Är välfärden möjlig?

Grunden för all ekonomisk utveckling är människors arbete. Utan arbete ingen tillväxt, ingen välfärd, ingen kapitalbildning och ingen mänsklig utveckling alls. Detta var både Adam Smith och Karl Marx överens om.

Även den svenska regeringen, näringslivet, flertalet partier och fackföreningsrörelsen tycks omfatta den ståndpunkten. I varje fall talar de alla samma språk om tillväxt.

Det mesta av vårt arbete ökar samhällsvärden: Produktion av varor och tjänster, utveckling och organisation av nyttigheter, uppfinningar och utveckling av verktyg, maskiner, byggnader, fartyg, kommunikationsnät o.s.v. Försörjning, transport och förmedling av nyttigheter. Byte och handel med dessa. Effektivisering och förbättring av det som produceras och säljs.
Produktion, hushållning och vård av naturresurser. Planering, samordning och organisation av produktion, transport och handel. Vård, och rehabilitering av människor. Vård och reparation av nyttigheter och resurser. Utbildning och utveckling av människor. Arbete för att upprätthålla institutioner, organisationer, samhällsfunktioner. Försvar av mänskliga och materiella värden. Uppfinningar, upptäckter och innovationer. Verksamheter som samlar, utvecklar och investerar resurser i produktion och arbete. Forskning och utvecklingsarbete.

Allt detta arbete skapar sådant som människor behöver för att kunna leva och leva väl. En stor del av de producerade värdena konsumeras (vi måste ju äta, klä oss, bo o.s.v.) men en del blir också över som produktionsöverskott som kan användas till t.ex. nyinvesteringar och utveckling av nya verksamheter som ska fylla nya behov och till sparande av resurser som kan användas i framtiden.
Den materiella produktionen är också nödvändig för att tillfredsställa andra viktiga mänskliga behov som konstnärlig och litterär verksamhet, musik, filosofi, forskning, vetenskap och andra immateriella nödvändigheter. De humanistiska verksamheterna och den materiella produktionen är ömsesidigt beroende av varandra.
Men inte ens antikens filosofer skulle ha kunnat filosofera utan de livsnödvändigheter som slavarnas arbete producerade.

Man kan fråga sig hur det kommer sig att västerlandets välfärdssystem i dag sakta men säkert vittrar ner, att pensionsbesparingarna urholkas, att tryggheten försvinner utan att politikerna tycks kunna stoppa den negativa utvecklingen.
Finns det en eller flera orsaker den ekonomiska urholkningen som politikerna inte rår på?
Vilka möjligheter har politikerna att påverka utvecklingen i den ena eller andra riktningen?
Beror den vittrande välfärden på nyliberal politik eller är den nyliberala politiken bara en anpassning till en djupare liggande ekonomisk förändring?

Ett problem som börjat visa sig på många håll i Europa är att det idag är allt färre medborgare som arbetar och försörjer allt fler medborgare som inte arbetar.
Det beror på att
1. Allt fler människor – i förhållande till hela landets arbetande befolkning – blir gamla och går i pension.
2. Allt fler av dem som är i arbetsför ålder, arbetar kortare tid än tidigare. Sjukdom, utbildning, arbetslöshet, lagstadgade ledigheter, förkortad arbetstid, avtalspensioneringar m.m. gör att den totala arbetade års- och livsarbetstiden per medborgare blir kortare än tidigare.
3. Ungdomar går längre tid i skolan än förr och kommer därför senare ut i arbetslivet.
4. Allt fler slås ut från arbetsmarknaden genom förtidspensionering, missbruk m.m.

Eftersom det arbetas mindre i förhållande till hela landets befolkning minskar den totala produktionen av samhällsvärden och värdeskapande resurser.

Visserligen är det så att svenska löntagare hör till de mest produktiva i världen. Det innebär att varje svensk löntagare producerar mer per arbetare än sina kolleger i andra länder.
Men den höga produktiviteten räcker inte längre för försörjningen. De fyra uppräknade faktorerna påverkar allt mer i tillväxthämmande riktning.

