Visar inlägg med etikett tärande. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tärande. Visa alla inlägg

måndag 9 december 2013

Är välfärden möjlig?



Grunden för all ekonomisk utveckling är människors arbete. Utan arbete ingen tillväxt, ingen välfärd, ingen kapitalbildning och ingen mänsklig utveckling alls. Detta var både Adam Smith och Karl Marx överens om.
Även den svenska regeringen, näringslivet, flertalet partier och fackföreningsrörelsen tycks omfatta den ståndpunkten. I varje fall talar de alla samma språk om tillväxt.

Det mesta av vårt arbete ökar samhällsvärden: Produktion av varor och tjänster, utveckling och organisation av nyttigheter, uppfinningar och utveckling av verktyg, maskiner, byggnader, fartyg, kommunikationsnät o.s.v. Försörjning, transport och förmedling av nyttigheter. Byte och handel med dessa. Effektivisering och förbättring av det som produceras och säljs.
Produktion, hushållning och vård av naturresurser. Planering, samordning och organisation av produktion, transport och handel. Vård, och rehabilitering av människor. Vård och reparation av nyttigheter och resurser. Utbildning och utveckling av människor. Arbete för att upprätthålla institutioner, organisationer, samhällsfunktioner. Försvar av mänskliga och materiella värden. Uppfinningar, upptäckter och innovationer. Verksamheter som samlar, utvecklar och investerar resurser i produktion och arbete. Forskning och utvecklingsarbete.

Allt detta arbete skapar sådant som människor behöver för att kunna leva och leva väl. En stor del av de producerade värdena konsumeras (vi måste ju äta, klä oss, bo o.s.v.) men en del blir också över som produktionsöverskott som kan användas till t.ex. nyinvesteringar och utveckling av nya verksamheter som ska fylla nya behov och till sparande av resurser som kan användas i framtiden.
Den materiella produktionen är också nödvändig för att tillfredsställa andra viktiga mänskliga behov som konstnärlig och litterär verksamhet, musik, filosofi, forskning, vetenskap och andra immateriella nödvändigheter. De humanistiska verksamheterna och den materiella produktionen är ömsesidigt beroende av varandra.
Men inte ens antikens filosofer skulle ha kunnat filosofera utan de livsnödvändigheter som slavarnas arbete producerade.

Man kan fråga sig hur det kommer sig att västerlandets välfärdssystem i dag sakta men säkert vittrar ner, att pensionsbesparingarna urholkas, att tryggheten försvinner utan att politikerna tycks kunna stoppa den negativa utvecklingen.
Finns det en eller flera orsaker den ekonomiska urholkningen som politikerna inte rår på?
Vilka möjligheter har politikerna att påverka utvecklingen i den ena eller andra riktningen?
Beror den vittrande välfärden på nyliberal politik eller är den nyliberala politiken bara en anpassning till en djupare liggande ekonomisk förändring?

Ett problem som börjat visa sig på många håll i Europa är att det idag är allt färre medborgare som arbetar och försörjer allt fler medborgare som inte arbetar.
Det beror på att
1. Allt fler människor – i förhållande till hela landets arbetande befolkning – blir gamla och går i pension.
2. Allt fler av dem som är i arbetsför ålder, arbetar kortare tid än tidigare. Sjukdom, utbildning, arbetslöshet, lagstadgade ledigheter, förkortad arbetstid, avtalspensioneringar m.m. gör att den totala arbetade års- och livsarbetstiden per medborgare blir kortare än tidigare.
3. Ungdomar går längre tid i skolan än förr och kommer därför senare ut i arbetslivet.
4. Allt fler slås ut från arbetsmarknaden genom förtidspensionering, missbruk m.m.

Eftersom det arbetas mindre i förhållande till hela landets befolkning minskar den totala produktionen av samhällsvärden och värdeskapande resurser.

Visserligen är det så att svenska löntagare hör till de mest produktiva i världen. Det innebär att varje svensk löntagare producerar mer per arbetare än sina kolleger i andra länder.
Men den höga produktiviteten räcker inte längre för försörjningen. De fyra uppräknade faktorerna påverkar allt mer i tillväxthämmande riktning.

