalister, banker, fondförvaltare m.fl. handhar och slösar andras pengar. 

I dagensSvD-ledare diskuterar Per Gudmundson Martin Borgs bok ”365 sätt att slösa med dina skattepengar” (Hydra förlag). Borg har sin bakgrund i Skattebetalarnas förening.

Gudmundson avslutar sin betraktelse med följande: ”För en utomstående betraktare ter det sig som om slöseriet är oberoende av vilka politiker som styr. Den logiska lösningen blir då rimligen att rösta på dem som på lång sikt vill sänka skatten. På så sätt minimeras i alla fall beloppen som kan slösas bort.”
Kanske försöker Gudmundson vara rolig men man vet aldrig.

Klart att man, teoretiskt, helt skulle kunna avskaffa skatter så är risken för skatteslöseri blev helt eliminerad.
Men ett skattefritt samhälle skulle snabbt gå under, det begriper antagligen även Gudmundson.

Skatter är till för att täcka sådana medborgarbehov och verksamheter som inte är ekonomiskt lönsamma på marknaden. Samhällsbevarande resurser, resursöverflyttning till ekonomiskt, socialt och kulturellt svaga och eftersatta, försäkringar för dem som råkar ut för olycka och sjukdom, välfärd, investeringar för forskning, och utveckling, bistånd m.m.

Jag är den siste att förorda slöseri med skattemedel eller generella skattehöjningar. Politiker ska vara jäkligt medvetna om att skattemedlen är medborgarnas pengar.

Det viktiga är att skatteutgifterna styrs efter demokratiska principer och att medborgarna har möjlighet att påverka skattepolitiken.
För övrigt sker det stora skatteslöseriet på inkomstsidan där skatteflykten och skattefusket drar undan enorma skatteresurser.


måndag 16 december 2013

Bankerna fortsätter att råna sina kunder




Det avslöjar ekonomijournalisten Joel Dahlberg i SvD Näringsliv i några artiklar om hur Swedbanks fondbolag Robur har förvaltat två av sina största fonder Allemansfond och Kapitalinvest. Nu har organisationen Aktieägarna reagerat och stämmer Swedbank Robur.


Men så kallade dolda indexfonder finns hos flera fondförvaltare, och utslaget i processen kan därmed få betydelse för flera miljoner svenska fondsparare.

Det handlar om att fondförvaltarna tar ut höga avgifter för en aktiv förvaltning när de i själva verket bara följer index. Med andra ord, de tar bra betalt för något som de inte gör.

Eller för att citera Andreas Cervenka  som i en vidstående artikel i dagens SvD beskriver det hela som att det är

” Ungefär som att sälja en påse bajs för tiotusen kronor med hänvisning till en ”ambition” om att den ska innehålla gotländsk tryffel.”
---
Cervenka ger ett exempel:
”Föreställ er Agda 87 år, som efter ett långt och slitsamt yrkesliv fått ihop 100 000 kronor. Eftersom hon tror människor om gott lyder hon intet ont anande sitt Swedbankkontors uppmaning om att investera i Roburs Allemansfond. Bara på det överpris hon betalar för denna svindlarprodukt har hon tio år senare förlorat 10 000 kronor. Inte mycket för en fonddirektör förstås, men en pensionär kan säkert komma på bättre saker att göra för pengarna än att bidra till Roburchefernas bonus.
Men det är inte bara Swedbanks ledning som, om de har minsta spårämne av skam kvar i kroppen, borde rodna när de ser sig själva i spegeln. Flera andra fondjättar har sysslat med samma bedrägeri.”


Ingen ansvarig tycks reagera på detta bankrån som inte är någon ny företeelse utan har pågått länge. Se t.ex. min Blogg från dec. 2010 



måndag 9 december 2013

Är välfärden möjlig?



Grunden för all ekonomisk utveckling är människors arbete. Utan arbete ingen tillväxt, ingen välfärd, ingen kapitalbildning och ingen mänsklig utveckling alls. Detta var både Adam Smith och Karl Marx överens om.
Även den svenska regeringen, näringslivet, flertalet partier och fackföreningsrörelsen tycks omfatta den ståndpunkten. I varje fall talar de alla samma språk om tillväxt.

