Granska drevet!

Ett politiskt vapen i kampen mot politiska motståndare är att starta ett mediedrev mot någon enskild politiker i motståndarlägret.

Partikanslierna försöker därför hitta svagheter hos enskilda politiker på motståndarsidan och utnyttjar media för att underblåsa en skandalisering av vederbörande.
 

I Sverige är det oftast oppositionen som tar till detta vapen mot regeringen.
För att lyckas med drevet krävs att

1)   det finns något att anmärka på hos villebrådet t.ex. ett uttalande, en relation, en felaktig handling.

2)   anklagelsen är tillräckligt oprecis och komplex för att det inte direkt ska gå att avgöra om den är befogad eller inte

3)   villebrådet får därför svårt att försvara sig

4)   drevledaren lägger ut ett bete för medierna att jaga på

5)   drevet hålls i gång av nya ”läckor”

6)   påståenden som klistras vid villebrådet retar tillräckligt många medborgare

Eftersom det är de traditionella mediernas uppgift att granska makthavare, t.ex. politiker, så är det deras plikt att undersöka riktigheten av ett påstående om oegentligheter.
En sådan granskning bör helst ske sakligt och utan ställningstagande.

Men sakligheten blir inte sällan lidande genom att journalister gärna vill ha fram sensationella fakta som fäller bytet. En fällning blir nämligen en fjäder i hatten för en grävande journalist. Journalister tävlar om att fälla bytet.
Dessutom säljer tidningen som förmedlar berättelsen bättre om den innehåller dramatik och sensationer. En fällning höjer upplagan.
Partikansliernas drevexperter vet naturligtvis detta och utnyttjar det.

Numera finns också en mobbliknande bakgrundskör som i form av politiska facebookgrupper, t.ex. ”Alliansens vänner”, ”Vi som inte tänker rösta på Sverigedemokraterna” och liknande som piskar på med hejar- och burop.

Dreven mot utrikesminister Margot Wallström är ett tydligt exempel på ett sådant drev. Jag bortser från den rapportering där Wallströms politiska uttalanden penetrerats.
Wallströms uttalanden om Saudi Arabien och om avrättningar i Israel är sådana som jag inte räknar som drev utan normal politisk debatt, även om drevliknande former har funnits även där.

Men medierapporteringen kring Margot Wallströms lägenhet är av annat slag.
Rapporteringen gick ibland ut på att slå fast att Wallströms ”lägenhetsaffär” var att betrakta som tagande av muta.

I DN 160118intervjuas bland andra professor Dennis Töllborg som ansåg att utrikesministern gjort sig skyldig till ”en solklar muta”. Att Töllborg har ett eget politiskt parti ”Öppna Göteborg” nämns inte i artikeln. I artikeln säger han att han är säker på i att ministern blir dömd.

I samma DN säger en rubrik ”Nu riskerar hon att utredas för muta”.

Generalsekreteraren Helena Sundén i Näringslivsorganisationen ”Institutet mot mutor” citeras i DN 160115 där hon säger att ”Wallström bör mutgranskas”

I det läget är Wallström i praktiken redan stämplad som mutkolv.

Det fanns emellertid andra medier med en helt annan hållning t.ex. Eskilstunakuriren (ob.lib.)som 160119 i sin ledare skrev att ”Wallström är ingen mutkolv”

I dag är ledarredaktionen på Eskilstunakuriren stolt över sin hållning.

Mediernas företrädare tvår sina händer och tillbakavisar all skuld för mediedrevet med hänvisning till sin journalistiska plikt att bevaka makthavare.
Men saken är inte så enkel utan här finns en uppgift för medieforskare att granska drevets logik och mediernas roll i sammanhanget.

Drevet mot arbetarrörelsen en del av maktkampen

Robert Michels, (1876-1936), var en tysk sociolog som kom fram till att varje organisation bär tendensen till oligarki (fåmansvälde). Michels ansåg att denna maktkoncentration är ett framträdande drag även hos sådana organisationer som anser sig vara demokratiska. Till och med syndikalism och anarkism uppvisar oligarkiska tendenser enligt Michels. Detta beror inte på personliga maktsträvanden, utan på strukturella faktorer. I varje organisation uppstår ett tryck mot maktkoncentration och oligarki på grund av organisationens inneboende logik: Makten i en organisation måste centraliseras för att organisationen ska fungera.

