Lönen för mödan

Totalt fanns, år 2020, enligt SCB 4 780900 anställda (löntagare) i Sverige.

Men vad är egentligen lön?
Vanligen förklaras lön som ”ersättning för utfört arbete” eller för den arbetstid som den anställde disponerar hos sin arbetsgivare.
Din lön är en ersättning för din arbetskraft som du bidrar med i ett företags produktion.

Men lönen har ytterligare dimensioner.
För de flesta människor är lönen den enda inkomsten. Den ska täcka alla de utgifter som den anställde har i livet. Boendekostnad, livsmedel, kläder, barnuppfostran, försäkringar, avgifter, resor, kultur och mycket annat.

Många har säkert upptäckt att det är för mycket månad kvar efter att månadslönen är slut.
Nära var fjärde svensk, 23 procent, har använt upp hela sin månadslön innan nästa lön betalas ut. Det visar bland annat en Gallup-undersökning som gjorts på uppdrag av Nordea.
Varje löntagare får rätta sina utgifter efter lönens storlek.

Levnadskostnaderna är ju de samma för bankdirektören som för den som jobbar inom hemservice. Ett paket kaffe, en liter mjölk eller ett kilo mjöl kostar ju lika mycket för bägge.
Författaren Sven Lindqvist (1932-2019) skrev någon gång på sjuttiotalet en essä om hur det skulle vara om alla medborgare hade samma lön men att i stället priserna i butikerna skulle variera efter vilken samhällsstatus man har. Ett kilo kaffe skulle då vara betydligt billigare för en bankdirektör än för en undersköterska som skulle behöva betala trettio gånger så mycket.

Företagen, med hjälp av sina anställda, producerar varor och tjänster för marknaderna. De anställda får lön för sin arbetskraft. Lönen ska räcka för de anställdas konsumtion.  Löntagarna är med andra ord både producenter och konsumenter.
Lön, pris och konsumtion bildar ett kretslopp inom samhällsekonomin.

Sambanden mellan löne- och prisutvecklingen är därför viktig att studera. Statistiker, till exempel SCB, mäter därför den genomsnittliga prisutvecklingen för hela den privata inhemska konsumtionen, d.v.s. de priser konsumenten faktiskt betalar. KPI är det vanliga måttet för kompensations- och inflationsberäkningar i Sverige.

En del ekonomer och arbetsgivare brukar se lönerna som en utgift eller en kostnad. Men arbetsgivaren anställer och betalar ju lön till ”medarbetare” som utför arbetsuppgifter som bidrar till företagets lönsamhet. Arbetsgivaren giver arbete så länge det är lönsamt. Lönerna är alltså en investering. Löntagaren antas utföra arbete som är mer värt än den lön som löntagaren får. Löntagaren producerar en vinst.
Som producent bidrar du således till företagens och kapitalägarnas vinst, men också som konsument.
Företaget och handeln säljer ju för att göra en vinst på försäljningen.

Din lön bestämmer också din placering i samhällshierarkin. Eller om det är din placering i hierarkin som avgör din lönenivå.
Högre chefer inom bank, finans och försäkring har den högsta medianlönen av alla yrken. Medianlönen för dessa höjdare är 120 000 kronor. Lägst medianlön har hemservicepersonal med 21 500 kronor.
Frågan är om det är placeringen i hierarkin som bestämmer lönenivån eller tvärt om. Antagligen betingar de bägge faktorerna varandra.

En vd-lön på ett svenskt storföretag motsvarar 66,8 undersköterskelöner. Det visar LO:s rapport av inkomsterna för samhällets maktelit.

Men varför har en direktör högre lön än en undersköterka?
Löneskillnader för olika yrkesgrupper brukar motiveras med att den som har längre och högre utbildning, större erfarenhet, ansvar och kunskap bör ha högre lön. Man kan också väga in vilka risker arbetaren utsätter sig för i jobbet, fysisk ansträngning, arbetets besvärlighet, löntagarens speciella skicklighet o.s.v.
Men skulle en undersköterska vara mindre ansvarig än en direktör? Är inte bägge kunniga på sitt respektive område? Vem av dem har störst ansvar?
Om direktören hamnade på sjukhus och behövde vård skulle han då hellre ha en annan bankdirektör vid sin sida än en sjuksköterska?