Det mesta av vårt arbete ökar samhällsvärden: Produktion av varor och tjänster, utveckling och organisation av nyttigheter, uppfinningar och utveckling av verktyg, maskiner, byggnader, fartyg, kommunikationsnät o.s.v. Försörjning, transport och förmedling av nyttigheter. Byte och handel med dessa. Effektivisering och förbättring av det som produceras och säljs.
Produktion, hushållning och vård av naturresurser. Planering, samordning och organisation av produktion, transport och handel. Vård, och rehabilitering av människor. Vård och reparation av nyttigheter och resurser. Utbildning och utveckling av människor. Arbete för att upprätthålla institutioner, organisationer, samhällsfunktioner. Försvar av mänskliga och materiella värden. Uppfinningar, upptäckter och innovationer. Verksamheter som samlar, utvecklar och investerar resurser i produktion och arbete. Forskning och utvecklingsarbete.

Allt detta arbete skapar sådant som människor behöver för att kunna leva och leva väl. En stor del av de producerade värdena konsumeras (vi måste ju äta, klä oss, bo o.s.v.) men en del blir också över som produktionsöverskott som kan användas till t.ex. nyinvesteringar och utveckling av nya verksamheter som ska fylla nya behov och till sparande av resurser som kan användas i framtiden.
Den materiella produktionen är också nödvändig för att tillfredsställa andra viktiga mänskliga behov som konstnärlig och litterär verksamhet, musik, filosofi, forskning, vetenskap och andra immateriella nödvändigheter. De humanistiska verksamheterna och den materiella produktionen är ömsesidigt beroende av varandra.
Men inte ens antikens filosofer skulle ha kunnat filosofera utan de livsnödvändigheter som slavarnas arbete producerade.

Man kan fråga sig hur det kommer sig att västerlandets välfärdssystem i dag sakta men säkert vittrar ner, att pensionsbesparingarna urholkas, att tryggheten försvinner utan att politikerna tycks kunna stoppa den negativa utvecklingen.
Finns det en eller flera orsaker den ekonomiska urholkningen som politikerna inte rår på?
Vilka möjligheter har politikerna att påverka utvecklingen i den ena eller andra riktningen?
Beror den vittrande välfärden på nyliberal politik eller är den nyliberala politiken bara en anpassning till en djupare liggande ekonomisk förändring?

Ett problem som börjat visa sig på många håll i Europa är att det idag är allt färre medborgare som arbetar och försörjer allt fler medborgare som inte arbetar.
Det beror på att
1. Allt fler människor – i förhållande till hela landets arbetande befolkning – blir gamla och går i pension.
2. Allt fler av dem som är i arbetsför ålder, arbetar kortare tid än tidigare. Sjukdom, utbildning, arbetslöshet, lagstadgade ledigheter, förkortad arbetstid, avtalspensioneringar m.m. gör att den totala arbetade års- och livsarbetstiden per medborgare blir kortare än tidigare.
3. Ungdomar går längre tid i skolan än förr och kommer därför senare ut i arbetslivet.
4. Allt fler slås ut från arbetsmarknaden genom förtidspensionering, missbruk m.m.

Eftersom det arbetas mindre i förhållande till hela landets befolkning minskar den totala produktionen av samhällsvärden och värdeskapande resurser.

Visserligen är det så att svenska löntagare hör till de mest produktiva i världen. Det innebär att varje svensk löntagare producerar mer per arbetare än sina kolleger i andra länder.
Men den höga produktiviteten räcker inte längre för försörjningen. De fyra uppräknade faktorerna påverkar allt mer i tillväxthämmande riktning.

