Underklassen

 80 miljoner människor i världen har tvingats fly från sina hem. Det är lika många som sju gånger Sveriges befolkning.

Över hälften av alla flyktingar är barn. Många flyktingar har ingenstans att ta vägen och därför uppstår det enorma flyktingläger i de flyendes grannländer.
De flyende har tvingats lämna sina hem i Syren, Afghanistan, Sydsudan, Myanmar och Somalia.
De har hamnat i Turkiet (3,8 miljoner), Jordanien (2,9 miljoner), Palestina (2,2 miljoner), Libanon (1,5 miljoner), Tyskland, (1,4 miljoner), Pakistan (1,4 miljoner) och Uganda (1,4).
De flesta saknar ägodelar.

Bara en liten en del av världens flyktingar kommer till Europa.
85 procent av alla flyktingar bor i enkla eländiga tält eller flyktingläger i fattiga utvecklingsländer.
Dessa nästan åttio miljoner flyktingar tillhör utan tvivel den fattiga underklassen.

Till underklassen hör också alla de många människor som bor i världens slumområden och kåkstäder. Ingen vet hur många det är.
Men vi vet att slummens enkla kojor av papp, plåt och begagnade bräder vanligen saknar avlopp, elförsörjning och rent vatten.
Kåkstäderna finns överallt i världen och kallas för favelor, rancho, bidonville, bustee, kampong, gecekondu eller shanty-towns beroende på var i världen de finns.
Här bor miljontals av den fattiga underklassen.

Gästarbete och migrantarbetare är en annan grupp fattiga som tillfälligt jobbar på främmande ort. 214 miljoner människor bor i ett annat land än där de föddes. 37 procent flyttar från ett utvecklingsland till industriland. Ungefär 16,3 miljoner flyttar av andra skäl, framför allt arbete.
I Saudiarabien, ett av världens rikaste länder, lever över 8 miljoner migrantarbetare från framför allt Filippinerna, Indonesien, Nepal och Bangladesh. Många av migrantarbetarna exploateras och utsätts för våld och förnedrande behandling. Det är också vanligt att migrantarbetarna inte får ut den betalning som de har blivit utlovade. Men migrantarbetarna är i princip rättslösa och det är mycket svårt för en migrantarbetare att få rätt mot en arbetsgivare.

Omkring 70 procent av de 1,4 miljarder fattiga människorna i utvecklingsländerna bor på landsbygden.
Enligt IFAD:s rapport Rural Poverty Report 2019 har andelen människor som lever i extrem fattigdom på landsbygden (människor som lever på mindre än 1,25 dollar per dag) minskat från 48 procent till 34 procent. Det är främst utvecklingen i Kina som bidragit till förbättringen.
Nästan en tredjedel av världens extremt fattiga landsbygdsbor lever i Afrika söder om Sahara. Antalet ökade från 268 miljoner till 306 miljoner under det senaste årtiondet.

Utöver alla dessa fattiga bor miljoner människor i vad som i Sverige sedan 2015 kallas för ”utsatta områden”, förortsområden och stadsdelar med över tid låg socioekonomisk status och med kriminell påverkan på lokalsamhället. De bor i enkla lägenheter i flerfamiljshus i miljonprogrammens förorter runt om världens storstäder.

Till underklassen hör också, du och jag, de miljarder människor som har jobb, inkomst, mat för dagen, viss trygghet och rent vatten.. Kanske har vi dessutom bil, sommarstuga, fritidsbåt och några tusenlappar i sparkapital. Somliga äger aktier eller sparar i fonder. De flesta är lönearbetare eller småföretagare.
Men vi tillhör ändå underklassen eftersom vi inte äger produktionskapital.

Underklassen utgör med andra ord 98 procent av jordens befolkning.

Skillnaderna mellan rika och fattiga är ungefär lika i alla länder. De rika är ungefär 2 procent av befolkningen.
Den ekonomiska ojämlikheten ökar globalt. 2019 ägde den rikaste procenten av världens befolkning 45 procent av det samlade privatkapitalet, medan den fattigare halvan ägde 1 procent, enligt affärsbanken Credit Suisse.

Under- och överklass har inga nationsgränser. De är klasser i det rådande ekonomiska, sociala och kulturella globala system som kallas för kapitalism.

Detta klassystem ger upphov till ekonomiska, sociala och kulturella skikt i form av hierarkier.
Hierarkierna kan se olika ut i olika länder i form av socialgrupper.

