Demokratins svagheter en grogrund för totalitära rörelser eller anarki

Många debattörer varnar för nynazismen. 

Men sådana varningar faller på hälleberget om man inte samtidigt ger akt på demokratins svagheter.
Det är nämligen demokratins svagheter som ger antidemokratiska krafter livsutrymme.

Demokratin och det öppna samhället är bättre än andra former av politiska system men därför inte självklar för alla medborgare.

Demokratin är inte bara former för val, maktdelning, mötesordningar, representation och maktutövning. Inte bara de grundlagsfästa friheterna.
Demokratin bygger också på livskraften i det civila samhällets nätverk, på medborgarnas deltagande i folkrörelser och i organisationsliv, i medborgarnas kunskaper om politikens och demokratins villkor, på tilliten mellan medborgargrupper och, kort sagt, i medborgarnas ekonomiska, sociala och kulturella förhållanden och relationer.

Försvaret för demokratin måste vila på medborgarnas ansvar, medvetenhet och samhällsengagemang.

Svagheterna i den politiska demokratin har på olika sätt manifesterats i historien.
Särskilt under tider då samhällsresurserna blivit knappa och ekonomin har hamnat utom politikernas makt har de antidemokratiska krafterna vunnit terräng.
Den tyska nazismen, den italienska fascismen och den bolsjevikiska revolutionen i Ryssland kunde hävda sina totalitära anspråk just på grund av demokratins tillkortakommanden i ekonomiska krissituationer.

I dag ser vi hur totalitära tendenser på nytt visar sig i många demokratier. Krav på politisk handlingskraft och på enkla ”opolitiska” lösningar vinner terräng i medborgarnas missnöje med demokratins impotens.

Här är tio exempel på svagheter i demokratin:

1. Demokratin innebär att de olika ekonomiska, sociala och kulturella intressen som står emot varandra i samhället tvingas till förhandlingar och kompromisser. Ingen sida får sin vilja helt igenom och ingen blir helt nöjd.

2. Politikernas möjligheter att genomföra vad de lovat väljarna, begränsas av motstånd från olika intressen vilket leder till att politikerna tvingas att helt ge upp en del frågor. Väljarna brukar uppfatta detta som svek.

3. Demokratins politiska metoder för att komma fram till beslut är besvärliga, långsamma och invecklade. Frågor måste utredas, beredas och gå ut på remiss innan beslut kan fattas.  Processen kan av medborgarna uppfattas som svek, dragande i långbänk och förhalande.

4. Yttrandefriheten kan leda till att antidemokratiska rörelser får utrymme men också till att okontrollerade lögner sprids och påverkar medborgarna.

5. De nationella politikernas möjligheter att genomföra vad de lovat kämpa för eller genomföra, begränsas av den globala ekonomin och av händelser i omvärlden som inte går att politiskt kontrollera. Medborgarna uppfattar bristen på åtgärder som politikernas ointresse och nonchalans.

6. Den parlamentariska situationen i en demokrati kan bli splittrad så att inget parti får majoritet, regeringen hamnar i minoritet i förhållande till riksdagen och/eller att olika regeringar avlöser varandra. De olika politiska intressena blockerar varandra. Politiken blir handlingsförlamad.

7. Demokratin syftar till att ge så många medborgare som möjligt största möjliga ekonomiska, sociala och kulturella frihet. Friheten kan leda till att en del resursstarka intressen vinner i konkurrens med andra vilket kan leda till konflikter.

8. I alla samhällen uppstår ekonomiska, sociala och kulturella makt- och privilegiehierarkier. Politikens uppgift i demokratin är att, inom ramen för friheten, se till att makten och privilegierna inte skapar olösliga konflikter i samhället eller att makten koncentreras till ett skikt i hierarkin. Demokratiska politiker har svårare att lösa detta problem än en auktoritär politisk makt kan styra genom order, lag och dekret.

9. I en modern demokrati ges individen stor frihet att styra och ordna sitt liv. Denna individualism kan komma i motsättning till politiskt nödvändiga kollektiva lösningar.

10. Politikens begränsningar i demokratin kan framkalla politikerförakt. Ett utbrett politikerförakt kan leda till förakt för politik som i sin tur leder till förakt för demokratin.
Risken är att medborgarna kräver en stark ledare.

Trots alla brister har demokratin visat sig vara den bästa styrelseformen.
Försvaret för demokratin måste, trots allt, inriktas på insikten om demokratins svagheter och de ledandes kraftfulla åtgärder för att eliminera svagheterna.
Men det är en svår balansgång om vi samtidigt vill behålla demokratin.

