Något om näringslivets samhällsansvar

”Företagens uppgift är att erbjuda produkter och tjänster som människor vill ha, och god avkastning åt sina ägare. ”

Så vackert formulerat om näringslivet!

Samma företeelse kan uttryckas så här, mycket fulare:
”Kapitalister satsar kapital i företag som producerar för marknaden. Motivet är att kapitalägaren därmed vill få vinst på satsat kapital.”

Ingen av satserna är direkt lögn. Och det finns en sanning i bägge. Men den vackra är något idylliskt förskönande och den andra beskriver något av en krass verklighet.
Formuleringarna uttrycker helt olika syn på näringslivets funktion i samhället.

Den första meningen är formulerad av SvD ledarskribent Peter Wennblad i dagens ledare
”Nu får näringslivet helvetet det bett om”

Innan Wennblad blev ledarskribent i SvD var han lobbyist på kommunikationsbyrån Paues Åberg, redaktionschef på Gotlands Allehanda, chefredaktör på tidskriften Moderna Tider och redaktör på Magasinet Neo, samt lokalpolitiker (M) på Gotland. Så här skriver han bland annat i dagens ledare:

”Under 2000-talet har stora delar av näringslivet skaffat sig en ny överideologi. Företagens uppgift är numera, enligt dem själva, inte i första hand att erbjuda produkter och tjänster människor vill ha, och god avkastning åt sina ägare. Nu ska de åstadkomma samhällsnytta. Ha högre syften. En modern entreprenör identifierar sig snarare som aktivist i palestinasjal än som direktör i slips.”
Det är för djävligt och kommer att leda till kommunism, anser Wennblad.

En något annan infallsvinkel på näringslivet har Max Koch som är professor i socialt arbete och forskar om hållbar välfärd och ekonomisk nerväxt, som på engelska kallas för degrowth. Han menar att vi måste växla ner på konsumtionstakten för att kunna leva socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart.
Tillsammans med andra forskare har han ställt frågor till 1500 svenskar om vad de anser om olika policyåtgärder som skulle kunna leda till minskad konsumtion, samt social utjämning.

Fem olika ekosociala policys föreslås:
1. ett övre inkomsttak på knappt 1,5 miljoner kronor/år
2. Förmögenhetsbeskattning
3. Basinkomst
4. förkortad arbetstid
5. samt skatt på köttkonsumtion

Mest positivt inställda var de som svarade till minskad arbetstid (52 procent) och förmögenhetsbeskattning (42 procent). Minst stöd fanns för basinkomst (18 procent) och inkomsttak (25 procent). Cirka 30 procent av deltagarna tyckte att hårdare beskattning på köttkonsumtion skulle vara bra.

Nu får näringslivet helvetet det bett om

Hållbar välfärd för nya generationens socialpolitik

 

 

Roten till det onda

Den 12 december 2019 publicerade Sveriges Television en undersökning som visade att Stockholmare köper droger för 30 miljoner i veckan.

Enligt utredningen röker Stockholmarna nästan 1,8 miljoner doser cannabis, snortar 33 670 linor kokain och tar över 451 000 doser amfetamin på en vecka.

Enligt Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN, är gatupriset för 1 gram cannabis 110 kronor, för 1 gram kokain ligger priset på 900 kronor och för 1 gram amfetamin ligger priset på 240 kronor.

Detta tyder på att det inte är de fattiga knarkarna på samhällets botten som är basen för knarkmarknaden utan att bruket av knark är mer utbrett än så.
 
Som alla marknader består knarkmarknaden av producenter, säljare och köpare.

Producenterna finns i Marocko (hasch och marijuana), Latinamerika (kokain), Afghanistan (heroin och cannabis), Asien (amfetamin, metamfetamin), Nederländerna och Belgien (amfetamin och ecstacy) och Östafrika (kat). Nya psykoaktiva substanser, så kallade internetdroger, kommer ofta från Kina och Indien.

Knarket smugglas in i Sverige av kriminella ligor. Men säljs också enskilt via Internet.
Säljarna är kriminella knarkligor som slåss om de lukrativa marknadsandelarna.

Utan köpare skulle de inte finnas.

Vissa politiker vill skärpa straffen för ligisterna. Tanken är att knarkhandlarna inte kan sälja knark medan de sitter bakom galler. Men så länge som det finns köpare kommer det finnas säljare som vill ta de inburades plats. Nyrekryteringen kräver våldsamma strider.

Det är märkligt att inget politiskt parti angriper roten till det onda - knarkanvändandet.
Få debattörer diskuterar vilka det är som köper och använder knark.
Om det är som det verkar, att knarkandet är så utbrett, vilka konsekvenser har det för vårt samhälle?
Hur många människor i samhället går omkring och är dopade?