Arbetet och lönen har således en grundläggande betydelse för samhällsutvecklingen. Arbetet och lönen är central för majoriteten av mänskligheten. Ett tydligare allmänintresse finns knappast.
Ändå anser en del debattörer att arbetet och lönen är särintressen.

Löneskillnaderna är ett mysterium. Tradition, makt, hierarkitänkande, exklusivitet (tillgång och efterfrågan), påverkar synen på löneskillnaderna.

Men var finns forskningen kring dessa och liknande frågor? Löneskillnader mellan kvinnor och män diskuteras i dag intensivt. Men varför existerar alla övriga löneskillnader?

Makteliten håller ställningarna, LO 

Lönen tar slut i förväg för var fjärde, SvD 

Antalet anställda minskar, SCB  

Arbetskraftsundersökningarna (AKU)

Konsumentprisindex (KPI), SCB

Real löneutveckling i Sverige, Ekonomifakta

Arbetskraftskostnader internationellt, Ekonomifakta

 

 

 

 

Den svenska hierarkin

I ett examensarbete av Emma Bergqvist och Maria Wahlborg vid högskolan i Gävle HT 2011, Sociologi Socionomprogrammet ”Ensamstående mödrars upplevelser av att leva med försörjningsstöd” möter vi fyra arbetslösa ensamstående mammor.

En av de fyra är 23 år gammal och bor i en mellanstor stad. Hon har två barn (4 och 1 år gamla). Det ena barnet har hon ensam vårdnad om och det andra barnet har hon delad vårdnad om. Hon har ingen daglig aktivitet i sitt liv förutom att hon ibland träffar en coach genom Arbetsförmedlingen. Hon har gått två år på gymnasiet och har erhållit försörjningsstöd sedan fyra år tillbaka.

Enligt socialstyrelsens statistik levde 116 000 kvinnor i liknande situation.

Å andra sidan har vi också ett antal stenrika kvinnor som har haft den goda smaken att ärva miljardföretag. Katarina Martinson och Louise Lindh, som tagit över familjeföretaget Lundbergs, en av de största privata fastighetsägarna i Sverige. Företaget, som grundades av Katarinas och Louises farfar 1944 och som i sin tur hade ärvt en fastighet och en skoaffär, har idag cirka 150 medarbetare. Pappa Fredrik Lundberg har alltså lämnat över till döttrarna som förvaltar en förmögenhet på elva miljarder kronor (vardera).

Du kan lätt se att olika människor har olika ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningar och positioner i samhället.
Samhällsmedborgarna skiljer sig från varandra genom olika arv, inkomster, utbildning, socialt inflytande, boende och kulturellt status.

Från 1911 fram till 1980-talet försökte myndigheterna definiera dessa skillnader i tre socialgrupper.
Socialgrupp I: Större företagare, högre tjänstemän, fria yrken
Socialgrupp II: Lägre tjänstemän, mindre företagare
Socialgrupp III: Arbetare i privat eller offentlig tjänst
1982 ersattes socialgrupper av den svenska socioekonomiska indelningen (SEI). Men även den är numera omodern.
Dagens egendomliga vänster har valt att kalla de olika grupperna för klasser.

Hur som helst, hierarkin existerar oberoende hur myndigheterna väljer att definiera den.
Grupperna formar sig som en pyramid med en elit i toppen och en bas. I botten av hierarkin finns arbetslösa, flyktingar, bidragstagare m.fl. maktlösa. I toppen en liten grupp som på olika sätt kan utöva makt över dem i botten.
Tydligast visar sig hierarkin inom militärväsendet och inom företag men även inom demokratiska institutioner.

Sammantaget bildar alla dessa hierarkier en samhällshierarki.  Överst i hierarkin finns de med viktiga arbetsuppgifter, höga löner, exklusiv konsumtion, hög bostadsstandard, hög utbildning och förfinad kulturkonsumtion.

Här finns storföretagens verkställande direktörer och styrelser, regering, höga tjänstemän inom statsbyråkratin, eliter inom kultur och idrott, religiösa höjdare och andra.

Ledningarna för storföretag, dess verkställande direktörer, utgör toppen av hierarkin. VD utses av företagens ägare för att tillgodose ägarnas intressen.

