”Är det då så enkelt att det är vinsterna och överskottet från den privata sektorn som utgör grunden för samhällets rikedomar? Jag misstänker att åtskilliga, även på vänsterkanten, ibland faktiskt tror att det är så. Men det stämmer inte. Tankefiguren bygger på att först sparar man ihop pengar i det privata – och sedan kan litet av det användas i det offentliga. Men exempelvis Ikea skulle aldrig blivit ett stort företag om inte politikerna först beslutat sig för ett omfattande bostadsbyggande som skapade efterfrågan på billiga möbler.”
”Politiker kan skapa jobb. De kan göra det i en mycket bokstavlig mening, genom att driva statliga företag, anställa fler i en offentlig sektor som ropar efter folk eller investera i byggande av bostäder och infrastruktur. Och de kan göra det mer indirekt genom en mycket mer aktiv ekonomisk politik.”
Så skrev Göran Greider i tidningen ETCs ledare i går.
Enligt min mening förenklar Greider resonemanget så att det blir vilseledande och så att det blir lätt för nyliberaler och s.k. ekonomer att vederlägga.
En sak tror jag vi är överens om:
Grunden för all ekonomisk utveckling är människors arbete. Utan arbete ingen tillväxt, ingen välfärd, ingen kapitalbildning och ingen mänsklig utveckling alls. Detta var både Adam Smith och Karl Marx överens om.
Även den svenska regeringen, näringslivet, flertalet partier och fackföreningsrörelsen tycks omfatta den ståndpunkten. I varje fall talar de alla samma språk om tillväxt, d.v.s. överskott av arbete och produktion.
Arbetet och produktionen skapar överskott som kan användas för konsumtion och för investeringar.
Även om gränserna mellan konsumtion och investeringar flyter in i varandra konsumerar vi mat, bostad, fritid, vård, utbildning, trygghet, kultur.
De överskott som används för investeringar finns bland annat i näringslivet, hos staten, i det allmänna sparandet.
Det handlar alltså inte om närande och tärande verksamheter.
Det handlar om överskottets fördelning mellan konsumtion och investering. Statens och näringslivets kapital växelverkar med varandra i ett modernt samhälle.
Ett annat problem med Greiders resonemang är att ”Att skapa jobb” inte är så entydigt som det låter.
”Att skapa jobb” kan betyda flera saker. Bland andra att skapa
1. arbetstillfällen, även meningslöst arbete.
2. meningsfulla arbeten som skapar överskott och som ökar samhällets välstånd
3. Fler avlönade tjänster inom redan etablerade områden som t.ex. välfärden.
Att skapa arbetstillfällen enligt 1. är enkelt. Låt arbetslösa gräva en grop och därefter fylla igen den. Ett evighetsjobb. Det skapar onekligen sysselsättning.
Staten betalar lönerna i stället för a-kassebidrag.
Bankrånare och andra brottslingar skapar sysselsättning genom att engagera polis, glasmästare, försäkringstjänstemän, jurister, kriminalvårdare med flera.
Men sådana jobb kan vi, om vi kunde välja, vara utan.
Att skapa jobb som ökar samhällets välstånd enligt punkt 2 är svårare.
För att skapa sådana jobb, i dagens läge, krävs vanligen investeringskapital (pengar, maskiner, lokaler, idéer, administrativa resurser, energiförsörjning m.m.), driftiga företagsledare, en bärande idé om vilka samhällsbehov som behöver tillfredsställas, en marknad som efterfrågar företagets produkter, marknadsföringsåtgärder, distributionsresurser, konkurrenskraft (även internationellt), en politisk majoritet för att investera, och en hel del annat.
Naturligtvis kan staten och politikerna (eller ”samhället”) skapa den typen av jobb men det kräver ju att skattebetalarna är med på det och vill betala för investeringarna och eventuella risker.
Vi behöver onekligen fler människor som arbetar inom sjukvård, skola och omsorg. Vi behöver resurser för att bygga ut vägar och för att rusta upp järnvägarna. Det krävs nya och fler arbetande för att skapa ett mer hållbart samhälle genom att bygga ut förnyelsebar energi, utveckla forskning, bygga ut bredbandsnätet och annan kommunikation. Vi behöver bygga samhällen som inte skapar bankrånare och andra brottslingar. Välfärden kräver allt mer och större resurser.