Forskning.se, De rikaste blir allt rikare 

Union to Union om Saudiarbien 

Dharavi

UNHCR (United Nations High Commissioner for Refugees)  Förenta Nationernas flyktingkommissarie

United Nations Children's Fund (UNICEF) FN:s barnfond Barn på flykt 

Utsatta områden 

Den nya fattigdomen, av Carina Mood och Jan Jonsson 

International Fundfor Agricultural Development, IFAD, årsredovisning 2019 

Credit Suisse 

 

 

 

Historiens dolda sanning

I Riddarholmskyrkan kan man, i en inskription, läsa om den svenske kungen Gustav II Adolf (1594-1632):  ”In angustiis intravit” (I trångmål begynte han sin bana). ”Pietatem amavit” (Fromheten älskade han), ”Hostes prostravit” (Fienderna nedslog han), ”Regnum dilatavit” (Riket utvidgade han), ”Suecos exaltavit” (Svenskarna upphöjde han), ”Oppressos liberavit” (De förtryckta befriade han), ”Moriens triumphavit” (I döden triumferade han).

Om det nu var bra gjort, så inte gjorde han det utan sina medarbetare,  arméer och tusentals soldater väl? Inte utan alla de tusentals människor som offrat sina liv eller som skadats för resten av livet.

”Sveriges historia är dess konungars”, skrev Erik Gustaf Geijer (1783-1847) en gång.
Och i historielitteraturen kan vi ideligen läsa om kungar, kejsare, filosofer, konstnärer, diktare, krigshjältar, uppfinnare, upptäckare, statsmän och andra märkvärdiga män och en och annan kvinna.
Vi får lära oss hur de, genom sina enastående insatser, har påverkat historiens förlopp.
Att de ägde ovanliga förmågor och påverkat historien må vara sant. Men de sanningarna brukar ändå konsekvent dölja ett annat viktigt faktum.

För att ta några exempel.
Sokrates, Leonardo da Vinci, Shakespeare, Beethoven och Alfred Nobel var utan tvekan begåvade män. De framstår i historieböckerna som viktigare än de flesta andra samtida.

Men de, liksom alla andra ”vanliga” människor, var tvungna att äta och dricka, sova och skita, städa och tvätta, sköta sina barn och, kort sagt, de måste kunna livnära sig och sköta sin vardag för att få möjlighet att uträtta sina storverk.
Eller var det så att det var andra människor omkring dem som bidrog till att de kunde bli vad de blev?
Stora män är ofta mycket koncentrerade på sin uppgift, många skulle nog i sin egocentricitet diagnosticeras som något autistiska.

Hur klarar de att utveckla sina speciella förmågor om deras dagar skulle vara uppfyllda av att tvingas göra allt det som vi ”vanliga” alltid måste göra, nämligen sådant som tar det mesta av vår tid: att varje morgon, året runt, gå till jobbet för att tjäna ihop en lön så att vi kan föda oss själva?
Vem gick till marknaden och handlade geniernas livsmedel, vem lagade deras mat, vem byggde, inredde och städade deras bostäder, vem sydde och ordnade de kläder de bar?
Vem bäddade deras sängar, vem diskade deras disk, vem städade åt dem, kort sagt, vem befriade dem från allt det tidsödande vardagsarbetet så att de kunde få tid och ork att tänka och filosofera, dikta, komponera, experimentera och uppfinna?

Vilka var alla de som befriade Sokrates, Leonardo da Vinci, Shakespeare, Beethoven och Alfred Nobel från vardagens tidsödande sysslor? Vem skötte deras vardag och lekamliga försörjning? Vilka höll liv i genierna?

Sokrates hade fru och slavar
Sokrates (469-399 f.Kr) hade en hustru och flera slavar. Hustrun hette Xantippa som ansågs grälsjuk och argsint. Att hon verkligen var sådan vet vi inte, det kan vara en skröna. Men om det vore så är det kanske inte så konstigt att hon blev grinig med en gubbe som alltid gick och tänkte stora tankar men aldrig gjorde ett ordentligt handtag hemma. Sokrates var arbetsbefriad eftersom han var medborgare i Athén och tillhörde aristokratin, den högre samhällsklassen. Som sådan hade han inkomster från det arbete som utfördes av ofria slavar, kvinnor och metoiker (invandrare). De senare hade till skillnad från slavarna, en begränsad frihet men de saknade medborgarskap och rösträtt.

