måndag 29 december 2008

Leve entreprenörerna och arbetarna!

Den 29 december skriver Sofia Nerbrand på SvD:s ledarsida om sin gata i stan (Stockholm), en hyllning till ” Dessa entreprenörer” – ”vardagshjältar som ger sina kunder och fönstershoppare guldkant i tillvaron.”
Det händer inte sällan att nyliberala skribenter gör så, i någon sorts polemik mot – tja, mot vad då?
Är det någon som inte älskar dessa ärligt och hårt arbetande egen- och småföretagare?
” Men de uppmärksammas inte som de borde.” skriver Sofia. Det är sant. Så kanske polemiserar Sofia mot sin arbetsgivare, förlagskoncernen Schibsted.
Hur som helst. Entreprenörerna är värda all uppskattning. Liksom andra arbetare som producerar och som skapar förutsättningar för att t.ex. ledarskribenter, från sin relativt skyddade verkstad, någon gång då och då kan skriva skriva hyllningsverser.

söndag 28 december 2008

Klassklyftorna i Sverige

De finansiella tillgångarna – bankkonton, aktier, fonder, obligationer, kapitalförsäkringar och andra finansiella instrument – är mycket ojämnt fördelade i Sverige.
10 procent av Sveriges befolkning äger 71 procent av de finansiella tillgångarna.
De rikaste 1 procent av Sveriges befolkning äger 32 procent av alla finansiella tillgångar.

I Danderyd var medianvärdet för befolkningens finansiella tillgångar högst i Sverige i fjol, 218 000 kronor. I Täby och Lidingö på tillgångarna på 139 000 kronor.

Lägst av alla kommuner i fjol låg Botkyrka, med ett medianvärde för befolkningens finansiella tillgångar på 25 000 kronor. I Haninge var medianvärdet 35 000 kronor, i Sigtuna 37 000 kronor.
Eskilstuna kommer på 201:a plats med 43 000 kronor.

Uppgifterna gäller enbart finansiella tillgångar. Reala tillgångar, som fastigheter och bostadsrätter finns inte med i redovisningen.

Källa: SCB, Förmögenhetsstatistik 2007

måndag 22 december 2008

Omänskliga arbetsvillkor

Omänskliga arbetsvillkor på Amazon

Nu till jul är det många som handlar böcker via nätet genom Brittiska Amazon.
Men det kan kanske vara bra att veta att arbetsförhållandena på företaget liknar dem som fanns på Dickens tid. Det rapporterar TimesOnline under rubriken: Anställda straffas när de blir sjuka.
En reporter på The Sunday Times har arbetat som extraanställd i sju dagar på ett av företagets lager och kunde berätta att företaget inte följer några fackliga avtal.
De anställda på Amazon arbetar sju dagar i veckan med två korta raster på 15- 20 minuter vardera. Är de sjuka blir de prickade även om de har ett läkarintyg, sex prickar ger avsked. För att gå på toaletten måste de få särskilt tillstånd. Lönen för ett kvällsskift är 75 kronor i timmen.

En representant från Amazon bekräftar uppgifterna men säger ”att accepterar man inte förhållandena ska man inte ta ett jobb hos oss”.

Förra året hade företaget en vinst på 2,2 miljarder pund.

torsdag 18 december 2008

Krisens vidskepliga teckentydare

TT, tisdag den 16 december:
”Rally på Wall Street efter räntebesked
Den amerikanska centralbankens överraskande stora räntesänkning fick aktiekurserna att rusa rejält på New York-börserna på tisdagen. En oväntat låg förlust för bankjätten Goldman Sachs bidrog också till börsyran. Vid stängning hade Dow Jones industriindex stigit med 4,2 procent och Nasdaqs kompositindex hade gått upp med 5,4 procent.”

Nyheten kablades ut av SR och många andra medier.

