Nu djävlar får det vara nog!

Jag har tillhört olika fackförbund i femtio år, har varit facklig funktionär och aktivist, och har även som egen företagare och som pensionär varit arbetarrörelsen trogen. 

Drev en tid, ideellt, Internetplatsen ”Fackliga InternetJournalen” trots att LO-eliten motarbetade  den och förbunden i bästa fall nonchalerade initiativet. Under några år var jag svensk redaktör för LabourStart.  Även detta utan ersättning och utan uppskattning från fackliga ledare.
Har skrivit flera böcker för den fackliga verksamheten.

Men skandalerna inom Kommunals ledning får mig att tvivla – inte på arbetarrörelsen som idé – men på förbundens hierarkiska organisation och ombudsmannasystemet.

Något måste göras, snabbt och genomgripande. Det krävs en ordentlig och djupgående räfst.

1.       Alla ansvariga för att ett fackförbund driver företag och ordnar dyra spritfester bör avgå, på stört, utan några avgångsvederlag. Och om det inte går att gå runt funktionärsavtalen bör de ansvariga tvingas betala tillbaka medlemmarnas pengar med sina avgångsvederlag.

2.       Alla fackförbund inom LO och TCO bör ta kraftigt avstånd från händelserna i Kommunals ledning och fördöma dem.

3.       Journalister på samtliga fackförbundstidningar bör frigöras för att tillsammans granska samtliga LO-förbund i syfte att avslöja liknande tendenser inom den fackliga rörelsen.

4.       Inför varje förbundskongress bör samtliga kongressledamöter diskutera på vilket sätt den här typen av missförhållanden kan undvikas.

Aftonbladets artiklar om Kommunals skandalösa ledning:
AB-artikel 1 http://www.aftonbladet.se/nyheter/granskning/article22070298.ab

AB-artikel 2 http://www.aftonbladet.se/nyheter/granskning/article22070892.ab

AB-artikel 3 http://www.aftonbladet.se/nyheter/granskning/article22070879.ab

AB-artikel 4 http://www.aftonbladet.se/nyheter/granskning/article22070888.ab

AB Nyheter http://www.aftonbladet.se/nyheter/article22085358.ab            

SvD Näringsliv http://www.svd.se/kommunal-gor-miljonforluster-pa-lyxig-krogverksamhet

En förlegad syn på kollektivavtal

Kommer de inte från Svenskt Näringsliv så är de från Företagarna, SvD:s ledarskribenter.

Nu är det Siri Steijer som i dagens ledare ”En förlegadsvensk modell” vill skrota den svenska arbetsmarknadsmodellen och kollektivavtalen. Vilket inte är förvånande med den bakgrunden.

Inte mycket fakta presenteras.
Steijer framställer facken som stela och konservativa som utvecklingen rinner förbi. Kollektivavtalen innehåller rigida regler. Hindrar utvecklingen. Facken försöker förmå lagstiftarna att ge dem större makt.
Stämpelklockan är förlegad, (det är inte facket som velat ha stämpelklocka, min anmärkning)

”Den svartvita bilden av bruksherre och arbetare stämmer inte längre.
Dagens kunskapsintensiva tjänsteföretag har anställda som också ofta är delägare. Dessutom är de nya arbetstagarna ofta småföretagare som säljer sina tjänster till företag som Uber. Många som på grund av för höga trösklar in på arbetsmarknaden inte får en anställning, startar också företag. Det nya ”utsatta” är alltså till stor del småföretagare, så för dem borde facken ivrigt kämpa. För deras rätt att få ta del av förmånerna i socialförsäkringssystemet, men också för deras rätt att få en kollektivavtalad minimilön i sin verksamhet.”

Typiskt är att Steijer inte berättar om vad hon vill ersätta ”den svenska modellen” med.

Vad jag förstår är alternativet till kollektivavtal att varje anställd förhandlar fram ett enskilt avtal med sin arbetsgivare. Som det var på 1800-talet.
Det innebär en enorm maktförskjutning i förhandlingssituationen där arbetsgivaren, som ju har makt att anställa eller inte anställa, har ett stort övertag över den arbetssökande. Arbetsgivaren kan därigenom dirigera villkoren.
Vid arbetslöshet kan lönedumping uppstå där den anställde som begär billigaste ersättning för sin arbetskraft blir anställd.

