Tio motsägelsefulla punkter som inte övertygar

Daniel Suhonen, författare och chef för det fackliga idéinstitutet Katalys, har skrivit på DN Debatt. 24 juni 2021.

Daniel Suhonens tio punkter för en bättre socialdemokrati är en vacker våt dröm om hur socialdemokratin borde vara.
Det är inget fel på utopier, men i praktisk politik är det tyvärr den trista vardagen som gäller.

I drömmen kan man med fördel tänka bort alla besvärliga problem – eller utmaningar som det heter idag – och då löser sig allt.

Jag anser, som Suhonen, att en verklig genomgripande reform av arbetarrörelsens idépolitik är nödvändig. Arbetarrörelsen måste bygga på förutsättningen att grunden för all ekonomisk, social och kulturell utveckling är arbetet och produktionen.
Den rådande ekonomiska världsdoktrinen bygger i dag på helt andra faktorer.

Suhonen resonerar genomgående som om den globala kapitalismen inte finns.
Att kapitalismen är global och att alla marknader är globala bekymrar honom inte.
Politiken tycks, för honom, vara en svensk politisk ideologisk angelägenhet. Uppriktigt sagt förstår jag inte utgångspunkten från en som kallar sig vänster.
Bara man reformerar den svenska socialdemokratin och genomför dess program i hela samhället så löser sig det mesta, menar han. Lätt som en plätt.
Att vi har en kapitalistisk världsordning där bland annat den enskilda äganderätten, vinsmotivet och fri konkurrens är de viktigaste och oomkullrunkeliga sanningarna inom ekonomi och politik bekymrar inte Suhonen. Inte heller är världsmarknader, kapitalbildning i enorma multinationella företag och en global finansmarknad som ställer krav på de enskilda nationernas ekonomi och politik är något att bry sig om.
Och så är det de där borgerliga politikerna, förstås. Men de kommer säkert att charmas av den demokratiska socialismen när de äntligen förstår vad det handlar om. Häpp!

En typisk Suhonsk vändning är denna:
”Januariavtalet förhindrar socialdemokratin att driva sin egen politik i centrala frågor som vinstjakten i skola och tvingar partiet att gå emot folkrörelserna. Är detta rätt väg för socialdemokratin?”

Suhonen bortser från att det är det parlamentariska läget som tvingat fram januariavtalet.
Att nyliberala idéer drev fram privatiseringen över hela världen. Att nykonservatismen är en reaktion mot detta. Att Sverigedemokraterna därför i dag är det andra arbetarepartiet.  
Han tänker hela tiden i termerna hur det borde ha varit i stället för hur det faktiskt var.
Om han ändå hade tänkt en sekund på hur alternativet till januariavtalet sett ut.

Man kan fråga sig också varför Tage Erlander plötsligt blivit den store ideologen och visionären.

I början av sextiotalet var Tage Erlander en svekfull reformist och kohandlare för vänstern. Minns ”Tage och Geijer, Lyndons lakejer”.
Efter andra världskriget fram till 1968 hade socialdemokraterna mellan 40-50 procent av väljarna bakom sig. Det berodde främst på att Sveriges industri var intakt efter kriget och att resten av Europas näringsliv var sönderbombad. Sveriges näringsliv kunde leverera. Välståndet ökade.
Suhonen utgår från 1950-talets ekonomiska Svenska verklighet då han recenserar dagens socialdemokrati. Nostalgisocialism.

”Där Erlander fick både väljarstöd och socialdemokratiska reformer ger Löfvens modell varken eller.” Skriver Suhonen. Snacka om historielöshet.

Och så till de tio punkterna:

1. Demokratisk socialism? Verklig socialism är väl demokratisk?
Men ingen har ännu sett en verklig socialism. Socialism är än så länge en utopi. Kapitalism ett historiskt faktum.

2. Klasser? Det har i människans historia, de senaste åttatusen åren, alltid funnits en över- och en underklass. Även i stater som kallat sig socialistiska.
Överklassen har alltid haft makten över kapitalet och behövt underklassen för att skapa kapital.

3. ”Den ekonomiska medelklassen”? Vilka är det?

4. Även om det var åt helvete att göra välfärden till en affärsverksamhet där kapitalet fått skattebetalarnas pengar för att öka sina vinster är den viktiga frågan just nu: Hur ska återförstatligandet gå till? Konfiskationer? Köp av verksamheter?

