Historiens dolda sanning

I Riddarholmskyrkan kan man, i en inskription, läsa om den svenske kungen Gustav II Adolf (1594-1632):  ”In angustiis intravit” (I trångmål begynte han sin bana). ”Pietatem amavit” (Fromheten älskade han), ”Hostes prostravit” (Fienderna nedslog han), ”Regnum dilatavit” (Riket utvidgade han), ”Suecos exaltavit” (Svenskarna upphöjde han), ”Oppressos liberavit” (De förtryckta befriade han), ”Moriens triumphavit” (I döden triumferade han).

Om det nu var bra gjort, så inte gjorde han det utan sina medarbetare,  arméer och tusentals soldater väl? Inte utan alla de tusentals människor som offrat sina liv eller som skadats för resten av livet.

”Sveriges historia är dess konungars”, skrev Erik Gustaf Geijer (1783-1847) en gång.
Och i historielitteraturen kan vi ideligen läsa om kungar, kejsare, filosofer, konstnärer, diktare, krigshjältar, uppfinnare, upptäckare, statsmän och andra märkvärdiga män och en och annan kvinna.
Vi får lära oss hur de, genom sina enastående insatser, har påverkat historiens förlopp.
Att de ägde ovanliga förmågor och påverkat historien må vara sant. Men de sanningarna brukar ändå konsekvent dölja ett annat viktigt faktum.

För att ta några exempel.
Sokrates, Leonardo da Vinci, Shakespeare, Beethoven och Alfred Nobel var utan tvekan begåvade män. De framstår i historieböckerna som viktigare än de flesta andra samtida.

Men de, liksom alla andra ”vanliga” människor, var tvungna att äta och dricka, sova och skita, städa och tvätta, sköta sina barn och, kort sagt, de måste kunna livnära sig och sköta sin vardag för att få möjlighet att uträtta sina storverk.
Eller var det så att det var andra människor omkring dem som bidrog till att de kunde bli vad de blev?
Stora män är ofta mycket koncentrerade på sin uppgift, många skulle nog i sin egocentricitet diagnosticeras som något autistiska.

Hur klarar de att utveckla sina speciella förmågor om deras dagar skulle vara uppfyllda av att tvingas göra allt det som vi ”vanliga” alltid måste göra, nämligen sådant som tar det mesta av vår tid: att varje morgon, året runt, gå till jobbet för att tjäna ihop en lön så att vi kan föda oss själva?
Vem gick till marknaden och handlade geniernas livsmedel, vem lagade deras mat, vem byggde, inredde och städade deras bostäder, vem sydde och ordnade de kläder de bar?
Vem bäddade deras sängar, vem diskade deras disk, vem städade åt dem, kort sagt, vem befriade dem från allt det tidsödande vardagsarbetet så att de kunde få tid och ork att tänka och filosofera, dikta, komponera, experimentera och uppfinna?

Vilka var alla de som befriade Sokrates, Leonardo da Vinci, Shakespeare, Beethoven och Alfred Nobel från vardagens tidsödande sysslor? Vem skötte deras vardag och lekamliga försörjning? Vilka höll liv i genierna?

Sokrates hade fru och slavar
Sokrates (469-399 f.Kr) hade en hustru och flera slavar. Hustrun hette Xantippa som ansågs grälsjuk och argsint. Att hon verkligen var sådan vet vi inte, det kan vara en skröna. Men om det vore så är det kanske inte så konstigt att hon blev grinig med en gubbe som alltid gick och tänkte stora tankar men aldrig gjorde ett ordentligt handtag hemma. Sokrates var arbetsbefriad eftersom han var medborgare i Athén och tillhörde aristokratin, den högre samhällsklassen. Som sådan hade han inkomster från det arbete som utfördes av ofria slavar, kvinnor och metoiker (invandrare). De senare hade till skillnad från slavarna, en begränsad frihet men de saknade medborgarskap och rösträtt.

På den tiden i Grekland var det just slavarna, kvinnorna och utlänningarna som fixade maten, som byggde Sokrates´ hem, städade det, bar bort hans bajs, skötte hans egendomar medan han själv tänkte stora tankar.  Vilka var hans tjänare?
I dag är det bara namnet på hans hustru Xantippa som eftervärlden känner till och som alltså blivit synonymt med grinig kärring.
Detsamma gällde de flesta av Greklands och Roms berömda antika författare och filosofer. Alla hade de sin försörjning ordnad och sin vardagsservice fixad.

