Vilken makt har det militärindustriella komplexet?

 Militärindustriella komplexet är en term som syftar på att försvarsindustri, militär, övriga myndigheter och politiskt system har gemensamma intressen. I ett sådant system skyddas staten av militären, militären är beroende av industrin att förse dem med materiel, och vapentillverkarna är beroende av myndigheterna.

Vapenindustrin inom detta globala komplex har en enorm ekonomisk och politisk makt.
Det är svårt att få fram siffror som speglar denna makt, men här är i alla fall de tio största företagen inom det militärindustriella komplexet, utom de i Ryssland och Kina. Företagen i dessa två länder kommer alltså till.

De tio största, liksom övriga, backas upp av miljoner aktieägare och fondsparare med intresse av att företagen ger vinster. Andra intressenter är köpare av vapen som till exempel stater som Saudiarabien, Israel, Bangladesh, Turkiet, Syrien, Ryssland m.fl.

Många företag världen över är också involverade som underleverantörer.
Miljarder dollar rinner varje dag igenom detta flöde av produktion, handel och användning av vapen.

Det globala militärindustriella komplexet är också företag med starka intressen i verksamheter som exploaterar fossila bränslen. Krig och miljöförstörelse hänger ihop.

Här är de tio:

Lockheed Martin (USA) Företaget har sitt säte i Maryland, med ett 500-tal utvecklings- och produktionsanläggningar i USA, Kanada och Storbritannien. Det totala antalet anställda är 105 000.

Boeing (USA) är världens största tillverkare av flygplan och världens näst största levarantör av försvarsmateriel. Företaget har omkring 140 000 anställda.

BAE Systems (UK) BAE Systems plc är Europas största koncern inom försvarsindustrin med omkring 83 100 anställda.

Raytheon (USA) Raytheon Company är en amerikansk försvarskoncern som är världens största tillverkare och leverantör av robotvapen. Koncernen omsatte omkring $27 miljarder för år 2014 och har 67 000 anställda världen över.

Northrop Grumman (USA) Northrop Grumman Corporation är ett amerikanskt företag inom försvars- respektive rymdfartsindustrin. År 2016 var Northrop Grumman världens sjätte största vapenleverantör. De var världens största leverantör av örlogsfartyg mellan åren 2001 och 2011, det var då de ägde Newport News Shipbuilding.

General Dynamics (USA) General Dynamics Corporation är ett amerikanskt multinationellt konglomerat inom försvarsteknologi och var år 2005 det sjätte största inom sin bransch. Företaget har fyra huvudenheter: marinsystem, stridssystem, informationssystem och teknolog, samt flyg.

Airbus Group (Trans European) är en multieuropeisk koncern, med sina 133 782 anställda och med verksamhet på över 170 platser runt om i världen, som är tillverkare av kommersiella flygplan och produkter inom försvarsindustrin och rymdfart. Deras huvudkontor finns i Leiden i Nederländerna.

United Technologies Corp. (USA) är ett amerikanskt multinationellt konglomerat, som har sina verksamheter inom flygmotorer, luftfartsystem, VVS, hissar, rulltrappor, säkerhet, byggsystem och verkstadsindustri. UTC är även en stor leverantör till USA:s militär, då de även får 10 procent av sin omsättning från USA:s regering.

Finmeccanica (Italien) eller Leonardo S.p.A. är en italiensk högteknologisk verkstadsindustri. Leonardo utvecklar och tillverkar flygplan, helikoptrar tidigare Leonardo Helicopter Division, satelliter, raketer och komponenter för rymdfart. Leonardo tillverkar vidare pansarfordon, torpeder, höghastighetståg, tunnel- och spårvägsbanor.

L-3 Communications (USA) L3 Technologies , tidigare L-3 Communications Holdings , är ett amerikanskt företag som levererar system för kommunikation , underrättelse , övervakning och rekognosering ( C3ISR ) system och produkter för luftfart, träningsutrustning och tjänster, instrumentering , flyg- och navigationssystem och navigering. År 2019 slogs den samman med Harris Corporation och byttes namn till L3Harris Technologies.

Sveriges två största vapentillverkare är Saab AB, tidigare Svenska Aeroplanaktiebolaget (SAAB)  med huvudsaklig inriktning mot högteknologi inom försvarsindustri, civil säkerhet samt luftfart. Företaget fokuserar på tre strategiska områden: försvars- och säkerhetslösningar, system och produkter samt aeronautik. Bland produkterna kan nämnas simuleringsutrustning baserad på laserteknik för direktriktade vapen. Saab-koncernen var år 2010 världens 29:e största vapenproducent, och 2011 världens 25:e, och står för mer än 60 procent av svensk krigsmaterielexport (2010).