5. ”En ekonomisk politik som sätter alla människor i arbete.” Jo jag tackar. Ska staten stå för alla investeringar? Även om överskottsmålet slopas måste det finnas kapital för investeringar. Ska staten låna till dessa?

6. Hur ska vi övertyga moderater och Sverigedemokrater om den demokratiska socialismens välsignelse?

7. ”Förmögenhetsskatt, arvsskatt och fastighetsskatt införs”. Går bra om man tänker bort motståndet.
Men hur ska man övertyga de borgerliga om detta? Även här saknar Suhonen insikt om att nationer är beroende av kapitalismens världsordning.

8. ?.

9. ”En demokratisering av arbetslivet genom ägande ökar delaktigheten för medborgarna, bryter storkapitalets makt och gör samhället motstånds­kraftigt. Personalägande och kooperativ i privat sektor och liknande modeller av självägande utvecklas inom den offentliga sektorn, men utan vinstkrav.”
Löntagarfonder kanske? Företag utan vinster i en kapitalistisk marknadsekonomi är dömda. Hur ska de utvecklas?

10. Socialdemokratins inre organisation kan nog behöva diskuteras.
Hellre den rätta tron än den politiska makten, är Suhonens recept. Hellre ha rätt i allt än att få rätt i en del. Ingen svag sosseregering. Hellre en stark sosseopposition. Tja, det är en smakfråga.
En tanke är tydligen att om M och SD får styra så kommer de att göra bort sig och då står arbetarrörelsen där, med nyputsade sköldar, beredda att genomföra den demokratiska socialismen.
Om man strävar efter demokratisk socialism ”kan man nå ett ganska välfungerande socialliberalt välfärdsland.” Märklig tanke.
Varför inte erkänna att socialdemokratin strävar efter att Sverige ska bli ett socialliberalt välfärdsland. Då blir det lättare att få med de övriga socialliberala väljarna på tåget.
Det kommer i alla händelser bli nödvändigt.

Suhonens debattartikel. 

 

 

ILO det okända FN-organet

Med tanke på att arbetet är grunden för all ekonomisk, social och kulturell utveckling är FN-organet Internationella arbetsorganisationen, ILO,  märkligt okänd.

Svenska medier rapporterar sällan om ILO:s arbete. Även fackförbundstidskrifterna är dåliga på ILO.
LO-tidningen Arbetet och Svenskt Näringslivs tidning Näringslivet har dock en hygglig bevakning.

Internationella arbetsorganisationen (ILO) är FN:s fackorgan för sysselsättnings- och arbetslivsfrågor. Arbetare, företagare och regeringar är representerade.

Internationella arbetsorganisationen grundades 1919 och har sitt säte i Genève i Schweiz. Organisationens mål är att främja social rättvisa och humana arbetsvillkor som en förutsättning för fred mellan och inom nationerna emot barnarbete och människohandel.
ILO publicerar en omfattande årlig sammanställning över internationell arbetsmarknadsstatistik i Yearbook of labour statistics. Child Labour Statistics är en sammanställning av webbplatser med nationell och internationell statistik över barnarbete.

År 1969 tilldelades organisationen Nobels fredspris

Den 20 maj öppnas den 109:e sessionen för den internationella arbetskonferensen (ILC) den största internationella sammankomsten tillägnad arbetsvärlden. Mötet är i år virtuellt. Företrädare för regeringar, arbetsgivare och arbetare från 187 ILO-medlemsstater deltar. Förutom att diskutera viktiga arbetsfrågor, diskuterar, antar och övervakar delegaterna internationella arbetsnormer och fastställer ILO: s globala agenda och budget.

Den svenska ILO-kommittén är regeringens beredningsorgan i ILO-frågor, bland annat vid utarbetandet och godkännandet av nya konventioner samt tillämpningen av de ILO-konventioner som Sverige ratificerat.

Här kan du uppdatera dina kunskaper:

ILO 
InternationalLabour Organization Facts , Nobelkommittén 
”ILO och de nordiska arbetsministrarna i främsta ledet ikampen för det nya arbetslivet”. Arbeidsliv i Norden. 
ILO Newsroom 
Svenska ILO-kommittén 
Yearbook ofLabour Statistics 
ChildLabour Statistics  

 

Demokratisk socialism II

Socialism är en dröm om en samhällsordning där arbetets och produktionens tvång och orättvisor är utplånade, där produktionens överskott fördelas enlig principen ”till var och en efter hens behov av var och efter förmåga”. 