Var finns de undersökande journalisterna? Vad gör underrättelsetjänsterna? Finns det överhuvudtaget forskning på området?
Vad gör Myndigheten för samhällsskydd och beredskap?

Droger för 30 miljoner, SvT 

Så här gjordesundersökningen 

Expressen: Kokainliga sprängd på Östermalm i Stockholm 

Centralförbundet för alkohol och narkotikaupplysning, CAN, 

CAN RAPPORT 200 Narkotikaprisutvecklingeni Sverige 1988-2020 

CAN RAPPORT 180 Drogutvecklingeni Sverige 2019

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, 

 

Vilka köper knark?

Knarkhandel tycks vara en lönande affär.

Värd att mörda för, värd att riskera frihet, liv och lem.
Man kan läsa om driftiga tonåringar som bedrivit knarkhandel från sina pojkrum. Utan att föräldrarna anat något.
2019 skrev Aftonbladet om en kille som tjänade 6000 kronor om dagen på att sälja knark.

Expressen berättade förra året om den nu 26-åriga Cody Ronald Ward i Australien som sålde droger för hundratals miljoner. Från sitt pojkrum.

 I morse läste jag åter igen om en femtonåring som langade knark från sitt pojkrum där han också förvarade vapen och ammunition.
Det är som sagt en lönande marknad.

Produktion och export av narkotika är faktiskt en av världens största industrier. Handeln beräknas omsätta ca 2 250 000 000 000 kronor (2250 miljarder kronor). Smugglingen av narkotika sköts av kriminella grupper med kontakter i flera länder.

Stockholmare lägger ner 31 miljoner kronor på droger i veckan. Det visar en ny granskning från Veckans brott, rapporterar SVT.

En marknad består ju av producenter, säljare och köpare. Så länge det finns en efterfrågan finns det också en marknad.

Så, vilka köper narkotika?
De socialt utslagna pundarna kan väl inte ha råd att köpa så mycket? Även om de stjäl för att få ihop stålar.
De grovt kriminella som har gjort knarket till sin livsstil kan inte vara de största konsumenterna.
Kan den stora köpgruppen vara helt vanliga människor? Dina grannar, släktingar, vänner? Murare, journalister, rocksångare, revisorer, textilarbetare, sopåkare, partiledare, direktörer, lärare, cykelreparatörer, forskare, laboranter, truckförare, kontorsknoddar och andra hårt arbetande människor?

Finns det forskning på det?

AB

Expressen 

15-åringar åtalas för droghärva i pojkrummet, AB  

En skrift om narkotikaindustrins påverkan på samhällen. Socialstyrelsen

Undersökning visar: Stockholmare köper droger för 30 miljoneri veckan, SVT

Polis skjuten till döds i Biskopsgården, GP

Nedslag i samtiden

 Aktuell SCB-statistik visar bland annat att

1. Coronapandemin slog hårt mot arbetsmarknaden 2020
Antalet sysselsatta i åldern 15-74 år var i genomsnitt 5 064 000 under 2020 och det är en minskning med 67 000 jämfört med 2019. Sysselsättningsgraden minskade med 1,1 procentenheter till 67,2 procent. Det var första året sedan 2010 som sysselsättningsgraden minskade. Antalet arbetslösa ökade med 86 000 personer till 459 000. Det motsvarar en arbetslöshet på 8,3 procent, en ökning med 1,5 procentenheter jämfört med 2019. Ungdomsarbetslösheten ökade med 4,0 procentenheter och uppgick till 24,0 procent.

2. Antalet aktieägare ökade under 2020
Vid utgången av december 2020 uppgick aktieförmögenheten av svenska börsnoterade aktier på svensk marknadsplats till 9 619 miljarder kronor. Det är en ökning med 1 751 miljarder kronor jämfört med slutet av juni. Antalet aktieägare inom hushållssektorn ökade med 80 000 under 2020.

3. Undersköterskor inom hemtjänst, hemsjukvård och äldreboende vanligaste yrket i Sverige
Det vanligaste yrket i riket under 2019 var undersköterskor inom hemtjänst, hemsjukvård och äldreboende där 91 procent var kvinnor och 9 procent var män. Det var även det vanligaste yrket för kvinnor. Vanligaste yrket för män var lager- och terminalpersonal, som också var det femte vanligaste yrket totalt, med 77 procent män och 23 procent kvinnor.

4. Stor brist på utbildad personal inom vård och omsorg
Trender och Prognoser 2020 visar att dagens brist på utbildade inom vård och omsorg, väntas bestå eller tillta fram till år 2035. Det väntas bli stor brist på specialistsjuksköterskor samt vård- och omsorgsutbildade på gymnasial nivå. Brist väntas även inom flera lärarkategorier. Inom teknikområdet beräknas det främst bli brist på personer med gymnasial yrkesutbildning.

