Löntagare väljer mellan pest och kolera

Löntagarna på Fiats fabrik i Mirafiori utanför Turin har, med 54 procent av rösterna, röstat för försämring av arbetsvillkoren. De hade inget annat val.
Alternativet, enligt Fiatchefen Sergio Marchionne, var att fabriken måste stängas och produktionen flytta till Serbien.
Fiatchefens bud till löntagrna var: Jobba för sämre villkor eller bli arbetslösa!

Av de drygt 200 som varslades från Saab Automobile AB före jul får endast 55 personer stanna i fabriken.

Bilindustrin i Europa och USA konkurreras ut av industrin i Asien, främst Japan, Kina och Korea.
En kinesisk bilarbetare kostar kapitalägarna bara tiondelen av en europeisk.

Samtidigt pågår en global skattedumping. Länderna tävlar om att erbjuda kapitalet så låga skatter som möjligt.
Teorin som politiskt ska försvara skattesänkningspolitiken går ut på att sänkta skatter leder till högre skatteinkomster. Eller som Carl B Hamilton skriver i dagens SvD:
”Det viktigaste sättet att trygga välfärden är att trygga skattebaserna. Med lägre skattesatser blir det fler i jobb och då ökar skatteintäkterna samtidigt som kraven på bidragssystemen minskar. Jobbskatteavdraget är bara ett exempel på hur lägre skattesatser kunnat bidra till ökade skatteintäkter.”

Vilket borde bevisas. Erfarenheterna talar mot teorin. Ta USA som exempel.
Någonstans upphör inkomsteffekten av sänkta skatter.
Var går skärningspunkten mellan skattesänkning och den påstådda ökningen av skatteintäkter?
Någon?

Oavsett hur man teoretiskt försöker motivera skattesänkningarna så är det ett faktum att de på sikt leder till social nedrustning och en urgröpning av välfärden. Allt medan välfärden kräver allt större resurser.
Vad är alternativet till skattesänkningar?
Skattehöjning eller välfärdsminskning.

Men frågan är om löntagare med sämre arbetsvillkor och lägre reallöner kan förmås att betala högre skatt. Och högre beskattning av det rörliga kapitalet gör att kapitalet söker sig mer lönsamma marknader.
Man har arslet bak hur man än vänder sig.

Det bästa vore om våra politiker kan se pragmatiskt och realistiskt på utvecklingen och inte sköta ekonomin utifrån ekonomiska dogmer och teorier. Men har vi sådana?

Krig mellan världens bilproducenter

Det pågår ett krig mellan världens bilproducenter.
I det kriget försöker olika länders bilindustrier vänta ut varandra tills tillräckligt många konkurrenter har fallit bort. Varje nationell regering måste därför söka rädda just sin bilindustri över krisen. Kalla det en sorts protektionism, men det vore tjänstefel av Sveriges regering att offra Volvo och Saab för att andra länders biltillverkare ska kunna ta marknadsandelar. Att staten satsar för att försvara Volvo och Saab tills kriget är över är således en investering för framtiden.

För det internationella kapitalet spelar det ingen roll om det är svensk eller koreansk, tysk eller spansk bilindustri som överlever. Kapitalet känner inga nationella lojaliteter. När marknaden kommer igång igen är det bara att satsa på vinnarna.

För svenska folket blir det kännbart. Det inser Metall och går med på något så ovanligt som tillfälliga lönesänkningar.

Det är f.ö. ett oerhört slöseri med skattepengar att offra den egna bilindustrin för att andra bilindustrier i framtiden ska kunna ta över marknadsandelar. Regeringen verkar förblindad av miltonfriedmandogmer. Metalls överenskommelse med Svenskt Näringsliv borde få några fjäll att falla från regeringens ögon.

SvD
DN

Ekonomijournalisternas svek

I senaste numret av ”Journalisten”
http://www.journalisten.se/kronika/17562/krisen-och-journalistiken skriver journalisten och författaren Göran Rosenberg i en krönika om ”Krisen och journalistiken” bl.a.

” I den värsta ekonomiska krisen i mannaminne har journalistiken tills vidare inget att vara stolt över. Journalisterna som var självständiga och kunniga nog att inte agera krisens kolportörer kan räknas på ena handens fingrar. Journalisterna som förstärkte och fördjupade krisen genom att inte förstå vad de höll på med – eller inte bry sig – är oräkneliga.”

Han har rätt. Ta mediebevakningen av bilindustrin som exempel.
Få ekonomi- och motorjournalister har uppmärksammat sådant som har betydelse för den samhällsekonomiska utvecklingen.
Det stora flertalet har levererat kortsiktig börsstatistik och nyheter som intresserar placerare och andra finansaktörer. De djupare långsiktiga samhällsekonomiska analyserna har varit mycket få. Att bilindustrins utveckling har världsekonomisk betydelse verkar man inte ha upptäckt förrän nu.

GM, Ford och Chrysler inriktade sin produktion på och stadsjeepar och liknande bränsleslukande fordon. Det kunde ske i hägnet av USA:s oljeberoende miljöpolitik. I mars 2001 deklarerade USA:s nye president George W. Bush att USA inte skulle ratificera Kyotoprotokollet. USA har därför kunnat fortsätta att öka sin redan höga oljekonsumtion. Bakom den förda miljöpolitiken ligger de amerikanska bil- och oljebranscherna. Symbiosen mellan storkapitalet och den politiska ledningen har i praktiken gjort att GM, Ford och Chrysler inte anpassat sin produktionsinriktning efter den förändrade efterfrågan på bränslesnåla bilar.
Det är en del av förklaringen till dagens akuta kris för de amerikanska biljättarna.
Samtidigt har konkurrensen varit stenhård. Bilbranschen har i minst tio år varit en överproduktionsbransch.
Totalt tillverkades 72 miljoner fordon 2007 varav 53 miljoner klassificerades som bilar.
Japan har gått om USA som världsledare på bilmarknaden. Kina flåsar amerikanarna i nacken.
GM:s Saab har gått back med 25 miljarder på elva år. Bolaget har inte redovisat helårsvinst sedan 1997.
Utan ständigt nya pengar från ägaren GM, totalt 18,5 miljarder sedan 2001, varav nästan 7 miljarder de senaste året, hade SAAB gått omkull för länge sedan.
2007 sålde Saab 125 000 bilar jämfört med 132 000 år 2000.
Vid utgången 1997 var antalet anställda 9 482. I slutet av 2007 var de 4 338.
Var har ekonomi- och motorjournalisterna varit under de tio åren? Varför har de inte kunnat läsa av trenden och rapportera alla tydliga tecken på att bilbranschen varit på väg att köra i diket?