År 2019 hade de 50 direktörerna i den ekonomiska eliten en genomsnittlig inkomst motsvarande 60,2 industriarbetarlöner.

VD-löner. Median år 2020, kronor

Jord- och skogsbruk             55 000
Byggnadsverksamhet           55 000
Transporter                         72 000
Handel, Hotell & Restaurang 80 000
Tjänster & Service               96 000
Industri                             100 000

I LOrapporten om maktelitens löner analyseras inkomstutvecklingen för tre undergrupper inom makteliten – den ekonomiska, den demokratiska och den byråkratiska eliten. 
År 2019 hade de 50 direktörerna i den ekonomiska eliten en genomsnittlig inkomst motsvarande 60,2 industriarbetarlöner. 
Den demokratiska eliten – de folk- och förtroendevalda – hade i genomsnitt en inkomst på motsvarande 3,9 industriarbetarlöner 2019.
Den byråkratiska elitgruppen, högt uppsatta tjänstemän i bland annat offentlig sektor, hade i genomsnitt motsvarande 7,4 industriarbetarlöner i inkomst 2019.
En genomsnittlig industriarbetarlön 2019 är 385 005 kronor.

Bostaden är en markör i hierarkin. Eliten söker sig till villaområden i till exempel Danderyd, Lidingö utanför Stockholm och i skånska Vellinge. De fattiga finns i norrlandskommunerna Timrå, Haparanda och Jokkmokk.

Det verkar som om alla samhällen i historien har varit hierarkiskt ordnade.
Alla utvecklade samhällen har byggt på hierarkier i där ett fåtal mäktiga styrt över ett flertal.
Kungar, kejsare, furstar och påvar, kapitalägare har styrt över slavar, egendomslösa, fattiga och löntagare.
Så var det med Egyptens faraoner och Babyloniens kungar. Även i det antika Atens demokrati styrde de rika medborgarna över kvinnorna, utlänningar och slavar. På samma sätt var det i det antika Rom där till sist ett kejsarvälde utvecklade sig. Under medeltiden bestod Europa av ett stort antal riken som stödde sin makt på ridderskap och adel.

Man kan fundera över om hierarkier är en nödvändighet eller ett djävelskap.
Kanske beror din åsikt på i vilken nivå i hierarkin du befinner dig.

”Ensamstående mödrars upplevelser av att leva medförsörjningsstöd” 

Socialstyrelsen statistik, Ekonomiskt bistånd 

Sveriges rikaste kvinnor 

Dagens industri Sveriges 125 rikaste kvinnor 

VD-löner Svenskt Näringsliv 

Makteliten, LO 2021 

Att styra eller leda - En studie av rollfördelningen mellan styrelse och VD i strategiutvecklingen i svenska börsnoterade företag. Carl Henrik Somp, Johan Dann, 

Börsvdarnas lön: 6,3 miljoner om året, Chef , 2020

Makteliten håller ställningarna, LO, 

SCB socioekonomiska indelningar 

Incitament, marginalskatt och Expressens ledarredaktion

Nyliberala politiker talar ofta om incitament.

Incitament är något som stimulerar visst beteende. Om man till exempel vill lära en hund att sitta vackert kan hundgodis, givet vid rätt tillfälle, vara ett incitament för jycken. Delfiner i delfinarier får fisk som incitament då de gör vissa konster. Cirkusen lär elefanter att dansa på bakbenen genom att belöna dem med jordnötter.

Ett incitament för att få människor att gå till jobbet är arbetslön.
Storföretagens verkställande direktörer måste exempelvis ha fyrtio gånger så hög lön som en industriarbetare annars är incitamentet för dåligt och då vill VD inte vara VD eller så flyttar han (det är vanligen en han) till ett annat land som förstått det där med incitament.
Det måste också finnas incitament för dem som utbildar sig till professorer, läkare, forskare eller verkställande direktörer.
Utan incitament vill ingen utbilda sig till sådana jobb.