I det tänkta socialistiska samhället råder fullständig ekonomisk, social och kulturell jämlikhet, rättvisa och demokrati. Klasser och hierarkier finns inte längre.
Motsättningarna mellan kapital och arbete är upphävda, löntagarna är befriade från lönearbetets tvång. Vinstmotivet och konkurrensen som drivkraft för produktionen är ersatta av samarbete. Ingen är fattig och ingen är rik. Ingen enskild äger eller bestämmer över produktionen utan produktionsresurserna är gemensam egendom. Största möjliga individuella frihet råder.

Socialism är samtidigt en politisk ideologi som, med olika medel, syftar till att nå detta tänkta framtida samhälle.
Somliga socialister anser att det socialistiska samhället kan uppnås genom att arbetarklassen, med statens hjälp, övertar produktionsmedlen. (Kommunister) Andra menar att övertagandet bör ske underifrån utan statens hjälp. (Syndikalister) Somliga vill göra övertagandet med demokratiska medel och metoder (Socialdemokrater) medan andra kan tänka sig att använda våld om så behövs (Leninister och bolsjeviker). En del vill ”störta” kapitalismen och bygga socialismen på kapitalismens ruiner. (Anarkister)
För att nå det socialistiska samhället måste politiken således göra kraftiga ingrepp i kapitalismen och marknadsekonomin.
Alla försök att upprätta drömmen om socialism i verklighetens kapitalism har dock misslyckats.
Därför är socialismen fortfarande en dröm, en utopi.

Till skillnad från den socialistiska drömmen lever vi nämligen i en kapitalistisk världsordning som är den rådande ekonomiska, sociala och kulturella verkligheten.
I kapitalismen ägs kapital och produktionsresurser av enskalda personer, produktionens drivkraft är kapitalistens strävan efter vinst. Produktionen utvecklas både i konkurrens och med monopol. Ojämlikhet är en förutsättning för samhällsutvecklingen. Lönearbetet är grunden för kapitaltillväxt.
Kapitalismen skapar tillväxt men innebär samtidigt exploatering av människor och natur.

Liberalismen är en ideologi som i sin ”rena extrema form” (t.ex. Mises) anser att politiken inte ska röra kapitalismens och marknadernas utveckling utan låta dessa vara fria från all inblandning. Därigenom gynnas en ekonomisk, social och kulturell utveckling som visserligen skapar orättvisor och exploatering men på sikt kommer att gynna flertalet.
Med en renodlad liberal politik uppstår dock ekonomiska, sociala och kulturella klyftor mellan människor, hierarkier förstärks, exploatering av människor och natur sker utan hinder, ekonomiska kriser skapar fattigdom för många.

Socialdemokratin och andra socialliberaler vill göra sådana förändringar i kapitalismen som kan genomföras på demokratisk väg och som skapar välfärd för flertalet och i största möjliga mån öka eller behålla individens frihet. Till skillnad från extremliberaler kan socialliberaler tänka sig att politiken griper in i kapitalismen för att rätta till där människor drabbas och råkar illa ut.

Många socialdemokrater brukar hänvisa till Olof Palme som i det kända talet inför SSU:s kongress 1964 sa att han var "demokratisk socialist” och att "socialismen är en frihetsrörelse" vars mål är "frihet för den enskilda människan att utveckla sin egenart, valfrihet för individen att forma sin tillvaro efter egna önskningar".

Han menade att detta bejakande av individualismen går hand i hand med en investering i den gemensamma, offentliga sektorn. Tanken var att skapa "en samhällsorganisation som effektivt kan tjäna människorna". "Frihet", argumenterade Palme, "når vi inte mot samhället utan till väsentlig del genom samhället".

"Socialism" var enligt Palme, med andra ord, något som hade väldigt lite att göra med ingrepp i kapitalismen och marknadsekonomin men desto mer med en politik som mer kan betecknas som socialliberal.

Socialdemokratin är socialliberal

Kan vi vara överens om att kapitalismen är den ekonomiska, sociala och kulturella världsordning som har vuxit fram genom den mänskliga historien?

Och att den kapitalistiska verklighet är den som alla olika politiska idéer har att förhålla sig till. De olika partiernas politiska recept skrivs ut för att ordna samhället till det bästa inom den rådande kapitalistiska världsordningen.
Om vi är överens om det kan vi resonera vidare om politikens villkor.