5. Näringslivets investeringar minskade med 9 procent under 2020
Investeringstakten hos företagen minskade under 2020 jämfört med 2019. Totalt minskade företagens investeringar med 35,7 miljarder kronor, vilket motsvarar en minskning med 9 procent.

6. Fondförmögenheten ökar
Den totala fondförmögenheten uppgick till 5 207 miljarder kronor vid utgången av 2020. Det är en ökning med 312 miljarder jämfört med föregående kvartal. Stora nettoinvesteringar och en fortsatt positiv börsutveckling bidrog till ökningen.

SCB Nyheter 
Sverige i siffror 

 Att diskutera:

Finns det något samband mellan de olika statistikuppgifterna?
I så fall vilka?
Vilka slutsatser drar du utifrån ovanstående uppgifter?

 

Två kriser blir en. Varifrån kommer gratispengarna? Hur gratis är de?

Det är (minst) två kriser som nu drabbar världen ungefär samtidigt.

Den ena är medicinsk (coronan) och den andra är ekonomisk (börskraschen). De påverkar varandra.

Coronaepidemin påverkar världens ekonomier genom de åtgärder som politikerna tvingas vidta för att stoppa virussmittan. Hela samhällsekonomin stängs ner för att isolera virusspridningen. Coronasmittan orsakar därmed indirekt en ekonomisk stagnation.  
Den krisen skulle ha kommit även om den ekonomiska krisen inte skulle ha uppstått.

Den ekonomiska krisen beror på det hastiga börsfallet vid årsskiftet. Den var väntad eftersom börsmarknaden var mycket övervärderad. Även den krisen skulle ha kommit om den medicinska krisen inte skulle ha uppstått.
Aktörerna på finanasmarknaderna hade bara väntat på ett tillfälle att sälja sina övervärderade papper.

De bägge krisorsakerna samverkar och politikerna över hela världen vidtar åtgärder för att
a) hindra smittan att sprida sig, b) dämpa konsekvenserna av den samlade ekonomiska krisen.

Riksbanken delar ut 500 miljarder i ”gratispengar” och Finansinspektionen frigör 800–900 miljarder kronor i möjliga lån. Allt för att stötta svenska företag.
500 miljarder kronor motsvarar 10 procent av Sveriges BNP. 500 miljarder är också mer än den sammanlagda utestående lånestocken till landets små och medelstora företag idag, så det är en omfattande summa.

Övriga stater i världen handlar på samma sätt eftersom bägge kriserna är globala.

Det bör vara en uppgift för så kallade samhällsekonomer att studera skeendet och samband mellan de bägge krisorsakerna.

Skulle den ekonomiska krisen kommit även utan den medicinska?
Varför är det första gången i historien som en ekonomisk kris utlöses av en medicinsk?
Varifrån kommer pengarna som världens stater plötsligt halar upp som stöd till ekonomierna?
Om svaret är lån, vem lånar ut?
Vilka ska betala tillbaka?
”Gratispengar” sa Ingves.
På vilket sätt är de gratis?

Stefan Ingves i SvD

Se mina tidigare blogginlägg i frågan

Statens satsningar på företagen

Börs och corona

Orsaker till börsrasen – reella och inbillade

Smittor och aktiemarknad

Myten om coronavirusets orsak till börsfallet

 

Börs och corona

Även om coronaviruset inte utlöste fallet på börsmarknaden så har coronaepidemin skapat kaos i världsekonomin. 

En stor del av kaoset beror på politikernas vällovliga försök att stoppa smittans spridning.
Stängda gränser, mötesförbud, isolering, stängda skolor, undantagstillstånd har bromsat ekonomin.
De stora industrierna stänger, permitterar och varslar anställda.  Småföretagen klappar igen.

För att rädda företagen ger staterna ut nya pengar och strör ut över näringslivet. I USA lovar Trump att varje medborgare, utan motprestation, ska få checkar värda 1000 dollar, s.k. helikopterpengar.

Den svenska regeringen presenterar stödpaket på upp till 300 miljarder kronor till näringslivet.

Allt för att hålla igång näringslivet och hålla köpkraften uppe.

Börserna dök eftersom de var övervärderade och så kom coronaviruset därtill.
Börsens nedgång och pandemins spridning växelverkar i en nedåtgående spiral som måste brytas.

När det gäller coronaepidemin är än så länge är läget följande, 20-03-21 enligt Johns Hopkins
Insjuknade 275 469
Döda 11 402
Tillfrisknande 88 258

De flesta döda tillhör en särskild riskgrupp och är över 80 år med en underliggande sjukdom som hjärt- och kärlsjukdomar, lungsjukdomar, högt blodtryck, cancer eller diabetes.