Annat är det med incitamenten för de arbetslösa bidragstagarna.
För dem bör bidragen minskas så att de ska få incitament för att börja arbeta. Bara om bidragen är lägre än lönerna kommer de arbetslösa att söka jobb i stället för att gå och slå dank. Incitamentet för bidragstagarna är alltså så låga bidrag som möjligt.
Men det är ont om jobb vilket beror på att arbetsgivarna inte har incitament att giva arbete eftersom arbete kostar för mycket. Därför bör arbetsgivarna ges möjlighet att erbjuda de arbetslösa billigare och enkla jobb med lägre ingångslöner.
Riktigt hur det här ska gå ihop är inte riktigt utrett.
För om man först sänker bidragen för de arbetslösa och sedan även sänker ingångslönerna för att det ska bli fler jobb så blir ju incitamentet - skillnaden mellan arbetsförtjänst och bidrag - mindre för de arbetslösa att ta jobb. Då måste man ju antingen sänka bidragen ytterligare, annars försvinner ju incitamentet för de arbetslösa att arbeta. Eller så måste man åter höja lönerna. Och då försvinner åter arbetsgivarnas incitament att giva arbete.

Skatter minskar folks incitament att arbeta och tjäna pengar. Det gäller särskilt för höginkomsttagare.
Om staten snor alla pengar är det ju meningslöst att jobba. Och om ingen jobbar får inte staten några skattepengar på inkomster.
Danmark, Frankrike, Belgien, Finland och Österrike har högre skatter än Sverige inom EU.

Men Sverige har världens högsta marginalskatt, något som upprör Expressens ledarredaktion till den grad att de talar om ”perversa skatter”.

Marginalskatt är den skatt du betalar på din sist intjänade tusenlapp. Så länge din totala inkomst håller sig under gränsen för statlig inkomstskatt betalar du cirka 300 kronor i skatt på varje intjänad extra tusenlapp.
När din totala inkomst däremot stiger över gränsen för statlig inkomstskatt betalar du drygt 500 kronor i skatt på varje extra intjänad tusenlapp. Marginalskatten stiger alltså gradvis med inkomsten. Först ökar den upp mot kommunalskattesatsen. När årsinkomsten sedan når 452 200 kronor, den nedre brytpunkten år 2017, börjar du betala statlig inkomstskatt. Då stiger marginalskatten till 52 procent.
Marginalskatten är inget problem för till exempel restaurang- och köksbiträden eller barnskötare som tjänar 265 500 om året. Och inte heller för genomsnittssvensken som tjänar 384 000 om året.
Men en hårt arbetande grupp som drabbas är mäklare inom finanssektorn med en medellön på 932400 om året, .
Visst är det perverst!

SCB, medellöner
Medlingsinstitutet, lönestatistik
Brytpunkt för statlig skatt

Dogmer mot den svenska modellen

Trots att både arbetsgivare och löntagare inser fördelarna med kollektivavtal finns det sådana som vill ha bort dem.

Några finns inom den nyliberala dogmatiska kretsen som anser att kollektivavtal sätter marknaden ur spel. Andra finns inom yttersta vänstern som lika dogmatiskt menar att klasskampen hämmas av samförståndet mellan lönearbetare och arbetsköpare.
Jag har mött representanter för bägge grupperna: i övrigt intelligenta och vettiga människor men fångade i en idé som stelnat, en dogm.

Sorgligt nog finns SvD:s ledarskribent Tove Lifvendahl med i den förstnämnda gruppen.

I dagens ledare tvingas hon köra fram två ynka exempel på hur facket agerat klumpigt för att få till kollektivavtal.

Det ena är en facklig aktion mot Baka stenugnsbageri i Sannegården i Göteborg den 12 januari och det andra är Ingeborgs bageri i Linköping för ett år sedan.
Det handlar om två små företag med några enstaka anställda.

Exemplen ter sig futtiga med tanke på att det i Sverige finns mer än 680 kollektivavtal om löner och allmänna anställningsvillkor tecknade mellan arbetsgivarorganisationer och arbetstagarorganisationer, inom såväl det privata näringslivet, staten som inom kommuner och landsting. Dessa avtal omfattar ungefär 3,6 miljoner anställda.
2014 var det 91 procent av löntagarna i åldern 16–64 år arbeten som omfattades av kollektivavtal, enligt statliga Medlingsverket.

Jag håller med om att små företag borde behandlas på annat sätt av facket än storföretag men att utifrån dessa enstaka exempel döma ut hela den svenska modellen är litet väl magstarkt.