Michels menar även att de som hamnar i maktposition ogärna vill släppa ifrån sig sin makt, i stället omger de sig av sådana personer som gör att de kan behålla den. Människan är enligt Michels i grund och botten egoist. Dessutom hävdar han att det hos människan finns ett psykologiskt behov av ledare. De flesta är ointresserade av politik, och uppskattar att det finns personer som vill ägna sig åt att bevaka deras intressen. Michels menade att människan av naturen är förutbestämd att styra eller att styras.

Man kan dra olika slutsatser av teorin. Antingen tror man att den fungerar som en järnlag som vi bara har att rätta oss efter. Som sådan har den uppfattats av allt ifrån höger till fascister som stött sig på den för sina syften.
Vänstern tar avstånd från den på samma sätt som den tar avstånd från kapitalismen och menar att oligarkin beror just på kapitalismen. Den finns men bör motarbetas och ersättas med jämlika organisationer.

Men bolsjevikerna som ville genomföra ett kommunistiskt samhälle där alla var lika misslyckades kapitalt. Nya hierarkier uppstod snabbt.

Klart är att mänskligheten allt sedan babylonisk tid ordnat sina samhällen som hierarkier med ledare och ledda, mäktiga och maktlösa, rika och fattiga. Och makten har alltid skaffat sig privilegier och sett till att leva av vad de maktlösa producerat.
Kungar, hertigar och annan adel har alltid slösat med medborgarnas skattepengar.
Kapitalägare och deras direktörer är deras moderna arvtagare.

Demokratin är ett försök att mildra orättvisor, minska hierarkin och skapa maktbalans genom att reglera medborgarnas deltagande i samhällsstyret.

Kampen om makten formar även demokratier som vår. Utan makt kan inga visioner genomföras, i varje fall om man vill förändra samhället i grunden.
Det är en sådan kamp som pågår mellan höger och vänster där högern just nu utnyttjar en ganska harmlös lägenhetshistoria till att misskreditera arbetarrörelsen.
Och det är den kampen som avtalsförhandlingarna handlar om.
Det är i den kontexten man bör betrakta drevet mot Margot Wallström och Kommunal.

Inte konstigt att högern överreagerar när det gäller ett socialdemokratiskt statsråds och en fackförbundslednings lägenhetsaffärer, men att tystnaden från högern är total när det gäller privilegierna inom näringslivet.

Ur drevet

DN Ekonomi
SvD
DN 

Mot drevet

EskilstunaKuriren ledare 
AB debatt
SvD
SvD 
LänsTidningen 
AB Ledare 

Carl B Hamilton, du missade en sak!

Med anledning av händelserna inom Kommunal skriver professor Carl B Hamilton i dagens SvD Debatt, att det är dags att gå från snabba fördömanden, till genomtänkta analyser av principer för hur man gör rätt från början. Han hänvisar till en rapport som lades fram efter ett antal skandaler i Storbritannien. Kommissionen som arbetade fram rapporten hade en hög jurist som ordförande, Lord Nolan.

De principer och nya rutiner och institutioner som Nolanrapporten resulterade i har blivit vägledande för såväl parlamentet som den offentliga sektorn i Storbritannien.

”Osjälviskhet. Integritet. Objektivitet. Ansvarighet. Öppenhet. Ärlighet. Ledarskap. ”Den som innehar ett ämbete [eller förtroendeuppdrag] åligger det att främja och stödja dessa principer genom ledarskap och exempel.”, skriver professorn.

Han räknar upp för vilka principerna bör gälla: personer som är statsråd, riksdagsledamöter eller har andra typer av förtroendeposter, som kommunpolitiker och fackföreningsledare.

Jag är gärna med på att principerna bör gälla alla förtroendevalda men varför inte också för företagsledare i storföretag?

Jag begriper att Hamilton som nyliberal anser att statlig och privat verksamhet ska hållas strikt isär.