Vi kan jämföra med tidigare virusepidemier.
Viruset sars 2003 slutade med totalt 8 000 smittade och 750 dödsfall i hela världen.
Smittan H1N1 och svininfluensan 2009 krävde över 280 000 liv och mångfalt fler sjuka.
Ungefär likadant för mers 2012 med 2 500 smittade och 858 döda.
Ebolaepidemin 2014 har WHO rapporterat att utbrottet sammanlagt resulterade i minst 28 616 insjuknade och 11 310 döda i de tre hårdast och primärt drabbade länderna, Guinea, Liberia och Sierra Leone.

I inget fall har de tidigare pandemierna samverkat med börskrascher. Än mindre orsakat dem.
Men nu inträffade den medicinska och ekonomiska katastroferna samtidigt.

Man kan vara rätt säker på att smittspridningen inte avtar om börsen repar sig.

Börserna i dag

Kapitalismen och demokratin

Kapitalismen påverkar obevekligen, på gott och ont, de ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningarna i världen. Den styr marknaderna och politiken.

Vi kan därför i dag se hur de politiska och demokratiska problemen i början av 1900-talet upprepas.

Instabiliteten i världsekonomin försvagar den politiska demokratins möjligheter att behärska de ekonomiska jämvikts- och fördelningsverktyg som skulle kunna skapa lösningar på växande sociala problem.
Demokratins oförmåga att tackla kapitalismens utmaningar skapar politikerförakt som ger grogrund för partier med enkla lösningar på problemen eller ger stöd till starka ledare som förväntas skapa ordning.

I dagens SvD Debatt skriver Ulf Dahlsten nästan om detta under rubriken ”Donald Trump har rätt – världshandeln är ohållbar”.
Han påminner där om att de reala kapitalinvesteringarna har fallit i förhållande till global BNP.

”I stället har kreditgivningen till köp av befintliga tillgångar exploderat. Mindre än 2 procent av alla internationella transaktioner har nu med den reala ekonomin att göra enligt centralbankernas egen bank i Basel. Som en konsekvens har det finansiella systemet drivit bubblor och blivit mycket sårbart. Enligt IMF har vi haft 400 finansiella kriser sedan avregleringarna och den stora finansiella krisen 2007–2008 ger en föraning av hur allvarlig situationen kan bli.”
”Den globala skuldsättningen har just passerat osannolika 300 procent av den globala bruttonationalprodukten. Orsaken är att kineserna och kinesiska företag nu börjat låna lika mycket för spekulation som sina västerländska kollegor. Detta oroar med rätta den kinesiska statsledningen som satt upp finansiell stabilitet som ett av de tre huvudmålen för de närmaste fem åren. (De andra två är utrotandet av fattigdomen och ett grönt Kina). I Sverige stoppar dock politikerna huvudet i sanden, hoppas på försynen och eldar på den privata upplåningen med ränteavdrag.”
De kraftiga handelsöverskotten i Kina och Tyskland är orimliga, liksom underskotten i USA och Sydeuropa. De ­globala obalanserna som undergräver människors tilltro till demokrati och marknader behöver åtgärdas, skriver Ulf Dahlsten.

Historien upprepar sig inte, varken som tragedi eller fars, men kapitalismens kriser återverkar ständigt på de ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningarna. Krav på protektionism har ständigt brutit perioder av frihandel, lett till handelskrig och krigiska konflikter.
Detta är ett av demokratins stora problem.

Ulf Dahlsten påminner om att den brittiska ekonomen John Maynard Keynes efter första världskriget skrev att det är sådana obalanser i betalningarna som skapar krig. Och att efter ett handelskrig under trettiotalet, som USA förlorade, och ett andra världskrig att de klassiska ekonomerna höll med honom.

Se min tidigare blogg

”Kapitalismen hotar demokratin” 
”Finanskapitalismen orsakar ekonomiska och politiska kriser” 

 

Vill du ha bra eller billig vård?

Vinster i kommersiella verksamheter är inte fel. Vinster är ett mått på ekonomiskt överskott i en verksamhet. Överskott kan vara ett tecken på att verksamheten skötts bra och effektivt.

Vinster i välfärden behöver inte vara fel. Vinster i välfärden kan uppstå i en väl fungerande rationellt driven välfärd.

Men lönsamhet och vinster, i till exempel vården, behöver inte vara ett kvitto på att vården är bra.
Det viktiga måttet på ett gott resultat i vården måste väl visa att de sjuka blir friska.

Lönsamheten i vården bör väl inte endast mätas i verksamhetens bokslut per budgetår utan i hur många sjuka som blir fria från sin sjukdom.
Kostnad och uppnått behandlingsresultat behöver väl åtminstone i jämföras med varandra?
När jag anlitar vården vill jag, även som skattebetalare, i första hand bli frisk oavsett om insatsen varit lönsam eller inte.