Ingeborgs konditori, hade en anställd som var fackligt organiserad. Företagsägarna ville dock inte betala den anställde avtalsenliga löner, eftersom de ansåg sig inte ha råd med det.
Det kom till förhandling med facket och parterna blev i samförstånd överens om att kollektivavtalet skulle gälla.
Men efter en tid sade företagsledningen upp den fackligt anslutne medlemmen under hänvisning till att de inte hade råd att betala avtalsenliga löner.

Man kan jämföra med då bageriet ska betala för andra varor än arbetskraften.
Då bageriet köper in råvaror - mjöl, socker, marsipan m.m. - betalar leverantörerna de priser som leverantörerna begär.
De säger inte att de inte har råd med det. De säger inte till hyresvärden att de inta kan betala hyran för lokalen eller vägrar att betala skatt med hänvisning till att de inte har råd.

Om de skulle göra så innebär det konkurs.

Om jag kommer in i Ingeborgs konditori i Linköping och säger att jag vill ha en semla men inte har råd att betala begärt pris för den, kommer jag kunna köpa semlan för ett lägre pris?

Varför ska just den anställde gå med på att få ersättning under gällande pris?

Om ett företag inte kan betala råvaror, leverantörer, hyror, skatter eller arbetskraft är företaget kanske inte så marknadsmässigt.
Det ligger andra konditorier inte långt från Ingeborgs där lönerna sätts enligt kollektivavtal. Varför ska ett konditori dumpa lönerna?

Kollektivavtalet är ett avtal mellan arbetsgivareorganisationen och löntagarorganisationen om löntagarnas arbetsvillkor.  Det är alltså inget som enbart facket driver igenom.
Kollektivavtal innebär att arbetsgivare och löntagare kan konkurrera på lika villkor, att löntagarna får en lön som de kan leva på, att antalet arbetskonflikter minimeras och att därför arbetsfreden uppehålls.

Corren om Ingeborgs konditori

Medlingsinstitutets årsrapport "Avtalsrörelsen och lönebildningen2015"

Barometern

Den svenska modellen

Maria Ludvigsson skriver om den svenska modellen i sinledare i dagens SvD.

Nä, hon gillar den inte vilket är fullt begripligt utifrån hennes nyliberala samhällssyn. Ludvigsson vill att den svenska modellen ska ändras, men på vilket sätt säger hon inte.
Hon uttrycker i alla fall sin frustration över att till och med borgerliga politiker och debattörer gillar den.

Men vad är den svenska modellen?
Den svenska modellen innebär bland annat att det inte är staten som sätter löner och bestämmer löntagarnas arbetsvillkor. Modellen betyder dessutom att det inte är de ohämmade marknadskrafterna eller arbetsgivarnas odelade behov som avgör lönerna och löntagarnas arbetsvillkor.

I den svenska modellen är det i stället parterna på arbetsmarknaden - fackföreningar och arbetsgivareorganisationer – som i förhandlingar kommer överens om arbetsvillkoren och fastställer dem i kollektivavtal.

Kollektivavtalet har fördelar för bägge parter även för arbetsgivarna. Det ger arbetsgivarna stabila och likartade konkurrensvillkor. Ingen arbetsgivare kan konkurrera ut andra företag med låga löner och sämre villkor. Avtalet ger arbetsfred. Arbetsgivare och arbetstagare kan arbeta utan konflikter under avtalsperioden.

Nyliberaler betraktar arbetskraften som en vara som köps och säljs på arbetsmarknaden. Arbetsgivarna köper arbetskraften av löntagarna. Och all reglering av marknaden är därmed ett ingrepp i marknadsfriheten och hämmar en fri utveckling och sund prisbildning.

Men arbetskraften är inte en vara vilken som helst.
Arbetskraften skiljer sig nämligen från andra varor och tjänster på flera viktiga punkter:

Arbetskraften består av levande, kännande och tänkande människor. Arbetskraften är därmed den enda ”vara” som kan förhandla om sitt eget pris.
Löntagaren är - på samma gång som hon levererar arbetskraft – producent av andra varor och tjänster, konsument, väljare och skattebetalare.
Löntagarna är dessutom majoriteten av det vuxna svenska folket närmare bestämt mellan 4 – 5 miljoner individer.