Men storföretagens verksamhet är i dag inte en privat utan en allmän angelägenhet.
1. Företagen har hundratusentals anställda ur allmänheten som är beroende av dem, 

2. Företagsledningarnas beslut och handlingar påverkar alla medborgare.
3. Företagen är beroende av det allmänna genom att de får skattesubventioner, utnyttjar infrastruktur och andra viktiga samhälleliga skattefinansierade institutioner och har andra stöd från staten.
4. Ägandet av företagen är inte längre enbart privat utan fördelat på aktier och fonder som ägs av våra gemensamma pensioner.

Företagen och näringslivet är idag integrerade i samhällslivet på ett helt annat sätt än under Adam Smiths tid.
Det ömsesidiga beroendet mellan företag och samhälle är oerhört mycket större än då de liberala principerna spikades på 1700-talet.

Så, gärna en diskussion om vilka principer som bör gälla för förtroendevalda, men då bör vi också ta med storföretagens ledningar i diskussionen.

Vänskapskorruption till höger och vänster

När media avslöjat makthavare visar sig intressemotsättningarna i debatten.

Hettan och intensiteten i upprördheten formar sig som järnfilspån på en magnet. Polariseringen i samhället blir tydlig.

Då förre Nordeadirektören Hans Dalborg fick en lägenhet i en av Stockholms mest exklusiva fastigheter av sin arbetsgivare och därefter gjorde ett mångmiljonklipp på lägenheten visade  vänstern sin upprördhet medan högern uttryckte ett behärskat avståndstagande.

Men då vänstern rasar i debatten märks det inte så mycket.  Desto mer ljud i skällan blir det då högern visar sin ilska.

Nu går drevet mot Margot Wallström, Kommunals ledning och arbetarrörelsen. De mest upprörda är denna gång, inte oväntat,  borgerliga ledarskribenter, dito partiföreträdare samt diverse arbetsgivarorganisationer.

Till de sistnämnda hör Institutet Mot Mutor (IMM) som är en näringslivsorganisation med den angelägna uppgiften ”att verka för god sed för beslutspåverkan inom näringslivet liksom samhället i övrigt och söka motverka användningen av mutor och andra otillbörliga förmåner som medel för sådan påverkan.”

Institutsnamnet kan få någon att tro att det är en opartisk organisation. Men det kan vara bra i sammanhanget att veta att IMM’s huvudmän är Svensk Handel (Handelns arbetsgivarorganisation), Svenskt Näringsliv (Svenskt Näringsliv är företagens företrädare i Sverige) samt Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, (arbetsgivar- och intresseorganisation och motpart till Kommunal) 

Institutets generalsekreterare, Helena Sundén, gick snabbtut och ansåg att Wallström borde mutåtalas.

Än finns alltså en höger och en vänster även i vårt mittenpolitiska lagomland.

Högern företräds av allianspartiernas nyliberala politiker, arbetsgivare- och näringslivsorganisationer och dess olika institut och lobbyorganisationer.

Vänstern utgörs av arbetarrörelsens politiska och fackliga gren, Aftonbladets ledarredaktion, några tidskrifter och ett par s.k. tankesmedjor. Litet utanför finns Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Men det finns också andra intressen i den högröstade debatten om Margot Wallströms lägenhet.
I Dagens DN intervjuas professor Dennis Töllborg som anser att utrikesministern gjort sig skyldig till ”en solklar muta”. Att Töllborg har ett eget politiskt parti ”Öppna Göteborg” nämns inte i artikeln.
Men han tror inte att ministern blir dömd.

I samma DN säger en rubrik ”Nu riskerar hon att utredas för muta” 

Det må vara vänskapskorruption då Wallström klantigt nog tar emot en tillfällig lägenhet från Kommunal men att sådant skulle förekomma inom näringslivet är väl uteslutet eller…?

Eskilstuna Kuriren, ledare

Vinnare och förlorare i Kommunalskandalen

 Skandaler uppstår litet överallt, och då och då, inom näringslivet, facket, kyrkan, idrottsrörelsen, politiken, lantbruksrörelsen och andra organisationer.

Några exempel:
VW 
IKEA
Stora Enso
SCA
Vattenfall
Revisionsbyrån KPMG
Skandaler förekommer inom samtliga religiösa samfund.
Pingströrelsen
Katolska kyrkan
Svenska kyrkan
Idrottsrörelsen är stor och naturligtvis finns det skandaler där
Fifa-skandalen

Det finns två huvudtyper av skandaler:
a) de som kommer till allmänhetens kännedom,
b) de som inte gör det.