På den tiden i Grekland var det just slavarna, kvinnorna och utlänningarna som fixade maten, som byggde Sokrates´ hem, städade det, bar bort hans bajs, skötte hans egendomar medan han själv tänkte stora tankar.  Vilka var hans tjänare?
I dag är det bara namnet på hans hustru Xantippa som eftervärlden känner till och som alltså blivit synonymt med grinig kärring.
Detsamma gällde de flesta av Greklands och Roms berömda antika författare och filosofer. Alla hade de sin försörjning ordnad och sin vardagsservice fixad.

 Så tack, Xantippa och alla andra fruar! Tack slavar! Tack invandrarna under antiken och senare!
Utan er hade vi inte haft Sokrates och andra filosofers tankar om tillvaron.

Leonardo da Vinci
Under den så kallade medeltiden var det kyrkan och furstehusen som framträder i historien.
Leonardo da Vinci (1452-1519) hade aldrig någon hustru hans talanger uppmärksammades tidigt och han sattes, vid ca 14 års ålder, i lära hos Andrea del Verrocchio, en ledande florentinsk skulptör, guldsmed och målare.
Leonardo sattes inte bara som lärling under Andrea del Verrocchio utan bodde i samma hus som han och fick del av vad husets tjänare uträttade. Från 1482, var han i tjänst hos hertigen av Milano, Ludovico Sforza, och verkade där som hovmålare, skulptör, arkitekt och arméingenjör fram till familjen Sforzas fall 1499.  Leonardo arbetade därefter åt fursten Cesare Borgia och efter det för Milanos franske guvernör Charles d'Amboise och sedan för franske kungen Frans I.
Furstarnas, guvernörens och kungens ekonomiska bidrag, och deras tjänstefolk, gjorde att Leonardo fick möjlighet att utveckla sina idéer och sin konstnärlighet utan att störas alltför mycket av vardagsbekymren.

Men varifrån hade furstarna och kyrkan fått sina pengar?

Shakespeare (1564-1616) hade från början en gynnare i tredje earlen av Southampton, Henry Wriothesley, som såg till att Shakespeare kunde utbilda sig.
Shakespeare hade från 1582 fram till sin död dessutom en hustru, Anne Hathaway (1555-1623). Hon bidrog till familjens ekonomi genom att komma från en förmögen familj.
Tack vare earlen och hustruns bidrag kunde Shakespeare skapa sina odödliga verk utan att behöva hindras av de vardagliga livsuppehållande sysslorna.
Bakom earlens och hustruns pengar låg många idag okända människors arbete.

Beethoven (1770-1827) hade aldrig, efter sin mamma, någon självuppoffrande kvinna i sitt hushåll men fick understöd av mecenater, mest från europeiska furstehus.  En av de främsta var furst Lichnowsky som gav Beethoven ett årligt understöd på 600 floriner, och av furst Lobkowitz och furst Kinsky som betalade Beethoven 4.000 floriner årligen, för att behålla honom i Wien.
Han kunde alltså betala för den vardagsservice han behövde för att kunna komponera.
Furstarna hade fått sina rikedomar genom hårt vardagsarbete i jordbruk, fabriker eller på slagfält.
Nå ja, nu var det ju inte furstarna själva som arbetat hårt och därmed skapat överflödet utan alla de drängar, pigor, tjänstefolk, lantbrukare, hantverkare, daglönare och andra som arbetat åt dem och deras förfäder.
Inte en ringa del av furstarnas inkomster kom från krigiska erövringar som deras förfäders soldater gjort.

Alfred Nobel (1833 -1896) kunde utveckla sin forskning genom inkomsterna från sin pappas tillverkning av minor och ångmaskiner åt den ryska flottan under Krimkriget 1853-1856.  Krimkriget kostade 47 000 soldater livet som alltså därmed indirekt bidrog till att Alfred Nobel kunde göra sin banbrytande upptäckt. Dessutom skaffade sig Alfred, tillsammans med sina bröder Ludvig och Robert, inkomster från oljefälten i Baku.
Bröderna Nobel pumpade inte själva upp oljan. Det gjorde oljearbetarna. Men fabrikörerna Nobel kunde lägga beslag på överskottet från den uppumpade oljan.

