När man är en glad visionär…

 ”Politikens vardag består av två delar. Dels det demokratiska hantverket, dels opinionsbildning. Det demokratiska hantverket är att läsa in sig, kompromissa och ta beslut. Det kan vara nog så tungt. Opinionsbildning är att skapa förståelse och tilltro till den värdegrund, den vision, de idéer som ens eget hjärta och hjärna – eller parti – bär. 

Det är genom opinionsbildning som legitimitet skapas för beslut om förändringar.”

Så skriver Birger Schlaug på dagens SVD debatt.

Schlaug formulerar ett välkänt dilemma för ideologiska partier.
Problemet har i historien bland annat manifesterats inom socialdemokratin då kommunisterna lösgjorde sig från demokratiska socialister. Då Hinke Berggrens agitatoriska socialism stod mot Brantings praktiskt politiska. Vision mot pragmatism.
Sedan förra sekelskiftet har socialdemokratin ständigt beskyllts för att inte stå upp för sina idéer.

Det är politiken som ställer till det. De politiska partierna strävar efter makt för att kunna genomföra sina idéer i praktiken. Hur skulle det annars kunna vara i en demokrati?
I politiken ska motsatta intressen vägas och brytas mot varandra. De politiska partierna har sina olika mål men tvingas att kompromissa. Det är en kamp där ingen kan få allt men alla kan få en del.
Ibland måste partierna söka oheliga allianser för att uppnå en del av sina mål.

Det politiska landskapet är inte ett öppet hav där skepparen beordrar full fart framåt utan en besvärlig skärgård i vilken man tvingas gira för kobbar och skär. Det kan ibland se ut som om riktningen är förlorad. Men kursen är ändå given.

I sin slutsats i dagens artikel i SvD levererar Schlaug följande:
”Isabella Lövin brukar säga att MP ska vara visionära realister, det vill säga realister inom de ramar som andra sätter. Jag menar att vi gröna måste vara realistiska visionärer.
 Det enda realistiska i vår tid är att vara visionär.”

Att vara visionär. Vad betyder det?
Att bortse från politikens sammansatta natur av motsättningar och i stället utgå ifrån att de egna idéerna är de enda riktiga. Först då väljarna begriper sanningens idéer kommer de att välja rätt. Att det därför gäller att så klart och tydligt som möjligt, utan kompromisser och undantag, formulera visionen.
Opinionsbildning, som Schlaug säger, är viktig för alla partier. Men den kan bygga på vad partiet verkligen uppnått i politiken. Visioner är nödvändiga men de måste kunna omformas i praktisk politik för att bli trovärdiga.
Är det inte risk för att ett ensidigt visionärt parti blir sekteristiskt och kommer att splittras i frågan om vilken vision som är den enda riktiga?
Historien är full av sådana exempel.

Politikens trista verklighet är inte att kräva allt. Politiken är att kunna ge efter på somliga krav för att få igenom en del.

 

