måndag 29 september 2014

Förslag från en som är berusad av sin egen vänsterretorik


Daniel Suhonen som gjorts till talesperson för den socialdemokratiska ”vänstern” har uttalat sig i Sydsvenskan.
Eftersom jag själv anser mig tillhöra denna vänster men inte är överens med Suhonen måste jag invända mot Suhonens märkliga retorik.

Svenska folket har inte röstat för en vänsterpolitik hur mycket man än önskar att så vore fallet.
Lägger man samman S+V röstsiffror får man 36,7 procent. Räknar man till Mp blir det 43,5. Det är knappast en vänstervåg. Lägger man samman Alliansens och SD:s röster blir det 52,1. Inte direkt en högervåg men en borgerlig majoritet.
Ser man till mandatfördelningen har Alliansen och SD tillsammans 191 mandat och S + V + Mp 158.
Alla politiska förslag ska gå genom riksdagen.
Det är det knepigaste läget någon socialdemokratisk regering har haft.

Därför blir Suhonens uppmaningar till socialdemokratin märkliga.


Arbetarrörelsens första insikt måste vara att se läget klart. De rödgröna vann över alliansen.” påstår Suhonen.
Vips har han trollat bort det borgerliga SD. Det är illusionskonst inte politik.
Så kommer en märklig vändning, som låter som om Suhonen nyktrat till ur sin egen retoriska berusning:
”Ska man se nyktert på valresultatet innebär mandatfördelningen att allianspartierna – om de håller ihop – tillsammans med SD är större än de rödgröna. Men de borgerliga partierna åkte på en grandios valförlust. Aldrig sedan 1921 har den samlade borgerligheten fått mindre än 40 procent, vilket den fick nu.”
Det stämmer ju bara om man inte räknar SD som ett borgerligt parti. Men vad är det annars?


Suhonen kommer med ett antal förslag:
Vi bör föra en politik som övertygar SD-väljarna att de inte ska rösta för fascism och rasism utan för socialdemokratiska reformer.
Hur detta ska ske, då ytterst få SD-väljare anser sig röstat för fascism och rasism, är obegripligt.


Suhonen ordinerar en tydlig klasskampsretorik och anser att socialdemokraterna i regeringen bör genomföra en stor reform varje år om regerandet ska vara värt sitt pris.
Det är väl bra förslag bortsett från att regeringen tillsammans med Mp måste kryssa sig fram i det extremt svårnavigerade riksdagsvattnet.
Det är väl optimistiskt i överkant att tro att ”regerandet” i dagens riksdag, som Suhonen kräver, ger utrymme för stora reformer varje år.
Utan stöd av borgerliga partier.


Suhonen menar att partiet bör ha siktet inställt på 2018 och 2022 men rusta för nyval och att ”lösningen är att driva en kraftfull politik med en så tydlig linje att man vågar gå till nyval mot en samlad höger och vinna det.”

Om partiet följer Suhonens förslag framkallar partiet ett nyval ganska snart. Det förefaller som om Suhonen önskar ett sådant utan att direkt vilja säga det.
Frågan är vilka konsekvenser det har för Sverige, för arbetarrörelsen och för löntagarna?

 


söndag 28 september 2014

Kan en ny bok få vänstern att studera kapitalismen?

Vi som var röda och entusiastiska i början av 1960-talet och som sökte en nyckel till kapitalismens ekonomi hälsade C.H. Hermanssons bok ”Monopol och storfinans” (Arbetarkultur 1962) med glädje.
Här fick man äntligen en sammanställning av den ekonomiska makten och makthavarna i Sveriges näringsliv.

Boken drog igång en debatt som så småningom ledde till en mängd statliga maktutredningar och en del journalistiska undersökningar.
Bland annat gjordes en systematisk förteckning, inom ramen för Koncentrationsutredningen, i SOU 1968:7 ”Ägande och inflytande inom det privata näringslivet” .
Statens industriverk, SIND, gav ut ”Ägandet i det privata näringslivet” 1980:5
Hermansson följde upp med ”Ägande och makt” (Arbetarkultur 1988).