Det värsta är att problemen inte slutar med dessa uppräknade faktorer.
En mycket allvarlig orsak är att allt fler som arbetar gör det i sektorer som inte skapar nya samhällsvärden eller några produktiva värden alls. De är sysselsatta, som det heter, men de sysslar med sådant som inte skapar nya värden.
Jag tänker på arbeten som inte är direkt värdeskapande, utan som endast bidrar till att hålla pengar i cirkulation, och som, så att säga, bara flyttar pengar mellan olika fickor.
Det är t.ex. verksamheter som går ut på att roa, underhålla och ge njutning som t.ex. spelföretag, den s.k. upplevelseindustrin, glamourindustrin, drogindustrin m.fl.
En rockgala t.ex. skapar mycket arbete (eller sysselsättning) men inga nya resurser. Publikens pengar går till att försörja dem som jobbar med galan men några nya materiella värden skapas inte.
Kan det vara så att den typen av improduktivt arbete ökar i förhållande till produktivt?
Särskilt nöjes- och underhållningsindustrin utgör en enbart konsumerande verksamhet utan att den samtidigt bidrar till produktionen eller produktionsöverskottet.
Om det vore så att nöjesindustrins exportvinster återsatsades i produktiv verksamhet kan det vara en nyttig verksamhet för importnationen. Men om det sker vet vi inte. Tills vi vet finns det skäl att tro att dessa resurser satsas på ny liknande improduktiv verksamhet.
Visserligen håller t.ex. nöjesindustrin människor sysselsatta, men de skapar inga nya materiella värden eller vårdar de existerande värdena.
Att skapa jobb, eller sysselsättning, är f.ö. inte svårt. Hela den kriminella branschen sysselsätter poliser, advokater, domare, åklagare, försäkringstjänstemän och kriminalvårdare utan att nya värden skapas. Olycksfall och katastrofer av olika slag skapar massor av nya jobb utan att vi för den skull vill ha mer av den sortens jobbskapande. (BNP påverkas dock i positiv riktning)

Man kan också ifrågasätta hur mycket av den finansiella verksamheten som skapar några värden. Mycket av sådant som kallas värdepappershantering inbringar visserligen en massa pengar till hanterana utan att nya värden skapas.
Det finns dessutom verksamheter (arbeten) som bidrar till att förstöra mer värden än de tillför, t.ex. vissa verksamheter som utarmar miljön, flera typer av kriminell verksamhet och det som följder dessa verksamheter. Dessa verksamheter är inte bara improduktiva utan kontraproduktiva. En verksamhet som förstör mer resurser än den skapar kan verka lönsam i dag, men kostnaderna vältras över till kommande generationer.
Frågan är om dessa värdeförtärande verksamheter ökar i förhållande till de värdeskapande verksamheterna.

Men det finns ytterligare en viktig faktor som gräver ur samhällsresurserna. Och den är mer och djupare förbunden med det kapitalistiska ekonomiska systemet.
Kapitalbildningen måste löna sig för kapitalägarna och investerarna genom att löntagare och anställda arbetar och producerar. Annars skapas inga värden och då kan det inte göras några nya värdeskapande investeringar. Löntagarna måste kunna producera mer än vad de konsumerar (konsumtion i form av lön, utbildning, pensioner, försäkringar, arbetskraftskostnader m.m.) och en del av överskottet måste tillfalla kapitalägarna, d.v.s. dem som äger produktionsmedlen. Om det inte sker finns det ingen anledning för kapitalägarna att anställa lönearbetare. Då arbetskraften blir för dyr inom en ekonomisk zon går kapitalägarna till regioner där de totala arbetskraftskostnaderna är så låga att arbetskraften ger ett överskott. Det sker i allt större utsträckning så att nyinvesteringar går till Asien och andra regioner i världen där fattigdomen är mer utbredd. Eller så importeras billig arbetskraft.
Det innebär på mycket lång sikt att priset på arbetskraft på den globala arbetsmarknaden vägs samman och till en början sänks för oss i industriländerna och så småningom höjs i u-länderna. På mycket lång sikt ökar arbetskraftskostnaderna över lag.
Kapitalägarna i industriländerna får därmed ut allt mindre av produktionsöverskottet. Detta måste de kompensera och gör det genom valutaspekulationer och annan icke värdeskapande verksamhet. Investeringarna i värden och i värdeskapande resurser minskar.
Det är den utvecklingen som nu pågår i ekonomin.

