Vänsterns kamp mot väderkvarnar

I en ledare i ETC 2017-03-13 hävdar Kajsa Ekis Ekman att ”Kapitalismen bygger fler murar än någonsin”

Det vore intressant om det var sant. Men är det så?

Några bevis får man inte av Ekman.
Hon skriver: ”Vid tiden för Berlinmurens fall fanns bara ett tiotal murar. I dag finns 70 stycken. De flesta av dem har byggts på 2000-talet och ännu fler håller just nu på att byggas.”
Varifrån kommer den uppgiften?
Ekman hänvisar till författaren Claude Quétel som skrivit om syfilisens historia att ”forna tiders murar kunde handla om att hålla pesten borta eller om att stänga in människor, är dagens murar av en helt annan karaktär”.

Ekmans huvudtes är ”Dagens murar är monument över ojämlikhet”. Och jag håller med om det men undrar om det inte alltid varit så?

Visst byggs både synliga och osynliga murar under kapitalismen, om man räknar kapitalismen som en historiskt betingad världsordning som vuxit fram under de senaste femhundra åren. Men vad skiljer dem från andra i historien?
Det verkar som Ekman vill skylla på globaliseringen. Men globaliseringen är lika mycket ett resultat av marknadsekonomin som av kapitalismen.
Det vore intressant om Ekman kunde hänvisa till någon studie som visade på hur kapitalismen hindrar den fria marknaden.
Sådana finns men inte är det murarna.

Och vad skiljer den kapitalistiska muren från den feodala eller antika muren? Vilka murar är typiska för kapitalismen?
Det är den intressanta frågan som Ekis Ekman inte berör.
Enorma murar byggdes för tusentals år sedan i Jeriko, Babylon, Kina, i de romerska och bysantiska rikena.
Visbys ringmur står kvar som ett tecken på murens historiska roll.
Försvarsmurar, fängelsemurar, befästningsmurar, murar som skydd mot sand, folk, sjukdomar, utomstående, fattigdom och annat.

Fysiska murar byggs i i dag i USA, Israel/Palestina, Europa och Nordkorea oftast för att hålla främlingar borta eller att hindra de egna invånarna från att ta sig ut. Men alla är byggda utifrån politiska beslut.
Det finns tullmurar och handelshinder som ska skydda den inhemska produktionen. Under medeltiden och framåt hade varenda stad en tullmur som skulle skydda skrånas intressen.
Då byggdes handelshinder för att skydda producenterna från konkurrens.
En mur är till för att skilja det ena från det andra.
Vanligen är murarna ett skydd för att bevara rådande hierarkiska ekonomiska, sociala och kulturella ordning. Och alltid har de varit monument över ojämlikheten.

En vanlig torpare kom inte genom slottsmuren utan vidare. Vårt kungliga slott är fortfarande välbevakat.  I dag kan du inte passera receptionen till bankpalatsen vid Kungsträdgården i Stockholm utan att bli stoppad.
På vissa bankkontor är du tvungen att passera en sluss för att komma in och uträtta dina bankärenden. Flygplatser är hårt bevakade.
Du kan inte passera ett vändkors på galor och rockkonserter utan att visa upp en biljett. De stora idrottsarenorna släpper in dig bara om du kan bevisa att du har betalat. Murar och hinder, överallt och alltid dessa murar. Krig och konflikter skapar murar
Men vad skiljer kapitalismens murar från murarna tidigare i historien?
Man kan inte slappt skylla allt djävulskap på ”kapitalismen” utan att ha riktiga belägg för sambandet.
Tyvärr är det vänsterns dilemma att ständigt vilja vara bålda riddare i kampen mot kapitalismen men ständigt gå till strid mot väderkvarnar.

Globala ekonomiska klyftor http://wid.world/

En vänster som inte kan definiera kapitalismen är ohjälpligt förlorad.

Tv-programmet ”Idévärlden” del 5 "Kapitalismen är ohållbar" klockan 20.00 i går den 12 februari 2017.

Författaren Kajsa Ekis Ekman ska försvara tesen att det kapitalistiska systemet bör skrotas, eftersom det både är djupt orättvist och leder till en klimatkatastrof. Hon bemöttes av den liberale författaren Mattias Svensson och nationalekonomen Johanna Möllerström. Debattledare Eric Schüldt.

Kajsa Ekis Ekman är en intelligent och bildad person och har seglat upp som vänsterns företrädare vid sidan av Göran Greider och Daniel Suhonen.
Tyvärr kom hon till korta mot marknadsliberalerna i debatten.

Hon måste ha upplevt hela upplägget som en fälla.

Men hon sänkte garden redan från början genom att inte klart definiera vad hon menar med kapitalismen och lurades därför in i diskussioner som mest handlade om marknadsekonomi, ideologier och politiska system.
Visserligen inledde hon med att betona att det är skillnad mellan marknadsekonomi – som hon inte har något emot – och kapitalism. Det lät hoppfullt.