Allt detta är sådant som politiker kan besluta om.
Men om vi (enligt punkt 3) ska satsa på fler avlönade tjänster inom t.ex. välfärden måste lönepengarna tas någonstans ifrån, t.ex. skatterna. D.v.s .det överskott som staten förfogar över.
Med obegränsade resurser kan man naturligtvis bara ösa ut pengar på olika offentliga verksamheter, både konsumtion och investeringar, men vi har inte obegränsade resurser.
Då statens överskott minskar i förhållande till behoven kan staten visserligen låna men helst inte till konsumtion utan till investeringar som skapar överskott.
Oavsett om den jobbskapande verksamheten är ordnad i privat eller offentlig regi krävs att verksamheten är sådan att den ger ett överskott som kan täcka kommande utgifter, ge skattebetalarna (investerarna) återbäring på satsade pengar, betala löpande utgifter, skapa nya innovationer som utvecklar företaget.
Visst kan politiker skapa jobb. Men hur skaffar de fram investeringskapital?
Se även min bloggkommentar "Tolv orsaker till arbetslöshet"
Visar inlägg med etikett jobbskapande. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett jobbskapande. Visa alla inlägg
torsdag 14 maj 2015
måndag 9 december 2013
Är välfärden möjlig?
Grunden för all ekonomisk utveckling
är människors arbete. Utan arbete ingen tillväxt, ingen välfärd, ingen
kapitalbildning och ingen mänsklig utveckling alls. Detta var både Adam Smith
och Karl Marx överens om.
Även den svenska regeringen, näringslivet, flertalet partier och fackföreningsrörelsen
tycks omfatta den ståndpunkten. I varje fall talar de alla samma språk om
tillväxt.
Det mesta av vårt arbete ökar samhällsvärden: Produktion av varor och tjänster, utveckling och organisation av nyttigheter, uppfinningar och utveckling av verktyg, maskiner, byggnader, fartyg, kommunikationsnät o.s.v. Försörjning, transport och förmedling av nyttigheter. Byte och handel med dessa. Effektivisering och förbättring av det som produceras och säljs.
Produktion, hushållning och vård av naturresurser. Planering, samordning och organisation av produktion, transport och handel. Vård, och rehabilitering av människor. Vård och reparation av nyttigheter och resurser. Utbildning och utveckling av människor. Arbete för att upprätthålla institutioner, organisationer, samhällsfunktioner. Försvar av mänskliga och materiella värden. Uppfinningar, upptäckter och innovationer. Verksamheter som samlar, utvecklar och investerar resurser i produktion och arbete. Forskning och utvecklingsarbete.
Allt detta arbete skapar sådant som människor behöver för att kunna leva och leva väl. En stor del av de producerade värdena konsumeras (vi måste ju äta, klä oss, bo o.s.v.) men en del blir också över som produktionsöverskott som kan användas till t.ex. nyinvesteringar och utveckling av nya verksamheter som ska fylla nya behov och till sparande av resurser som kan användas i framtiden.
Den materiella produktionen är också nödvändig för att tillfredsställa andra viktiga mänskliga behov som konstnärlig och litterär verksamhet, musik, filosofi, forskning, vetenskap och andra immateriella nödvändigheter. De humanistiska verksamheterna och den materiella produktionen är ömsesidigt beroende av varandra.
Men inte ens antikens filosofer skulle ha kunnat filosofera utan de livsnödvändigheter som slavarnas arbete producerade.
Man kan fråga sig hur det kommer sig att västerlandets välfärdssystem i dag sakta men säkert vittrar ner, att pensionsbesparingarna urholkas, att tryggheten försvinner utan att politikerna tycks kunna stoppa den negativa utvecklingen.
Finns det en eller flera orsaker den ekonomiska urholkningen som politikerna inte rår på?
Vilka möjligheter har politikerna att påverka utvecklingen i den ena eller andra riktningen?
Beror den vittrande välfärden på nyliberal politik eller är den nyliberala politiken bara en anpassning till en djupare liggande ekonomisk förändring?
Ett problem som börjat visa sig på många håll i Europa är att det idag är allt färre medborgare som arbetar och försörjer allt fler medborgare som inte arbetar.