Frågan är om det är möjligt att komma till rätta med de ekonomiska och sociala problem som nu tornar upp sig och som raserar den välfärd som tidigare generationer byggt upp.
Den ekonomiska forskningen blundar för dessa sammanhang för att istället syssla med mer eller mindre produktiva teorier och matematiska spetsfundigheter.


Willy Bergström 
ILO
UNDP 



onsdag 20 november 2013

Vad kostar mest - invandring eller skattesmitning?


Jag har en granne, vi är goda vänner, som bestämt hävdar att vi i Sverige skulle ha råd med en god välfärd om vi inte tvingades att betala för en massa invandrare.
På senare tid har jag som motargument – utan att veta varken det ena eller andra - hävdat att svenska skattesmitare kostar oss skattebetalare betydligt mer, och att grannen borde ge sig på skattesmitarna i stället för stackars flyktingar.
Jag måste nu ta reda på hur det egentligen förhåller sig genom att söka fakta på nätet.

Veckans Affärer har en artikel om de tio största skattesmitarna.
Största skattesmitaren är Berth Milton som sysslar med en så samhällsnyttig verksamhet som porr. Han ensam är skyldig oss skattebetalare 933 miljoner kronor. Sveriges tio mest skuldsatta personer är skyldiga 4 miljarder kronor. De 30 mest skuldsatta är sammanlagt skyldiga drygt 6,6 miljarder kronor. Huvuddelen är skatteskulder, kommenterar Dagens Industri 2013-11-05


Till detta kommer den skattesmittning som kalla skatteplanering. Här är det stora bolag t.ex. Wallenbergarnas Investor, riskkapitaliser och multinationella företag som agerar.

Denna näringslivets skatteplanering har blivit alltmer ifrågasatt. Nyligen gick miljardären Gustaf Douglas ut och kritiserade riskkapitalbolagens metoder för att undvika bolagsskatt
Enligt Skatteverkets bedömning försvinner varje år minst 46 miljarder kronor i skatt som borde ha betalats på internationella transaktioner.

Men det är skillnad mellan skattsmitning och skattefusk. Det allmänna skattefusket – som småföretagare och vi enskilda sysslar med - kostar enligt Skatteverket 133 miljarder per år.


Vad kostar då invandringen totalt de svenska skattebetalarna? Här finns inte mycket information på nätet.
Och det är omöjligt att få veta vad flyktingmottagningen kostar i relation till invandringen.
En som har forskat kring vad invandringen har kostat Sverige är Jan Ekberg, professor i nationalekonomi vid Växjö universitet.

Sedan sjuttiotalet har han forskat om invandrarnas ställning på arbetsmarknaden, hur den har förändrats över tid samt hur den offentliga sektorn har fördelat kostnaden mellan infödda och invandrare.
Invandrarnas ålderssammansättning och det faktum att de inte får jobb gör att en kostnad för de infödda i form av skatter och socialförsäkringsavgifter. Den mellanskillnaden på årsbasis är cirka 40 miljarder kronor.
Även barn till invandrare, det vill säga andra generationen finns med i statistiken.

Många frågor återstår att besvara.
På min vårdcentral i Eskilstuna är alla läkare födda utomlands. Räknas de in som kostnad? Om detta finns inga uppgifter.
Vad kostar infödda svenskar om man räknar på samma sätt som för invandrare?
Jag har vuxit upp med invandrare från Italien. Ingen grupp i samhället som jag vet har arbetat så hårt och så mycket som de. De bidrog till att bygga det svenska samhället. Vad kostade de? Hur mycket bidrog de med?

Men siffror och pengar är inte de enda värdena i samhället.
Medan skattesmitning är en asocial handling är flyktingmottagning en humanitär handling.
Vanlig mänsklighet säger oss att vi bör ta emot dem som flyr undan krig, katastrofer och arbetslöshet. Men ska vi acceptera skattesmitarnas stöld av skattemedel?