Men sedan svalnade intresset för den ekonomiska makten. Vänstern vände blicken från den kapitalistiska ekonomin för att istället diskutera genushierarkier och allmänpolitiska frågor.
Det verkade som om själva kapitalismen inte längre intresserade.
Visst skäller vänstern kapitalismen och marknadsekonomin för all möjlig djävelskap men någon definition och analys av kapitalismen och den kapitalistiska ekonomin förekommer knappast.


Nu har emellertid en ny vital journalistisk genre riktat blickarna mot kapitalisterna och deras makt.Men det är inte några vänsterjournalister som bidrar med att kartlägga den ekonomiska makteliten utan det är ekonomijournalisterna på Svenska Dagbladets Näringslivssidor - Carolina Neurath, Jan Almgren och Andreas Cervenka som gör den bedriften. Andra journalister som avslöjar de ekonomiska makthavarna är journalister med bakgrund på Dagens Industri bl.a. Bengt Ericson (”Den nya överklassen”, Fischer & CO 2010) och Joel Dahlberg (”Bankbluffen”, Ordfront 2009).
Den senaste boken i denna genre är ”De svenskariskkapitalisterna. En berättelse om makt, pengar och hemligheter” av CarolinaNeurath och Jan Almgren (Norstedts 2014).

Författarna undersöker riskkapitaljättarna EQT, IK, Altor och Nordic Capital och deras okända ägare.
Ägare som från sina kontor på öarna i Engelska kanalen Jersey och Guernsey fattar beslut som har konsekvenser för över hundratusen anställda i svenska bolag.

Riskkapitalbolaget EQT äger bland annat hotellkedjan Scandic Hotel. Sedan EQT tog över har de anställda städerskornas arbetsscheman pressats så att det får ta 45 sekunder att bädda en säng och får 4,55 minuter att städa ett rum.
Riskkapitalbolagen har nämligen som affärsidé att köpa företag, belåna dem högt och genomföra omstruktureringar  att de blir mer effektiva och därefter sälja dem med vinst. Här går effektivitet och lönsamhet före kvalitet och mänsklighet.
Scandic är nordens största hotellkedja med 7000 anställda, 30000 rum och 160 hotell.  Omsättningen var 2012 9 miljarder kronor och rörelseresultatet 787 miljoner.Ägarna till riskkapitalbolagen ser till att en del pengar hamnar i de egna fickorna.
Harald Mix som är grundare av Altor har mellan 2010 och 2012 tagit ut en ersättning på 312 miljoner, Robert Andreen i Nordic Capital för samma tidsperiod 276 miljoner. Conni Jonsson som är ordförande i EQT har för perioden fått en ersättning på 182 miljoner och slutligen Björn Savén, ordförande för IK, har fått ut 134 miljoner, enbart för åren 2010 och 2011.
På ett par år drar alltså dessa personer in långt mer än vad vanliga svenska löntagare kan drömma om att tjäna under en hel livstid.
Neurath och Almgren berättar ingående om hur det gick till och om konsekvenserna av att riskkapitalbolagen, under Ingvar Carlssons regering, gick in i den svenska vårdsektorn.
Naturligtvis ger inte boken en fullständig kunskap om en så komplex och sammansatt företeelse som kapitalismen men den är en utmärkt introduktion till kunskaper om riskkapitalbolag.
Det är gott nog. Läs boken, den är rappt skriven och borde vara obligatorisk läsning för var och en som kallar sig vänster.


 Recensioner:
SvD
GP

 

 

 

 

torsdag 25 september 2014

Lyssna till Calmfors!

Den nya regeringen, vilken den än blir, bör lyssna till ekonomen Lars Calmfors.
I tisdagens DN skissar han några av de utmaningar som Sverige står inför.