Det beror på att
1. Allt fler människor – i förhållande till hela landets arbetande befolkning – blir gamla och går i pension.
2. Allt fler av dem som är i arbetsför ålder, arbetar kortare tid än tidigare. Sjukdom, utbildning, arbetslöshet, lagstadgade ledigheter, förkortad arbetstid, avtalspensioneringar m.m. gör att den totala arbetade års- och livsarbetstiden per medborgare blir kortare än tidigare.
3. Ungdomar går längre tid i skolan än förr och kommer därför senare ut i arbetslivet.
4. Allt fler slås ut från arbetsmarknaden genom förtidspensionering, missbruk m.m.
Eftersom det arbetas mindre i förhållande till hela landets befolkning minskar den totala produktionen av samhällsvärden och värdeskapande resurser.
Visserligen är det så att svenska löntagare hör till de mest produktiva i världen. Det innebär att varje svensk löntagare producerar mer per arbetare än sina kolleger i andra länder.
Men den höga produktiviteten räcker inte längre för försörjningen. De fyra uppräknade faktorerna påverkar allt mer i tillväxthämmande riktning.
Det värsta är att problemen inte slutar med dessa uppräknade faktorer.
En mycket allvarlig orsak är att allt fler som arbetar gör det i sektorer som inte skapar nya samhällsvärden eller några produktiva värden alls. De är sysselsatta, som det heter, men de sysslar med sådant som inte skapar nya värden.
Jag tänker på arbeten som inte är direkt värdeskapande, utan som endast bidrar till att hålla pengar i cirkulation, och som, så att säga, bara flyttar pengar mellan olika fickor.
Det är t.ex. verksamheter som går ut på att roa, underhålla och ge njutning som t.ex. spelföretag, den s.k. upplevelseindustrin, glamourindustrin, drogindustrin m.fl.
Det mesta av vårt arbete ökar samhällsvärden: Produktion av varor och tjänster, utveckling och organisation av nyttigheter, uppfinningar och utveckling av verktyg, maskiner, byggnader, fartyg, kommunikationsnät o.s.v. Försörjning, transport och förmedling av nyttigheter. Byte och handel med dessa. Effektivisering och förbättring av det som produceras och säljs.
Produktion, hushållning och vård av naturresurser. Planering, samordning och organisation av produktion, transport och handel. Vård, och rehabilitering av människor. Vård och reparation av nyttigheter och resurser. Utbildning och utveckling av människor. Arbete för att upprätthålla institutioner, organisationer, samhällsfunktioner. Försvar av mänskliga och materiella värden. Uppfinningar, upptäckter och innovationer. Verksamheter som samlar, utvecklar och investerar resurser i produktion och arbete. Forskning och utvecklingsarbete.
Allt detta arbete skapar sådant som människor behöver för att kunna leva och leva väl. En stor del av de producerade värdena konsumeras (vi måste ju äta, klä oss, bo o.s.v.) men en del blir också över som produktionsöverskott som kan användas till t.ex. nyinvesteringar och utveckling av nya verksamheter som ska fylla nya behov och till sparande av resurser som kan användas i framtiden.
Den materiella produktionen är också nödvändig för att tillfredsställa andra viktiga mänskliga behov som konstnärlig och litterär verksamhet, musik, filosofi, forskning, vetenskap och andra immateriella nödvändigheter. De humanistiska verksamheterna och den materiella produktionen är ömsesidigt beroende av varandra.
Men inte ens antikens filosofer skulle ha kunnat filosofera utan de livsnödvändigheter som slavarnas arbete producerade.
Man kan fråga sig hur det kommer sig att västerlandets välfärdssystem i dag sakta men säkert vittrar ner, att pensionsbesparingarna urholkas, att tryggheten försvinner utan att politikerna tycks kunna stoppa den negativa utvecklingen.
Finns det en eller flera orsaker den ekonomiska urholkningen som politikerna inte rår på?
Vilka möjligheter har politikerna att påverka utvecklingen i den ena eller andra riktningen?
Beror den vittrande välfärden på nyliberal politik eller är den nyliberala politiken bara en anpassning till en djupare liggande ekonomisk förändring?
Ett problem som börjat visa sig på många håll i Europa är att det idag är allt färre medborgare som arbetar och försörjer allt fler medborgare som inte arbetar.
