Demokratisk socialism II

Socialism är en dröm om en samhällsordning där arbetets och produktionens tvång och orättvisor är utplånade, där produktionens överskott fördelas enlig principen ”till var och en efter hens behov av var och efter förmåga”. 

I det tänkta socialistiska samhället råder fullständig ekonomisk, social och kulturell jämlikhet, rättvisa och demokrati. Klasser och hierarkier finns inte längre.
Motsättningarna mellan kapital och arbete är upphävda, löntagarna är befriade från lönearbetets tvång. Vinstmotivet och konkurrensen som drivkraft för produktionen är ersatta av samarbete. Ingen är fattig och ingen är rik. Ingen enskild äger eller bestämmer över produktionen utan produktionsresurserna är gemensam egendom. Största möjliga individuella frihet råder.

Socialism är samtidigt en politisk ideologi som, med olika medel, syftar till att nå detta tänkta framtida samhälle.
Somliga socialister anser att det socialistiska samhället kan uppnås genom att arbetarklassen, med statens hjälp, övertar produktionsmedlen. (Kommunister) Andra menar att övertagandet bör ske underifrån utan statens hjälp. (Syndikalister) Somliga vill göra övertagandet med demokratiska medel och metoder (Socialdemokrater) medan andra kan tänka sig att använda våld om så behövs (Leninister och bolsjeviker). En del vill ”störta” kapitalismen och bygga socialismen på kapitalismens ruiner. (Anarkister)
För att nå det socialistiska samhället måste politiken således göra kraftiga ingrepp i kapitalismen och marknadsekonomin.
Alla försök att upprätta drömmen om socialism i verklighetens kapitalism har dock misslyckats.
Därför är socialismen fortfarande en dröm, en utopi.

Till skillnad från den socialistiska drömmen lever vi nämligen i en kapitalistisk världsordning som är den rådande ekonomiska, sociala och kulturella verkligheten.
I kapitalismen ägs kapital och produktionsresurser av enskalda personer, produktionens drivkraft är kapitalistens strävan efter vinst. Produktionen utvecklas både i konkurrens och med monopol. Ojämlikhet är en förutsättning för samhällsutvecklingen. Lönearbetet är grunden för kapitaltillväxt.
Kapitalismen skapar tillväxt men innebär samtidigt exploatering av människor och natur.

Liberalismen är en ideologi som i sin ”rena extrema form” (t.ex. Mises) anser att politiken inte ska röra kapitalismens och marknadernas utveckling utan låta dessa vara fria från all inblandning. Därigenom gynnas en ekonomisk, social och kulturell utveckling som visserligen skapar orättvisor och exploatering men på sikt kommer att gynna flertalet.
Med en renodlad liberal politik uppstår dock ekonomiska, sociala och kulturella klyftor mellan människor, hierarkier förstärks, exploatering av människor och natur sker utan hinder, ekonomiska kriser skapar fattigdom för många.

Socialdemokratin och andra socialliberaler vill göra sådana förändringar i kapitalismen som kan genomföras på demokratisk väg och som skapar välfärd för flertalet och i största möjliga mån öka eller behålla individens frihet. Till skillnad från extremliberaler kan socialliberaler tänka sig att politiken griper in i kapitalismen för att rätta till där människor drabbas och råkar illa ut.

Många socialdemokrater brukar hänvisa till Olof Palme som i det kända talet inför SSU:s kongress 1964 sa att han var "demokratisk socialist” och att "socialismen är en frihetsrörelse" vars mål är "frihet för den enskilda människan att utveckla sin egenart, valfrihet för individen att forma sin tillvaro efter egna önskningar".

Han menade att detta bejakande av individualismen går hand i hand med en investering i den gemensamma, offentliga sektorn. Tanken var att skapa "en samhällsorganisation som effektivt kan tjäna människorna". "Frihet", argumenterade Palme, "når vi inte mot samhället utan till väsentlig del genom samhället".

"Socialism" var enligt Palme, med andra ord, något som hade väldigt lite att göra med ingrepp i kapitalismen och marknadsekonomin men desto mer med en politik som mer kan betecknas som socialliberal.