Vårdapparaten kräver resurser för etablering och drift. Det behövs pengar för investering, bra personal i tillräcklig mängd, drift under dygnets alla timmar varje dag om året, utveckling av teknik och organisation, materiel, forskning och mycket annat.

Oavsett om det handlar om privat eller offentligt driven vård betalas större delen av driftskostnaderna med skattepengar.
De privata vårdföretagen får pengar från landstinget som får sina medel från skattebetalarna.
Vården kostar oss skattebetalare och måste få kosta.

Det här förefaller självklart. Men inte för alla. Inte för marknadsfundamentalister på SvD:s ledarredaktion som anser att det i första hand måste vara lönsamt att vårda sjuka. Verksamheten ska vara lönsam i pengar räknat.
Det anser Maria Ludvigsson i dagens SvD-ledare ”Varför redovisas inte vårdensmiljardförluster?”

Efter att ha målat upp en skräckbild av hur vården inte fungerar hänvisar Ludvigsson till Nima Sanandaji, vd i tankesmedjan ECEPR, som i en ”rapport” har granskat offentligt drivna storsjukhus ekonomi. Sanandaji som tidigare har varit ordförande i Fria Moderata Studentföreningen i Göteborg finner att sjukvården lider av stora ekonomiska förluster. Sjukhusen är inte lönsamma!

På ett ställe skriver han: ”Vinster uppstår då företagen kan leverera efterfrågade tjänster till ett lägre pris än den peng som ges för utförande av olika välfärdstjänster. Om företagens tjänster inte är tillräckligt efterfrågade, eller om kostnaderna inte hålls i schack, kan de gå med förlust.”

Efterfrågade? Om jag får en stroke, inte fan börjar jag därför leta i en katalog efter billigaste vård. Jag behöver hjälp direkt. Av någon som kan hjälpa mig.
Sjukdom är inget behov som gör att jag efterfrågar eller väljer tjänster. Vård väljer jag inte på samma sätt som då jag i butiken väljer mellan tandkrämer, pastasorter, whiskeymärken eller bilmodeller.

Sanandaji jämför inte kostnaderna med de medicinska och sociala resultaten, och inte heller med andra länders verksamheter. En sådan jämförelse är intressant eftersom olika länder organiserar sin sjukvård på olika sätt och för att det finns andra jämförbara faktorer om påverkar utfallet.

Man kan till exempel jämföra kostnader för hälso- och sjukvård i förhållande till landets bruttonationalprodukt (BNP).
Enligt Socialstyrelsens, ”Ekonomiska analyser” så är det stora skillnader mellan ländernas hälso- och sjukvårdskostnader. USA lägger hela 17,7 procent av BNP på hälso- och sjukvård, medan Luxemburg endast lägger 6,6 procent. Sverige ligger mitt emellan dessa länder med 9,5 procent av BNP.


Naturligvis är det viktigt att hålla ett öga på kostnadsutvecklingen inom sjukvården. Skattebetalarna har rätt att kräva valuta för sina pengar. Men kostnaderna måste alltid jämföras med uppsatta mål, verksamhetens metoder och med medicinskt och socialt utfall av verksamheten.

Att som Ludvigsson och Sanandaji stirra sig blind på enbart kostnaderna verkar ganska enfaldigt.

Menar Ludvigsson och Sanandaji att ”lönsamhet” är viktigare än människors hälsa? Det vore i så fall en krämarcynism utan like.
Eller är deras texter ett tecken på dumhet?
Eller handlar det om att de nyliberala dogmerna gör dem blinda för att vård är humanism och inte affär?
Jag tror att det handlar om det sist nämnda.

Nima Sanandaji ”Förluster i välfärden – en studie av svenskasjukhus”
Nima Sanandaji i Dagens Samhälle (28 juni) 

”Vinster i välfärden är ett feltänk.” Anne Marie Pålsson,tidigare riksdagsledmot för moderaterna , håller en föreläsning 2015 på KEFURådet för kommunalekonomisk forskning och utbildning 

Expressen "Sveriges bästa sjukhus”

Socialstyrelsen, Ekonomiska analyser ”Tillståndet ochutvecklingen inom hälso- och sjukvård och socialtjänst” 

En dogmatiker skriver ledare om bananer

Anna Charlotta Johansson, ledarskribent i SvD, var pressekreterare och politiskt sakkunnig till finansminister Anders Borg (2007-2010) och till utrikesminister Carl Bildt (2010-2012), liksom presschef för Moderaterna och ansvarig för att bygga upp partiets arbete och varumärke i sociala medier (2012-2014).