Det beror på att
1. Allt fler människor – i förhållande till hela landets arbetande befolkning – blir gamla och går i pension.
2. Allt fler av dem som är i arbetsför ålder, arbetar kortare tid än tidigare. Sjukdom, utbildning, arbetslöshet, lagstadgade ledigheter, förkortad arbetstid, avtalspensioneringar m.m. gör att den totala arbetade års- och livsarbetstiden per medborgare blir kortare än tidigare.
3. Ungdomar går längre tid i skolan än förr och kommer därför senare ut i arbetslivet.
4. Allt fler slås ut från arbetsmarknaden genom förtidspensionering, missbruk m.m.
Eftersom det arbetas mindre i förhållande till hela landets befolkning minskar den totala produktionen av samhällsvärden och värdeskapande resurser.
Visserligen är det så att svenska löntagare hör till de mest produktiva i världen. Det innebär att varje svensk löntagare producerar mer per arbetare än sina kolleger i andra länder.
Men den höga produktiviteten räcker inte längre för försörjningen. De fyra uppräknade faktorerna påverkar allt mer i tillväxthämmande riktning.
Det värsta är att problemen inte slutar med dessa uppräknade faktorer.
En mycket allvarlig orsak är att allt fler som arbetar gör det i sektorer som inte skapar nya samhällsvärden eller några produktiva värden alls. De är sysselsatta, som det heter, men de sysslar med sådant som inte skapar nya värden.
Jag tänker på arbeten som inte är direkt värdeskapande, utan som endast bidrar till att hålla pengar i cirkulation, och som, så att säga, bara flyttar pengar mellan olika fickor.
Det är t.ex. verksamheter som går ut på att roa, underhålla och ge njutning som t.ex. spelföretag, den s.k. upplevelseindustrin, glamourindustrin, drogindustrin m.fl.
En rockgala t.ex. skapar mycket arbete
(eller sysselsättning) men inga nya resurser. Publikens pengar går till att
försörja dem som jobbar med galan men några nya materiella värden skapas inte.
Kan det vara så att den typen av improduktivt arbete ökar i förhållande till produktivt?
Kan det vara så att den typen av improduktivt arbete ökar i förhållande till produktivt?
Särskilt nöjes- och
underhållningsindustrin utgör en enbart konsumerande verksamhet utan att den
samtidigt bidrar till produktionen eller produktionsöverskottet.
Om det vore så att nöjesindustrins exportvinster återsatsades i produktiv verksamhet kan det vara en nyttig verksamhet för importnationen. Men om det sker vet vi inte. Tills vi vet finns det skäl att tro att dessa resurser satsas på ny liknande improduktiv verksamhet.
Visserligen håller t.ex. nöjesindustrin människor sysselsatta, men de skapar inga nya materiella värden eller vårdar de existerande värdena.
Om det vore så att nöjesindustrins exportvinster återsatsades i produktiv verksamhet kan det vara en nyttig verksamhet för importnationen. Men om det sker vet vi inte. Tills vi vet finns det skäl att tro att dessa resurser satsas på ny liknande improduktiv verksamhet.
Visserligen håller t.ex. nöjesindustrin människor sysselsatta, men de skapar inga nya materiella värden eller vårdar de existerande värdena.
Att skapa jobb, eller
sysselsättning, är f.ö. inte svårt. Hela den kriminella branschen sysselsätter
poliser, advokater, domare, åklagare, försäkringstjänstemän och kriminalvårdare
utan att nya värden skapas. Olycksfall och katastrofer av olika slag skapar massor
av nya jobb utan att vi för den skull vill ha mer av den sortens jobbskapande. (BNP
påverkas dock i positiv riktning)
Man kan också ifrågasätta hur mycket av den finansiella verksamheten som skapar några värden. Mycket av sådant som kallas värdepappershantering inbringar visserligen en massa pengar till hanterana utan att nya värden skapas.
Man kan också ifrågasätta hur mycket av den finansiella verksamheten som skapar några värden. Mycket av sådant som kallas värdepappershantering inbringar visserligen en massa pengar till hanterana utan att nya värden skapas.