Lönenivåerna sjunker.

Risken är att staten måste gå in och reglera lönerna nedåt med s.k. lägstalöner.

Det är sant att facket har större makt med kollektivaval än utan. Om man skulle slopa kollektivavtalen till förmån för individuella avtal skulle färre löntagare ansluta sig till facket. Facket skulle försvagas.

Det är naturligtvis vad de extrema ledarskribenterna på SvD som kommer från arbetsgivarorganisationerna vill.

Men frågan är om arbetsgivarna själva är så trakterade av att slopa kollektivavtalen.

”För arbetsgivare kan kollektivavtal vara attraktiva genom att de innefattar fredsplikt, det vill säga att när ett avtal har slutits kan arbetsgivaren räkna med att slippa strejker så länge avtalet gäller. Arbetsgivaren kan också få rabatter på till exempel försäkringspremier för de anställda. Samtidigt kan kollektivavtalets villkor vara till nackdel för arbetsgivaren om denne skulle ha kunnat anställa samma personal till lägre lön eller andra villkor. Å andra sidan motverkar en hög kollektivavtalstäckning att låga löner blir ett medel i konkurrensen arbetsgivarna emellan. Under början av 1900-talet var det ett viktigt motiv till att de svenska arbetsgivarnas organisationer gick in för riksomfattande branschavtal.”

Detta, och mycket annat om kollektivavtal, kan man läsa i en avhandling av professor Anders Kjellberg vid Sociologiska institutionenvid Lunds universitet. ”Kollektivavtalens täckningsgrad samtorganisationsgraden hos arbetsgivarförbund och fackförbund. ”

Arbetslösheten är inte lägre i länder som inte har kollektivavtal. Däremot är strejker vanligare i länder där facket är svagt. Utan kollektivavtal och fackliga organisationer som är jämnstarka med arbetsgivarna skulle oron på arbetsmarknaden öka.

Kollektivavtal garanterar arbetsfred och befordrar rörligheten genom att minska transaktionskostnaderna vid byte av anställning. Kollektivavtalen har en stabiliserande effekt på arbetsmarknaden.

”Den homogenitet för lönebildningen som blir följden av en utbredd kollektivavtalsreglering anses befordra tillväxten genom att driva på strukturomvandlingen och produktionsfaktorernas successiva överföring till sektorer med högre förädlingsvärden.” skriver Kjellberg.

Några fakta ur avhandlingen:

Kollektivavtalens täckningsgrad är 89 procent av alla löntagare
Antal löntagare med kollektivavtal i privat sektor och i hela ekonomin vid slutet av 2013 var 2.345.900. Andel utan kollektivavtal var 17,1%

Andel småföretag (1-49 anställda) med kollektivavtal i olika storleksklasser 2010, var utan avtal 115.000 och med avtal 83.000.

Andel arbetare och tjänstemän i Sverige som täcks av kollektivavtal 2013 var 96 procent arbetare och 85 procent tjänstemän

Professor Anders Kjellbergs webbplats

LO-medlemmar saknar rösträtt!

Ända sedan ett antal fackföreningar, för över hundra år sedan, gick i hop för att bilda Socialdemokratiska Arbetarepartiet har rörelsen bestått av en facklig och en politisk gren.
Det har varit en framgångsrik rörelse. Ingenstans i världen har löntagarnas kamp mot kapitalintressena varit så framgångsrik som i vårt land.
I länder där parti och fackföreningsrörelser inte fört en sammanhållen kamp är både parti och fack betydligt svagare– Italien, Grekland, Spanien, Portugal, Frankrike m.fl. För att inte tala om USA.

I vårt land har, tack vare samverkan inom Arbetarrörelsen, framgångarna nåtts utan väpnade revolutioner eller förtryckande reaktion från den ekonomiska makten.
På så sätt har både det svenska samhället, fackföreningarna och faktiskt också näringslivet tjänat på denna ordning.