I alla länder, där lönearbetet är den dominerande relationen på arbetsmarknaden, har det uppstått löntagarorganisationer.

Om nu Ludvigsson inte vill ha den svenska modellen kan hon välja andra.
Burma och Saudiarabien erbjuder en modell där facklig verksamhet är helt förbjuden.

I, till exempel Columbia, förföljs fackliga representanter av organiserade motkrafter. Där är det livsfarligt att vara fackligt aktiv.

I t.ex. Kina och Vietnam finns bara en tillåten statligt styrd ”fackföreningsrörelse”.

Alla dessa länder har låga ingångslöner.

Men jag antar att Ludvigsson vill ha en modell som finns i demokratiska stater där facklig organisering är tillåten. Kanske passar då USA:s modell där fackets handlingsfrihet är begränsad eller hindras av olika lagar och regler. Lägstalönerna sätts av politikerna. Tyvärr har den modellen visat sig kontraproduktiv. (Se Svante Nycanders bok ”Kriget motfackföreningarna – en studie av den amerikanska modellen” SNS förlag)

På några håll i världen är facklig verksamhet tillåten och fri men fackföreningsrörelsen är splittrad på så många olika organisationer att den försvagats. Så är det i en del sydeuropeiska länder, exempelvis Grekland, där små fackföreningar tvingas strejka sig till förbättringar.

Endast Sverige (eller i alla fall Norden) den svenska modellen har.


Läs mer om olika modeller i världen

Uppdrag Granskning: Den svenska modellen

Den gamla vanliga refrängen från Svenskt Näringsliv

Den romerske senatorn Cato den äldre som föddes 234 f.Kr avslutade alla sin tal i senaten med ”För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras”.

Maria Ludvigsson i SvD kommer i sina ledare alltid fram till att ingångslönerna måste bli lägre.

Hennes första ledare för året ”Hur svenskt är egentligen olika?” handlar egentligen om feminism, olikheter och värderelativismen men avslutas följaktligen med:

”Någon rätt att konkurrera med egna meriter och utföra enklare jobb och till lägre lön kan de långtidsarbetslösa bara glömma. Här är det lika som gäller. Här gillar vi egentligen lika mer än olika.”

”Vi säger ”gilla olika” men har rigida system som gör att arbetsmarknaden bara accepterar dem som håller viss standard och accepterar fackets makt som domare över när ett arbete och en inkomst är bra nog och inte.”

Som vanligt är det en högavlönad som förordar lägre lön för andra, en som inte riskerar att behöva jobba med enklare arbetsuppgifter som anser att fler bör göra det.
Och i detta fall är det en person som skolats i Svenskt Näringsliv som beskyller facket för att vara skyldig till arbetslösheten.

Vad de privilegierade menar med lägre lön får vi aldrig veta, och vilka enkla jobb som bör utföras talar de inte om. Att Svenskt Näringsliv vill sänka löner vet vi redan.

Inte heller ger de privilegierade ett enda belägg för att lägre ingångslöner och enklare arbetsuppgifter skulle ge fler arbetslösa jobb.
I länder där dessa nyliberala principer tillämpas är inte arbetslöshetssituationen bättre än i vårt land.

Så när nyliberaler upprepar satsen ”För övrigt anser jag att jämlikheten på arbetsmarknaden bör förstöras” så handlar det om krigspropaganda inför avtalsrörelsen.

DN Debatt
SvD Debatt

En förlegad syn på kollektivavtal

Kommer de inte från Svenskt Näringsliv så är de från Företagarna, SvD:s ledarskribenter.

Nu är det Siri Steijer som i dagens ledare ”En förlegadsvensk modell” vill skrota den svenska arbetsmarknadsmodellen och kollektivavtalen. Vilket inte är förvånande med den bakgrunden.