Men börresultaten för
den 16 december slutade på
Stockholm +2,1
DowJones +1,5
Nasdaq +2,7
och den 17 december
Stockholm -0,4
Dow Jones -0,8
Nasdaq - 0.9

Inget vidare börsrally.
Och det är inte första gången under krisen som medias teckentydare skriker ut ”börsrally” vid ganska obetydliga rörelser uppåt.
Rent parodiska är också de mer eller mindre sökta förklaringarna till orsaken till att börsen går upp eller ner.
Uttalanden av politiker, ändringar i räntor, naturkatastrofer som inträffar strax innan börsförändringen anges som orsak. Sambandet verkar ofta taget ur luften och liknar ren vidskepelse. De gamla kremlologerna bytte tydligen bransch efter 1990.

tisdag 16 december 2008

Johan Norbergs lögn

En del debattörer påstår att finanskrisen orsakades av de amerikanska s.k. subprimelånen, bolån till husköpare med sämre ekonomiska förutsättningar.
Faktum är att krisen började långt tidigare och orsakades av en mängd olika faktorer som alla bidrog till att blåsa upp finansmarknaden samtidigt som konjunkturen för de reala värdemarknaderna minskade. Det var när dessa upptrissade värderingar i finansekonomin inte motsvarade de verkliga värdena i produktionen som krisen blev akut.
Värdepappersmarknaden hade, nästan oavbrutet, ökat sedan våren 1994, från något över 20 000 miljarder dollar till över 80 000 miljarder i september 2007. De svenska kreditgivande institutens utlåning till allmänheten ökade från 2206 miljarder kronor 1998 till 4679 år 2007. Omsättningen på den svenska valutamarknaden var 100 miljarder kronor per dag år 1999. 2007 var omsättningen 380 miljarder kronor. Världens börser ökade konstant även om växlingarna i upp- och nedgångar blev allt tätare.
Enligt den amerikanska finansinspektionen hade investeringsbankerna 2004 lånat ut 40 gånger volymen på det egna kapitalet.

Samtidigt fick t.ex. den amerikanska och europeiska bilmarknaden allt svårare att sälja sina produkter eftersom konkurrensen från Japan, Korea och Kina blev allt större. Den ekonomiska produktiva dynamiken förskjöts från väst till Asien.
Klyftan mellan finanshypern och verkligheten blev för stor i vår del av globen.

Johan Norberg hävdar envist lögnen om de amerikanska subprimelånen som orsak till krisen. Senast i sin krönika i Dagens Industri idag. Anledningen är uppenbar. Han är tvungen att leda i bevis att det var den amerikanska staten som krävde att bankerna skulle låna ut pengar mot dålig säkerhet och som därför orsakade krisen. Han måste försöka bevisa detta eftersom han är en dogmatisk rigid nyliberal som inte kan erkänna att markanden, eller det kapitalistiska systemet, kan ha fel, utan att det alltid är politisk klåfingrighet som gör att det går snett i ekonomin.

I krisens kölvatten

I krisens kölvatten upptäcks svindlare och brottslingar bland dem vi anförtrott förvaltningen av våra surt förvärvade pensionspengar eller andra besparingar. Nu senast uppges den respekterade finansmannen Berard L. Madoff ha lurat investerare på 400 miljarder kronor.
I medierna kan man få intryck av att den här typen av brott är enstaka tillfälligheter, olycksfall i arbetet och oskickligt eller kriminellt beteende av enstaka personer.
Men frågan är hur händelserna hänger samman med det finanssystem som spelar med verkliga och föregivna värden. Typiskt är att svindlerierna upptäcks sedan finansbubblan spricker och krisen i ekonomin blir uppenbar. Hur mycket svindel finns mellan krascherna?


Kreugerkraschen
Flera av Ivar Kreugers direktörer och revisorer dömdes till fängelse för ekonomiska olagligheter.
De väldiga vinster som gjort det möjligt att ge 30 procent i utdelning i koncernen visade sig vara ren bluff. Bl.a. visade det sig att Italienska obligationer, till ett nominellt värde av 28,7 miljoner pund (ca 525 miljoner kr.), som till delar tagits upp som tillgångar i 1931 års IMCO-bokslut, hade befunnits vara förfalskade av Kreuger.
Ett annat exempel är att International Match och Tändsticksbolaget ansågs ha fordringar på det holländska dotterföretaget Garanta på över 25 miljoner dollar. Men Garanta hade en enda tillgång. Det var en fordran på Kreuger.
I vissa fall skapade Kreuger inkomstkällor som inte fanns i verkligheten. Han uppgav t.ex. att han beviljat Primo de Rivera ett lån på 180 miljoner pesetas där ränteinkomsterna tillfördes koncernen. Lånet var en bluff.