Det värsta är att problemen inte slutar med dessa uppräknade faktorer.
En mycket allvarlig orsak är att allt fler som arbetar gör det i sektorer som inte skapar nya samhällsvärden eller några produktiva värden alls. De är sysselsatta, som det heter, men de sysslar med sådant som inte skapar nya värden.
Jag tänker på arbeten som inte är direkt värdeskapande, utan som endast bidrar till att hålla pengar i cirkulation, och som, så att säga, bara flyttar pengar mellan olika fickor.
Det är t.ex. verksamheter som går ut på att roa, underhålla och ge njutning som t.ex. spelföretag, den s.k. upplevelseindustrin, glamourindustrin, drogindustrin m.fl.
En rockgala t.ex. skapar mycket arbete (eller sysselsättning) men inga nya resurser. Publikens pengar går till att försörja dem som jobbar med galan men några nya materiella värden skapas inte.
Kan det vara så att den typen av improduktivt arbete ökar i förhållande till produktivt?
Särskilt nöjes- och underhållningsindustrin utgör en enbart konsumerande verksamhet utan att den samtidigt bidrar till produktionen eller produktionsöverskottet.
Om det vore så att nöjesindustrins exportvinster återsatsades i produktiv verksamhet kan det vara en nyttig verksamhet för importnationen. Men om det sker vet vi inte. Tills vi vet finns det skäl att tro att dessa resurser satsas på ny liknande improduktiv verksamhet.
Visserligen håller t.ex. nöjesindustrin människor sysselsatta, men de skapar inga nya materiella värden eller vårdar de existerande värdena.
Att skapa jobb, eller sysselsättning, är f.ö. inte svårt. Hela den kriminella branschen sysselsätter poliser, advokater, domare, åklagare, försäkringstjänstemän och kriminalvårdare utan att nya värden skapas. Olycksfall och katastrofer av olika slag skapar massor av nya jobb utan att vi för den skull vill ha mer av den sortens jobbskapande. (BNP påverkas dock i positiv riktning)

Man kan också ifrågasätta hur mycket av den finansiella verksamheten som skapar några värden. Mycket av sådant som kallas värdepappershantering inbringar visserligen en massa pengar till hanterana utan att nya värden skapas.
Det finns dessutom verksamheter (arbeten) som bidrar till att förstöra mer värden än de tillför, t.ex. vissa verksamheter som utarmar miljön, flera typer av kriminell verksamhet och det som följder dessa verksamheter. Dessa verksamheter är inte bara improduktiva utan kontraproduktiva. En verksamhet som förstör mer resurser än den skapar kan verka lönsam i dag, men kostnaderna vältras över till kommande generationer.
Frågan är om dessa värdeförtärande verksamheter ökar i förhållande till de värdeskapande verksamheterna.

Men det finns ytterligare en viktig faktor som gräver ur samhällsresurserna. Och den är mer och djupare förbunden med det kapitalistiska ekonomiska systemet.
Kapitalbildningen måste löna sig för kapitalägarna och investerarna genom att löntagare och anställda arbetar och producerar. Annars skapas inga värden och då kan det inte göras några nya värdeskapande investeringar. Löntagarna måste kunna producera mer än vad de konsumerar (konsumtion i form av lön, utbildning, pensioner, försäkringar, arbetskraftskostnader m.m.) och en del av överskottet måste tillfalla kapitalägarna, d.v.s. dem som äger produktionsmedlen. Om det inte sker finns det ingen anledning för kapitalägarna att anställa lönearbetare. Då arbetskraften blir för dyr inom en ekonomisk zon går kapitalägarna till regioner där de totala arbetskraftskostnaderna är så låga att arbetskraften ger ett överskott. Det sker i allt större utsträckning så att nyinvesteringar går till Asien och andra regioner i världen där fattigdomen är mer utbredd. Eller så importeras billig arbetskraft.
Det innebär på mycket lång sikt att priset på arbetskraft på den globala arbetsmarknaden vägs samman och till en början sänks för oss i industriländerna och så småningom höjs i u-länderna. På mycket lång sikt ökar arbetskraftskostnaderna över lag.
Kapitalägarna i industriländerna får därmed ut allt mindre av produktionsöverskottet. Detta måste de kompensera och gör det genom valutaspekulationer och annan icke värdeskapande verksamhet. Investeringarna i värden och i värdeskapande resurser minskar.
Det är den utvecklingen som nu pågår i ekonomin.

Frågan är om det är möjligt att komma till rätta med de ekonomiska och sociala problem som nu tornar upp sig och som raserar den välfärd som tidigare generationer byggt upp.
Den ekonomiska forskningen blundar för dessa sammanhang för att istället syssla med mer eller mindre produktiva teorier och matematiska spetsfundigheter.


Willy Bergström 
ILO
UNDP