Och så har vi alla dessa härförare som vunnit sina slag, fått medalj och ärats som hjältar. 
Men inte utan sina arméer och tusentals soldater väl? Inte utan alla de tusentals människor som offrat sina liv eller som skadats för resten av livet.

Bakom varje framstående mans stordåd står oftast kvinnor och en mängd andra arbetande människor.

Alla tiders kapitalister

I alla tider har överklassen varit sin samtids kapitalister. Ofantligt rika i förhållande till underklassen.

Egyptens faraoner (3000 f.kr- 400 f.kr.) hade makt att driva samman slavar och befolkning till pyramidbyggen och andra stora projekt. De var statskapitalister.
Jordbrukare, hantverkare, småhandlare och övrig befolkning var underklassen.

Avkastningen från underklassens arbete var under direkt kontroll av staten, farao och tempelkulter och/eller den elit som ägde jorden.
Jordbrukarna var också skyldiga att betala en skatt på arbete och att bidra med dagsverken för att underhålla konstbevattningssystem och att tjänstgöra som arbetskraft i större byggnadsprojekt. Hantverkare var även de under statlig kontroll och arbetade i verkstäder som var knutna till templen och avlönades direkt från statskassan.

På samma sätt var det i det gamla Babylon (1800-talet f.kr- 300 f.kr). Det var kungar och andra härskare som utnyttjade slavar och medborgare för tempelbyggen, försvarsverk, stadsbyggen, jordbruk och hantverk.
De drev in skatter och arrenderade ut jord för att få ihop kapital.
För att göra erövringar krävdes arméer, d.v.s. fotfolk.

Det antika Grekland (700-talet f.Kr. till 300-talet f.Kr) vilade på att stadsstaten och en ekonomisk elit hade slavar och utlänningar för att genomföra tempelbyggen, jordbruksarbete, skeppsbyggen och erövringsarméer.
I silvergruvorna i Laurion, på 400-talet f.Kr. arbetade mellan 10 000 och 20 000 ofria för att ta fram det silver som staten behövde för att bland annat bygga upp en stark flotta.

Och i romarriket (c:a 800 f.kr - 500 e.Kr.) fanns en mäktig aristokrati som från sitt stora rike, genom militär dominans, såg till att rikedomarna hamnade i Rom.
Slavarbetet var grunden för samhällsbygget och kapitalkoncentrationen sköttes av den statsbärande eliten. Krigsbyten och skatteindrivning i provinserna skapade kapital för imperiebygget.
Statskapitalismen har funnits i vår tid, ibland annat Sovjetunionen (1922-1991), sedan privatkapitalismen ”avskaffats”. Kommunistpartiets ledning, tillsammans med statsbyråkratin, blev den nya överklassen.

Under medeltiden (ca 400-talet till 1400-talet), hade kungar, kejsare, furstar och kyrkan makt att dra samman folk för att skapa arméer, bygga kyrkor och katedraler, befästningar, handelsskepp, handelsvägar m.m.
Skatter och tullavgifter drevs in för att samla och koncentrera nödvändigt kapital.
Handelskapitalister fanns utpräglat i Europa under medeltiden. Där fanns Hansan (cirka, 1100-1650), Giovanni di Bicci de' Medici, (1360 -1429), Jacob Fugger (1459–1525) med flera. Dessa ägde stora handelshus, kommersiella nätverk, banker och pengar som ökade kapitalet.
Europeiska privata och statliga överklassintressen samarbetade i kolonialprojekt under 1500-1800-talen.
I vår tid har vi IKEAs Ingvar Kamprad (1926 -2018) som ett modernt exempel på en handelskapitalist.

Industrikapitalister som Louis de Geer (1587–1652), John D Rockefeller (1839-1937), Mayer Amshel Rothschild (1743–1812) och André Oscar Wallenberg (1816-1886) skaffade sig makt genom att de ägde maskiner, industrier, företag, patent och banker. Genom fabriksproduktion och industrialisering kunde de utnyttja löntagarnas arbete för att koncentrera kapital på nya produktiva verksamheter.
De kunde dela sitt ägande i kompanier och aktiebolag men såg till att äga majoriteten av andelarna.

Dagens finanskapitalister äger kapital genom ägande av värdepapper. De har ökat sitt kapital genom att äga fondbolag och utnyttja prisfluktuationer på finansmarknader och genom spekulation på valuta- och värdepappersmarknaderna 
Warren Buffet (1930-), George Soros (1930-) är exempel på den sortens kapitalister.