Berings Bank
Den 17 juli 1992, öppnade en av de anställda på Barings Banks Singaporekontor, den tjugåttaårige börsmäklaren Nick Leeson, ett hemligt konto för att dölja en förlust av tjugotusen pund. Avsikten med kontot var att bara tillfälligt dölja missen tills nya mer lyckade investeringar skulle täcka förlusterna.
Leesons djärva investeringar hade tidigare givit banken god utdelning och han fick fullmakt att agera på den lokala börsen i Singapore och på börsen i Osaka. Nick Leesons finansiella operationer gav, till en början, mycket god utdelning. Banken var så nöjd med hans insatser så att han fick upp sin lön till 80 000 dollar om året, samt under flera år i rad, ett bonustillägg på över 300 000 dollar.
Leeson trappade upp sina investeringar i framtida optionsrätter för att öka bankens vinster och efter tre år, med några uppgångar men betydligt större nedgångar i aktiehandeln, hade Nick Leeson förlorat ungefär 1 500 miljoner dollar åt sina uppdragsgivare. Det hela uppdagades den 27 februari 1995 och den hundraåriga banken ruinerades.

Tjänade pengar på orkaner
I början av 2000-talet drabbades sydöstra USA av häftiga orkaner. Orkanerna ställde till stora skador och 2005 hindrade orkanen ”Katrina” utvinningen av olja och naturgas i Mexikanska Golfen.
32-årige Brian Hunter, som arbetade med hedgefonden Amaranths, satsade på att orkanen skulle öka gaspriserna i Nordamerika. Genom sin spekulation gav Hunter Amaranth jättevinster och blev själv en branschkändis när han fick cirka 100 miljoner dollar i bonus.
Året därpå försökte han göra om samma manöver men spekulerade bort 6,6 miljarder dollar av kassan ¬vilket motsvarade 65 procent av tillgångarna. 2006 blev nämligen helt orkanfritt för USA.

Aktieindex föll
I januari 2008 visade det sig att 31-årige Jérôme Kerviel spekulerat bort 4,9 miljarder euro (46 miljarder kronor) för franska storbanken Société Générale.
Kerviel skulle slå mynt av små skillnader på framtidsmarknaden med försiktiga garderingar som minskar vinsten men begränsar förlusten.
Jérôme Kerviel gjorde allt djärvare satsningar. Vid utgången av 2007 hade Kerviel legat på ett litet plus. Det var placeringarna efter nyår som fick katastrofala resultat.
Kerviel hade satsat väldiga belopp på att ¬aktieindex skulle stiga. De föll istället och förlusterna rusade i höjden. Bankens kontrollsystemen slog larm och härvan började nystas upp, enligt Société Générale. Förlusterna var då uppe i 2 miljarder euro men växte snabbt. Avslöjandet överskuggade meddelandet från banken att man tappat 2 miljarder euro på dåliga amerikanska bolån.

fredag 12 december 2008

De tio största "löntagarna"

Dagens Industri har listat Sveriges tio största inkomster av tjänst 2007:

1. Marcus Wallenberg, f.d. vd i Investor, uppdrag inom familjesfären, ordförande i SEB, 56,1 miljoner kronor
2. Arne Almerfors, vd för Nasdaqnoterade värmekameratillverkaren FLIR, 46,5 miljoner kronor
3. Ane Uggla, dotter till danska shippingmagnaten Maersk McKinney Moeller, 36,1 miljoner kronor
4. Lars Westerberg, vd i Autoliv, 30,5 miljoner kronor
5. Bengt Seger, hedgefondförvaltare på Carnegie, 29,8 miljoner kronor
6. Tomas Billing, vd för Nordstjernan, 27,6 miljoner kronor
7. Anders Pålsson, vd för sängtillverkaren Hilding Andersson, 27,6 miljoner kronor
8. Stig Vilhelmson, f.d. vd på Carnegie, 27,0 miljoner kronor
9. Carl-Henric Svanberg, vd för Ericsson, 26,7 miljoner kronor
10. Lars Lundqvist, ordförande i Intrum och JM, 26,5 miljoner kronor

Om en normal löntagare tjänar 25 000 i månaden d.v.s. en årsinkomst på 300 000 kronor så tjänar hedgefondförvaltaren Bengt Seger på skandalomsusade och statsunderstödda Carnegie alltså 99 gånger så mycket.
Bengt Seger förvaltade ”Carnegie Worldwide L/S” som gav en avkastning på 2,4 procent 2006, enligt oberoende fondutvärderaren Indecaps hegdefondrankning som också konstaterar att sex av tio hedgefonder inte håller måttet.

torsdag 11 december 2008

Krisen river dogmer

Den pågående krisen har fått många tänkare att vädra kapitalismens, marknadens och/eller nyliberalismens sammanbrott.
Men analyserna blir grumliga eftersom man inte skiljer på vad som är ideologi och vad som är historiskt betingade ekonomiska förutsättningar och för att man dessutom blandar samman kapitalism och marknadsekonomi.