Inte mycket fakta presenteras.
Steijer framställer facken som stela och konservativa som utvecklingen rinner förbi. Kollektivavtalen innehåller rigida regler. Hindrar utvecklingen. Facken försöker förmå lagstiftarna att ge dem större makt.
Stämpelklockan är förlegad, (det är inte facket som velat ha stämpelklocka, min anmärkning)

”Den svartvita bilden av bruksherre och arbetare stämmer inte längre.
Dagens kunskapsintensiva tjänsteföretag har anställda som också ofta är delägare. Dessutom är de nya arbetstagarna ofta småföretagare som säljer sina tjänster till företag som Uber. Många som på grund av för höga trösklar in på arbetsmarknaden inte får en anställning, startar också företag. Det nya ”utsatta” är alltså till stor del småföretagare, så för dem borde facken ivrigt kämpa. För deras rätt att få ta del av förmånerna i socialförsäkringssystemet, men också för deras rätt att få en kollektivavtalad minimilön i sin verksamhet.”

Typiskt är att Steijer inte berättar om vad hon vill ersätta ”den svenska modellen” med.

Vad jag förstår är alternativet till kollektivavtal att varje anställd förhandlar fram ett enskilt avtal med sin arbetsgivare. Som det var på 1800-talet.
Det innebär en enorm maktförskjutning i förhandlingssituationen där arbetsgivaren, som ju har makt att anställa eller inte anställa, har ett stort övertag över den arbetssökande. Arbetsgivaren kan därigenom dirigera villkoren.
Vid arbetslöshet kan lönedumping uppstå där den anställde som begär billigaste ersättning för sin arbetskraft blir anställd.

Lönenivåerna sjunker.

Risken är att staten måste gå in och reglera lönerna nedåt med s.k. lägstalöner.

Det är sant att facket har större makt med kollektivaval än utan. Om man skulle slopa kollektivavtalen till förmån för individuella avtal skulle färre löntagare ansluta sig till facket. Facket skulle försvagas.

Det är naturligtvis vad de extrema ledarskribenterna på SvD som kommer från arbetsgivarorganisationerna vill.

Men frågan är om arbetsgivarna själva är så trakterade av att slopa kollektivavtalen.

”För arbetsgivare kan kollektivavtal vara attraktiva genom att de innefattar fredsplikt, det vill säga att när ett avtal har slutits kan arbetsgivaren räkna med att slippa strejker så länge avtalet gäller. Arbetsgivaren kan också få rabatter på till exempel försäkringspremier för de anställda. Samtidigt kan kollektivavtalets villkor vara till nackdel för arbetsgivaren om denne skulle ha kunnat anställa samma personal till lägre lön eller andra villkor. Å andra sidan motverkar en hög kollektivavtalstäckning att låga löner blir ett medel i konkurrensen arbetsgivarna emellan. Under början av 1900-talet var det ett viktigt motiv till att de svenska arbetsgivarnas organisationer gick in för riksomfattande branschavtal.”

Detta, och mycket annat om kollektivavtal, kan man läsa i en avhandling av professor Anders Kjellberg vid Sociologiska institutionenvid Lunds universitet. ”Kollektivavtalens täckningsgrad samtorganisationsgraden hos arbetsgivarförbund och fackförbund. ”

Arbetslösheten är inte lägre i länder som inte har kollektivavtal. Däremot är strejker vanligare i länder där facket är svagt. Utan kollektivavtal och fackliga organisationer som är jämnstarka med arbetsgivarna skulle oron på arbetsmarknaden öka.

Kollektivavtal garanterar arbetsfred och befordrar rörligheten genom att minska transaktionskostnaderna vid byte av anställning. Kollektivavtalen har en stabiliserande effekt på arbetsmarknaden.

”Den homogenitet för lönebildningen som blir följden av en utbredd kollektivavtalsreglering anses befordra tillväxten genom att driva på strukturomvandlingen och produktionsfaktorernas successiva överföring till sektorer med högre förädlingsvärden.” skriver Kjellberg.

Några fakta ur avhandlingen:

Kollektivavtalens täckningsgrad är 89 procent av alla löntagare
Antal löntagare med kollektivavtal i privat sektor och i hela ekonomin vid slutet av 2013 var 2.345.900. Andel utan kollektivavtal var 17,1%

Andel småföretag (1-49 anställda) med kollektivavtal i olika storleksklasser 2010, var utan avtal 115.000 och med avtal 83.000.

Andel arbetare och tjänstemän i Sverige som täcks av kollektivavtal 2013 var 96 procent arbetare och 85 procent tjänstemän

Professor Anders Kjellbergs webbplats