Institutionskapitalister som till exempel AFA, Alecta och AMF uppräder som ansiktslöst kapital som förvaltar pensions- och bankfonder och försäkringsbolag. Värdena styrs av de starkaste marknadsaktörerna.
 
Entreprenörskapitalister bygger kapital på att ekonomiskt utnyttja egna uppfinningar och patent: Alfred Nobel (1833-1896), Henry Ford (1863 -1947) Ruben Rausing (1895–1983), Bill Gates (1955-), Daniel Ek (1983-).
De har lyckats organisera produktionsnätverk kring sina uppfinningar och därigenom skapa sig ansenliga förmögenheter.

De olika ”kapitalismerna” existerar jämsides med varandra.

Relationerna mellan över och underklass visar samma mönster under historiens gång.
Överklassen har varit stora jordägare, statsöverhuvuden, handelskapitalister, industrikapitalister, finanskapitalister, institutionskapitalister och/eller entreprenörskapitalister.
Genom sitt ägande och sin makt över produktionsvillkoren har de kunnat utnyttja underklassens arbete.
Överklassen har också, i alla tider, knutit militärledningar, aristokratier och religiösa ledare till sig.

 

Wikipedia, Kapitalism 

 

 

 

 

Var finns bevisen?

Du kanske minns hur England, Frankrike och USA 2003 sade sig ha bevis för att Saddam Hussein hade atomvapen. Syftet var att motivera irakinvasionen.

Vi var många som lät lura oss av ”bevisen”.
Senare visade sig att det inte funnits några bevis.

Men då var invasionen redan ett faktum.

Med den påstådda giftattacken på Sergej och Julia Skripal och kembombningen i Syrien är vi där igen.
Ryssland nekar till att de är skyldiga medan England påstår sig ha bevis.
Bashar al-Assad säger att den Syriska regeringen inte har några kemiska vapen.
England påstår sig ha bevisen.
Men några bevis har inte presenterats, varken från det ena eller andra hållet, och det märkliga är att media inte efterlyser bevisen trots alla frågetecken.

Trots att bevis inte redovisats har USA, Frankrike och Storbritannien avfyrat över 100 missiler mot påstådda lager av kemiska stridsmedel utanför Damaskus och staden Homs.

Går man tillbaka till det kalla krigets dagar påstod det svenska försvaret att de hade massor av bevis för ryska (sovjetiska) ubåtskränkningar.
Inga bevis kom någonsin fram.

Anklagelser och misstankar räcker som väl är inte som bevis i svensk civilrätt.
Och för den som anklagar  gäller att bevisa anklagelsen inte för den som är anklagad.

Annat är det tydligen i internationella militära sammanhang.

SvD Debatt 

AB Ledare ”Attacken på Assad är olaglig men legitim” 

Lindelöf.nu, blogg ”Aftonbladets propaganda varnar för propaganda”

Ordmärkeri på hög nivå

Partipolitiken har alltmer kommit att handla om ordmärkning.
Senast vi möter prov på det är på mötet ”Folk och försvar”.

Hur många procents sannolikhet innebär ”inte sannolik” respektive ”kan inte uteslutas”.
Det kan inte uteslutas att ”inte sannolikt” är lika mycket eller lika litet som just ”kan inte uteslutas”.
Samtidigt ”kan inte uteslutas” vara både mer eller mindre än ”inte sannolik”
Innebär ”sannolikt inte” 10 procent och ”kan inte uteslutas”12 procent av en risk eller en möjlighet?

Anta att ett lotteriföretag lovar att det är ”sannolikt” att du vinner en miljon kronor i deras lotteri medan ett annat lovar att ”det inte kan uteslutas” att du vinner en miljon i deras.
I vilket företag väljer du att köpa en lott?

Ungefär samma resonemang som om glaset är halvtomt eller halvfullt.
Beror mer på inställningen inte på exakta angivelser.

Då riksdagen senast fastställde Sveriges försvarsinriktning formulerat i 

"Försvarspolitisk inriktning - Sveriges försvar 2016-2020

Försvarsutskottets betänkande 2014/15:FöU11
ansåg den att risken för att Sverige blir angripet ”inte var sannolik”.
Det var 2014.