BAE Systems Bofors AB är ett företag som verkar inom områdena intelligent ammunition, indirekt eld, stridsfordon, marina och luftvärnssystem. Företaget styrs, leds och samordnas av det svenska aktiebolaget BAE Systems AB och ingår i den USA-baserade försvarskoncernen BAE Systems Inc., som i sin tur ägs av det brittiska BAE Systems.

Cirka 185 företag i Sverige har tillstånd att tillverka krigsmateriel och av dem är cirka 60 aktiva exportörer.
Hur många det finns i världen, hur stor omsättning de har och hur många anställda de har vet jag inte och har inte kunnat ta reda på. Men det handlar om mycket pengar och mycket makt.
Jag menar inte att alla dessa företag startar krig. Men naturligtvis har de intresse av deras produkter får avsättning på marknaden.

Armaments,Disarmament and International Security SIPRI YEARBOOK 2018, Sammanfattning.

Försvarsindustri, Wikipedia 

Svenska Freds Vapenindustrin i Sverige 

Kan krig undvikas?

Krig är inte bara en stor mänsklig katastrof för dem som direkt drabbas utan också en miljökatastrof och kapitalförstörare av stora mått. Flyktingskarorna ökar. 70,8 miljoner människor är på flykt. Människor dör och generationer skadas.
Ett storkrig, med atomvapen, riskerar att utplåna hela mänskligheten.

Det krigas för fullt i världen: Jemen, Afghanistan, Saudiarabien, Iran, Syrien, Nigeria, Sydsudan, Kamerun, Ukraina, Venezuela, Israel-Palestina för att nämna några. USA och Ryssland ligger bakom en del. Kina och Nordkorea hotar.
Jag har inget vetenskapligt underlag för påståendet att 99 procent av jordens befolkning inte önskar krig utan vill ha fred. I varje fall torde det vara en majoritet som vill ha fred.

Och det finns fredsrörelser. Bara i Sverige kan nämnas Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, Kristna Fredsrörelsen, Kvinnor för fred, Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet, Svenska muslimer för fred och rättvisa , Internationella arbetslag, Läkare mot kärnvapen och Artister för fred och andra yrkesgrupper mot kärnvapen för fred. Därtill finns Sveriges fredsråd, en paraplyorganisation som samlar vissa fredsorganisationer i Sverige. Svenska fredskommittén , Svenska kvinnors vänsterförbund, Greenpeace.
Palestinagrupperna arbetar med ungefär samma målsättning som fredsrörelsen i Israel.
Dessutom finns Svensk-irakiska solidaritetskommittén, Irakiska demokratiska föreningen, Somaliska föreningen, Svensk-kubanska föreningen
Liknande rörelser i samma mängd finns i många länder.
Institutioner som arbetar för fred: Svenska FN-förbundet, Stockholms internationella fredsforskningsinstitut, SIPRI.

Ändå krigas det för fullt. Varför?
Ett svar är att människor alltid krigat. Krig ligger liksom i människans natur.
Å andra sidan är ju flertalet människor fredliga.
I min ungdom var jag anställd som lärling hos en målarmästare som ansåg att det behövdes krig för att då och då reducera ett befolkningsöverskott. Som fjällämlar vilka under lämmelår minskar sin population då födan inte räcker till för alla.  Hade han rätt?
Eller kan mänskligheten, med sitt förnuft, upprätta avtal om fredsplikt ungefär som dem som gäller på svensk arbetsmarknad?
Hur kan FN bli en makt som kan stoppa krig?

Kommer det någon fredsduva som kan frälsa världen från detta onda?

Hur borde världen vara och hur är den?

Om något opinionsinstitut skulle fråga ett representativt urval av världens människor om hur de anser att världen borde vara skulle de antagligen få ungefär samma svar som jag fick, i en högst ovetenskaplig studie, då jag frågade min närmaste omgivning.

Pröva själv! Ställ frågan: Hur borde vår värld vara?

Svaren jag fick var följande:
Fredlig – inga krig och konflikter
Jämlik – inga fattiga och inga rika, ingen som står över någon annan,
Rättvis – ingen utnyttjar någon annan
Hållbar – ingen natur utarmas eller överexploateras
Kärleksfull – inget hat, ingen aggression, alla hjälper varandra
Trygg – ingen ska känna sig hotad, utnyttjad, utsatt, utanför, undanskuffad,
Hälsosam – inga sjukdomar och om sjukdomar finns så en bra vård
Fri – Ingen skulle vara utsatt för tvång utan kunna utveckla sig fritt utifrån sina egna resurser.