Alternativen är två.
För det första kan en medborgarmajoritet längta efter mer handlingskraft, större effektivitet och därför kan acceptera en tillfällig diktarur.
Å andra sidan att medborgarna helt ger upp politiken och litar på att allt löser sig ändå.
Bägge alternativen har sina förespråkare.

Tidigare inlägg på denna blogg i samma ämne

Demokratins kris och väljarnas missnöje
Partier som vet vad "vanligt folk tycker och tänker".
Kan socialdemokratin och vänstern sluta förfasas över USA-valet och börja diskutera roten till de verkliga problemen?
Vanligt folk o missnöjespartier”Finanskapitalismen orsakar ekonomiska och politiska kriser"

”Kapitalismen hotar demokratin” 

”Trump är inte problemet utan bara ett symptom”

Andra

Theresa Benér SvD 2002 ”Frankrike upplever en demokratinskris”
Lars O Ericsson, SvD Under strecket ” Ekonomins kris är också demokratins” 2014 

Jonas Hinnfors SvD Debatt 27 juli 2017 ”Demokratins sätt att fungera håller på att nå vägs ände”

Stig-Björn Ljunggren: "Den demokratiska ordningen rämnar", Fokus

”Var finns makten i världen?” Mats Wingborg

Demokratins problem

Vi ser samma utveckling överallt i den demokratiska världen.

Även den svenska politiken handlar alltmer om så kallade ”affärer”, om intrigspel i vilka det gäller att misskreditera motståndarnas heder och uppsåt och för deras verkliga eller påstådda misstag, mutor eller kärleksaffärer, deras jäv eller deras förmodade dumhet eller inkompetens.

Politiken förvandlas allt mer till att handla om personer i stället för en diskussion om landets väl och ve och om hur de gemensamma resurserna ska fördelas, hur ekonomin ska stimuleras, hur ekonomi, sociala villkor och kultur ska komma medborgarna till del.

Partipolitiskt spel har blivit en sport där det gäller att djävlas med motståndarna mer än att arbeta för ekonomiska, sociala och kulturella mål.
Att få de politiska motståndarna att framstå som inkompetenta och dumma blir viktigare än det politiska sakinnehållet.

Detta intrigspel gynnar populistpartiernas framgångar i världen och är ett tecken på demokratins kris. Politikens och demokratins mening och värde döljs av intrigerandet och personfixringen.
Politikerföraktet blir lätt ett förakt för politiken och därmed för demokratin.

Men personfixeringen är i sig inte roten till demokratins problem, utan bara ett symptom på en djupare och allvarligare tendens.

Ett av demokratins grundläggande problem är att de nationella politikerna får allt svårare att manövrera i den globala ekonomin.
De ekonomiska resurserna i enskilda länder minskar i förhållande till behoven.

Demokratin och politiken är beroende av den ekonomiska utvecklingen i världen, av globaliseringen, som gjort den nationella politiken mindre verkningsfull och de nationella politikerna kraftlösa.
De globala marknadernas utveckling skapar problem för demokratin.

Marknaderna är globala inte minst finans- och kapitalmarknaderna.
Ekonomiska resurser och skulder, exempelvis våra pensionspengar, är internationella spekulationsobjekt som rusar världen runt utan nationell tillhörighet på jakt efter största möjliga tillfälliga profit.
Det reella kapitalet får allt mindre möjlighet att hävda sig på denna marknad vilket leder till mindre investeringar i produktiv verksamhet.
Valutaspekulationer från internationella finansföretag påverkar enskilda länders ekonomi. De nationella politikernas har mycket små möjligheter att manövrera.
Casinoekonomin framkallar också ekonomiska kriser.

Banker och finansinstitut får en allt viktigare roll i det internationella samhället.

De nationella politikerna är maktlösa medan de multinationella företagen agerar över hela världen och flyttar resurser dit där det lönar sig bäst. Företag flyttar till länder där arbetskraft och skatter är låga och pressar länderna till social dumpning.

De nationella politikerna får allt svårare att lösa problemen – arbetslöshet, ekonomisk instabilitet, miljöhot, folkomflyttningar, skapande av nya sociala grupper, ökande ekonomiska, sociala och kulturella klyftor.

Då politikerna inta klarar att lösa utmaningarna uppstår missnöjes- och populistpartier som anser sig ha lösningen på problemen.