Nyliberalismen håller i stort sett, dogmatiskt och tämligen fundamentalistiskt, fast vid de principer som Adam Smith kom fram till på 1700-talet. Nyliberalismen har också kallats för klassisk liberalism och marknadsliberalism. Egentligen är det bara en gammal liberalism.
Principerna har dock i modern tid teoretiskt utvecklats av ekonomer som bl.a. Milton Friedman och praktiserats av politiker som Margret Thatcher och Ronald Reagan. Idén är i korthet ”frihet för kapitalet, anpassa politiken till kapitalismens villkor, släpp marknadskrafterna loss, marknaderna bör styra samhället”. Nyliberaler vill ha så liten statlig och politiska inblandning som möjligt i samhället, vilket ger största möjliga tillväxt och flest människor ökad materiellt välstånd.

Socialliberalerna pläderar för frihet för medborgarna och marknaderna.
Sedan 30-talet har socialdemokratin varit klart socialliberal och har accepterat marknaden och att alla politiska förändringar måste ske inom kapitalismens ram. Målet för politiken har varit ett demokratiskt välfärdssamhälle inom ramen för den rådande världsordningen. Men till skillnad från nyliberalerna kan socialliberalismen tänka sig statlig och politisk inblandning i kapitalismen och marknaden om det behövs för att skydda samhällets utsatta och för att få marknadsekonomin att fungera bättre för ekonomisk, social och kulturell frihet, demokrati och rättvisa.
Teori: Amartya Sen och John Rawl. Praktik: Skandinavisk socialdemokrati.

Skillnaden mellan dagens höger och vänster går mellan dessa bägge liberala ytterligheter.

Konservatism förekommer i olika former som nationalism, isolationism, protektionism, elitism.
I praktiken har konservatismen lett till fascism, nazism, främlingsfientlighet och populistism.
De konservativa hävdar att samhället behöver hierarkier och klasser som uttrycker naturliga olikheter, traditioner, religiösa föreställningar för den politiska praktiken.

När det gäller ”socialismen” måste vänstern äntligen acceptera att ”socialism” är en utopi, en idé bortom kapitalismen och därmed bortom dagens verklighet. Socialism har därför aldrig praktiserats.

Socialister - kommunister, bolsjeviker, statsbyråkrater - har strävat efter att antingen ersätta kapitalismen med statsstyrd planekonomi, upprätta proletariatets diktatur eller att krossa kapitalismen och bygga ett tänkt alternativ. Genom statskupper har de lyckats erövra den politiska makten för att genomföra misslyckade experiment i Ryssland, Östeuropa, Kuba m.fl. nationer. Försökens resultat avskräcker från fler paktiska försök i den vägen. Den kinesiska kommunismen söker, med hjälp av partidiktatur, genomdriva en politisk statsförvaltning av kapitalismen. Hur det går vet vi ännu inte.


Det tycks alltså inte vara möjligt att i nutid skapa ”socialistiska” alternativ till kapitalismen via statskupper eller inom nationella stater eller med demokratiska politiska metoder.
Om socialism är möjlig, och värd att sträva efter, så måste den växa ur en reformerad kapitalism som ligger mycket långt fram i tiden.
Vägen dit kan gå via social liberalism.
Det har socialdemokraterna sedan länge insett även om ”socialism” finns kvar i retoriken hos mindre isolerade grupper både innanför och utanför partierna.
Nyliberaler älskar av förklarliga skäl att etikettera socialdemokrater som ”socialister”.

De socialliberala idéerna, med välfärdspolitik, frihet och demokrati, har blivit de dominerande hos stora delar av den borgerliga vänstern och socialdemokratin i hela den demokratiska världen.
Socialliberalismen kämpar nu mot nyliberalismen och mot konservatismen.

Märkligt nog benämns trots det socialdemokratierna som ”socialistiska” och de borgerliga som liberala i den akademiska och allmänna debatten.
Det är en retorik som inte tar hänsyn till de verkliga politiska förändringarna: att socialismen i praktisk socialdemokrati sedan länge försvunnit och blivit till socialliberalism och att socialismen förlorat sin aktualitet.
”Socialismen” har förlorat all lyskraft och den politiska gränsen går i dag rakt igenom liberalismen.

Så har det ideologiska landskapet förändrats, men den gamla politiska kartan från 30-talet används fortfarande i den politiska analysen och debatten. Därför blir mycket i dagens politik svår att tyda.