Själv håller jag med om att detta vore så nära en paradisisk tillvaro som är möjlig. Vad anser du?

Men hur är vår värld i verkligheten?
Krig - krig och konflikter pågår ständigt
Ojämlik – skillnaden mellan fattiga och rika är konstant eller ökar, samhället bygger på hierarkier
Orättvis – en del människor utnyttjar andra för sin egen vinning
Ohållbar – natur och människor exploateras och utarmas och gör slut på jordens resurser
Full av hat – hat, aggression, konkurrens finns där ständigt
Otrygg – många människor är hotade, utnyttjade, utsatta, utanför, undanskuffade, på flykt
Ohälsosam – sjukdomar, brist på vård och omsorg, många människor dör i onödan
Ofri – Alltför många människor hindras i sin utveckling.

Vad är det som gör att skillnaden är så stor mellan hur vi önskar att världen skulle vara och hur det i verkligheten är?
Bestämmer inte vi själva över vår värld? Vilka eller vad är det som avgör?

Finns det någon forskning på problemet?

Det finns i alla fall statistik och fakta om hur världen är:

Globalis statistik, Svenska FN-förbundet
SIPRI Årsbok 2015 
UNHCR, Sverige 
Oxfam ”8 rika män äger lika mycket som hälften av världen”
UNDP, Milleniemålen ”Blir värden bättre?” 
UNDP Globala målen
Regeringen, Klimatavtalet från Paris
Regeringen ”Mänskliga rättigheter”
Världshälsoorganisationen, WHO, 

Kan socialdemokratin och vänstern sluta förfasas över USA-valet och börja diskutera roten till de verkliga problemen?

När vi diskuterar demokratin och demokratins problem kan vi inte bara diskutera formerna för val, styrande och medborgarinflytande över politiken, även om en sådan diskussion också är viktigt.

Vi måste samtidigt fundera över demokratins ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningar:

1.      Frihet. Ingen demokrati utan frihet för individer, organisationer, näringsliv och arbete.

2.      Tillit mellan olika medborgargrupper. ”Samhällskontraktet” måste upprätthållas. Det civila samhället måste fungera.

3.      Ekonomisk, social och kulturell jämlikhet och jämställdhet. Förutsättningen för punkt 1 o 2.

4.      Väljarnas bildningsnivå. Medborgarnas politiska mognad.

5.      Fred, eller frihet från väpnat hot eller väpnade konflikter.

6.      Öppenhet och transparens. Samhället måste ge medborgarna möjlighet till insyn i myndigheternas verksamhet.

Frihet. Demokrati ger frihet men kräver också frihet. Frihet kräver också ansvar. Frihet för somliga kan betyda ofrihet för andra. Lagstiftning och rättväsende måste väga samman och balansera olika gruppers intressemotsättningar. Men det krävs mer än bara lagar. Organisationsfrihet, näringsfrihet och frihet för arbete är en garanti för detta. Yttrande-, tryck- och demonstrationsrätt finns fastställda i Svensk grundlag.

Tilliten mellan olika medborgargrupper och mellan styrande och styrda måste finnas för att demokratins former ska upprätthållas. Staten och de styrande kan inte ordna allt. Det civila samhället måste ha frihet för medborgarna att ta saker i egna händer.

Jämlikhet och jämställdhet. Det måste finnas ett mått av ekonomisk, social och kulturell jämlikhet mellan enskilda medborgare och olika medborgargrupper för att ”samhällskontrakt” ska kunna accepteras av ett flertal. Jämlikhet innebär inte att alla ska ha det lika eller vara lika men att klyftorna inte ska vara för stora. Jämställdhet mellan kvinnor och män har samma syfte utan att könsgränserna ska utplånas.

Väljarnas bildningsnivå. Vi kräver att busschauffören som kör oss till jobbet, arbetsledningen på arbetsplatsen, forskare, skådespelare, sångare, hantverkare, konstnärer och andra kan sin sak och gärna kan visa att de har utbildat sig på sitt område.  Men vi kräver inte av oss väljare att vi ska vara insatta i de frågor som våra politiska företrädare har att arbeta med. Politikerna ska ju fatta beslut om miljön, samhällsekonomin, stadsbyggnad, kommunikationer och mycket annat. De ska samtidigt ta hänsyn till olika gruppers önskemål, till förändringar i det omgivande samhället, den tekniska utvecklingen m.m.
 I en representativ demokrati har vi överlåtit till politikerna att bestyra allt detta. Det enda vi som väljare behöver göra är att vart fjärde år välja dessa företrädare. Dessemellan kan vi fullständigt skita i politiken. Och de allra flesta gör det. Däremot skäller många gärna på de politiska besluten och på politikerna.
För att bedöma de politiska besluten krävs ett visst mått av kunskap och politisk bildning även hos väljarna. Om väljarkåren inte kan bedöma vilka politiker som handlar ansvarsfullt eller vilka som är oansvariga eller om väljarna har orealistiska uppfattningar om politikens villkor eller på grund av okunnighet misstror politik och politiker kan demokratin hamna i kris.