Men den distinktionen föll snart bort med Eric Schüldts okunniga frågor och Mattias Svenssons och Johanna Möllerströms försvar, inte för kapitalismen utan för marknadsekonomin.

Det verkade också som att Kajsa Ekis Ekman hade en något luddig bild av vad kapitalismen är, vilket tyvärr är lika vanligt som ett svårt handikapp för vänstern i dag. En vänster som inte kan definiera kapitalismen är ohjälpligt förlorad.
Redan rubriken för programavsnittet var illavarslande. Att skrota kapitalismen är nämligen inte möjligt.
Kapitalismen är den globala ekonomiska, sociala och kulturella världsordning som vuxit fram genom hela mänsklighetens historia. Den kan inte skrotas. Möjligen kan dess vidare utveckling förändras och göras mer human. Men då krävs att man åtminstone skiljer på vad som är marknadsekonomi och kapitalism och att man är medveten om att socialism och kapitalism är helt olika och ojämförbara saker. Kapitalismen är den verklighet i vilken vi människor lever i medan socialism är en idé.

De försök som gjorts med att upprätta alternativ till kapitalismen har ju gruvligen misslyckats just för att det inte är möjligt i en kapitalistisk värld.
Några verkliga alternativ finns inte. Det finns inte heller någon svensk kapitalism och inte någon blandekonomi vilket var ett par begrepp som Ekman trasslade in sig i.
Kajsa Ekis Ekman kämpade heroiskt med att försöka beskriva kapitalismens ohämmade exploatering av människa och miljö som visserligen skapat ett relativt välstånd för en stor del av mänskligheten men som på sikt riskerar att leda till elände för oss alla.

Att kapitalismen i dag motverkar marknadsekonomin, inte längre gynnar en verklig ekonomisk utveckling, ständigt framkallar ekonomiska kriser, skapar en osund urbanisering och centralisering kom tyvärr inte fram i argumentationen.
Mattias Svensson och Johanna Möllerström fick en lätt match genom att blanda bort begreppen och tala om marknadsekonomins välsignelser.

Se vidare blogginlägg i ämnet

Studera kapitalismen! 

Det går inte att jämföra socialism och kapitalism 

Göran Greiders vänsterpopulism

Virrig vänster

Ingelstam, Norling och kapitalismen 

Demokrati, utveckling och kapitalism 

Studera kapitalismen!

Alla de stora banbrytande nationalekonomerna under 1800-talet grubblade över kapitalismen.

Adam Smith, David Ricardo, Thomas Malthus och John Stuart Mill som gav upphov till liberalismens politiska ideologi och Pierre-Joseph Proudhon och Karl Marx som blev socialismens förgrundsgestalter.
Ett hade de alla gemensamt: De försökte komma underfund med vad kapitalismen innebar för samhället.
De utgick i sina studier från den existerande kapitalismen som de definierade, beskrev, analyserade och försökte skapa verktyg för att bemästra.

När det gäller Smith, som ofta brukar räknas till liberalisens fader, och Marx som påstås vara upphov till marxismen, blev de bägge slarvigt lästa och grundligt missförstådda.
Bägges tankar förgrovades av enfaldiga teoretiker, smiddes om av fanatiska politiska aktivister, utnyttjades som argument av illvilliga motståndare och höjdes till skyarna av dogmatiska anhängare.
De både älskades och hatades ihjäl.

I den processen försvann Smiths och Marx geniala iakttagelser och kokades ner till politisk fundamentalism.

Deras tankar absurdiserades av å ena sidan av sådana ”nyliberaler” som Ayn Rand, Friedman m,fl. och å andra sidan ”marxister” som Lenin, Stalin och andra.

Nationalekonomin flydde in i matematikens och prisbildningsmodellernas molekylära värld och började plottra med detaljer i marknadsekonomin. De lämnade studierna av kapitalismen till sociologer, politiker och filosofer som inte var intresserade av de historiska sammanhangen och dess ekonomiska drivkrafter.
Visserligen hade somliga nationalekonomer pekat på ekonomins samband med andra viktiga samhällsområden och hur allt påverkade vartannat ömsesidigt men studiet av kapitalismen lämnades därhän.
Många sociologer har bidragit till belysningen av kapitalismen utan att explicit ha studerat just kapitalismen.

Hos liberalerna blev ”kapitalism” synonymt med ”marknadsekonomi” som måste försvaras och hos socialisterna ett skällsord för orsaken till snart sagt allt jävelskap som måste krossas.
Under tiden har kapitalismen, som allt annat här i världen, förändrats och ändrat karaktär medan samhällsvetarna går vilse i akademisk närsynthet.
Det finns ingen anledning att återgå till Smith och Marx, men vad som idag krävs är förutsättningslösa studier och analyser av kapitalismen.
Det kommer att bli svårt att skaka av sig allt propagandistiskt, utopiskt, infantilt och ideologiskt påhäng och att avgränsa och definiera studieämnet från alla missuppfattningar.