I korthet föreslår Calmfors:
1. Indexera arbetslöshetsförsäkringen, taket i a-kassan och barnbidraget till inkomsterna för att behålla generöst offentligt välfärdsåtagande. Alliansens politik har bidragit till ökade inkomstskillnader.
2. En växande andel äldre kräver ökade offentliga utgifter framöver om personaltätheten i vård och omsorg ska bibehållas och det också ska ske standardökningar där. Vidare behövs resurstillskott till skolan.
3. Sverige måste öka sin försvarsförmåga. Mot denna bakgrund går det knappast att fortsätta minska skatternas andel av BNP. Tvärtom kan det på sikt behövas ökade skatteintäkter på kanske över 3 procent av BNP, alltså minst cirka 100 miljarder kronor per år.
4. Socialdemokrater och borgerliga mittenpartier har tidigare samverkat om genomgripande skattereformer som etablerat långsiktiga spelregler. Det vore välkommet om det kunde ske igen och bilda utgångspunkten för ett blocköverskridande samarbete.
Calmfors anser att de borgerliga mittenpartierna borde acceptera att de nedsatta sociala avgifterna för ungdomar slopas, eftersom effekterna på sysselsättningen sannolikt är små. Högre miljöskatter, inte minst på transporter, är också önskvärda. Socialdemokraterna och Miljöpartiet kunde å sin sida avstå från att trappa av jobbskatteavdraget vid högre inkomster, vilket skulle öka marginalskatterna men ge mycket små, eller kanske inga, ökningar av skatteintäkterna. Calmfors ser heller ingen anledning att slopa rutavdragen.
Redan 2012 sa Calmfors att alliansregeringens politik ledertill högre arbetslöshet.

Calmfors är professor vid Stockholms universitet i nationalekonomi. I februari 2011 lämnade han det Finanspolitiska rådet där han satt som ordförande. Orsaken var att han inte kom överens med rådets initiativtagare Anders Borg.

Eskilstuna-Kuriren
 

onsdag 24 september 2014

Lögn eller sanning?


På Facebook skriver en person som kallar sig ”Jonas Andersson” om hur han räddar en flicka från att bli brutal våldtagen av en man som enligt texten inte är etnisk svensk.

Inlägget har den 24 sept. fått 175 465 gillamarkeringar och 15 243 delningar och 8534 kommentarer alla av typen
”Mycket bra gjort!” ”Tummen upp för er”! ”Bra gjort!”
Så här skriver ”Jonas Andersson”
”Jonas 1-0 Våldtäktsman (rapist)
Jag hoppas du tjej som blev brutalt överfallen och insläpad i ett buskage utanför mitt hus klockan 04 inatt, mår under omständigheterna bra. Kan trösta dig med att jag barfota och endast iförd mina rosa Björn Borg kalsonger kom ikapp gärningsmannen i ett skogsparti i närheten. Kan tyvärr inte gå in exakt på hur jag förklarade för denna "så kallade man" hur man behandlar kvinnor. Han kan nog tacka det svenska rättsväsendet för att de hade ett antal patruller på plats snabbt. Och till dig stackars tjej så hoppas jag att han får maxstraff och livstids utvisning så du slipper möta han igen.....
Jag hade aldrig trott att det skulle bli sån uppmärksamhet av mitt inlägg, men tack så hemskt mycket för alla fina ord.
Vill tillägga att den granne som snabbt kom till undsättning och hjälpte mig att gripa den misstänkta gärningsmannen i skogspartiet, har lika stor del i gripandet och utan honom hade det kanske slutat annorlunda. Grymt jobbat!!!!!
Samt alla fina grannar som larmade och tog hand om den chockade tjejen tills polisen kom.
Polisen och deras hund.....mycket professionellt skött.
.....mina rosa kalsonger är inte till salu”


Berättelsen saknar uppgift om tid och plats för händelsen men kan ju fördenskull ha inträffat som den relateras men man blir en smul misstänksam just på grund av att dessa uppgifter saknas.
Historien har snabbt anammats av nationalistiska och främlingsfientliga bloggsidor, bl.a. ”Pettersons blogg” och på ”Nordiska motståndsrörelsens” webbplats ”Nordfront”

Pettersons blogg hänvisar till en notis på DN.
DN hade mycket riktigt den 21 sept. en notis om en liknande händelse.
”En 31-årig man greps misstänkt för våldtäktsförsök i Örnsberg på söndagsmorgonen. Vittnen slog larm och två män grep mannen innan polisen kunde frihetsberöva honom.
Vittnen ringde polis klockan 4.02 om att en kvinna skrek utomhus vid Hägerstensvägen i Örnsberg. Patrullen som kom till plats kunde konstatera att en kvinna utsatts för våldtäktsförsök.