Ett exempel på det är statsvetarprofessorn Bo Rothsteins artikel på DN Debatt i dag ”Politikens höger-vänster har börjat spela ut sin roll”

Han påstår, med bland annat hänvisning till det franska presidentvalet, att ”valet av Emmanuel Macron kan tyda på att vi står inför ett politiskt skifte i historien”

Men skiftet har sedan länge skett.
Nu gäller det bara att rätta retorik och definitioner efter det.
Kanske är det vad han menar?

En vänster som inte kan definiera kapitalismen är ohjälpligt förlorad.

Tv-programmet ”Idévärlden” del 5 "Kapitalismen är ohållbar" klockan 20.00 i går den 12 februari 2017.

Författaren Kajsa Ekis Ekman ska försvara tesen att det kapitalistiska systemet bör skrotas, eftersom det både är djupt orättvist och leder till en klimatkatastrof. Hon bemöttes av den liberale författaren Mattias Svensson och nationalekonomen Johanna Möllerström. Debattledare Eric Schüldt.

Kajsa Ekis Ekman är en intelligent och bildad person och har seglat upp som vänsterns företrädare vid sidan av Göran Greider och Daniel Suhonen.
Tyvärr kom hon till korta mot marknadsliberalerna i debatten.

Hon måste ha upplevt hela upplägget som en fälla.

Men hon sänkte garden redan från början genom att inte klart definiera vad hon menar med kapitalismen och lurades därför in i diskussioner som mest handlade om marknadsekonomi, ideologier och politiska system.
Visserligen inledde hon med att betona att det är skillnad mellan marknadsekonomi – som hon inte har något emot – och kapitalism. Det lät hoppfullt.

Men den distinktionen föll snart bort med Eric Schüldts okunniga frågor och Mattias Svenssons och Johanna Möllerströms försvar, inte för kapitalismen utan för marknadsekonomin.

Det verkade också som att Kajsa Ekis Ekman hade en något luddig bild av vad kapitalismen är, vilket tyvärr är lika vanligt som ett svårt handikapp för vänstern i dag. En vänster som inte kan definiera kapitalismen är ohjälpligt förlorad.
Redan rubriken för programavsnittet var illavarslande. Att skrota kapitalismen är nämligen inte möjligt.
Kapitalismen är den globala ekonomiska, sociala och kulturella världsordning som vuxit fram genom hela mänsklighetens historia. Den kan inte skrotas. Möjligen kan dess vidare utveckling förändras och göras mer human. Men då krävs att man åtminstone skiljer på vad som är marknadsekonomi och kapitalism och att man är medveten om att socialism och kapitalism är helt olika och ojämförbara saker. Kapitalismen är den verklighet i vilken vi människor lever i medan socialism är en idé.

De försök som gjorts med att upprätta alternativ till kapitalismen har ju gruvligen misslyckats just för att det inte är möjligt i en kapitalistisk värld.
Några verkliga alternativ finns inte. Det finns inte heller någon svensk kapitalism och inte någon blandekonomi vilket var ett par begrepp som Ekman trasslade in sig i.
Kajsa Ekis Ekman kämpade heroiskt med att försöka beskriva kapitalismens ohämmade exploatering av människa och miljö som visserligen skapat ett relativt välstånd för en stor del av mänskligheten men som på sikt riskerar att leda till elände för oss alla.

Att kapitalismen i dag motverkar marknadsekonomin, inte längre gynnar en verklig ekonomisk utveckling, ständigt framkallar ekonomiska kriser, skapar en osund urbanisering och centralisering kom tyvärr inte fram i argumentationen.
Mattias Svensson och Johanna Möllerström fick en lätt match genom att blanda bort begreppen och tala om marknadsekonomins välsignelser.

Se vidare blogginlägg i ämnet

Studera kapitalismen! 

Det går inte att jämföra socialism och kapitalism 

Göran Greiders vänsterpopulism

Virrig vänster

Ingelstam, Norling och kapitalismen 

Demokrati, utveckling och kapitalism 

Gott Nytt År!

Egentligen händer inget särskilt klockan 24.00 den 31 december då vi i stället för att teckna 2016 börjar skriva år 2017.
Den 1 januari går solen upp över horisonten och en ny dag möter mänskligheten som det gjort i miljontals år.