Men det kan gå och det måste gå!

Till världskapitalismens försvar, Johan Norberg, Timbro 2004 är i själva verket ett försvar för marknadsekonomin.

”Rädda jordklotet, krossa kapitalismen” Lars O. Nilsson Flamman 8 oktober, 2014 Frågan är vad som ska krossas och vad kapitalismen ska ersättas med.

Har vänstern äntligen upptäckt kapitalismen?

Kajsa Ekis Ekman påstår, på DN Kultur den 10 februari, att ”Nyliberalismen är en fantasi, en feberdröm utan koppling till verkligheten”. 

Kanske som socialismen? Bägge ismerna har sedan länge stelnat i dogmer och slutna idésystem.
Bägge förhåller sig till kapitalismen.

Nyliberalerna gör anspråk på att vara ett ”försvar för kapitalismen” medan socialismen anser att den kan skapa ett alternativ till den.

Problemet är att kapitalismen varken kan försvaras eller ersättas. Kapitalismen är ett globalt historiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt samhällstillstånd som vuxit fram under årtusenden. De historiska stegen gick genom medeltidens handelskapitalism, kolonialismen för fyrahundra år sedan och industrialismen på 1700-talet.

Alla försök att ersätta kapitalismen har misslyckats. De kinesiska kommunisterna har insett detta och utnyttjar i stället dess potential.

Därmed inte sagt att kapitalismen är evig och oförändrad. 

Nyliberalernas dröm om en självfungerande marknad och en ekonomi utan staten saknar emellertid kontakt med verkligheten. Försvaret för kapitalismen krockar ständigt med kapitalismens verklighet som skapar monopol på marknaderna och gör näringslivet och produktionen alltmer beroende av staten.
Däri ligger nyliberalismens misslyckande.

Kajsa Ekis Ekman slutar in artikel på följande sätt:

”Delar av vänstern har tyvärr inte kunnat genomskåda detta, utan rusat som tjuren på det röda skynket och argumenterat frenetiskt emot ägande och konkurrens och för staten i största allmänhet.
-- Istället borde vi ägna oss åt att analysera den riktiga kapitalismen. Som inte bara är skamlös, utan helt och hållet ideologilös. Ideologin reserverar den för massorna.”

Med andra ord:
Kapitalismen är ingen ideologi utan den verklighet till vilken ideologierna förhåller sig.
Dags för vänstern att inse detta.

DN

Arena för vilsen debatt

Jag hade haft tidskriften ”Arena” i många år innan jag, för några månader sedan, sa upp min prenumeration. Inte för att jag, som Kajsa Ekis Ekman skrev i DN 2009-07-13, fick ont i magen av att läsa ”Arena”, utan för att jag för det mesta fann innehållet ointressant.
Efter en genombläddring blev tidskriften oftast liggande oläst.

Sedan Dan Josefsson och Daniel Suhonen gick till attack mot tidskriften för att den saknar klasskampsperspektiv (AB 2010-01-12 ) och Håkan Blomqvist och Kjell Östberg förde fram en ungefär liknande kritik i AB den 2010-01-20 måste jag fundera över mitt eget ställningstagande. Varför fann jag Arena ointressant? Har kritikerna rätt?

Det är svårt att hitta riktig substans i den spretiga kritiken. Det verkar som om kritikerna inte förmår att formulera kärnan i sin kritik utan nu vädrar allmänt missnöje med en vilsen vänster som saknar linje. Arena får skulden.
Blomqvist/Österberg sammanfattar kritiken som att ”det avgörande problemet med Arenas linje är att den undviker frågan om kapitalismen”.
”Ordet socialism letar man förgäves efter i Arenas programförklaring. Att ens ställa frågan om alternativ till kapitalismen tycks ses som uttryck för vänstersekterism.”, skriver de.
Man känner kritikernas olust, men är det Arena som skapar denna olust?

Jag kan hålla med om att en analys av kapitalismen skulle vara välgörande inom vänstern men en sådan måste föras utan färdiga formler och dogmer. Jag blir dock en smula tveksam om det är en sådan förutsättningslös debatt som kritikerna är ute efter. De tycks redan bombsäkra på vad kapitalism är och anser att det behövs en ”antikapitalistisk strategi”.
Vad vänstern behöver är en förutsättningslös och odogmatisk analys av definitionen på kapitalism innan man formulerar en antikapitalism.
Och kanske är det, trots allt, det som Arena försöker syssla med?
Men på ett ointressant och konstigt sätt.

Håkan A Bengtssons och Karolina Ramqvists svarar på kritiken i AB 2010-01-15 och verkar å andra sidan inte medveten om vänsterns grundproblem.