Inte sällan är det medierna som avslöjar skandalerna.
De får ett tips, börjar gräva och får fram en massa skumt. De publicerar vad de hittat.

Ofta finns det intressen bakom avslöjandena: Media, t.ex. Aftonbladet, vill vara först med en sensationell nyhet för att sälja fler ex av tidningen. En enskild journalist vill göra ett scoop för att bli känd och uppskattad.

Det finns också politiska intressen. Socialdemokrater vill avslöja sina politiska motståndare och tvärt om, en arbetsmarknadsorganisation vill misskreditera sin motpart, ett företag vill sänka en konkurrent, en missnöjd anställd som fått sparken vill hämnas på sin f.d. arbetsgivare…

Journalister som får tips från sådana intressenter måste vara medvetna om detta.

Däremot ska en journalist inte ta hänsyn till ev. konsekvenser av en publicering. Hen ska alltså publicera även om hen räknar med att avslöjandet går emot hens egna intressen och ideologier.

När avslöjandet väl är gjort kommer vissa intressen att skynda till för att utnyttja situationen till sina intressens fördel. Det är då vackert om man klär sina fördömanden i en mantel av omsorg och förbättrarnit.

I den nu aktuella s.k. Kommunalskandalen kan man, utan att hemfalla till konspirationsteorier, klart konstatera att Kommunal och socialdemokraterna förlorar på skandalen. I varje fall på kort sikt.

Skandalen kunde inte heller ha kommit vid en olämpligare tidpunkt än just nu inför en stor och viktig avtalsrörelse.

Finns det någon vinnare? På SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) och Svenskt Näringsliv är de i alla fall inte ledsna. Kommunal skulle ha haft bra möjligheter att ge sina medlemmar bättre villkor. Nu försvagas deras förhandlingssits betydligt och SKL får ett betydligt bättre förhandlingsläge.

Kommunals egen version
SvD
SvD 

Nu djävlar får det vara nog!

Jag har tillhört olika fackförbund i femtio år, har varit facklig funktionär och aktivist, och har även som egen företagare och som pensionär varit arbetarrörelsen trogen. 

Drev en tid, ideellt, Internetplatsen ”Fackliga InternetJournalen” trots att LO-eliten motarbetade  den och förbunden i bästa fall nonchalerade initiativet. Under några år var jag svensk redaktör för LabourStart.  Även detta utan ersättning och utan uppskattning från fackliga ledare.
Har skrivit flera böcker för den fackliga verksamheten.

Men skandalerna inom Kommunals ledning får mig att tvivla – inte på arbetarrörelsen som idé – men på förbundens hierarkiska organisation och ombudsmannasystemet.

Något måste göras, snabbt och genomgripande. Det krävs en ordentlig och djupgående räfst.

1.       Alla ansvariga för att ett fackförbund driver företag och ordnar dyra spritfester bör avgå, på stört, utan några avgångsvederlag. Och om det inte går att gå runt funktionärsavtalen bör de ansvariga tvingas betala tillbaka medlemmarnas pengar med sina avgångsvederlag.

2.       Alla fackförbund inom LO och TCO bör ta kraftigt avstånd från händelserna i Kommunals ledning och fördöma dem.

3.       Journalister på samtliga fackförbundstidningar bör frigöras för att tillsammans granska samtliga LO-förbund i syfte att avslöja liknande tendenser inom den fackliga rörelsen.

4.       Inför varje förbundskongress bör samtliga kongressledamöter diskutera på vilket sätt den här typen av missförhållanden kan undvikas.

Aftonbladets artiklar om Kommunals skandalösa ledning:
AB-artikel 1 http://www.aftonbladet.se/nyheter/granskning/article22070298.ab

AB-artikel 2 http://www.aftonbladet.se/nyheter/granskning/article22070892.ab

AB-artikel 3 http://www.aftonbladet.se/nyheter/granskning/article22070879.ab

AB-artikel 4 http://www.aftonbladet.se/nyheter/granskning/article22070888.ab

AB Nyheter http://www.aftonbladet.se/nyheter/article22085358.ab            

SvD Näringsliv http://www.svd.se/kommunal-gor-miljonforluster-pa-lyxig-krogverksamhet

Var finns sanningen om välfärdsutvecklingen?