Fred. En demokrati kan bara fungera under fredliga förhållanden. Om nationer, folk eller olika grupper tar till vapen för att driva igenom sina krav, eller försvara sina rättigheter, upphör demokratin att fungera.

Öppenhet och transparens. Demokratin måste garantera det öppna samhället. Offentlighetsprincipen i svensk lag kan utvecklas.

Kan socialdemokratin och vänstern sluta förfasas över USA-valet och börja diskutera roten till problemen?

Se mina tidigare blogginlägg i ämnet

”Partierna som vet vad vanligt folk tycker” 

”Demokratins kris och väljarnas missnöje” 

”Misstron mot demokratin”

”Frågor om folkomröstningar”

Borgerliga debattörer i ämnet

Den moderate statsvetarprofessorn Tommy Möller skriver i dag i SvD om att ”Sveriges modell för välfärden är i kris”

Digitaliseringsforskaren vid Institutet för Näringslivsforskning, f d sekreterare i Framtidskommissionen och författare till den kommande boken ”Digitalization, Immigration and the Welfare State” Mårten Blix skriver en understreckare i dagens SvD. ”Har vi fått för mycket demokrati?”

Litteraturvetaren och liberale kolumnisten Carl Rudbeck har i enunderstreckare i SvD den 9 november i år diskuterat en bok ”Against democracy”av Jason Brennan 

Kan Krim lära av Ålands historia?

Historien upprepar sig aldrig, det är bara människorna som är sig lika. Fast i bland tycker man sig se upprepningar i historiens väv eller ana paralleller i utvecklingen, t.ex. den mellan Krim och Åland.

I historien har Åland befunnit sig i spänningsfältet mellan Ryssland och Sverige/Finland.

1809, vid freden i Fredrikshamn, tvingades Sverige avträda Åland och Finland till Ryssland. Ryssarna började befästa Åland mot Sveriges protester.

Märkligt nog var det under det s.k. Krimkriget som Åland än en gång kom i fokus. Krimkriget fördes 1853-1856 mellan Ryssland mot Frankrike/England.
De senare lyckades 1854 spränga den ryska befästningen vid Bomarsund på Åland och erbjöd Åland till Sverige. Sverige vågade under rådande neutralitet inte ta emot erbjudandet. Men vid fredsförhandlingarna 1856 gjorde Sverige anspråk på Åland.
Ryssland vägrade att gå med det. Istället skrevs det så kallade Ålandsservitutet in i fredsavtalet enligt vilket inga befästningar skulle få uppföras på Åland.

Men kort efter att första världskriget brutit ut började ryska trupper överföras till Åland. Eftersom västmakterna nu var Rysslands allierade mot Tyskland tillät de befästningen trots överenskommelsen i fredsavtalet.

I november 1917, kort efter oktoberrevolutionen i Ryssland, proklamerade den nya kommunistregeringen Finlands självständighet. Åland tillhörde då Finland.

På Åland genomfördes en folkomröstning, i form av en petition riktad till Sveriges kung och folk, om Ålands framtida status. 95 procent av de röstande skrev under på att ”den åländska befolkningens innersta önskan och fasta vilja är att ernå landskapets införlivande med Sveriges rike.”
Tvisten om Åland fortsatte.

Under finska inbördeskriget 1918 landsteg svenska trupper på Åland för att intervenera mellan ryska trupper som fortfarande fanns stationerade på öarna och de vita och röda styrkor som anlände över isen från Finland. Inom några veckor hade dock tyska trupper ockuperat öarna på begäran från den vita regeringen.

Så småningom hänsköts tvisten om Åland till Nationernas Förbund.

1921 beslöts att Åland skulle förbli en del av Finland som en autonom region. Finland blev tvunget att garantera befolkningen rätten till det svenska språket, sin inhemska kultur och sina traditioner. Ett internationellt avtal deklarerade samtidigt Åland som en neutral och demilitariserad zon.

Det svenskspråkiga Åland har idag ett omfattande självstyre inom republiken Finland och de ålänningar som vill tillhöra Sverige existerar knappast.

Om man nu kan lära av historien kan det kanske finnas lärdom för dagens Krimkonflikt i Ålands historia.

DN
EskilstunaKuriren

SvD

DN