Det värsta är att problemen inte slutar med dessa uppräknade faktorer.
En mycket allvarlig orsak är att allt fler som arbetar gör det i sektorer som inte skapar nya samhällsvärden eller några produktiva värden alls. De är sysselsatta, som det heter, men de sysslar med sådant som inte skapar nya värden.
Jag tänker på arbeten som inte är direkt värdeskapande, utan som endast bidrar till att hålla pengar i cirkulation, och som, så att säga, bara flyttar pengar mellan olika fickor.
Det är t.ex. verksamheter som går ut på att roa, underhålla och ge njutning som t.ex. spelföretag, den s.k. upplevelseindustrin, glamourindustrin, drogindustrin m.fl.

En rockgala t.ex. skapar mycket arbete (eller sysselsättning) men inga nya resurser. Publikens pengar går till att försörja dem som jobbar med galan men några nya materiella värden skapas inte.
Kan det vara så att den typen av improduktivt arbete ökar i förhållande till produktivt?

Särskilt nöjes- och underhållningsindustrin utgör en enbart konsumerande verksamhet utan att den samtidigt bidrar till produktionen eller produktionsöverskottet.
Om det vore så att nöjesindustrins exportvinster återsatsades i produktiv verksamhet kan det vara en nyttig verksamhet för importnationen. Men om det sker vet vi inte. Tills vi vet finns det skäl att tro att dessa resurser satsas på ny liknande improduktiv verksamhet.
Visserligen håller t.ex. nöjesindustrin människor sysselsatta, men de skapar inga nya materiella värden eller vårdar de existerande värdena.

Att skapa jobb, eller sysselsättning, är f.ö. inte svårt. Hela den kriminella branschen sysselsätter poliser, advokater, domare, åklagare, försäkringstjänstemän och kriminalvårdare utan att nya värden skapas. Olycksfall och katastrofer av olika slag skapar massor av nya jobb utan att vi för den skull vill ha mer av den sortens jobbskapande. (BNP påverkas dock i positiv riktning)

Man kan också ifrågasätta hur mycket av den finansiella verksamheten som skapar några värden. Mycket av sådant som kallas värdepappershantering inbringar visserligen en massa pengar till hanterana utan att nya värden skapas.

Det finns dessutom verksamheter (arbeten) som bidrar till att förstöra mer värden än de tillför, t.ex. vissa verksamheter som utarmar miljön, flera typer av kriminell verksamhet och det som följder dessa verksamheter. Dessa verksamheter är inte bara improduktiva utan kontraproduktiva. En verksamhet som förstör mer resurser än den skapar kan verka lönsam i dag, men kostnaderna vältras över till kommande generationer.
Frågan är om dessa värdeförtärande verksamheter ökar i förhållande till de värdeskapande verksamheterna.

Men det finns ytterligare en viktig faktor som gräver ur samhällsresurserna. Och den är mer och djupare förbunden med det kapitalistiska ekonomiska systemet.
Kapitalbildningen måste löna sig för kapitalägarna och investerarna genom att löntagare och anställda arbetar och producerar. Annars skapas inga värden och då kan det inte göras några nya värdeskapande investeringar. Löntagarna måste kunna producera mer än vad de konsumerar (konsumtion i form av lön, utbildning, pensioner, försäkringar, arbetskraftskostnader m.m.) och en del av överskottet måste tillfalla kapitalägarna, d.v.s. dem som äger produktionsmedlen. Om det inte sker finns det ingen anledning för kapitalägarna att anställa lönearbetare. Då arbetskraften blir för dyr inom en ekonomisk zon går kapitalägarna till regioner där de totala arbetskraftskostnaderna är så låga att arbetskraften ger ett överskott. Det sker i allt större utsträckning så att nyinvesteringar går till Asien och andra regioner i världen där fattigdomen är mer utbredd. Eller så importeras billig arbetskraft.

Det innebär på mycket lång sikt att priset på arbetskraft på den globala arbetsmarknaden vägs samman och till en början sänks för oss i industriländerna och så småningom höjs i u-länderna. På mycket lång sikt ökar arbetskraftskostnaderna över lag.
Kapitalägarna i industriländerna får därmed ut allt mindre av produktionsöverskottet. Detta måste de kompensera och gör det genom valutaspekulationer och annan icke värdeskapande verksamhet. Investeringarna i värden och i värdeskapande resurser minskar.
Det är den utvecklingen som nu pågår i ekonomin.

Frågan är om det är möjligt att komma till rätta med de ekonomiska och sociala problem som nu tornar upp sig och som raserar den välfärd som tidigare generationer byggt upp.

Den ekonomiska forskningen blundar för dessa sammanhang för att istället syssla med mer eller mindre produktiva teorier och matematiska spetsfundigheter.