Polisen började söka i området med såväl patruller som sökhund efter gärningsmannen. Redan klockan 4.11 hade två personer lyckats följa efter och envarsgripa den misstänkte. Polisen kan ännu inte berätta något mer om händelsen eller den misstänkte.”

Om man googlar på ”våldtäkt 04.00” hamnar man på ett antal rapporter om misstänkta outredda våldtäkter vid just den tidpunkten från olika platser i Sverige, Göteborg, Borlänge, Uppsala, Vimmerby, Linköping.
Vilket varken talar för eller emot sanningshalten i historien.
Men med tanke på att händelsen är vitt spridd i sociala media och att ett antal tidningar har notis om liknande händelser kan det vara angeläget för någon journalist att undersöka saken.

 

lördag 20 september 2014

Det svenska missnöjet

Många av dem som röstat på Sverigedemokraterna är varken rasister eller fascister. 
Jag har välartade grannar som röstat på partiet.
Här i Ärla, en sörmländsk landsbygd, fick SD nästan 21 procent av rösterna i riksdagsvalet. Om valresultatet härifrån skulle gällt för riket skulle varken V eller MP kommit in i riksdagen.

Väljarna har röstat SD för att de tycker att de övriga partierna inte lyssnar till dem, för att de är missnöjda med hur samhället har behandlat dem, för att de vill ha en förändring, för att de misstror politiker och myndigheter och för att de vill reglera invandring och flyktingmottagningen.
Där finns också ett uns politikerförakt.
SD är ett främlingsfientligt missnöjesparti men dess väljare är nödvändigtvis inte främlingsfientliga, än mindre rasister eller fascister.

Missnöjet med de etablerade partierna är inte nytt utan har funnits sedan Sverige förlorat sin ekonomiskt gynnsamma roll i efterkrigstidens världsekonomi. Det var den ekonomiska särställningen för Sverige som kunde ge socialdemokratin egen majoritet i politiken 1945-1976.
Det fanns ingen anledning till missnöje eftersom ekonomin gick framåt, alla fick jobb och alla fick det materiellt bättre.

Eran tog slut med 1970-talets kriser då andra länder kom ifatt och kunde konkurrera ut den svenska industrin.
De ekonomiska förutsättningarna för politiken förändrades och försämrades. Det blev nödvändigt att anpassa politiken till den nya situationen och till världsekonomins nya krav på globalisering.
Missnöjet visade sig i politiken genom att sossarna förlorade sin dominans och genom att borgerliga regeringar avlöste varandra 1976-1982.

I valet 1991 fick Ny Demokrati, från ingenting, 6,73 procent av rösterna.
Valundersökningarna visade att 53 procent av partiets väljare röstade på partiet på grund av att de ansåg att Ny demokrati, till skillnad från övriga partier, visste hur "vanligt folk tycker och tänker". 19 procent angav att de röstade på Ny Demokrati på grund av invandringsfrågor, vilket var mångdubbelt fler än bland övriga partier.
Partiet krävde kraftigt minskad invandring och det uppstod rent invandrarfientliga krav.
I valet 1998 fick Vänsterpartiet - som historiskt har haft en andel av väljarstödet på mellan 4 och 6 procent - plötsligt 12 procent på grund av den s.k. Schymaneffekten.
Socialdemokratiska väljare som ledsnat på den politik som Persson tvingades föra röstade på sitt andraalternativ.

I år fick Sverigedemokraterna nästan 13 procent av rösterna. Partiet har under flera år profilerat sig som det parti som uttrycker folkets syn på invandrar- och flyktingpolitiken och som ett parti som inte tillhör etablissemanget. Det sistnämnda förstärks genom de övriga partiernas avståndstagande.

Missnöjet är konstant men partierna skiftar.