Men hela tiden har det funnits krav på att partiet och facket inom rörelsen ska gå skilda vägar.
Vilka har krävt det?
Dels är det naturligtvis representanter för kapitalintressena som vill splittra rörelsen. Det är begripligt och följdriktigt.
Mer förvånande för många är kanske att VPK och dess föregångare var inne på samma linje. Men det berodde på partiavundsjuka för att kommunisterna kände sig utanför rörelsens gemenskap. I dag har de flesta insett att arbetarrörelsen är en demokratisk rörelse.
De nyliberala dogmatikerna har naturligtvis inte velat se en stark enad arbetarrörelse eftersom en sådan inte passar in i de ekonomiskt politiska dogmerna.
Men det finns också en del sossar och fackligt aktiva som vill dela rörelsen eftersom de tror att det skulle gynna antingen facket eller partiet. Det vore bra om de ville klargöra på vilket sätt hela arbetarrörelsen skulle tjäna på en delning.

Argumenten för splittring är de vanliga: En uppdelning krävs på grund av att det skulle vara mer demokratiskt, mer modernt, mer flexibelt, ge mer utrymme för individualism eller ge större möjlighet för facklig eller politisk framgång.

Ett argument är att femtio procent av LO:s medlemmar inte röstar på socialdemokraterna utan på andra partier.
Men då kan jag avslöja att ingen väljare är medlem i LO. Inte en enda.
LO består av medlemsförbund som saknar rösträtt.

Ännu en sanning: Bakom bildandet av LO stod Socialdemokraterna. Den historiska bakgrunden är alltså att representanter från fackföreningsrörelsen bildade socialdemokratiska partiet 1889 och det socialdemokratiska partiet bildade LO 1898.
Det blev den svenska organiserade arbetarrörelsen.

De enskilda medlemmarna i de fackliga organisationerna, du och jag, får rösta på vilket parti vi vill, precis som medlemmarna i Skattebetalarnas förening och i Aktiespararnas förening får rösta hur de vill. Inget märkvärdigt med det.

Men Arbetarrörelsen är en rörelse som är till för att hävda löntagarnas intressen såväl i arbetslivet som i politiken.

Eva Nordmark, TCO:s ordförande, vill dela arbetarrörelsen

Eskilstuna-Kuriren

Okunniga ledare ger goda råd

Den svenska fackföreningsrörelsen måste moderniseras eller gå under, skriver Ledarnas ordförande Annika Elias och förhandlingschef Thomas Eriksson på Dagens Nyheters debattsida.
De ser medlemsraset inom LO och TCO som följd av en förlegad syn på kollektivavtal.
De bägge skribenterna anser att kollektivavtal är föråldrade.

Vilket är en märklig tanke eftersom själva arbetet kollektiviseras alltmer sedan hundra år.
Kollektiviseringen inom arbetslivet är större än någonsin.
Det är bara att kasta in blick i bolagens rapporter och kolla antalet anställda i sju tongivande företag för att konstatera detta.

Volvo: 90 409.
Ericsson: 90 261
Skanska: 51 143
SCA 45 341
Sandvik 47 064
Handelsbanken 11 100
SSAB. 8 384

Man kan tänka sig hur det skulle se ut om bara alla dessa 343 702 löntagare förhandlar var för sig. Det totala antalet löntagare i Sverige är över 4 miljoner.

Det är inte fackföreningsrörelsen som har kollektiviserat arbetsmarknaden, det är näringslivsstrukturen som ser ut så. LO och TCO har tvingats rätta sig efter läget.

Arbetsmarknaden och näringslivet har sin hierarki. I botten de timanställda med s.k. okvalificerade uppgifter och i toppen företagsledningarna. Ledarna finns i hierarkins toppskikt. De är relativt välutbildade, står företagsledningen närmare än övriga löntagare i företagen.

Men det är ändå märkligt att Annika Elias och Thomas Eriksson är så okunniga om förhållandena i näringslivet och om arbetsmarknadens struktur.
Eller finns det dolda avsikter med debattartikeln?