Willy Bergström 

Peter Söderbaum

”Världens välfärd: Fyra decenniersom förändrade planeten”, Johan Norberg Underlagsrapport nr 1 tillGlobaliseringsrådet, 2007

Gemensam välfärd 

Tillväxtverket

OECD

Ekonomifakta

ILO

Världsbanken

UNDP 

Wikipedia Productive andunproductive labour

Intergovernmental Panel on Climate Change, IPCC,

Naturvårdsverket, Rapport från FN:sklimatpanel IPCC 

Global Utmaning

Globalt Perspektiv 

Gapminder http://www.gapminder.org/

Vänsterekonomerna 

Amartya Sens blogg

Var finns vänsteralternativen till EU och EMU?

Jonas Sjöstedt svarar i senaster numret av LO-tidningen (nr 32, ”Välfärden massakreras i eurokrisen”) på Bror Perjus artikel i förra numret av LO Tidningen (nr 31 ”Att avveckla euron gör fattiga ännu fattigare”).

Det är, enlig Sjöstedts argumentation, inte krisen i det kapitalistiska systemet som är orsaken till det ekonomiska eländet. Det är EU och EMU som är orsaken.
Politik och demokrati innebär att man söker politiska lösningar på ekonomiska-, sociala och kulturella problem och motsättningar.
Problemet är att den globala finans- och kapitalmarknaden har deformerats och inte längre förmår att förse produktionen och arbete med produktivt kapital.
Den kapitalistiska världsordningen kan inte lösa problemet eftersom den är orsaken till det.
Det innebär att överstatliga politiska demokratiska organ måste bildas.
EU och EMU är långt ifrån fullkomliga och är sannerligen inte den slutliga lösningen, men kan vara ett litet steg på vägen.

EU är ett högerprojekt, säger Sjöstedt. Det har han rätt i. Även den svenska politiska makten och nationalstaten var ett högerprojekt.
Men vad hade hänt om den svenska arbetarrörelsen avvisat den bristfälliga demokratin i stället för att verka för att utveckla den?
Och om EU och EMU är ett högerprojekt var finns vänsteralternativet? I förhållande till EU och EMU är den europeiska vänstern splittrad.

”Det är onaturligt att ha en valutaunion i länder med helt olika ekonomiska förutsättningar”, skriver Sjöstedt. Det har i varje fall inte hindrat Amerikas Förenta Stater att införa dollarn eller Kina, att trots enorma olikheter inom staten, använda sig av CNY.
Men Sjöstedt verkar inte tro på sin egen retorik eftersom han hedersamt nog arbetar för att förändra EU och EMU.
Han kräver en strikt reglering av finanskapitalet med högre kapitaltäckningskrav, förbud mot vissa former av spekulation, skatt på finansielle transaktioner och att bankernas verksamhet ska skiljas från finansiell spekulation.
Om han menar att Sverige ensamt ska införa detta är han dum, vilket jag inte tror att han är. Säkert inser även Sjöstedt att sådana åtgärder måste ske internationellt för att ha någon effekt.
Men hur detta ska ske utan överstatliga ekonomiskt politiska institutioner begriper inte jag.

Hur ser alltså vänsterprojektet ut som ska ersätta EU och EMU?


Jag hittar ingen länk till Jonas Sjöstedts artikel på LO-tidningens webbsida så jag hänvisar till Jonas Sjöstedts blogg

Frågor till Jonas Sjöstedt: Varför har vänstern givit upp kampen mot kapitalet?

Det finns olika uppfattningar om EMU både inom högern och vänstern.
EMU har en hel mängd brister och nackdelar men jag anser att den monetära unionen ändå är nödvändig.

Min inställning grundar sig på följande resonemang.
I början av 1990-talet, hade vi en ekonomisk kris i Sverige och kronan började attackeras av valutaspekulanter. Riksbanken sökte i panik försvara kronan genom att höja räntan till 500 procent.
Attacken mot kronan förvärrade krisen.
Den typ av kris som drabbade Sverige, med attacker mot valutor, drabbade också Finland och Storbritannien på hösten 1992 och de flera europeiska länder sommaren 1993, Mexiko 1995, Asien 1997, Ryssland 1998, Brasilien 1999 och Turkiet 2001.

Det var ur dessa erfarenheter som EMU bildades.