Vänstervinden som ingen märkte

I en debattartikeli dagens DN skriver Daniel Suhonen och Enna Gerin:

”I årets val har en av de kraftigaste vänstervindarna de senaste 25 åren blåst genom Sverige om man tittar på väljarnas placering på den ideologiska vänster-högerskalan. Men redan i valet 2010 började väljarna svänga vänster när det kom till sakfrågor som välfärd, privatiseringar och skatter.”

De presenterar också ett diagram som ska visa hur vänster och höger, kompletterad med en axel som visar polariseringen mellan frihetliga och auktoritära värderingar, formerar sig i svensk politik.

Tyvärr resonerar de som om ”vänster” och ”höger” vore klart definierade begrepp som alla läsare begriper på samma sätt.
Betyder det exempelvis att den som är ”vänster” är socialist? Betyder ”höger” att man nyliberal eller konservativ?
Är vänster en som vill att staten ska äga de viktiga samhällsfunktionerna och sträva efter höga skatter medan höger är en som vill att allt ska privatiseras och sänka skatterna? Vill vänstern förbjuda vinster i välfärden och högern maximera vinstuttaget?
Hur som helst verkar det på debattörerna som om att vänster och höger kan fastställas i opinionsundersökningar och att de politiska partierna är antingen vänster eller höger.
Det märkliga är att väljarna inte reagerat efter detta mönster.

Det blir därför obegripligt för Suhonen och Gerin att 90 procent av svenska folket vill ha samhällsvinst men inte begriper att de därför måste rösta ”vänster”.
Suhonen och Enna Gerin förklarar saken så här:
”Vänstervinden och välfärdsvalet flög de rödgröna förbi och rakt i händerna på ett högerparti – Sverigedemokraterna.”

Nå, ”vänstervindarna” kan ha blåst över väljarna utan att de märkte något.

Suhonen och Gerin förklarar att om socialdemokraterna bara följt en konsekvent vänsterlinje så hade partiet vunnit valet. Nu gäller det att satsa åt vänster, samarbeta med V och komma igen vid valet 2018.

Som vanlig resonerar de utifrån förenklingar som bortser från politikens krassa logik som bl.a. kräver att om partiet ska kunna genomföra sin politik måste partiet vinna val och för att vinna val måste partiet tyvärr söka stöd av en majoritet av väljare. Socialdemokraterna tvingas ta röster från de borgerliga och få stöd av väljare som inte har samma syn på tillvaron som Suhonen och Gerin.

Men låt oss diskutera det politiskt ideologiska landskapet.
Jag kan skissa en annan modell än Suhonens och Gerins. Den kan vara lika bra eller lika dålig, men den ger helt andra slutsatser i tolkningar av valutgången och om vad som bör göras.

Suhonen och Gerin resonerar som om politiken kan styra samhället utan hänsyn till exempelvis de förutsättningar som kapitalismen ger. Tyvärr är de inte ensamma om det inom den s.k. vänstern.
Kapitalismen och marknadsekonomin är ingen ideologi, som många inom vänstern tycks tro, utan en ekonomisk, social och kulturell verklighet, en världsordning som uppstått ur mänsklighetens historia.

De politiska ideologierna uttrycker bara olika förhållningssätt till den ekonomiska, sociala och kulturella världsordningen, d.v.s. till hur vi bäst ska förhålla oss till kapitalismen.

I grunden, och i huvudsak, finns då fyra aktuella politiska ideologier i Sverige.

Nyliberalism = anser att politiken ska ha så liten makt som möjligt, den enskilde ska ta ansvar för sitt eget liv, ensam är fri, meningslöst att sträva efter jämlikhet eftersom olikheter stimulerar utveckling och tillväxt. Mål: Individens fullständiga frihet. Kapitalismen ordnar tillvaron till det bästa utan politiska ingrepp.

Socialliberalism = anser att människan är en social varelse, samhället behöver gemensamma lösningar på problemen, samarbete mellan människor skapar frihet och trygghet för flertalet.
Mål: Frihet och trygghet för så många som möjligt.

Konservatism = anser att allt inte var sämre förr, bevara traditionerna, utveckla samhället utan snabba lösningar och experiment. Mål: Att utveckla samhället i långsam takt och bevara sådant som fungerar.