Dogmatiker tvingas förenkla verkligheten

SvD:s vikarierande ledarskribent, Lydia Wålsten, är kommunikationschef på Timbro och ingår i dess ledningsgrupp.

I dagens ledare i SvD skriver hon om ”Den förföriska jämlikheten”.
”Den svenska borgerligheten håller på att förföras av näcken och glömma en viktig ideologisk princip: ekonomisk jämlikhet är inte politikens primära projekt. Det finns flera anledningar till förförelseakten.”
Wålsten anser att borgerligheten alltför lätt accepterat den socialliberala synen på politiken och inte står upp för de nyliberala åsikterna.
Som exempel tar Wålsten hur borgerligheten alltför slappt, eller rent av positivt, tagit emot en ny rapport från biståndsorganisationen Oxfam och Development Finance International.

Rapporten jämför vad 152 länders regeringar gör för att minska klyftan mellan fattiga och rika. Jämförelsen görs utifrån 18 parametrar så som utbildning, skatter och arbetsrätt, hur progressivt skattesystemet är, hur mycket skattepengar som läggs på utbildning och andra sociala utgifter, hur väl man tillgodoser arbetstagares rättigheter.
Slutstasen i rapporten är att Sverige är bäst i världen på att motverka ekonomisk ojämlikhet.

Det är helt åt helsike enligt Wålsten eftersom rapportens parametrar är fel. De stämmer nämligen inte med det nyliberala sättet att mäta utveckling.

Men som alla dogmatiker läser Wålsten rapporten utifrån en förenklad bild av verkligheten.
Alla dogmatiker, både till höger och vänster, måste ta till förenklingar för att få verkligheten att stämma med den förutfattade meningen.

Wålsten manar resten av borgerligheten om att minnas hur:
”Kapitalism, frihandel och fri rörlighet minskade den globala fattigdomen i en oanad takt. Det blev alldeles för frestande för högern att slå vänstern i deras egen gren genom att säga att man är bättre på jämlikhet i praktiken. Integrationsdiskussionen lockade anden ur flaskan. Nu dök jämlikheten upp både som argument för öppna gränser, men också som ett argument för minskad invandring.”

Men verkligheten för politik och ekonomi är mer komplicerad och sammansatt än hon och andra nyliberaler förutsätter.

För det första finns det flera olika sätt att mäta ekonomisk utveckling på.
Vad, hur och när man mäter är ett ideologiskt val. Några rent objektiva vetenskapliga mått finns inte.

För det andra är sambandet mellan demokrati, marknadsekonomi och ekonomiska framsteg inte så okomplicerat som det hittills har uppfattats.
När det gäller till exempel minskningen av den globala fattigdomen så stod kommunistdiktaturen Kina för tre fjärdedelar av världens fattigdomsminskning mellan åren 1990 och 2005. Totalt har 800 miljoner kineser lyfts ur fattigdom under de senaste decennierna.
Kina har också det senaste decenniet börjat framstå som världsledande på miljöområdet när det gäller åtgärder, särskilt sedan USA har hoppat av Parisavtalet.

Visst har den ekonomiska utvecklingen i Kina skett med hjälp av marknadsekonomi.
Men det som komplicerar bilden är att det är en partidiktatur som med hjälp av kapitalism och politisk diktatur står för välståndsutvecklingen.

Kanske måste man ompröva de traditionella nyliberala mätmetoderna?

SR Ekot Sverige världsbäst på att minska klyftornaOxfam Launch theCommitment to Reducing Inequality Index, 

Rapporten som pdf 

Hur borde världen vara och hur är den?

Om något opinionsinstitut skulle fråga ett representativt urval av världens människor om hur de anser att världen borde vara skulle de antagligen få ungefär samma svar som jag fick, i en högst ovetenskaplig studie, då jag frågade min närmaste omgivning.

Pröva själv! Ställ frågan: Hur borde vår värld vara?