Liberalism och socialism är två ideologier som förhåller sig på olika sätt till kapitalismen och till marknadsekonomin. Marknadsekonomin och kapitalismen är inte resultat av idéer utan är en fortgående historisk ekonomisk process som endast obetydligt påverkas av ideologierna.

Med en väderanalogi skulle kapitalismen kunna liknas vid klimatet. Förändringar i kapitalismen skulle då motsvara väder- och klimatförändringar. Kriserna är oväder som drar fram då och då. Ideologierna uttrycker då olika sätt för oss människor att anpassa sig till vädret och klimatet och rekommendera olika metoder att skydda sig mot ovädren. Klimatförändringarna sker oavsett vilka metoder man väljer. Paraply och regnrock förändrar inte klimatet, men gör det lättare att uthärda.

Under den stora världskrisen på 1930-talet stod de bägge politiska ideologierna och ekonomiska teorierna i skarp motsats till varandra.
Sovjetstatens socialistiska praktik stod aldrig mot kapitalismen utan mot den liberala praktiken i väst. Trots detta lurades många människor att tro att socialismen var ett alternativ till kapitalismen, eftersom det ofta framställdes så från bägge sidor. Vad vi vet idag är att varken marknadsekonomin eller kapitalismen påverkades i någon väsentlig del av någondera av de socialistiska eller liberala ideologierna.
Vad som hände efter krisen på 30-talet var att den tidens marknadsfundamentalister fick modifiera sina ståndpunkter en smula. De dogmatiska statssocialistiska av öststatsmodell, (jag skulle hellre säga statskapitalistiska), företrädarna fick göra helt om fyrtio år senare.
Kapitalismen och marknadsekonomin fortsatte att existera som om ingenting hade hänt.

Däremot har både marknadsekonomin och kapitalismen förändrats men mest genom sin egen inneboende dynamik och den utvecklade globaliseringen av kapitalbildningen.

Vad dagens s.k. marknads- eller nyliberaler predikat sedan tidigt sjuttiotal är att man genom politisk styrning inte bör söka påverka varken marknad eller kapitalism. Alla försök att påverka hindrar de goda krafterna att verka. De onda får man stå ut med.
Det är detta synsätt som nu, genom krisen, får sig en törn. Krisen i kapitalismen har kanske fått en och annan liberal att modifiera sin ideologiska ståndpunkt. Precis som hände efter krisen på 30-talet. Dessutom gör sig förespråkare för mer statlighet i det rådande globala systemet sig hörda.
Men att detta skulle leda till att kapitalismen och marknaden förändras så värst finns inga skäl att tro. Förhoppningsvis kommer de nyliberala dogmerna fått sig en knäck.
Jag säger förhoppningsvis, inte för att de är liberala, utan för att de är dogmatiska. Och statssocialismens dogmatiker är väl utdöda?

Schlaug vill vrida historien bakåt

I dagens SvD http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_2182831.svd efterlyser Birger Schlaug ett parti som ”vågar ifrågasätta det allt mer vulgära konsumtions- och tillväxtsamhälle som socialistiska och borgerliga partier gemensamt skapat.”
Han skriver vidare att
”Vi har, trots alla möjligheter till motsatsen, fastnat i ett ekonomiskt slaveri där ständig jakt på ökande ekonomiska volymer driver bort möjligheten att ta tillvara allt det goda som vi, och tidigare generationer, uppnått.”
Och
”Vi har låtit oss bli infångade i ett tänkande som förlamar vår förmåga att bryta oss loss från det ekonomiska hjul som, enligt rådande norm, måste snurra allt fortare.”