Nationalism = Vi svenskar behöver inte resten av världen, vi klarar oss själva.
Mål: Att göra Sverige oberoende av andra länder.

Det finns också ideologier som idag mer eller mindre har spelat ut sin roll, vilket inte innebär att de kan poppa upp i framtiden. Ingenting är oföränderligt.

Socialism = anser att alla sociala, kulturella och ekonomiska klyftor på sikt kan ersättas av ett samhälle som befriats från konkurrens och i stället bygger på samverkan mellan människor.
En vacker utopi som hittills aldrig kunnat genomföras i praktiken utan att det gått åt helvete.
Mål: Att klassamhället upphör sedan kapitalismen vittrat sönder.

Kommunism = som ovan, men socialismen kan bara uppnås genom att arbetarklassen tar makten över staten och tvingar fram det socialistiska samhället.
Mål: Att krossa kapitalismen och ersätta den med ett kommunistiskt samhälle.
Alla försök i den vägen har misslyckats.

Nazism, fascism = tror på den starkes och upplystes rätt att styra över flertalet. Nationen går före individen. Demokratin leder aldrig till annat än käbbel och de dummas makt över de kloka.
Mål: Att skapa en nation eller en stat som styrs av en elit. Mål: Att avskaffa demokratin.

Min slutsats utifrån min beskrivning av det ideologiska landskapet är
-        att någon vänstervind aldrig kunnat uppfattas av andra än av Suhonen och Gerin eftersom vinden aldrig definierats,
-        att valresultatet kan förklaras av helt andra orsaker än de som Suhonen och Gerin kommit fram till
-        att socialdemokraterna bör söka vinna anhängare i alla socialliberala läger för att kunna föra en socialliberal politik



torsdag 18 september 2014

Främlingsfientlighet är illa nog

Varför inte ta kampen mot invandrarfientligheten i stället för mot etiketten ”rasism” som vilken främlingsfientlig typ som helst kan skaka av sig.

Rasism förutsätter att det finns mänskliga raser och att en ras är överlägsen de övriga.
Ordet är en relevant beteckning på de rasbiologiska idéerna som existerade för 70 år sedan och för den nazistiska judeförföljelsen.
Det är därför svårt att definiera invandrarfientlighet som rasism och det blir lätt för den främlingsfientlige att säga att ”Jag är inte rasist” och att bevisa det.

Främlingsfientlighet är illa nog.
Främlingsfientligheten är exkluderande och emot idén om människors lika värde. Därför är främlingsfientligheten odemokratisk. När det gäller flyktingar saknar de främlingsfientliga också empati, vilket är antihumant.

Även ordet fascism missbrukas i debatten.
Fascism är en totalitär ideologi som vill avskaffa demokratin och vill lösa tvisterna i samhället med korporativa system. Fascisterna vill t.ex. upphäva motsättningarna mellan kapital och arbete genom att tvinga löntagare och arbetsgivare att samverka för statens eller nationens bästa i stället för att låta parterna förhandla med varandra. Fascisterna anser att demokratin inte fungerar utan vill att nationen eller staten styrs av en upplyst elit.

Att beskylla främlingsfientliga meningsmotståndare för fascister e
ller att över en kam kalla poliskåren för fascister är att missa målet.
Främlingsfientlighet är illa nog.
Men den kan bekämpas med demokratiska metoder och utan demonisering som gör de främlingsfientliga oigenkännliga för utomstående betraktare.

Visserligen kan främlingsfientlighet utvecklas till rasism och nationalism kan också förvandlas till fascism men låt oss vänta med att använda begreppen tills det behövs och medan begreppen har någon skärpa.

Främlingsfientlighet är illa nog så låt oss nu i stället bekämpa den så kanske vi slipper rasismen och fascismen.



måndag 15 september 2014

Lövfen är rätt man

Valresultatet kommer att så småningom påverka och förändra samtliga partiers inre.
”De Nya Moderaterna” kommer att tappa till de gamla inom partiet på grund av misslyckandet i valet. ”Det nya arbetarpartiet” blir åter ett parti för de välbeställda.
Alliansens förhållande mellan de fyra ingående partierna kommer att förändras. Moderaternas ledande ställning kommer att ifrågasättas av de övriga.