Svaren jag fick var följande:
Fredlig – inga krig och konflikter
Jämlik – inga fattiga och inga rika, ingen som står över någon annan,
Rättvis – ingen utnyttjar någon annan
Hållbar – ingen natur utarmas eller överexploateras
Kärleksfull – inget hat, ingen aggression, alla hjälper varandra
Trygg – ingen ska känna sig hotad, utnyttjad, utsatt, utanför, undanskuffad,
Hälsosam – inga sjukdomar och om sjukdomar finns så en bra vård
Fri – Ingen skulle vara utsatt för tvång utan kunna utveckla sig fritt utifrån sina egna resurser.

Själv håller jag med om att detta vore så nära en paradisisk tillvaro som är möjlig. Vad anser du?

Men hur är vår värld i verkligheten?
Krig - krig och konflikter pågår ständigt
Ojämlik – skillnaden mellan fattiga och rika är konstant eller ökar, samhället bygger på hierarkier
Orättvis – en del människor utnyttjar andra för sin egen vinning
Ohållbar – natur och människor exploateras och utarmas och gör slut på jordens resurser
Full av hat – hat, aggression, konkurrens finns där ständigt
Otrygg – många människor är hotade, utnyttjade, utsatta, utanför, undanskuffade, på flykt
Ohälsosam – sjukdomar, brist på vård och omsorg, många människor dör i onödan
Ofri – Alltför många människor hindras i sin utveckling.

Vad är det som gör att skillnaden är så stor mellan hur vi önskar att världen skulle vara och hur det i verkligheten är?
Bestämmer inte vi själva över vår värld? Vilka eller vad är det som avgör?

Finns det någon forskning på problemet?

Det finns i alla fall statistik och fakta om hur världen är:

Globalis statistik, Svenska FN-förbundet
SIPRI Årsbok 2015 
UNHCR, Sverige 
Oxfam ”8 rika män äger lika mycket som hälften av världen”
UNDP, Milleniemålen ”Blir värden bättre?” 
UNDP Globala målen
Regeringen, Klimatavtalet från Paris
Regeringen ”Mänskliga rättigheter”
Världshälsoorganisationen, WHO, 

Romantiska socialister undviker de viktiga frågorna

Den 20 juli 2910 kommenterade Göran Greider i AB Kultur USA.valet ”Trump äringen gåta”

Med sedvanligt poetiskt, mångordigt språk och med blommig retorik försöker Greider förklara varför högerpopulisten Trump vinner röster i USA.