Den 1 januari 1999 infördes euron efter en längre tids förberedelser.
Ett viktigt motiv var att hindra valutaspekulanter att spela ut olika europeiska länders valutor mot varandra.
EMU var således ett politiskt försvar mot kapitalististisk spekulation.
I dag kan man alltid fråga sig vad som skulle ha hänt Greklland om landet inte varit ansluten till den solidariska valutan i Europa. Drachmen var ju en fattigvaluta helt öppen för väldiga uppköp och landet var i kris.
Mycket talar för, om man ser historiskt på saken, att den grekiska nationen hade varit helt dömd att plundras av valutaspekulanter om de hade behållit drachmen. De räddades av euron.

Det är lättköpt retorik att skylla dagens kris på euron. Många politiker faller för frestelsen att göra populistiska uttalanden som underblåser folks vrede mot euron i stället för mot finanssystemet.

Sverige är ett av världens rikaste länder. Det ekonomiska avståndet till Grekland är enormt. Vi i Sverige klarar oss, än så länge, bra med kronan men ingen vet hur länge det håller i den globala ekonomin.

Jag frågar mig alltså, och hoppas att bl.a. Jonas Sjöstedt någon gång får frågorna och svarar på dem:
Vad är det för fel på att med hjälp av politik (EU-projektet och EMU) försöka hindra valuta- och finansspekulanterna att utnyttja de europeiska ländernas olika förutsättningar?
Varför har den svenska vänstern, till skillnad från alla annan vänster i Europa, givit upp den ekonomiska solidariteten mellan länder och det politiska vapnet i kampen mot kapitalet?
Vilka medel ska annars användas för att hindra valuta- och finansspekulationer?
EU har nu beslutat en ”tobinskatt” som var ett vänsterförslag för några år sedan. Är det bra eller dåligt? Den borgerliga svenska regeringen är emot. Vad gör vänstern?

LO-Tidningen

Flamman

DN

LO-Tidningen

DN

DN Ledare

Är krisen i världsekonomin konstant och uppgångarna i ekonomin parenteser eller är det tvärt om?

Oron på börsmarknaden ger upphov till spekulationer om att världsekonomin är på väg mot en ny kris. Och när börsen vänder uppåt efter en nedgång så spirar hoppet att krisen är över.
Men tänk om det inte är en ny kris utan att vi befinner oss i en sammahängande kris sedan 30 år tillbaka.
En hel del talar för det.

Det är sällan som en ekonomisk kris har en enda orsak. Vanligen ger en orsak upphov till en annan som i sin tur återverkar på den första vilket leder till en tredje. Flera enskilda faktorer förstärker eller försvagar olika sammankopplade förlopp.
Olika områden i samhället kan drabbas av kris t.ex. produktionen, distributionen, energiförsörjningen, kapitalförsörjningen, råvaruförsörjningen, näringslivsrganisationen, administrationen och eller konsumtionen för att ta några exempel. Akuta krissituationer kan utlösas av marknaden eller av politiska beslut, oftast bägge delarna den ena som följd av den andra.

När det gäller de tre sista decennierna av 1900-talet kan man följa händelseförloppet år från år och se hur den ena orsaken griper in i den andra.
Under tiden 1970–2000 rådde rörliga växelkurser i världsekonomin.
Tiden kännetecknades av kraftiga fluktuationer i dollarns värde. 1970-talets sista år präglades av en dollarkris under president Carter. Det omvända gällde under 1980-talets första hälft under president Reagan, men dollaruppgången bröts 1985 och följdes av ett lika stort dollarfall. Kursfluktuationerna fortsatte även under 1990-talets långa amerikanska expansionsperiod.

Under våren 1971 strömmade, på några veckor, 11 miljarder dollar ut från USA och sökte sig till länder med starka valutor som Japan och Västtyskland. Den amerikanska guldreserven sinade och i augusti 1971 upplöste president Nixon bandet mellan dollarn och guldet.
Även för svensk del kan perioden efter 1970 och framåt betraktas som en sammanhängande ekonomisk kris, med avbrott för en period av högkonjunktur på 80-talet. Men krisens orsaker, effekter på ekonomin och dess förlopp, har varierat. Först kom de internationella faktorerna som dollar- och oljekriser därpå en kostnads- och inflationskris följd av en industrikris som delvis påverkats av politiska beslut och åtgärder. Därtill kommer finanskrisen i slutet av 80-talet.