I dagens ledare i SvD ”Köp hellre oschyssta bananer” levererar hon ett utmärkt exempel på nygammal låtgåliberalistisk dogmatism.
Dogmen lyder: ”Marknaden ordnar alltid allt till det bästa.”
 
Johansson går till storms mot Fairtrade som hon anser stör marknadskrafternas positiva kraft.

”Systemet med Fairtrade bygger på minimipriser som bönderna garanteras. Men detta minimipris ruckar på den annars så välbeprövade marknadsprincipen om utbud och efterfrågan. Överproduktion och dumpning på den vanliga marknaden kan därmed bli resultatet.”

Johansson hänvisar till några forskningsrapporter för att stödja sin tes.

Hon hänvisar bland annat till en rapport från Agrifood Economics Centre (2009) vid Sveriges lantbruksuniversitet och Lunds universitet, AgriFood-Rapport 2009:1

I sin hänvisning hoppar hon över de redovisade positiva effekterna för odlarna för att istället lyfta fram den negativa som tydligen bygger på samma ekonomiska dogm om marknadens förträfflighet som hennes egen.
Den negativa effekten skulle vara att Fairtrade motverkar effektivisering och utveckling som på sikt skulle gynna även de fattiga.

På samma sätt är det då hon hänvisar till en studie från School of Oriental and African studies vid London University, en rapport från Harvard University samt en artikel av professor Bruce Wydick vid University of San Fransisco

Alla utgår de från samma ekonomiska dogm om marknaden.

Det är inte svårt att bevisa en dogm genom att hänvisa till andra dogmatiker som hävdar samma dogm. Det blir rundgång i bevisföringen. Alternativa förklaringar kan inte störa.

Marknadsandelen för FairTrademärkta bananer ligger omkring några enstaka procent eller därunder. I Sverige cirka 15 procent.

Det skulle alltså vara ett hot mot de multinationella storföretagen Chiquita/Fyffes, Dole och Del Monte som har resten av marknaden.

För att riktigt skita ner Fairtrade hänvisar Anna Charlotta Johansson även till förre ledarskribenten på Dagens Industri, f.d. krönikör i Dagens Samhälle, opinionsbildaren Rebecca Weidmo Uvell som, ve och fasa, funnit ett samband mellan Fair Trade och svenska LO!

Att LO är en av ägarna till Fairtrade redovisas annars helt öppet av bägge ägarorganisationernas verksamhetsberättelser. Den andra ägaren är Svenska Kyrkan.

SvD "Chiquita och Fyffes går samman" 

Filmerna ”Bananas” och ”Big Boys Gone Bananas!”  av dokumentärfilmaren Fredrik Gertten. 

Om Fairtrade

Vänsterns kamp mot väderkvarnar

I en ledare i ETC 2017-03-13 hävdar Kajsa Ekis Ekman att ”Kapitalismen bygger fler murar än någonsin”

Det vore intressant om det var sant. Men är det så?

Några bevis får man inte av Ekman.
Hon skriver: ”Vid tiden för Berlinmurens fall fanns bara ett tiotal murar. I dag finns 70 stycken. De flesta av dem har byggts på 2000-talet och ännu fler håller just nu på att byggas.”
Varifrån kommer den uppgiften?
Ekman hänvisar till författaren Claude Quétel som skrivit om syfilisens historia att ”forna tiders murar kunde handla om att hålla pesten borta eller om att stänga in människor, är dagens murar av en helt annan karaktär”.

Ekmans huvudtes är ”Dagens murar är monument över ojämlikhet”. Och jag håller med om det men undrar om det inte alltid varit så?

Visst byggs både synliga och osynliga murar under kapitalismen, om man räknar kapitalismen som en historiskt betingad världsordning som vuxit fram under de senaste femhundra åren. Men vad skiljer dem från andra i historien?
Det verkar som Ekman vill skylla på globaliseringen. Men globaliseringen är lika mycket ett resultat av marknadsekonomin som av kapitalismen.
Det vore intressant om Ekman kunde hänvisa till någon studie som visade på hur kapitalismen hindrar den fria marknaden.
Sådana finns men inte är det murarna.

Och vad skiljer den kapitalistiska muren från den feodala eller antika muren? Vilka murar är typiska för kapitalismen?
Det är den intressanta frågan som Ekis Ekman inte berör.
Enorma murar byggdes för tusentals år sedan i Jeriko, Babylon, Kina, i de romerska och bysantiska rikena.
Visbys ringmur står kvar som ett tecken på murens historiska roll.
Försvarsmurar, fängelsemurar, befästningsmurar, murar som skydd mot sand, folk, sjukdomar, utomstående, fattigdom och annat.