Inom samtliga borgerliga partier kommer de dogmatiska nyliberalerna att få maka på sig för mer socialliberala krafter.

Beröringsskräcken till de vinnande Sverigedemokraterna tvingar samtliga övriga partier till en blocköverskridande politik.
Vänsterpartiets – ingavinsterpartiet – kommer att inse att politik är svårare än att vilja. Nu måste partiet kompromissa om sina radikala förslag.

Dessa förändringar inom partierna kommer så småningom att omskapa hela det politiska landskapet.Det kan ta tid men det kommer.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet i regeringsställning tvingas att både räkna med Vänsterpartiets stöd samtidigt som regeringen, för att kunna regera, måste samarbeta med Centerpartiet och Folkpartiet vilket ytterligare kommer att stärka de socialliberala krafterna inom dessa partier.

Löfven är rätt man att manövrera i detta förändrade landskap.
När det gäller Sverigedemokraterna har de etablerade partierna, och inte minst vänstern, en skuld i det främlingsfientliga partiets framgång. Att inte ta debatten om flyktingmottagningen utan i stället bara vända SD ryggen har varit en kontraproduktiv taktik. Rasismstämpeln fastnar inte på partiet som inte är rasistiskt utan är främlingsfientligt.

Många av de väljare som på själva valdagen står och tvekar om vilken valsedel de ska ta ser SD som ett mobboffer, precis som de själva i samhället. Det är inte den bildade välmående medelklassen med klara politiska uppfattningar som röstar på SD. Sverigedemokraterna tar röster i områden där arbetslösheten, fattigdomen och utanförskapet är stor.


DN
Expressen


 

 

torsdag 4 september 2014

Global rörelse för demokrati


Hoten mot demokratin ökar i världen och dagens antidemokratiska rörelser liknar alltmer dem som fanns decennierna före andra världskriget.

I Sverige etableras det rent rasistiska och antidemokratiska ”Svenskarnas parti” och det främlingsfientliga ”Sverigedemokraterna” finns i parlamentet.
På ”vänstersidan” verkar ”Antifascistisk Front, AFA” som arbetar endast utomparlamentarisk och arbetsmetoderna anpassas efter vad situationen kräver. Detta kan innebära allt från opinionsbildning till våld.
”365-rörelsen” är en liknande organisation som är emot parlamentarism och anser att de politiska valen kan betraktas som skådespel.
”Revolutionära fronten” är en revolutionär rörelse som vill föra klasskampen som öppen strid och strävar efter revolution. Revolutionära fronten är inte främmande för våldsamma metoder för att nå sina syften.

Dessa partier utmärks av att de är intoleranta mot främlingar och mot meningsmotståndare.
I Europa uppträder ett antal mer eller mindre framgångsrika intoleranta partier.
I Danmark och Nederländerna finns Dansk Folkeparti respektive Frihetspartiet samt i Frankrike Front National och i Österrike Frihetspartiet.
I Ungern går det nyfascistiska partiet Jobbik framåt och i Litauen det populistiska ”Ordning och rättvisa”
I Storbritannien går UK independence party, UKIP, framåt och i Grekland fascistiska Gyllene gryning.
Belgien har Vlaams Belang medan Tyskland har Alternative für Deutchland och Nationaldemokraterna.
Italien har sedan länge  Lega Nord. I Polen finns Konfederacja Polski Niepodległej ,KPN, och i Finland Sannfinländarna som redan finns i riksdagen.

Men internationellt finns än farligare hot mot demokratin.
Talibaner, ISIS, Al Qaida, Boko Haram, Hezbollha m.fl. är utpräglade våldsideologier är dogmatiska, fundamentalistiska, fanatiska och antidemokratiska och de hotar den demokratiska världen.
I deras spår följer krig, summariska avrättningar av motståndare, våld och tortyr som skrämselmetod.
De vill med våld införa sharialagar, de vill avskaffa jämställdheten, yttrandefriheten och de flesta demokratiska värden.
Världens demokratier borde ena sig om att bekämpa dessa rörelser. Men för en framgångsrik kamp krävs att demokratierna organiserar en front mot dem som hotar demokratin och att de demokratiska krafterna för en gemensam, samordnad och målmedveten kamp mot dem.