Världen, och världsekonomin, gick igenom omvälvande ekonomiska och politska förändringar under de tjugo åren 1970–1990.
En serie avregleringar genomfördes av sådant som förut kontrollerades av enskilda stater.
Avregleringarna var en nödvändig anpassning till en värld där överföringar som från att ha varit papper med tryck på blev elektroner eller fotoner som sekundsnabbt förflyttar sig runt jorden och där finansmarknaderna blivit allt mer avgörande.
Pensionssytemen kopplades samma med den övriga internationella finansmarknaden, vilket också det var en ekonomisk nödvändighet.

Efter några år av nästan oavbruten uppgång rasade kurserna på New Yorks fondbörs 19 oktober 1987 och raset påverkade börserna världen över: Tokyo, London, Frankfurt, Stockholm… Under åtta timmar föll kurserna på Wall Street med 23 procent. Ekonomiska ”värden ” motsvarande tre tusen miljarder kronor sveptes bort. Bedömare ansåg att USA:s jättelika budgetunderskott och obalans i utrikeshandeln och en höjd räntenivå var orsaken. Dessutom var börsföretagen alldeles för högt värderade av aktiemarknaden.

Efter 1990 avlöste valutakriserna varandra. ERM-krisen i Europa 1992–1993 drabbade Sverige, Finland, Norge, Danmark, Island, Storbritannien, Portugal, Spanien och Italien.
”Tequilakrisen” kom 1994 i Mexiko och Asienkrisen 1997. Den senare drabbade Thailand, Indonesien, Malaysia, Filippinerna och Sydkorea. Ryssland råkade ut för en valutakris 1998 och Brasilien 1999.
År 2001 stod Argentina (som i början av 1900-talet rankades som världens sjätte rikaste land) bankrutt efter mer än tre år av ekonomisk tillbakagång. Med 1 500 miljarder kronor i utlandsskuld var det den största ekonomiska kraschen i ett land dittills.

Värdepappermarknaden ökade sedan våren 1994, från något över 20 000 miljarder dollar till över 80 000 miljarder i september 2007. De svenska kreditgivande institutens utlåning till allmänheten ökade från 2206 miljarder kronor 1998 till 4679 år 2007. Omsättningen på den svenska valutamarknaden var 100 miljarder kronor per dag år 1999. 2007 var omsättningen 380 miljarder kronor. Världens börser ökade konstant även om växlingarna i upp- och nedgångar blev allt tätare.

Enligt den amerikanska finansinspektionen hade investeringsbankerna 2004 lånat ut 40 gånger volymen på det egna kapitalet.
I augusti 2007 kunde man i SvD läsa om ett globalt börsras och frossa på kreditmarknaden. Europeiska centralbanken, ECB, pumpade, i tre omgångar, in mer än 200 miljarder dollar i ny likviditet i EMU:s finansmarknad i ett försök att bromsa den allmänna kreditåtstramning som följt i spåren av krisen på USA:s bomarknad. Federal Reserve och japanska centralbanken vidtog liknande åtgärder. Den .sk. finanskrisen var ett faktum.
Trots att många internationella banker tvingats till nedskrivningar av mångmiljardbelopp var det ändå många bedömare som så sent som under våren 2008 trodde att det värsta var över.

Men i en intervju, den 12 februari 2008, för den österrikiska dagstidningen Der Standard, varnade fondmiljardären George Soros för en allvarlig finanskris. I intervjun sa han att världen står inför den värsta finansiella krisen sedan andra världskriget och att USA hotas av en recession.
Han tycks ha fått rätt.

Den 14 mars 2008 meddelade den anrika amerikanska investmentbanken Bear Stearns att banken led av akuta likviditetsproblem. Banken togs över av JP Morgan med hjälp av amerikanska staten.
Krisens akuta yttringar har poppat upp än här än där i världen och inom olika marknader.

Det är ganska märkligt att ekonomer, ekonomijournalister och politiker inte undersöker och diskuterar sannolikheten att krisen är konstant och uppgångarna parenteser i världsekonomin i stället för tvärt om.
Kanske är de rädda för svaret.
Konsekvensen kan bli att det inte hjälper med ytliga åtgärder här och där utan kräver en genomgripande förändring av hela världssystemet med kreditgivning och kapitalbildning.
Och det skulle innebär en revolution.

SvD
DN
DN
E24
E24
E24
Veckans Affärer
DN
DN
DN
Veckans Affärer
GP
AB

DN Debatt