Fysiska murar byggs i i dag i USA, Israel/Palestina, Europa och Nordkorea oftast för att hålla främlingar borta eller att hindra de egna invånarna från att ta sig ut. Men alla är byggda utifrån politiska beslut.
Det finns tullmurar och handelshinder som ska skydda den inhemska produktionen. Under medeltiden och framåt hade varenda stad en tullmur som skulle skydda skrånas intressen.
Då byggdes handelshinder för att skydda producenterna från konkurrens.
En mur är till för att skilja det ena från det andra.
Vanligen är murarna ett skydd för att bevara rådande hierarkiska ekonomiska, sociala och kulturella ordning. Och alltid har de varit monument över ojämlikheten.

En vanlig torpare kom inte genom slottsmuren utan vidare. Vårt kungliga slott är fortfarande välbevakat.  I dag kan du inte passera receptionen till bankpalatsen vid Kungsträdgården i Stockholm utan att bli stoppad.
På vissa bankkontor är du tvungen att passera en sluss för att komma in och uträtta dina bankärenden. Flygplatser är hårt bevakade.
Du kan inte passera ett vändkors på galor och rockkonserter utan att visa upp en biljett. De stora idrottsarenorna släpper in dig bara om du kan bevisa att du har betalat. Murar och hinder, överallt och alltid dessa murar. Krig och konflikter skapar murar
Men vad skiljer kapitalismens murar från murarna tidigare i historien?
Man kan inte slappt skylla allt djävulskap på ”kapitalismen” utan att ha riktiga belägg för sambandet.
Tyvärr är det vänsterns dilemma att ständigt vilja vara bålda riddare i kampen mot kapitalismen men ständigt gå till strid mot väderkvarnar.

Globala ekonomiska klyftor http://wid.world/

Göran Greiders vänsterpopulism

Göran Greider försöker i sin ledare i ETC förklara högerpopulismens framgångar.

Anledningen till framgångarna, enligt Greider, är ”helt enkelt att marknad och kapitalism brett ut sig alltmer. Och de partier eller rörelser som en gång ville tämja kapitalism och marknad, eller i vart fall ”bädda in den”, har gett upp den striden.”

Greider resonerar som om ”kapitalism och marknad” vore en idé som kan bytas ut mot till exempel ”socialism” bara vi alla förstod bättre, d.v.s. förstod lika bra som Greider.

Nu råkar denna Greiders villfarelse vara orsaken till vänsterpopulistiska experiment som lett till lika ödesdigra resultat som högerpopulismen.

Detta har hänt:
Marknadsekonomin, eller marknaden som Greider kallar den, började växa fram redan då folk började byta stenyxor mot krukor med varandra. Den utvecklades då pengar blev bytesvara, tog ytterligare fart under antiken med handeln runt Medelhavets kuster, blev världshandel under medeltiden och gav upphov till kolonialismen. Därmed var grunden lagd för den kapitalism som utvecklade, och utvecklades av, tekniska innovationer, industrialism och kapitaltillväxt. Kapitalismen skapade den ekonomiska, sociala och kulturella värld som vi människor lever i. Att den blivit global hör till dess utveckling.
Kapitalismen förde med sig både framsteg och elände, något som bland andra Marx påpekade.
Industrialismen i förening med marknadsekonomi gav bland annat upphov till exploatering av arbetskraft och natur. Men exploatering, orättvisor, fattigdom, ekonomiska och sociala klyftor, främlingsfientlighet hade funnits tidigare i historien.
Kapitalismen skapade också, i människornas huvuden, de politiska ideologierna som var strategier för hur samhället skulle förhålla sig till den existerande verkligheten - marknaden och kapitalismen. Liberalismen, socialismen, konservatismen växte fram.

Liberalpopulister förordar att låta kapitalismen och marknadsekonomin vara fria från politiska  ingrepp, vänsterpopulister vill ”störta kapitalismen” och ersätta den med ”socialism”, högerpopulister förnekar kapitalismen och yrar i stället om "nationen" och "folket".

Greider sammanfattar problemet så här: ”Samtidigt som världskapitalismen under täcknamnet globalisering expanderat och marknaden trängt in allt djupare i livsvärlden har kritiken av detta mer eller mindre tystnat i toppen på de rörelser som under några efterkrigsdecennier reformerade sina samhällen."

"Det som inträffat är att de ledande, en gång progressiva rörelserna inte har tagit ”människornas oro på allvar” säger han.

Vad jag förstår tror han att vänstern var på väg att förminska kapitalismen ”under några efterkrigsdecennier”. Så är det inte. De länder som på grund av goda konjunkturer efter kriget hade råd, främst Sverige under socialdemokratisk ledning, kunde införa politiska reformer som kom bland andra löntagarna tillgodo medan andra, främst Sovjetunionen, körde de socialistiska idéerna i botten.