Dessa partier gör det parlamentariska läget än svagare.
Situationen i Sverige är ett exempel på denna utveckling men tendensen finns överallt.

i Polen och Ungern är de konservativa regeringspolitikerna desperata när de, trots att de befinner sig i majoritet, märker sin maktlöshet. I desperation försöker de genom lagförändringar skaffa sig ett bättre handlingsutrymme.
I flera medelhavsländer har de internationella ekonomiska kriserna orsakat allvarliga sociala och politiska kriser.

Globaliseringen har gjort att politikerna måste bygga på internationell samverkan som t.ex. EU.
Men många medborgare och väljare uppfattar EU som en ytterligare onödig pålaga och politisk byråkrati.  Brexit är ett första exempel på vad detta kan leda till.

Tidigare inlägg på denna blogg i samma ämne:

”Finanskapitalismen orsakar ekonomiska och politiska kriser" 

”Kapitalismen hotar demokratin” 

”Trump är inte problemet utan bara ett symptom”

Lars Trägårdh, DI Debatt: ”Trump ett symptom på demokratins kris”
Theresa Benér SvD 2002 ”Frankrikeupplever en demokratins kris” 

Lars O Ericsson, SvD Under strecket ” Ekonomins kris är också demokratins” 2014

SvD ”Polens nya politik” 
Omni ”Ungerns politik” 

Demokratins kris och väljarnas missnöje

Valutgången i USA, populistpartiernas framgångar i Europa, Brexit och den antidemokratiska utvecklingen i Ryssland och Turkiet visar tydligt på att demokratin är i kris.

Dessa partier och rörelser förordar enkla lösningar på komplexa ekonomiska, sociala och kulturella problem. De enkla åtgärderna löser dock inte problemen utan förvärrar dem och/eller leder till inskränkningar i demokratin.
Demokratin är inte bara en fråga om hur medborgarna väljer sina ledare utan är även en metod att på ett rättvist sätt fördela samhällsresurser mellan medborgarna, ett sätt att fördela ekonomins överskott och det sociala och kulturella kapitalet.
Demokratin bygger på tilliten och förtroendet mellan medborgarna och mellan olika ekonomiska, sociala och kulturella samhällsgrupper.
Demokratin förutsätter att medborgarnas olika - och till och motsatta - ekonomiska, sociala och kulturella intressen får möjlighet att vägas mot varandra och genom kompromisser och överenskommelser bygga samförstånd och enighet.
Demokratin värnar öppenheten och tryggheten för medborgarna och ger så många som möjligt chans att utveckla sig.
För allt detta krävs fria intresseorganisationer, utrymme för det civila samhället, frihet för individer, organisationer och företag.

Demokratin behöver politik som ett uttryck för medborgarnas olika intressen. Politiken kräver att medborgare från olika samhällsgrupper ställer upp som företrädare för ekonomiska, sociala och kulturella intressen och att medborgarna litar på sina politiska företrädare.
Politiken förutsätter också att medborgarna, väljarna, är medvetna om demokratins och politikens förutsättningar och möjligheter men också om dess begränsningar och krav.
Demokratin och politiken är beroende av den ekonomiska utvecklingen i världen, den s.k. globaliseringen, som gjort den nationella politiken mindre verkningsfull och de nationella politikerna kraftlösa.
Den nationella politikens oförmåga att lösa de globala problemen – arbetslöshet, ekonomisk instabilitet, miljöhot, folkomflyttningar, skapande av nya sociala grupper -  har lett till ett ökande politikerförakt, ökade ekonomiska, sociala och kulturella klyftor, minskande trygghet, försvagade folkrörelser, ökande aggressivitet i debatten.
Grogrunden för missnöjespolitiker och tron på enkla lösningar ökar därmed.
Därför måste politiken bland annat bygga på internationell samverkan, ekonomisk, social och kulturell utjämning, ökad folkbildningsverksamhet, stöd till folkrörelser och ökade samhällsresurser.
Politiker för olika intressen och väljare från olika läger måste kunna diskutera demokratins problem med respekt för varandra och samtidigt värna de demokratiska värdena.
Trumps segertal 

Expressen 

Göran Greider

DN Ledare 

Christian Christensen, amerikansk medborgare och professor ijournalistik vid Stockholms universitet. DN Debatt. ”Intolerans har tilltalatfler än vad experterna trodde”