Organisationen skulle kunna bildas av alla demokratiska krafter, inte bara stater, utan även organisationer, t.ex. fria fackliga organisationer och näringsliv, folkrörelser, partier, Världsforumet för demokrati m.fl.

Förutsättning för medlemskap ska vara att medlemmarna stöder grundläggande demokratiska värden som yttrandefrihet, organisationsfrihet, maktdelning, äganderätt och att de utgör en del av sitt lands demokratiska tradition.
De nationer som skulle kunna ställa sig i spetsen för den demokratiska motståndskampen skulle kunna vara det index som The Economist sammanställt ”Democracy Indexeller ”Global Democracy Ranking
I Democracy Index räknas som fullvärdiga demokratier Norge, Island, Danmark, Sverige,
Nya Zeeland, Australien, Schweiz, Kanada, Finland, Nederländerna, Luxemburg, Irland, Österrike, Tyskland, Malta, Tjeckien, Uruguay, Storbritannien, USA, Costa Rica, Japan, Sydkorea, Belgien, Mauritius och Spanien.

Dessa länder med organisationer skulle kunna bilda en interimsstyrelse och utarbeta förslag till stadgar och program.
Länder och organisationer som sedan skulle kunna ansluta sig är Kap Verde, Portugal, Sydafrika, Frankrike, Slovenien, Italien, Grekland, Botswana, Estland, Chile samt andra som i teori och praktik kan anta organisationens principer.
De demokratiska länderna och dess organisationer har ett stort ansvar för att försvara och befästa demokratin.

Läs mer: Expo
 
 
 
 

måndag 1 september 2014

Demokratin måste försvaras med demokratiska metoder

Demokrati förutsätter respekt och tolerans gentemot andras åsikter än de egna, d.v.s. frihet att uttrycka åsikter även om de inte är passande.

Detta finns bl.a. juridiskt garanterat i grundlagen om yttrandefrihet, demonstrationsrätt och organisationsfrihet.
I vårt land har vi dessutom en demokratisk tradition av maktbalans, öppenhet, fredlig konfliktlösning och minoriteters rätt gentemot majoriteter.
Dessa traditioner vilar på insikten att intressemotsättningar kan lösas genom förhandlingar där intresseparterna är villiga att kompromissa för att nå ett resultat som bägge parter kan acceptera.
Demokraten kan inte hävda att hens åsikt är den enda rätta.
Men demokratin är varken garanterad eller oföränderlig.
Det finns ekonomiska och andra intressen som vill sätta delar av de demokratiska traditionerna ur spel därför att de tjänar på det. Det finns politiska grupper som vill utnyttja demokratin för att begränsa den. Det finns grupper som inte accepterar demokratins spelregler.
Det kan verka som en paradox att demokratin måste acceptera att även sådana gruppers åsikter.
Ett demokratiskt friskhetstecken att flertalet medborgare i vårt land uttrycker sitt motstånd mot nazismen både i gammal och i ny tappning.
Men antinazismen är bara demokratisk så länge som den uttrycks med medel och metoder som är demokratiskt acceptabla.
Våld är inte förenligt med demokratiska yttringar.
De s.k. vänstergrupper som uppträder som antinazistiska är i själva verket uttryck för en totalitär och antidemokratisk ideologi.
Våldet måste stävjas med maktmedel i en demokrati.
Men enligt min mening är även andra sätt att bemöta nazisterna demokratiskt tveksamma. Att t.ex. vända ryggen till en talare är inte bara ofint utan visar brist på den tolerans som är en förutsättning för demokrati. Att hindra talare att säga sin mening hör inte heller till demokratins verktyg.
Vi ska visa nazisterna att vi tar avstånd från deras antidemokratiska ideologi men det måste ske med demokratiska metoder.
För övrigt borde vi bekämpa alla former av totalitära ideologier och inte bara nazisternas.

Expo