Men i medierna summeras det gamla och spekuleras om det nya. Och av någon anledning firar vi med champagne, fyrverkerier och serpentiner att vi byter årsnummer.
Så låt oss göra en summering även här.
Medierna kommer att räkna upp händelser som timat under det gångna året och försöker dra slutsatser om framtiden. Vad har vi att minnas?

Vi människor befinner oss i en pågående ekonomisk och finansiell kris med bristande investeringar i reell hållbar produktion, med globala växande skuldproblem, med handel i värden som inte finns i verkligheten och med diverse bubblor. Vi ser en begynnande protektionism och en risk för handelskrig.
Den ekonomiska krisen ökar de nationella staternas kostnader för de grundläggande behoven. Välfärden urholkas.
Vi fortsätter att exploatera miljön och människor så att framtiden eroderar.
Det är den globala kapitalismens kris och alternativen är långt borta.

Den arabiska våren övergick i nya helveten, Islamiska staten, IS, skapar kaos, krig och elände, terrorattacker hemsöker den demokratiska världen, inbördeskrigen fortsätter i Syrien, Somalia och i andra länder.
Krig, svält, fattigdom, arbetslöshet, miljökatastrofer driver sextio miljoner människor på flykt i världen.
Och i dag finns inga nyupptäckta världsdelar att fly till som det gjorde ännu för ett par sekler sedan.

De sociala klyftorna, och därmed spänningarna, ökar.
De nationella politikerna får allt mindre möjlighet att påverka utvecklingen inom sitt eget land eller att lösa de globala ekonomiska problem som drabbar nationerna och de nationella staterna.
Extrema populistpartier kommer med enkla lösningar i demokratierna men kan inte annat än förvärra problemen. Nationalism och främlingsfientlighet löser inte problemen utan förvärrar dem.
Följden blir ogenomtänkta politiska lösningar vilket bland annat leder till ett sönderfallande EU och oöverlagda politiska yttringar som Brexit.  I stället för att bygga en internationell politik för att möta den globala krisen isolerar sig politikerna i nationalism och odemokratiska metoder. Putinism i Ryssland,
Erdoganism i Turkiet och Trumpism i USA.

Utvecklingen får kulturella följder.
Ropen på lag och ordning påverkar juridiken, kostnadsökningar för välfärden bidrar bland annat till att folkets demokratiska bildningsnivå sjunker och medborgarnas missnöje ökar.
Desperationen föder ett brutalare tilltal och språk på sociala media och i den allmänna debatten.

Så nog finns det all anledning att önska varandra en bättre ekonomisk, social och kulturell gemensam framtid.
Och låt oss fundera över vad vi kan lära av det som varit.

Gott Nytt År!

SvD Ledare 

DN Ledare 

GP Ledare 

AB Ledare 

Romantiska socialister undviker de viktiga frågorna

Den 20 juli 2910 kommenterade Göran Greider i AB Kultur USA.valet ”Trump äringen gåta”

Med sedvanligt poetiskt, mångordigt språk och med blommig retorik försöker Greider förklara varför högerpopulisten Trump vinner röster i USA.