 Så tack, Xantippa och alla andra fruar! Tack slavar! Tack invandrarna under antiken och senare!
Utan er hade vi inte haft Sokrates och andra filosofers tankar om tillvaron.

Leonardo da Vinci
Under den så kallade medeltiden var det kyrkan och furstehusen som framträder i historien.
Leonardo da Vinci (1452-1519) hade aldrig någon hustru hans talanger uppmärksammades tidigt och han sattes, vid ca 14 års ålder, i lära hos Andrea del Verrocchio, en ledande florentinsk skulptör, guldsmed och målare.
Leonardo sattes inte bara som lärling under Andrea del Verrocchio utan bodde i samma hus som han och fick del av vad husets tjänare uträttade. Från 1482, var han i tjänst hos hertigen av Milano, Ludovico Sforza, och verkade där som hovmålare, skulptör, arkitekt och arméingenjör fram till familjen Sforzas fall 1499.  Leonardo arbetade därefter åt fursten Cesare Borgia och efter det för Milanos franske guvernör Charles d'Amboise och sedan för franske kungen Frans I.
Furstarnas, guvernörens och kungens ekonomiska bidrag, och deras tjänstefolk, gjorde att Leonardo fick möjlighet att utveckla sina idéer och sin konstnärlighet utan att störas alltför mycket av vardagsbekymren.

Men varifrån hade furstarna och kyrkan fått sina pengar?

Shakespeare (1564-1616) hade från början en gynnare i tredje earlen av Southampton, Henry Wriothesley, som såg till att Shakespeare kunde utbilda sig.
Shakespeare hade från 1582 fram till sin död dessutom en hustru, Anne Hathaway (1555-1623). Hon bidrog till familjens ekonomi genom att komma från en förmögen familj.
Tack vare earlen och hustruns bidrag kunde Shakespeare skapa sina odödliga verk utan att behöva hindras av de vardagliga livsuppehållande sysslorna.
Bakom earlens och hustruns pengar låg många idag okända människors arbete.

Beethoven (1770-1827) hade aldrig, efter sin mamma, någon självuppoffrande kvinna i sitt hushåll men fick understöd av mecenater, mest från europeiska furstehus.  En av de främsta var furst Lichnowsky som gav Beethoven ett årligt understöd på 600 floriner, och av furst Lobkowitz och furst Kinsky som betalade Beethoven 4.000 floriner årligen, för att behålla honom i Wien.
Han kunde alltså betala för den vardagsservice han behövde för att kunna komponera.
Furstarna hade fått sina rikedomar genom hårt vardagsarbete i jordbruk, fabriker eller på slagfält.
Nå ja, nu var det ju inte furstarna själva som arbetat hårt och därmed skapat överflödet utan alla de drängar, pigor, tjänstefolk, lantbrukare, hantverkare, daglönare och andra som arbetat åt dem och deras förfäder.
Inte en ringa del av furstarnas inkomster kom från krigiska erövringar som deras förfäders soldater gjort.

Alfred Nobel (1833 -1896) kunde utveckla sin forskning genom inkomsterna från sin pappas tillverkning av minor och ångmaskiner åt den ryska flottan under Krimkriget 1853-1856.  Krimkriget kostade 47 000 soldater livet som alltså därmed indirekt bidrog till att Alfred Nobel kunde göra sin banbrytande upptäckt. Dessutom skaffade sig Alfred, tillsammans med sina bröder Ludvig och Robert, inkomster från oljefälten i Baku.
Bröderna Nobel pumpade inte själva upp oljan. Det gjorde oljearbetarna. Men fabrikörerna Nobel kunde lägga beslag på överskottet från den uppumpade oljan.

Och så har vi alla dessa härförare som vunnit sina slag, fått medalj och ärats som hjältar. 
Men inte utan sina arméer och tusentals soldater väl? Inte utan alla de tusentals människor som offrat sina liv eller som skadats för resten av livet.

Bakom varje framstående mans stordåd står oftast kvinnor och en mängd andra arbetande människor.

Beskatta det globala kapitalet!

En kapitalist som satsar kapital i ett projekt räknar med att få vinst på det satsade kapitalet men tar ofta en viss ekonomisk risk.