Schlaugs resonemang bygger på att det är idéerna och politiken som skapar de samhällsekonomiska förutsättningarna.
Men konsumtions- och tillväxtsamhället är globalt och har vuxit fram i en historisk process som börjar för många tusen år sedan. Schlaug vill vrida historien långt bakåt.
Problemet är att det är de ekonomiska förutsättningarna som skapar ramarna för politiken.
Det var inte liberalismen som ”uppfann” kapitalismen. Det var när den historiska utvecklingen skapat kapitalismen som liberalismen och socialismen uppstod som förhållningssätt till den ekonomiska ordningen.

söndag 7 december 2008

Direktörernas ersättningar

VD:s uppgift i det rådande världsekonomiska systemet är att se till att kapitalägarna, på kort och lång sikt, får avkastning på satsat kapital.
I vilken utsträckning VD klarar den uppgiften borde därför vara det viktigaste kriteriet då man ska bedöma VD:s ersättning. Och naturligtvis är det kapitalägarna som avgör ersättningens storlek.

Under 2007 tjänade några aktuella finansdirektörer i USA (omräknat i kronor)

Företag Direktör Ersättning (kr)
Goldman Sachs Lloyd Blankfein 495 000 000
Bank of America Kenneth Lewis 135 000 000
Merril Lynch John Thain 106 000 000
Morgan Stanley John Mack 118 000 000
JP Morgan Chase James Dimon 139 000 000
Lehman Brothers Richard Fuld 483 000 000

Då Stan O´Neal 2007 lämnade Merril Lynch fick han 161 000 000 dollar (over en miljard kr.) i avgångsvederlag.
Ska man tala om orättvisor i sammanhanget så är det väl skillnaden mellan VD:arnas uppnådda resultat och de ersättningar de fått som känns djävligast .

fredag 5 december 2008

Ekonomijournalisternas svek

I senaste numret av ”Journalisten”
http://www.journalisten.se/kronika/17562/krisen-och-journalistiken skriver journalisten och författaren Göran Rosenberg i en krönika om ”Krisen och journalistiken” bl.a.

” I den värsta ekonomiska krisen i mannaminne har journalistiken tills vidare inget att vara stolt över. Journalisterna som var självständiga och kunniga nog att inte agera krisens kolportörer kan räknas på ena handens fingrar. Journalisterna som förstärkte och fördjupade krisen genom att inte förstå vad de höll på med – eller inte bry sig – är oräkneliga.”

Han har rätt. Ta mediebevakningen av bilindustrin som exempel.
Få ekonomi- och motorjournalister har uppmärksammat sådant som har betydelse för den samhällsekonomiska utvecklingen.
Det stora flertalet har levererat kortsiktig börsstatistik och nyheter som intresserar placerare och andra finansaktörer. De djupare långsiktiga samhällsekonomiska analyserna har varit mycket få. Att bilindustrins utveckling har världsekonomisk betydelse verkar man inte ha upptäckt förrän nu.

GM, Ford och Chrysler inriktade sin produktion på och stadsjeepar och liknande bränsleslukande fordon. Det kunde ske i hägnet av USA:s oljeberoende miljöpolitik. I mars 2001 deklarerade USA:s nye president George W. Bush att USA inte skulle ratificera Kyotoprotokollet. USA har därför kunnat fortsätta att öka sin redan höga oljekonsumtion. Bakom den förda miljöpolitiken ligger de amerikanska bil- och oljebranscherna. Symbiosen mellan storkapitalet och den politiska ledningen har i praktiken gjort att GM, Ford och Chrysler inte anpassat sin produktionsinriktning efter den förändrade efterfrågan på bränslesnåla bilar.
Det är en del av förklaringen till dagens akuta kris för de amerikanska biljättarna.
Samtidigt har konkurrensen varit stenhård. Bilbranschen har i minst tio år varit en överproduktionsbransch.
Totalt tillverkades 72 miljoner fordon 2007 varav 53 miljoner klassificerades som bilar.
Japan har gått om USA som världsledare på bilmarknaden. Kina flåsar amerikanarna i nacken.
GM:s Saab har gått back med 25 miljarder på elva år. Bolaget har inte redovisat helårsvinst sedan 1997.
Utan ständigt nya pengar från ägaren GM, totalt 18,5 miljarder sedan 2001, varav nästan 7 miljarder de senaste året, hade SAAB gått omkull för länge sedan.
2007 sålde Saab 125 000 bilar jämfört med 132 000 år 2000.
Vid utgången 1997 var antalet anställda 9 482. I slutet av 2007 var de 4 338.
Var har ekonomi- och motorjournalisterna varit under de tio åren? Varför har de inte kunnat läsa av trenden och rapportera alla tydliga tecken på att bilbranschen varit på väg att köra i diket?