Han kommer fram till vad många redan sagt: Trumps anhängare är missnöjda med det politiska etablissemanget och med den rådande politiska ordningen. Men den sistnämnda definierar Greider som nyliberalismen.
Eftersom Greider är romantisk socialist tolkar han det som att uppslutningen bakom Trump är en reaktion på den nyliberala politiken. Naturligtvis är enligt Greider Ed Sanders socialistiska retorik en sund reaktion mot nyliberalismens fiasko.
Greider lyckas därmed undvika att angripa roten till det onda, nämligen det allt mer utbredda demokratiföraktet som beror på politikens oförmåga att humanisera kapitalismen.
Han undviker som vanligt att tala om på vilket sätt han ska ändra förutsättningarna för människors ekonomiska, sociala och kulturella villkor.
Men det räcker inte med att uttala vänsterbesvärjelser. Det krävs en smula analys av de grundläggande orsakerna.
Vänstern måste inse att alla politiska riktningar – från den mest reaktionära fascismen till den mest vänstervridna socialismen – alla är olika förslag till lösningar på kapitalisens utmaningar och de villkor som kapitalismen ställer på mänskligheten.
Alla – från nyliberaler till romantiska socialister – kommer med förslag om hur vi människor bäst ska förhålla oss till den rådande kapitalismen. För även om en del kommunister, romantiska socialister och anarkister vill ”krossa kapitalismen” och ur ruinerna bygga alternativa ordningar finn inga exempel på hur det ska gå till eller att det skulle lyckas. Tvärt om, alla hittilsvarande försök har misslyckats. Ingen har lyckats skapa bestående alternativ till kapitalismen. Ett problem för dem som vill ”krossa kapitalismen” är att kapitalismen inte bara är en ond kraft som ska bekämpas utan samtidigt en motor för mänskligt välstånd och utveckling. Kapitalismen både ger och tar.
Ett betydligt större problem för ”antikapitalisterna” är att kapitalismen är den faktiskt existerande världsordningen som vuxit fram genom mänsklighetens hela historia och genom världshistoriens gång format förutsättningarna för mänsklighetens ekonomiska, sociala och kulturella liv.
Så snart pengar började användas i varuutbytet, d.v.s. för cirka 4000 år sedan, uppstod marknadsekonomin. Det var första steget till kapitalism.
Ur marknadsekonomin uppstod kapitalismen. Så snart som banker behövdes i kreditsystemet och en på finansmarknad uppstod, och då kapitalkoncentrationen göddes av kolonialism och då produktionen byggde på lönearbetet och då produktionsresurserna blev privatägda och då exploatering av människa och natur blev ”tillväxtskapande” fanns kapitalismen där.
Denna, allt mer globala och allomfattande ordning, existerade före dagens politiska ideologier. Ingen uppfann kapitalismen.
De politiska ideologierna är bara produkter av denna ordning.
Nyliberalismen vill anpassa politiken till kapitalismens krav och villkor. En sådan anpassning gynnar mänskligheten bäst, anser dess förespråkare.
Socialliberalerna vill, med de politiska medel som står till buds, anpassa kapitalismen till de mänskliga behoven.
Då politikerna, genom kapitalismens oundvikliga kriser och begränsningar av demokratins, misslyckats med att ge majoriteten av väljarna välfärd och lycka uppstår ett folkligt missnöje som gynnar populister som till exempel Mussolini, Hitler, Trump och de europeiska högerpopulisterna. Till vänster uppstår rörelser som tar kamp mot kapitalismen för upprättande av socialistiska alternativ som i de forna öststaterna, Venezuela, Kuba, Nordkorea m.fl. Alla dessa populistiska försök har varit totalitära eftersom ledarna snart tvingats inse politikens begränsningar.
De har tvingats inse att det inte är möjligt att ersätta kapitalisen eftersom den är historiskt betingad och har uppstått genom mänsklighetens tusenåriga ekonomiska, sociala och kulturella strävanden.

Jag kritiserar inte Greider för vad han säger, utan för vad han aldrig säger. Från sin mediala maktposition har han ju blivit något av en vänsterns imam och då kräver jag mer av honom än önskedrömmar, engagemang och slagord.

Om vi går till sakfrågan:
De som är missnöjda med det politiska etablissemanget i USA, med det politiska käbblet, politikerna och med de ekonomiska tillkortakommandena röstar antingen på Trump eller på Sanders beroende på olika ideologier och intressen.

Missnöjet ligger dessvärre djupare och beror på demokratins problem i det kapitalistiska världssamhället. Som i sin tur beror på att politiken inte räcker till för att i grunden förändra de ekonomiska, sociala och kulturella villkor som kapitalismen skapat. Och jag utgår från att allt politiskt missnöje har sin grund i detta.

Alltså: Vilka svar kan vänstern erbjuda de missnöjda? På vilka sätt begränsar kapitalismen politikens och demokratins villkor? Den vänster som Greider företräder gör aldrig ens försök att analysera kapitalismen.

Hur ska politiken utformas sedan de “socialistiska” lösningarna visat sig helt otillräckliga.
De romantiska socialisterna tycks vilja omvända människor till den rätta tron det vill säga till ”socialismen” utan att kunna definiera vad socialism är. Och utan analys av kapitalismen.

Men trots allt.
Det är bara de öppna samhällena, där politiken inriktas på att skapa ekonomisk, social och kulturell frihet, demokrati och jämlikhet ibland i strid med den rådande världsordningen som har möjlighet att navigera genom kapitalismens kriser. Och kanske, på mycket lång sikt och med små steg, humanisera den motsägelsefulla kapitalismen.
Därför är jag socialdemokrat.

Mauricio Rojas SvD Ledare 29/7 2016  ”Demokratin och dess fiender”  

Åsa Linderborg, AB Kultur ”Hillary Clinton - bäst påkorruption”