Kapitalisten kan vara en kapitalägare, en enskild företagare, en stat eller kommun, aktieägare, fondsparare, penningmäklare eller förvaltare. Det satsade kapitalet kommer från överskott av tidigare produktion av varor och tjänster.

Om projektet så småningom visar sig ha drabbat människor genom att till exempel anställda blir sjuka av arbetet eller om exploateringen drabbar miljön brukar samhället efteråt tvingas träda in i form av vård eller reparation.
Detta brukar vanligen visa sig först sedan kapitalinvesterarna redan fått utdelning på sitt kapital.

Ett välkänt exempel är företaget Lomma Eternit i sydvästra Skåne en fabrik som skadat eller dödat ett par hundra arbetare. Asbesten gjorde att de fick svårt att andas. Många fick cancer. Fabriken var igång i 70 år och lades ned 1977.
Euroc, företaget som ägde fabriken, ville inte betala skadestånd,

Efter klagomål från facket, medias uppmärksamhet och juridiska processer betalade företaget ut blygsamma ersättningar till de drabbade arbetarna.
Men under de 70 åren hade aktieägarna kammat hem goda vinster på produktionen.

Vi kan hålla oss kvar i Skåne och bege oss till Klippan. I Klippan handlar det om en gammal läderfabrik som låg nära det som idag är Klippans centrum. Läderfabriken startades 1906 och produktionen upphörde 1988. Så sent som i början av 80-talet arbetade cirka 200 personer i företaget.
Kring den nedlagda fabriken fanns stora mängder tungmetaller och gifter och diskussionen hur saneringen skulle finansieras pågick i flera år. Saneringsarbetet har sedan pågått i decennier och kostat 100-tals miljoner kronor. På minussidan finns också mänskligt lidande och förlorade miljövärden till följd av de gifter som släppts ut eller grävts ner av företaget.
Naturvårdsverket - d.v.s. skattebetalarna - har i efterhand betalt ut 107 miljoner.

Miljöskandaler skapas ständigt över kela världen, med betydligt mer omfattande konsekvenser än i mina två lokala exempel. Gifter dumpas för att det är för dyrt att ta hand om dem för sanering. Men när bubblan brister blir samhällskostnaderna stora. I ett annat känt fall, BT Kemi, fick till exempel väldiga jordmassor skeppas ut med båt från Landskrona till destruktion i Tyskland. Saneringen av en del av området påbörjades sommaren 2010, och har kostat skattebetalarna cirka 183 miljoner kronor.

Problemen gäller således inte bara Skåne eller Sverige. De är globala. Skövling av regnskog, koldioxidutsläpp, förgiftning, exploatering av ändliga resurser överallt i världen skapar sammantaget en obeboelig värld om ingenting görs.
Det är inte främst enskilda människors ondska, illvilja, dårskap eller girighet som driver mänskligheten till denna utveckling utan rationella ställningstaganden och möjligheterna att skapa tillväxt inom den kapitalistiska ekonomiska, sociala och kulturella historiskt givna kapitalistiska strukturen.
Bakom denna utveckling ligger således den kapitalistiska världsordningen. Samtidigt som kapitalismen skapar utveckling och framsteg ger den upphov till exploatering av människor och miljö och övervältrar en stor del av kostnaderna på individer och samhälle.

Produktionen kan förhindra en del skador och samhällskostnader om all produktion över en viss omfattning tvingas att konsekvensredovisa förväntade arbetsmiljö och miljöskador vid planeringen.
Konsekvensberäkningarna bör vara offentliga och tas med i alla företags kalkyler och budgetar.
Exploateringens reella konsekvenser redovisas i årsredovisningarna.
Kapitalinvesterare och företag måste fondera eller avsätta en del av sina vinster för att i efterhand kunna betala eventuella negativa konsekvenser.

Men vad krävs för att genomdriva dessa åtgärder?
Antagligen en överstatlig auktoritär makt som inte finns. Och som vi antagligen inte vill att den ska finnas.
Men kanske är det enda utvägen.

Torbjörn Tännsjö
Per Bauhn 

Replik från Torbjörn Tännsjö 

Ekonomipriset 2018 
Jesper Roine
Isabella Lövin

Nobels ekonomipris får en knuff

 Årets ekonomipris till Alfred Nobels minne går till Richard H Thaler. Han får priset för sina insatser inom området ”beteendeekonomi”. Det handlar bland annat om hur människor väljer i ekonomiska frågor.