Han kommer fram till vad många redan sagt: Trumps anhängare är missnöjda med det politiska etablissemanget och med den rådande politiska ordningen. Men den sistnämnda definierar Greider som nyliberalismen.
Eftersom Greider är romantisk socialist tolkar han det som att uppslutningen bakom Trump är en reaktion på den nyliberala politiken. Naturligtvis är enligt Greider Ed Sanders socialistiska retorik en sund reaktion mot nyliberalismens fiasko.
Greider lyckas därmed undvika att angripa roten till det onda, nämligen det allt mer utbredda demokratiföraktet som beror på politikens oförmåga att humanisera kapitalismen.
Han undviker som vanligt att tala om på vilket sätt han ska ändra förutsättningarna för människors ekonomiska, sociala och kulturella villkor.
Men det räcker inte med att uttala vänsterbesvärjelser. Det krävs en smula analys av de grundläggande orsakerna.
Vänstern måste inse att alla politiska riktningar – från den mest reaktionära fascismen till den mest vänstervridna socialismen – alla är olika förslag till lösningar på kapitalisens utmaningar och de villkor som kapitalismen ställer på mänskligheten.
Alla – från nyliberaler till romantiska socialister – kommer med förslag om hur vi människor bäst ska förhålla oss till den rådande kapitalismen. För även om en del kommunister, romantiska socialister och anarkister vill ”krossa kapitalismen” och ur ruinerna bygga alternativa ordningar finn inga exempel på hur det ska gå till eller att det skulle lyckas. Tvärt om, alla hittilsvarande försök har misslyckats. Ingen har lyckats skapa bestående alternativ till kapitalismen. Ett problem för dem som vill ”krossa kapitalismen” är att kapitalismen inte bara är en ond kraft som ska bekämpas utan samtidigt en motor för mänskligt välstånd och utveckling. Kapitalismen både ger och tar.
Ett betydligt större problem för ”antikapitalisterna” är att kapitalismen är den faktiskt existerande världsordningen som vuxit fram genom mänsklighetens hela historia och genom världshistoriens gång format förutsättningarna för mänsklighetens ekonomiska, sociala och kulturella liv.
Så snart pengar började användas i varuutbytet, d.v.s. för cirka 4000 år sedan, uppstod marknadsekonomin. Det var första steget till kapitalism.
Ur marknadsekonomin uppstod kapitalismen. Så snart som banker behövdes i kreditsystemet och en på finansmarknad uppstod, och då kapitalkoncentrationen göddes av kolonialism och då produktionen byggde på lönearbetet och då produktionsresurserna blev privatägda och då exploatering av människa och natur blev ”tillväxtskapande” fanns kapitalismen där.
Denna, allt mer globala och allomfattande ordning, existerade före dagens politiska ideologier. Ingen uppfann kapitalismen.
De politiska ideologierna är bara produkter av denna ordning.
Nyliberalismen vill anpassa politiken till kapitalismens krav och villkor. En sådan anpassning gynnar mänskligheten bäst, anser dess förespråkare.
Socialliberalerna vill, med de politiska medel som står till buds, anpassa kapitalismen till de mänskliga behoven.
Då politikerna, genom kapitalismens oundvikliga kriser och begränsningar av demokratins, misslyckats med att ge majoriteten av väljarna välfärd och lycka uppstår ett folkligt missnöje som gynnar populister som till exempel Mussolini, Hitler, Trump och de europeiska högerpopulisterna. Till vänster uppstår rörelser som tar kamp mot kapitalismen för upprättande av socialistiska alternativ som i de forna öststaterna, Venezuela, Kuba, Nordkorea m.fl. Alla dessa populistiska försök har varit totalitära eftersom ledarna snart tvingats inse politikens begränsningar.
De har tvingats inse att det inte är möjligt att ersätta kapitalisen eftersom den är historiskt betingad och har uppstått genom mänsklighetens tusenåriga ekonomiska, sociala och kulturella strävanden.

Jag kritiserar inte Greider för vad han säger, utan för vad han aldrig säger. Från sin mediala maktposition har han ju blivit något av en vänsterns imam och då kräver jag mer av honom än önskedrömmar, engagemang och slagord.

Om vi går till sakfrågan:
De som är missnöjda med det politiska etablissemanget i USA, med det politiska käbblet, politikerna och med de ekonomiska tillkortakommandena röstar antingen på Trump eller på Sanders beroende på olika ideologier och intressen.

Missnöjet ligger dessvärre djupare och beror på demokratins problem i det kapitalistiska världssamhället. Som i sin tur beror på att politiken inte räcker till för att i grunden förändra de ekonomiska, sociala och kulturella villkor som kapitalismen skapat. Och jag utgår från att allt politiskt missnöje har sin grund i detta.

Alltså: Vilka svar kan vänstern erbjuda de missnöjda? På vilka sätt begränsar kapitalismen politikens och demokratins villkor? Den vänster som Greider företräder gör aldrig ens försök att analysera kapitalismen.

Hur ska politiken utformas sedan de “socialistiska” lösningarna visat sig helt otillräckliga.
De romantiska socialisterna tycks vilja omvända människor till den rätta tron det vill säga till ”socialismen” utan att kunna definiera vad socialism är. Och utan analys av kapitalismen.

Men trots allt.
Det är bara de öppna samhällena, där politiken inriktas på att skapa ekonomisk, social och kulturell frihet, demokrati och jämlikhet ibland i strid med den rådande världsordningen som har möjlighet att navigera genom kapitalismens kriser. Och kanske, på mycket lång sikt och med små steg, humanisera den motsägelsefulla kapitalismen.
Därför är jag socialdemokrat.