Det finns dessutom verksamheter
(arbeten) som bidrar till att förstöra mer värden än de tillför, t.ex. vissa
verksamheter som utarmar miljön, flera typer av kriminell verksamhet och det
som följder dessa verksamheter. Dessa verksamheter är inte bara improduktiva
utan kontraproduktiva. En verksamhet som förstör mer resurser än den skapar kan
verka lönsam i dag, men kostnaderna vältras över till kommande generationer.
Frågan är om dessa värdeförtärande verksamheter ökar i förhållande till de värdeskapande verksamheterna.
Men det finns ytterligare en viktig faktor som gräver ur samhällsresurserna. Och den är mer och djupare förbunden med det kapitalistiska ekonomiska systemet.
Kapitalbildningen måste löna sig för kapitalägarna och investerarna genom att löntagare och anställda arbetar och producerar. Annars skapas inga värden och då kan det inte göras några nya värdeskapande investeringar. Löntagarna måste kunna producera mer än vad de konsumerar (konsumtion i form av lön, utbildning, pensioner, försäkringar, arbetskraftskostnader m.m.) och en del av överskottet måste tillfalla kapitalägarna, d.v.s. dem som äger produktionsmedlen. Om det inte sker finns det ingen anledning för kapitalägarna att anställa lönearbetare. Då arbetskraften blir för dyr inom en ekonomisk zon går kapitalägarna till regioner där de totala arbetskraftskostnaderna är så låga att arbetskraften ger ett överskott. Det sker i allt större utsträckning så att nyinvesteringar går till Asien och andra regioner i världen där fattigdomen är mer utbredd. Eller så importeras billig arbetskraft.
Frågan är om dessa värdeförtärande verksamheter ökar i förhållande till de värdeskapande verksamheterna.
Men det finns ytterligare en viktig faktor som gräver ur samhällsresurserna. Och den är mer och djupare förbunden med det kapitalistiska ekonomiska systemet.
Kapitalbildningen måste löna sig för kapitalägarna och investerarna genom att löntagare och anställda arbetar och producerar. Annars skapas inga värden och då kan det inte göras några nya värdeskapande investeringar. Löntagarna måste kunna producera mer än vad de konsumerar (konsumtion i form av lön, utbildning, pensioner, försäkringar, arbetskraftskostnader m.m.) och en del av överskottet måste tillfalla kapitalägarna, d.v.s. dem som äger produktionsmedlen. Om det inte sker finns det ingen anledning för kapitalägarna att anställa lönearbetare. Då arbetskraften blir för dyr inom en ekonomisk zon går kapitalägarna till regioner där de totala arbetskraftskostnaderna är så låga att arbetskraften ger ett överskott. Det sker i allt större utsträckning så att nyinvesteringar går till Asien och andra regioner i världen där fattigdomen är mer utbredd. Eller så importeras billig arbetskraft.
Det innebär på mycket lång sikt att
priset på arbetskraft på den globala arbetsmarknaden vägs samman och till en
början sänks för oss i industriländerna och så småningom höjs i u-länderna. På
mycket lång sikt ökar arbetskraftskostnaderna över lag.
Kapitalägarna i industriländerna får därmed ut allt mindre av produktionsöverskottet. Detta måste de kompensera och gör det genom valutaspekulationer och annan icke värdeskapande verksamhet. Investeringarna i värden och i värdeskapande resurser minskar.
Det är den utvecklingen som nu pågår i ekonomin.
Frågan är om det är möjligt att komma till rätta med de ekonomiska och sociala problem som nu tornar upp sig och som raserar den välfärd som tidigare generationer byggt upp.
Kapitalägarna i industriländerna får därmed ut allt mindre av produktionsöverskottet. Detta måste de kompensera och gör det genom valutaspekulationer och annan icke värdeskapande verksamhet. Investeringarna i värden och i värdeskapande resurser minskar.
Det är den utvecklingen som nu pågår i ekonomin.
Frågan är om det är möjligt att komma till rätta med de ekonomiska och sociala problem som nu tornar upp sig och som raserar den välfärd som tidigare generationer byggt upp.
Den ekonomiska forskningen blundar
för dessa sammanhang för att istället syssla med mer eller mindre produktiva
teorier och matematiska spetsfundigheter.
Willy Bergström
Willy Bergström
”Världens välfärd: Fyra decenniersom förändrade planeten”, Johan Norberg Underlagsrapport nr 1 tillGlobaliseringsrådet, 2007
Gapminder http://www.gapminder.org/
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