En av hans slutsatser är att människan ofta faller för kortsiktiga frestelser på bekostnad av långsiktiga beslut.

”Richard H. Thaler har utvecklat analysen av ekonomiskt beslutsfattande med psykologiskt välgrundade antaganden. Genom att undersöka konsekvenserna av begränsad rationalitet, sociala preferenser och bristande självkontroll har han visat hur dessa mänskliga karaktärsdrag styr såväl individuella beslut som utfall på marknader på ett förutsägbart sätt.” skriver Kungliga Vetenskapsakademien i sitt pressmeddelande.


När det gäller ”beteendeekonomi” handlar det bland annat om att undersöka hur människor reagerar på ”nudging”, knuffar, i olika riktningar.
Är det inte vad reklammakarna har sysslat med i snart hundra år?

”Beteendeekonomin” är i varje fall en välgörande reaktion mot de ekonomer som hävdat att nationalekonomin kan beskrivas i matematiska formler och kalkyler. Ofta beskrivs den matematiska metoden som den enda vetenskapliga metoden för att hantera de ekonomiska problemen.
Det är långt mellan matematik och psykologi.

Samhällsekonomi verkar alltså vara beroende av både psykologi, matematik, sociologi, statsvetenskap, historia, filosofi, politik och många andra vetenskaper.
Frågan är om samhällsekonomi överhuvudtaget är en vetenskap.

I varje fall kan man misstänka att de nationalekonomiska teorier och hypoteser som politiker brukar hänvisa till inte ger några säkra och tillförlitliga recept för samhällsplanering.

För övrigt är inte heller ekonomipriset något riktigt nobelpris. ”Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne” instiftades först 1968.

Ludwig von Mises ”Matematisk och ekonomisklogik”
SvD ”Nudging: Så kan du ta till detpsykologiska tricket”

Det enskilda ägandet och näringslivet I (av III)

Den enskilda privata äganderätten är en av samhällets viktigaste rättsprinciper.

Utan den skulle anarki råda och samhällen inte kunna byggas.
Äganderätten är urgammal.
Andra Mosebok kap 20 formulerar det i ett av de tio budorden:
”Du skall inte ha begär till din nästas hus. Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.”

Över hela världen och i alla tider har människor under stor möda avverka skog, röjt ny mark, plöjt och sått spannmål för att i framtiden kunna skörda och leva av vad som skörden gett. Om jordbrukaren inte fått äga sin mark och disponera över vad jorden gett skulle han inte vara intresserad eftersom resultatet av hans arbete då skulle kunna stjälas av någon annan.
Och arbetet och produktionen är grunden för all samhällsutveckling.

Du kan äga dina verktyg, din cykel, dina kläder, din bostad, din bil, din arbetskraft, dina djur och din mark. Men ägandet kan också omfatta naturresurser, pengar och kapital, uppfinningar, konstverk, energiresurser, råvaror, produktionsmedel, företag.
Du kan bli ägare på olika sätt. Du kan bli ägare genom att skapa något nytt, du kan ärva något eller köpa dig till äganderätt.
Men du får enligt lag inte stjäla dig till äganderätt.
Det finns olika slags äganderätt. Du äger något med ensamrätt eller så delar du ägandet med andra.

Du kan till exempel äga din sommarstuga med vidhängande tomt ensam eller du kan dela den med dina syskon. Du kan vara delägare i ett bolag eller i någon annan sorts organisation.

En gång i tiden – ungefär från medeltiden och fram till 1700- och 1800 -talen - var även stora företag privatägda.

Giovanni di Bicci de' Medici (1360-1429) grundade handelsbolaget och Medicibanken som sedan gick i arv i generationer.  På samma sätt var det med Fugger som grundades av Jakob den äldre (1459 –1525), för att nämna ett par exempel på stora tidiga företag med privata ägare.

Företagen ägdes förr av en entreprenör och/eller en kapitalist som t.ex. Louis De Geer (1587–1652), av en uppfinnare som t.ex. Alfred Nobel 1833-1896, av en familj som t.ex. Bonniers (1837-) eller som familjen Wallenberg (1856-).

Ägarna, eller någon i ägarfamiljen, hade oftast startat företaget och drivit det framåt. I det privata företaget beslutade ägarna om investeringar, produktionen, anställningar, försäljning m.m.