Mauricio Rojas SvD Ledare 29/7 2016  ”Demokratin och dess fiender”  

Åsa Linderborg, AB Kultur ”Hillary Clinton - bäst påkorruption” 

Svenska folket finns inte

”Svenska folket” är begreppet som används om de cirka tio miljoner individer som bor inom nationen Sveriges gränser och/eller som har sin härkomst från det land- och rättskipningsområde som kallas Sverige.
Annars finns det inte så mycket gemensamt mellan individerna.

Den svenska befolkningen kan delas in i många olika kategorier:
- barn, ungdomar, vuxna, pensionärer
- kvinnor och män
- födda i landet och utlandsfödda,
- stads- och lantbor
- friska och sjuka
- hög- och låginkomsttagare
- sysselsatta och arbetslösa
- norrlänningar och skåningar
- långbenta och kortbenta
- cyklister och bilister
- AIK:are och Djurgårdare

Svenska språket talas även i Finland så språket kan inte ge en nationell bestämning.

Inom den stora gruppen ”svenska folket” finns dessutom avsevärda skillnader i ekonomiska, sociala och kulturella levnadsförutsättningar. Här finns
- rika och fattiga,
- mäktiga och vanmäktiga, inflytelserika och beroende av andra
- bildade och obildade, utbildade och outbildade.

Skillnaderna kan vara stora. Inom till exempel gruppen ”svenska kvinnor” finns dels medborgaren Antonia Ax:son Jonson med en förmögenhet på 59 miljarder kronor och dels den ensamstående arbetslösa kvinnan med två skolbarn i stockholmsförorten Husby som inte äger något.
Det finns stenrika och utfattiga svenskar.

Men sådana skillnader låtsas inte begrepp som ”folket”, ”medborgarna”, ”invånarna”, ”svenskarna” om. Alla klumpas ihop till en enda sammanfattande grupp.
Nationaliteten är därför en falsk gemenskap.

Politiker och debattörer som säger sig företräda ”svenska folket” är därför rätt skumma eller talar mot bättre vetande.
”Vi i Sverige” är ett ord som döljer våra olika förutsättningar, livsförutsättningar och framtidsutsikter.

Väl medveten om skillnaderna kan politiker söka verka för en politik som minskar de ekonomiska, sociala och kulturella skillnaderna. Vilket förutsätter att dessa skillnader är synliga.

Men mycket i språket döljer olikheterna. Ord som ”folket”, ”medborgarna”, ”invånarna”, ”svenskarna” är sådana som får oss att tro att det finns en gemenskap där det i stället finns stora ekonomiska, sociala och kulturella skillnader.
En miljardär i Sverige har mer gemensamt med en miljardär i Australien än med en löntagare i Sverige. Löntagarens verklighet är sig tämligen lik i Brasilien och Sverige, i varje fall mer lika än löntagarens och miljardärens.

Uttryck som ”vi svenskar” försöker inbilla oss att vi alla har gemensamma intressen och samma förutsättningar.
Folkbildare framför andra – medierna, reklamen, kulturskribenterna – har här en skyldighet att inte dölja skillnaderna utan bör i stället beskriva verkligheten.
När vi exempelvis talar om rika och fattiga länder döljer vi att de ekonomiska, sociala och kulturella skillnaderna kan vara enorma inom de olika länderna.

SCB skulle kunna tydliggöra skillnaderna men gör det inte längre.
Varför finns ingen statistik över de ekonomiska, sociala och kulturella skillnaderna inom det som kallas ”den svenska befolkningen”?

Wikipedia, FN-konventionenom ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter 

OHCHR

Fokus om SCB

Om svenska värderingar

SvD Debatt 6 juni Anna Kinberg Batra och Andreas Norlén
SvD Ledare 5 juli 

SvD Ledare 11 juli 

Expressen 11 juli Jonas Gardell
GP Ledare 12 juli

Om svenskheten
Tove Lifvendahl SvD 11 juli "Nu är de alla Sverigevänner"

Dana Pourkomeylian SvD Debatt 11 juli ”Nu pågår slaget om svenskheten”

GP 13 juli Håkan Boström om behovet av nationalism