Den missförstådde hjälten

Avvikande och udda idéer kan, med tiden, bli allmängods.
Ta kristendomen som exempel. Den var i sin begynnelse en liten sekt men kom så småningom att bli förhärskande i vår del av världen. På samma sätt var det med ”socialismen”.
Därmed inte sagt att vare sig kristendomen eller ”socialismen” är ”rätt” eller ”fel”.
Idéernas bärkraft kan bara bevisas genom att praktiseras.
Extrema ytterlighetsrörelser behöver inte nödvändigtvis vara våldsbejakande eller farliga, men blir det ofta eftersom att de flesta extremister inte erkänner andra idéer och åsikter än de egna.
De extrema idéerna blir till slutna tankesystem som inte kan ifrågasättas. Vilket lätt leder till att idéerna förvandlas till dogmer och trossatser som i sin tur leder till fanatism vars yttersta argument är våldet.
Även här kan kristendomens och ”socialismens” praktik tjäna som historiska exempel även om dessa idag även kan kompletteras med rasism och olika sorters sociala fobier och fundamentalism.
Uppfattningar och berättelser som allmänt ansetts som sanna kan ibland hamna i det mänskliga medvetandets skräpkammare. Tron på att en Gud skapade världen på en arbetsvecka har t.ex. ersatts av den moderna astronomin och av utvecklingsläran. Den gamla föreställningen lever dock kvar på vissa håll.
En tämligen allmän idé i dag är uppfattningen att ett demokratiskt och öppet samhälle, för att kunna utvecklas, måste acceptera ekonomisk, social och kulturell mångfald och tillåta experiment med alternativ. Därför är ekonomisk, social och kulturell mångfald, opinionsrörelser, folkrörelser och ett fritt civilt samhälle en viktig del av demokratin.
Demokratin måste ge medborgarna möjlighet att verka i olika riktningar, för olika intressen, och ge utrymme för olika projekt. Allt ska kunna uttryckas, ifrågasättas, diskuteras och prövas annars stagnerar samhället. Allt fler omfattar denna uppfattning. Idén om demokrati kräver i praktiken att en majoritet omfattar den.
Men ser man till den politiska praktiken i världen är det fortfarande många som inte lever efter demokratiska principer.
I dagens värld finns en populär berättelse jämsides med demokratitanken. Den handlar om hur den enskilde individen, ensam och missförstådd, kämpar för sanningen mot ett nonchalant eller fientligt etablissemang. Fienden kan vara ”jantelagen”, ”den politiska korrektheten”, ”etablissemanget” eller den allmänna dumheten.  Enligt berättelsen får hjälten till sist ändå rätt och vinner omgivningens erkännande.
Den kämpande ensamme hjälten är en god förebild men kan, i till exempel Breiviks gestalt, bli till mördande monster.
Många söker en gemenskap för sina avvikande åsikter. De söker likasinnade med vilka de kan föra kamp mot etablissemanget.
I kampen mot den härskande majoriteten uppstår dock inte sällan, och paradoxalt nog, lätt ett åsiktsförtryck inom gruppen. Gruppen formar sig kring den egna idén som inte får ifrågasättas. Ideologisk fasthet står mot reformism och revisionism. Rätlinjighet mot pragmatism.
Inre sammanhållning mot öppenhet.
Det mönstret utvecklades exempelvis inom den s.k. 68-vänstern som ideligen rensade ut oliktänkande och bildade dogmatiska sekter. Även om det var ”rätt att göra uppror” gällde detta inte inom den egna rörelsen.
Och ett annat mönster som går igen nästan överallt i historien är där revolutionära rörelser, med frihet på programmet, lyckats ta makten från det förtryckande etablissemanget, och väl i maktställning, tragiskt nog, själva blir förtryckare och försvarare av det nya etablerade. Rebellen blir förr eller senare förvarare av det bestående.
På nätet finns ett antal alternativrörelser. Här är några av dem.

Klimatfrågorna.
Inom forskarsamhället råder konsensus beträffande globala klimatförändringar medan det fortfarande finns många klimatförnekare
Klimatupplysningen 

Kreationister som ifrågasätter utvecklingsläran
Genesis 

Religiösa rörelser vid sidan om de stora
Scientologikyrkan
Jehovas vittnen 

Politik
Frihetsfronten

Alternativmedicin
Alternativmedicin 

Utomjordingar UFO
Ufo Sverige 

Abortmotståndare
Männikorätt för ofödda

Mot homosexualitet
Homosexualitet och vetenskap

Konspirationsteoretiker
Konspiration 58, 
DN Några vanliga konspirationsteorier

Förintelseförnekare
Carl Norberg 

Ekonomi
Mediekritiska

Riktiga Nyheter
Alternativjournalen 

Palmemordet
Sven Anér 
Konspirationsteorier

En vänster som inte kan definiera kapitalismen är ohjälpligt förlorad.

Tv-programmet ”Idévärlden” del 5 "Kapitalismen är ohållbar" klockan 20.00 i går den 12 februari 2017.

Författaren Kajsa Ekis Ekman ska försvara tesen att det kapitalistiska systemet bör skrotas, eftersom det både är djupt orättvist och leder till en klimatkatastrof. Hon bemöttes av den liberale författaren Mattias Svensson och nationalekonomen Johanna Möllerström. Debattledare Eric Schüldt.

Kajsa Ekis Ekman är en intelligent och bildad person och har seglat upp som vänsterns företrädare vid sidan av Göran Greider och Daniel Suhonen.
Tyvärr kom hon till korta mot marknadsliberalerna i debatten.

Hon måste ha upplevt hela upplägget som en fälla.

Men hon sänkte garden redan från början genom att inte klart definiera vad hon menar med kapitalismen och lurades därför in i diskussioner som mest handlade om marknadsekonomi, ideologier och politiska system.
Visserligen inledde hon med att betona att det är skillnad mellan marknadsekonomi – som hon inte har något emot – och kapitalism. Det lät hoppfullt.