Visserligen kunde dessa privata företag i olika sammanhang få ganska gediget stöd från samhället och staten men ägarna behöll ändå det avgörande inflytandet och det reella ägandet över sina företag.

Men utvecklingen gav med tiden upphov till nya ägarformer.
På 1600-talet fanns bolagsbildningar som uppträdde som andelsbolag med fler olika samägare. Ett känt exempel från Sverige är Ostindiska Companiet, bildat 1731. Bolagsägarna satsade kapital i företaget och utövade ett kollektivt ägande.

Bankerna, som sedan medeltiden hade en avgörande roll för produktionen och handeln, fick en allt viktigare samhällsroll för bland annat kapitalförsörjningen. Bankerna var till en början privatägda men bolagiserades och till och med förstatligades under 1800-talet.

Därefter blev aktieägandet alltmer vanligt inom näringslivet. Till en början var aktieägarna privatpersoner men så småningom började olika bolag köpa upp aktier i andra bolag vilket kollektiviserade ägandet.

Snart bildades särskilda företag, investment- eller fondbolag, vars enda uppgift var att äga och förvalta aktier i andra bolag. I dag förvaltar fondbolagen en betydande andel av svenska folkets sparmedel. Det privata ägandet har förvandlats till ett kollektivt ägande. Efter globaliseringen av kapital- och finanssektorn har ägandet blivit alltmer utspritt och anonymt.

Våra gemensamma pensionspengar förvaltas till exempel av fonder och finansinstitutioner.

Företagen styrs av verkställande direktörer på uppdrag av styrelser och aktieägare.

Visserligen finns ännu stora privata storföretag som inte är börsnoterade till exempel IKEA (Kamprad) och Tetra Pak (Rausing) men de är undantag.

Men i det stora hela är det idag helt enkelt omöjligt att urskilja privata ägare till kapital och företag.
Staten, samhället och näringslivet blir allt mer ömsesidigt beroende av varandra.

Så hur privat är egentligen kapitalet och näringslivet?

Svenskt Näringsliv Ekonomifakta ”Företaginom välfärdssektorn”
Veckans Affärer ”Det här är Sveriges 500 största företag 2016”Svt ”Storbankernas vinster” 

Wikipedia ”Finansmarknad” 

Nobels fredspris till Wikileaks?

Kina är en hård partidiktatur. De som där kämpar för demokrati och ett öppet samhälle förföljs och sätts i fängelse. Samtidigt utnyttjar det styrande partiet det kapitalistiska systemet för att öka tillväxten i landet.
De stora företagen och kapitalintressena har ingenting emot diktaturen, tvärt om, de passar på att etablera sig i den och öka sin tillväxt och sina vinster. Det sker bl.a. genom att använda den billiga kinesiska arbetskraften som inte kan hävda sitt värde eftersom fria fackliga organisationer är förbjudna.
Författaren och människorättskämpen Liu Xiaobo, som nu får Nobels fredspris, var en av dem som 1989 ledde upprorsmännen under studentupproret som slutade med att militären dödade tusentals demonstranter. 2008 publicerade han det uppmärksammade uppropet "Charta 08".
Om hans modiga och viktiga kamp för politisk demokrati har ökat freden i världen kan diskuteras. Det gör bl.a. den norske historikern Fredrik S Heffermehl i dag på DN Debatt.
Han påpekar att flera av fredsprisen de senaste åren juridiskt stått i strid med Nobels sista vilja såsom den kommer till uttryck i hans testamente.

Det är uppenbart att priset numera motiverats utifrån att priskommittén sätter likhetstecken mellan fred och demokrati. Kamp för demokrati är lika med kamp för fred. Man har velat premiera Liu Xiaobos hjältemod i denna kamp och möjligen har han fått stå som symbol för alla dem runt om i världen som för en sådan kamp i tysthet. Det finns t.ex. gott om fackliga ledare runt om i världen som, med livet som insats, kämpar mot diktaturer och kapitalägare för organisationsfrihet.
Fredspriset kanske borde heta Nobels Demokratipris.

Men det förs också en kamp för ökad öppenhet i politiska demokratier. Även den kampen är nödvändig vilket Per Ström framhåller i Dagens SvD Brännpunkt.
Wikileaks kan betraktas som en rörelse som kämpar för demokrati och öppenhet i demokratier.
Är Wikileaks kanske nästa års fredspriskandidat?

SvD-ledare