Tydligen har försvarsutskottet efter beredning 2017 ändrat formulering till att den ”inte kan uteslutas”. Se
”Nationell strategi för samhällets informations- och cybersäkerhetFörsvarsutskottets betänkande 2017/18:FöU4”

Statsministern anser att riksdagen beslut gäller och använder dess formulering. De borgerliga anser att försvarsutskottets formulering gäller innan att riksdagen tagit ställning till den.

Jag anser att den av riksdagen antagna formuleringen gäller men tror att det är sannolikt att försvarsutskottets formulering kommer att gälla då riksdagen på nytt ska besluta.
I varje fall är det inte uteslutet. Allt beror på hur SD ställer sig i riksdagen.


SvD Folk och försvar 

Ska man tro eller tvivla på försvaret?

Att med den begränsade information som medierna förmedlat kring förra veckans händelser i skärgården kunna säga, huruvida Marinens insatser i Stockholms skärgård varit berättigade eller inte, är omöjligt.

Som skattebetalare och som medborgare vill man dock gärna veta.

Att militär verksamhet till stora delar måste vara hemlig förstår t.o.m. jag. Det ligger i sakens natur, militären kan inte avslöja allt för ev. fiender.

Därför vet vi inte ens huruvida det funnits någon främmande undervattensverksamhet eller om det till exempel är en vilsekommen tumlare som gett upphov till aktiviteterna.

Någon fiende har dock inte påträffats och inte heller någon rysk ubåt, enligt de uppgifter vi fått.

Om det är så att Marinen jagat en tumlare så lär vi aldrig få veta det.
Och om man hittat en rysk ubåt skulle man nog läcka ut detta.
Inte lika säkert om farkosten kom från Nato.

Ingenting går dock att bevisa eftersom hela den kostsamma aktiviteten är omöjlig att angripa.

Inga bevis finns.

Marinens experter säger att det är nästan är omöjligt att hitta en inkräktare i de svåra bottenförhållanden som råder i området. En inkräktare kan lätt smita ut.
Men man måste ändå försöka, säger militären och de troende. Och resultatet är ändå tillfredsställande eftersom det trots allt varit

·         ett bra test på marinens effektivitet och förmåga

·         en demonstration av att det finns muskler i det svenska försvaret

·         en bra övning i halvskarpt läge

Den som dristar sig att tvivla på att någon inkräktare funnits i den stockholmska skärgården anses vara naiv.

Här gäller det att antingen tro eller tvivla.

Litet läskigt är det då högt betrodda representanter av försvar och politik med brist på bevis påstår att det funnit fiendefarkoster i svenska vatten och att dess med största sannolikhet är ryska.

Och att det är dags att låta mer skattepengar gå till att förstärka försvaret och att vi snarast bör gå med i Nato.

Sådana recept kräver fakta och bevis.

DN

DN

DN

SvD

SvD

AB

Expressen

Expressen

Kan Krim lära av Ålands historia?

Historien upprepar sig aldrig, det är bara människorna som är sig lika. Fast i bland tycker man sig se upprepningar i historiens väv eller ana paralleller i utvecklingen, t.ex. den mellan Krim och Åland.

I historien har Åland befunnit sig i spänningsfältet mellan Ryssland och Sverige/Finland.

1809, vid freden i Fredrikshamn, tvingades Sverige avträda Åland och Finland till Ryssland. Ryssarna började befästa Åland mot Sveriges protester.

Märkligt nog var det under det s.k. Krimkriget som Åland än en gång kom i fokus. Krimkriget fördes 1853-1856 mellan Ryssland mot Frankrike/England.
De senare lyckades 1854 spränga den ryska befästningen vid Bomarsund på Åland och erbjöd Åland till Sverige. Sverige vågade under rådande neutralitet inte ta emot erbjudandet. Men vid fredsförhandlingarna 1856 gjorde Sverige anspråk på Åland.
Ryssland vägrade att gå med det. Istället skrevs det så kallade Ålandsservitutet in i fredsavtalet enligt vilket inga befästningar skulle få uppföras på Åland.

Men kort efter att första världskriget brutit ut började ryska trupper överföras till Åland. Eftersom västmakterna nu var Rysslands allierade mot Tyskland tillät de befästningen trots överenskommelsen i fredsavtalet.

I november 1917, kort efter oktoberrevolutionen i Ryssland, proklamerade den nya kommunistregeringen Finlands självständighet. Åland tillhörde då Finland.