Om man skalar bort ytterligheterna i välfärdsdebatten – å ena sidan kravet på förbud mot privata företag i vården och å andra sidan ”privatisera mera” – så måste politikerna (och väljarna) ta ställning till frågan hur välfärden ska finansieras.

Kan kvalitet och humanitet i vården ökas, eller åtminstone bibehållas på nuvarande nivå, utan att utgifterna ökar?

Kommer samhällsresurserna räcka till för att betala behoven inom välfärden?

”Klart vi har råd med välfärden” svarar Somar Al Naheri en ledarkommentar i AB.

”Finansiera välfärden med avgifter, föreslår Richard Murray, tidigare chefsekonom på Statskontoret och liberalpolitiker, i en debattartikel i DN.

Murray utgår från att behoven kommer att öka och att skatteresurserna inte kommer att räcka för att täcka behoven.

Somar Al Naher avfärdar den ”alarmistiska jargongen om framtidens utmaningar med en åldrande befolkning”. Hon hänvisar till fackförbundet Kommunals rapport ” Välj välfärdenvi har råd!”.

”Den slår fast att den demografiska utmaningen är över­driven. Liksom kostnadskalkylerna kopplade till den.” säger Somar Al Naher.

Men läser man rapporten finner man en hel del reservationer och förenklingar som inte gör den kritiske läsaren övertygad om att slutsatserna är riktiga.

Från många socialdemokratiska kommentatorer hörs också uttalanden som t.ex. Folkbladets Fredrik Janssons att ”det är skönt att läsa fackförbundetKommunals rapport”
 

Vad jag saknar är en vetenskaplig undersökning av problemet inte rapporter som bekräftar mina förutfattade meningar.

 

På bloggen ”Framtidens välfärd” skriver Sören Häggroth ”Dendemografiska utmaningen: Hur ska framtidens välfärd organiseras och finansieras?”hittar men en mer nyanserad bild av problemen.

Men ändå har jag svårt att veta vem jag kan lita på.

Expressen

Katalys med Katekes

I dag är det inte många svenskar som har erfarenhet av Katekesen.

Själv är jag tillräckligt gammal och gick dessutom mina första skolår i katolsk skola och där var katekesen en argumentsamling för katolsk tro.

Katekesen var uppställd med frågor eller påståenden som besvarades av katekesförfattarna.

Även protestantiska kyrkan hade en katekes författad av Martin Luther.

Katekesen talade således om vad man skulle tro. En ålderdomlig pedagogik.

Katekesen hade ingen inverkan på mig. Jag blev ateist, fackligt aktiv och kommunist och gick med i SKP 1962.

Men även där fanns en ”katekes” med frågor och svar, en argumentsamling som talade om vad jag skulle tro.

Argumentsamlingen hade ingen inverkan på mig

Jag blev socialdemokrat, och gick med i SAP 1968.

Nu har den fackliga tankesmedian Katalys tänkt till, och producerat en katekes för ”vänstersossar”. Den heter ”Svar på tal om vinster i välfärden. Enargumentsamling om vinstlobbyisternas myter ställda mot verkligheten”.

Det känns litet märkligt att läsa argumentsamlingen.

Samma trosvisshet, samma färdiga svar.

För vilka görs en argumentsamling av det här slaget? Papegojor som ska upprepa husbondens röst? För den som inte kan tänka själv utan behöver tänkas åt?

Naturligtvis är avsikten att stärka tron hos menigheten.

Vad jag inte begriper att Arbetarrörelsen inte kan skapa en Faktasamling som t.ex. redovisar grundfakta som kostnader och inkomster inom välfärden, andelen privata företag inom välfärden, privata företagens kapitalinvesteringar inom välfärden, varifrån pengarna till välfärden kommer, de femtio största företagen inom välfärden, statens, kommunernas köp av verksamhet från privata företagare o.s.v.

Fakta som man själv kan bygga sina argument utifrån.

Om man jämför med Svenskt Näringslivs ”Ekonomifakta” blir man närmast generad å arbetarrörelsens vägnar.

Arbetarrörelsen kan bättre. Fram med fakta i stället för färdigtuggade argument!

DN Debatt