Men den distinktionen föll snart bort med Eric Schüldts okunniga frågor och Mattias Svenssons och Johanna Möllerströms försvar, inte för kapitalismen utan för marknadsekonomin.

Det verkade också som att Kajsa Ekis Ekman hade en något luddig bild av vad kapitalismen är, vilket tyvärr är lika vanligt som ett svårt handikapp för vänstern i dag. En vänster som inte kan definiera kapitalismen är ohjälpligt förlorad.
Redan rubriken för programavsnittet var illavarslande. Att skrota kapitalismen är nämligen inte möjligt.
Kapitalismen är den globala ekonomiska, sociala och kulturella världsordning som vuxit fram genom hela mänsklighetens historia. Den kan inte skrotas. Möjligen kan dess vidare utveckling förändras och göras mer human. Men då krävs att man åtminstone skiljer på vad som är marknadsekonomi och kapitalism och att man är medveten om att socialism och kapitalism är helt olika och ojämförbara saker. Kapitalismen är den verklighet i vilken vi människor lever i medan socialism är en idé.

De försök som gjorts med att upprätta alternativ till kapitalismen har ju gruvligen misslyckats just för att det inte är möjligt i en kapitalistisk värld.
Några verkliga alternativ finns inte. Det finns inte heller någon svensk kapitalism och inte någon blandekonomi vilket var ett par begrepp som Ekman trasslade in sig i.
Kajsa Ekis Ekman kämpade heroiskt med att försöka beskriva kapitalismens ohämmade exploatering av människa och miljö som visserligen skapat ett relativt välstånd för en stor del av mänskligheten men som på sikt riskerar att leda till elände för oss alla.

Att kapitalismen i dag motverkar marknadsekonomin, inte längre gynnar en verklig ekonomisk utveckling, ständigt framkallar ekonomiska kriser, skapar en osund urbanisering och centralisering kom tyvärr inte fram i argumentationen.
Mattias Svensson och Johanna Möllerström fick en lätt match genom att blanda bort begreppen och tala om marknadsekonomins välsignelser.

Se vidare blogginlägg i ämnet

Studera kapitalismen! 

Det går inte att jämföra socialism och kapitalism 

Göran Greiders vänsterpopulism

Virrig vänster

Ingelstam, Norling och kapitalismen 

Demokrati, utveckling och kapitalism 

Har vänstern äntligen upptäckt kapitalismen?

Kajsa Ekis Ekman påstår, på DN Kultur den 10 februari, att ”Nyliberalismen är en fantasi, en feberdröm utan koppling till verkligheten”. 

Kanske som socialismen? Bägge ismerna har sedan länge stelnat i dogmer och slutna idésystem.
Bägge förhåller sig till kapitalismen.

Nyliberalerna gör anspråk på att vara ett ”försvar för kapitalismen” medan socialismen anser att den kan skapa ett alternativ till den.

Problemet är att kapitalismen varken kan försvaras eller ersättas. Kapitalismen är ett globalt historiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt samhällstillstånd som vuxit fram under årtusenden. De historiska stegen gick genom medeltidens handelskapitalism, kolonialismen för fyrahundra år sedan och industrialismen på 1700-talet.

Alla försök att ersätta kapitalismen har misslyckats. De kinesiska kommunisterna har insett detta och utnyttjar i stället dess potential.

Därmed inte sagt att kapitalismen är evig och oförändrad. 

Nyliberalernas dröm om en självfungerande marknad och en ekonomi utan staten saknar emellertid kontakt med verkligheten. Försvaret för kapitalismen krockar ständigt med kapitalismens verklighet som skapar monopol på marknaderna och gör näringslivet och produktionen alltmer beroende av staten.
Däri ligger nyliberalismens misslyckande.

Kajsa Ekis Ekman slutar in artikel på följande sätt:

”Delar av vänstern har tyvärr inte kunnat genomskåda detta, utan rusat som tjuren på det röda skynket och argumenterat frenetiskt emot ägande och konkurrens och för staten i största allmänhet.
-- Istället borde vi ägna oss åt att analysera den riktiga kapitalismen. Som inte bara är skamlös, utan helt och hållet ideologilös. Ideologin reserverar den för massorna.”

Med andra ord:
Kapitalismen är ingen ideologi utan den verklighet till vilken ideologierna förhåller sig.
Dags för vänstern att inse detta.

DN