På Åland genomfördes en folkomröstning, i form av en petition riktad till Sveriges kung och folk, om Ålands framtida status. 95 procent av de röstande skrev under på att ”den åländska befolkningens innersta önskan och fasta vilja är att ernå landskapets införlivande med Sveriges rike.”
Tvisten om Åland fortsatte.

Under finska inbördeskriget 1918 landsteg svenska trupper på Åland för att intervenera mellan ryska trupper som fortfarande fanns stationerade på öarna och de vita och röda styrkor som anlände över isen från Finland. Inom några veckor hade dock tyska trupper ockuperat öarna på begäran från den vita regeringen.

Så småningom hänsköts tvisten om Åland till Nationernas Förbund.

1921 beslöts att Åland skulle förbli en del av Finland som en autonom region. Finland blev tvunget att garantera befolkningen rätten till det svenska språket, sin inhemska kultur och sina traditioner. Ett internationellt avtal deklarerade samtidigt Åland som en neutral och demilitariserad zon.

Det svenskspråkiga Åland har idag ett omfattande självstyre inom republiken Finland och de ålänningar som vill tillhöra Sverige existerar knappast.

Om man nu kan lära av historien kan det kanske finnas lärdom för dagens Krimkonflikt i Ålands historia.

DN
EskilstunaKuriren

SvD

DN

Egypten och demokratin

Ta dig i akt för makthavare som säger ”Jag vill göra det som är bäst för hela folket”.Antingen ljuger de eller så har de inte begripit att det inte finns någon folkmening eller folkintresse. Folket är splittrat i olika, och inte sällan motsatta, ekonomiska, sociala och kulturella intressen och uppfattningar. Folkmeningen är en chimär.

Det är därför som en verklig demokrati bygger på öppna fria demokratiska institutioner, organisationer, projekt, verksamheter som kan uttrycka och formulera de olika intressena och kanalisera dem i det politiska livet.Det kan vara politiska partier, fackföreningar, ett fritt näringsliv, folkrörelser, bildningsorganisationer, religiösa-, politiska och ekonomiska föreningar o.s.v. ned till små lokala projekt.

En verklig demokrati väger och balanserar olika intressen mot varandra, gynnar överenskommelser och kompromisser.Samhället vilar på gemensamma regler för hur intressekonflikter ska lösas.Polis, militär och domstolsväsende, lag och ordning står fria från formella lojaliteter med någon intressegrupp men övervakas av demokratiskt valda representanter för de olika intressegrupperna.Ekonomiska, sociala och kulturella lojaliteter ska inte ensidigt få möjlighet att påverka politiska och myndighetsbeslut. All myndighets- och maktutövning ska vara öppen för insyn för medborgarna.Demokratin gynnar medborgarnas respekt för oliktänkande, tolerans mot avvikande och deras tillit till demokratins spelregler. Åsikter och intressen måste fritt få uttryckas.Ingen intressegrupp – religiös, politisk, ekonomisk, kulturell eller social – har monopol på sanningen.

Arbetet och produktionen genererar ett ekonomiskt överskott som fördelas på investeringar och konsumtion enligt överenskomna politiska mål.

Det mesta av detta brister i diktaturer. Balans mellan olika intressen har ersatts av tvång och dekret.Därför är det omöjligt att en diktatur plötsligt, över ett år, ska fungera som en fullständig demokrati .Utvecklingen i Egypten är ett tydligt tecken på detta.Allmänna val infördes och hölls, president och parlament valdes. Men presidenten och den valda regeringen gynnade ensidigt brödraskapets intressen. Oppositionen saknade ekonomiska, sociala och kulturella möjligheter att sätta emot.

Folkmassan, eller mobben om man så vill, även om den är miljonhövdad, är inte representativ för hela folket. I folkmassan döljer sig intressemotsättningarna som snart kommer att slita den inbillade ”folkviljan” i stycken.

Militären är inte garantin för balansen mellan intressemotsättningarna eftersom den själv är en intressegrupp och själv är splittrad i olika intressen. En liten grupp militär kan ta makten, i militärens eller folket namn, men någon demokrati kan den inte garantera.

Det är därför som ”revolutioner” mycket sällan leder till demokrati utan oftare till dess motsats.

DagensArenaSvD NyheterSvD Brännpunkt
SvD Blogg
SvD

Mauricio Rojas SvD
DN ledare