Vänsterpopulisterna i Venezuela upprepar samma misstag och kommunisterna i Kina utnyttjar kapitalismens och marknadens krafter för att öka medborgarnas välstånd.
Allt är inte enkelt.

Att ”tämja kapitalism och marknad” är dock ett av de svåraste problem politikerna står inför, även om den kanske inte är omöjlig.
Men Greiders förenklade idealistiska världsbild kan nog kallas vänsterpopulism.

Misstron mot demokratin

Överallt poppar de upp, missnöjespartierna, som påstår sig kunna lösa de politiska problemen

Piratpartiet i Island, Ukip i England, högerpopulister i flera forna össtater, främlingsfientliga i Skandinavien och övriga Europa, vänsterpopulister i Grekland och Spanien, Trump i USA. Alla är de uttryck för ett missnöje med de etablerade partiernas oförmåga att lösa vardagens problem.
Detta sker i en industrialiserad värld där arbetslöshet och utanförskap ökar samt i vilken ekonomiska, sociala och kulturella motsättningar växer.
Visserligen inget nytt. Missnöjet har poppat upp tidigare under nittonhundratalet.
Men vi trodde en tid att politiken och demokratin kunde klara allt.

Det folkliga missnöjet leder till nationalistiska stämningar och till krav på protektionism som i förlängningen kan leda till handelskrig. Krav på ”direktdemokrati” och folkomröstningar skapar motsättningar till de demokratiska institutionerna. Det representativa demokratiska systemet eroderar.
Missnöjet har sin grund i att politiken och politikerna har blivit alltmer impotenta i relation till den ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen.
Globaliseringen och den internationella ekonomin vrider verktygen ur de nationella politikernas händer, demokratin blir alltmer kraftlös. Politiska beslut blir verkningslösa.

Extrema händelser spär på oron. Folkförflyttningar, miljökatastrofer, inbördeskrig i länder med en svagare demokratisk tradition i Asien och Afrika påverkar västvärlden.

Företagen i de rika länderna utnyttjar de stora skillnaderna mellan rika och fattiga länder genom att flytta produktionen dit där produktionskostnaderna är låga vilket leder till arbetslöshet i de rika länderna men ger samtidigt ökade möjligheter för de fattiga. En nödvändig ekonomisk utjämning som dock sänker de tidigare privilegierades forna rikedom.

De globala finansiella marknadernas utveckling till spelplaner har samtidigt ersatt den reella ekonomins långsiktiga kapitalinvesteringar i produktionen.
Kapitalmarknaden blir irrationell och abstrakt utan kontakt med de verkliga kapitalbehoven på marknaden.
Statens resurser dräneras och skatteinkomsterna kan inte bekosta de växande välfärdsbehoven.
Nödvändiga skattehöjningar väcker protester och väljarflykt från de partier som förordar detta medan andra partier söker rädda situationen med skattesänkningar och privatiseringar vilket leder till än större kaos.

Medierna rapporterar, precis som de ska, om politisk korruption och politikers misstag men förutsätter därvid att mediekonsumenterna har tillräckliga politiska kunskaper för att kunna se att misstagen och missbruket är avvikelser i ett i övrigt demokratiskt fungerande system. Fusket uppfattas i stället som normalitet för politiken.

Internet är en välsignelse för folkbildningen men bidrar samtidigt till att okunniga kommentarer får stor spridning bland de okritiska.

Väljarnas bristande kunskaper om demokratins och politikens funktion och möjligheter ökar politiker och politikföraktet vilket leder till misstro mot demokratin.
En del av denna utveckling är politikernas löften och ”svek”. I valrörelsen målar politikerna upp sina visioner och sina mål för att vinna anhängare och väljare. Dessa avsiktsförklaringar uppfattas som ”löften”. När de politiska förutsättningarna inte blir som politikerna förutsatt anklagas politikerna för svek.

Slutsatserna blir att politikerna inte bryr sig om ”folket”, har tappat kontakten med verkligheten, skiter i ”folkviljan” och att politikerna blivit ett skrå som bara tänker på att sko sig själva.
Sådana uppfattningar tycks bli allt vanligare.

Och detta ger en grogrund för politiska frälsare som utmålar sig som ”ickepolitiska” och företrädare för folkmeningen.

EskisltunaKuriren ledare ”Respektera dem som tjänar medborgarna”

Arbetarbladet ledare "Politikerförakt och demokrati".

Torbjörn Tännsjö DN Debatt ”Därför pratar Trump och Clinton inte om politik” 

SvD Näringsliv Andreas Cervenka ”Lottoekonomin skapade DonaldTrump” 

SvD Under strecket Carl Rudbeck: ”Eliten är inte svaret på folkets problem”

Mauricio Rojas, ledare i SvD: ”Nu behöver friheten försvaras”