Teodorescu i GP: Förnekelse skapar farliga politiker 

Lifvendahl: ”En genans för den fria världen” 

AB Ledare 

Misstron mot demokratin

Överallt poppar de upp, missnöjespartierna, som påstår sig kunna lösa de politiska problemen

Piratpartiet i Island, Ukip i England, högerpopulister i flera forna össtater, främlingsfientliga i Skandinavien och övriga Europa, vänsterpopulister i Grekland och Spanien, Trump i USA. Alla är de uttryck för ett missnöje med de etablerade partiernas oförmåga att lösa vardagens problem.
Detta sker i en industrialiserad värld där arbetslöshet och utanförskap ökar samt i vilken ekonomiska, sociala och kulturella motsättningar växer.
Visserligen inget nytt. Missnöjet har poppat upp tidigare under nittonhundratalet.
Men vi trodde en tid att politiken och demokratin kunde klara allt.

Det folkliga missnöjet leder till nationalistiska stämningar och till krav på protektionism som i förlängningen kan leda till handelskrig. Krav på ”direktdemokrati” och folkomröstningar skapar motsättningar till de demokratiska institutionerna. Det representativa demokratiska systemet eroderar.
Missnöjet har sin grund i att politiken och politikerna har blivit alltmer impotenta i relation till den ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen.
Globaliseringen och den internationella ekonomin vrider verktygen ur de nationella politikernas händer, demokratin blir alltmer kraftlös. Politiska beslut blir verkningslösa.

Extrema händelser spär på oron. Folkförflyttningar, miljökatastrofer, inbördeskrig i länder med en svagare demokratisk tradition i Asien och Afrika påverkar västvärlden.

Företagen i de rika länderna utnyttjar de stora skillnaderna mellan rika och fattiga länder genom att flytta produktionen dit där produktionskostnaderna är låga vilket leder till arbetslöshet i de rika länderna men ger samtidigt ökade möjligheter för de fattiga. En nödvändig ekonomisk utjämning som dock sänker de tidigare privilegierades forna rikedom.

De globala finansiella marknadernas utveckling till spelplaner har samtidigt ersatt den reella ekonomins långsiktiga kapitalinvesteringar i produktionen.
Kapitalmarknaden blir irrationell och abstrakt utan kontakt med de verkliga kapitalbehoven på marknaden.
Statens resurser dräneras och skatteinkomsterna kan inte bekosta de växande välfärdsbehoven.
Nödvändiga skattehöjningar väcker protester och väljarflykt från de partier som förordar detta medan andra partier söker rädda situationen med skattesänkningar och privatiseringar vilket leder till än större kaos.

Medierna rapporterar, precis som de ska, om politisk korruption och politikers misstag men förutsätter därvid att mediekonsumenterna har tillräckliga politiska kunskaper för att kunna se att misstagen och missbruket är avvikelser i ett i övrigt demokratiskt fungerande system. Fusket uppfattas i stället som normalitet för politiken.

Internet är en välsignelse för folkbildningen men bidrar samtidigt till att okunniga kommentarer får stor spridning bland de okritiska.

Väljarnas bristande kunskaper om demokratins och politikens funktion och möjligheter ökar politiker och politikföraktet vilket leder till misstro mot demokratin.
En del av denna utveckling är politikernas löften och ”svek”. I valrörelsen målar politikerna upp sina visioner och sina mål för att vinna anhängare och väljare. Dessa avsiktsförklaringar uppfattas som ”löften”. När de politiska förutsättningarna inte blir som politikerna förutsatt anklagas politikerna för svek.

Slutsatserna blir att politikerna inte bryr sig om ”folket”, har tappat kontakten med verkligheten, skiter i ”folkviljan” och att politikerna blivit ett skrå som bara tänker på att sko sig själva.
Sådana uppfattningar tycks bli allt vanligare.

Och detta ger en grogrund för politiska frälsare som utmålar sig som ”ickepolitiska” och företrädare för folkmeningen.

EskisltunaKuriren ledare ”Respektera dem som tjänar medborgarna”

Arbetarbladet ledare "Politikerförakt och demokrati".

Torbjörn Tännsjö DN Debatt ”Därför pratar Trump och Clinton inte om politik” 

SvD Näringsliv Andreas Cervenka ”Lottoekonomin skapade DonaldTrump” 

SvD Under strecket Carl Rudbeck: ”Eliten är inte svaret på folkets problem”

Mauricio Rojas, ledare i SvD: ”Nu behöver friheten försvaras”