tisdag 29 maj 2007

Arbetets värde - efter strejken

Efter varje strejk får löntagarna veta vad de är värda när de arbetar.
Då räknar arbetsgivarparten och Svenskt Näringsliv nämligen ut vad det har kostat att arbetarna inte jobbat.
Enligt SAS uppgår kostnaden för strejken till uppemot 100 miljoner kronor. Och då är inte priset för att reparera flygbolagets anseende medräknat.
Tidningen ”Privata Affärer” hade rubriken ”SAS-strejken kostar skjortan” och berättade att strejken kostade 20 miljoner kronor per dag främst genom förlorade biljettintäkter. De rörliga kostnaderna på cirka 25 procent som de inställda flygen inte kostar är då borträknade. Det är bland annat mat och flygbränsle som SAS inte behöver betala.
Strejken har påverkat även alla de aktörer som på olika sätt servar en flygplats och dess passagerare, påpekar Svenskt Näringsliv på sin hemsida och nämner att Taxi Stockholm har fått nästan 50 procent färre förbokade körningar från Arlanda än vad som är normalt. Och så har ungefär 35 000 affärsmöten påverkats och 18 000 affärsresenärer kan ha tappat intäkter eller möjliga affärer på grund av strejken.
Så mycket betyder alltså SAS kabinpersonal!
Men som om detta inte vore nog så företagen problem med personalkostnader även när personalen inte strejkar, d.v.s. när de arbetar. Då drabbas de av höga löne- och andra arbetskraftskostnaderna. Det slipper de ju när arbetarna strejkar.
Tänk så di har det!

lördag 19 maj 2007

Sverige – från Danderyd till Pajala

Sverige är förvisso ett avlångt land, även i statistiken.

I kommunen Danderyd, utanför Stockholm, bor 30568 människor. I det norrbottniska Pajala bor bara 6626 och de blir allt färre.
De i Danderyd har en nettoinkomst, d.v.s. inkomst efter skatt, på 408792 kr/år och person. Pajalaborna ska klara sig på 36 procent av denna inkomst, närmare bestämt 142057 kr/år.
Förmögenheten i Danderyd var 50830 kronor per invånare och i Pajala mindre än 3 procent av detta, eller 1450 kronor.
Den kommunala skattesatsen är å andra sidan 29,73 Danderyd men 31,90 i Pajala.

I Danderyd tar sig 70 procent av gymnasiets elever vidare till högskola, i Pajala 25 procent.
Andelen högutbildade, med minst treårig eftergymnasial utbildning, är i Danderyd 51 procent och i Pajala 11. Riksgenomsnittet ligger på 21 procent.

Även när det gäller att bidra till växthuseffekten är Danderyd värst, närmare bestämt värst i landet. Danderyd förorenar nämligen mest i hela landet när det gäller hur mycket koldioxid bilarna släpper ut och hur mycket soppa bilarna drar per mil.
Siffrorna för Danderyd är 211,0 respektive 0,870. Pajala kommer här bara på 212:e plats i hela landet med 182,0 och 0,745.

Varje danderydsbo tjänar 20 000 kronor på den slopade fastighetsskatten medan pajalaborna får en skattelättnad på mindre än 2000 kronor.

Skillnaderna avspeglar sig i riksdagsvalet.

I valet 2006 fick moderaterna 59.7 procent av rösterna och folkpartiet 10,6 i Danderyd medan socialdemokraterna fick 7,8 och vänsterpartiet 1,2.
I Pajala röstade 10,0 procent av befolkningen på moderaterna och 2,2 på folkpartiet medan 45,9 procent röstade på sossarna och 22,8 på Vänsterpartiet.

Källor: SCB, Privata Affärer, Skolverket, Naturvårdsverket.

Hur kommenterar du dessa fakta?
1. Skillnaderna måste finnas och är nödvändiga för tillväxten
2. Skillnaderna går inte att undvika, sånt är livet
3. Skillnaderna är beklagliga men tyvärr oundvikliga
4. Skillnaderna är onödiga, men pajalaborna får väl rycka upp sig
5. Skillnaderna är för djävliga något måste göras
6. Utjämningsskatt!
7. Revolution!

tisdag 15 maj 2007

Stackars ledarskribenter

Först var det Japan som var det stora föredömet. Då gällde det produktivitet och arbetsflit. Sen var det Hong-Kong och Taiwan som tillväxtregioner. Sen var Irland länge ett föregångsexempel när det gällde arbetsrätt och tillväxt. I Italien fann man småföretagsamhet och i Finland var Nokia alltid bättre än Ericsson. Sedan fann man Danmark för Flexicurity. Dessemellan är det alltid någon stat i USA.

Det är litet synd om borgerliga ledarskribenter, särskilt om PJ Anders Linder på SvD.
Som osaliga andar jagar de runt klotet för att finna länder eller regioner att jämföra Sverige med. Deras problem är att det inte duger med vilka länder som helst, utan länderna ska vara styrda av högerregeringar och i minst något avseende vara bättre än Sverige. Syftet är att visa hur dåligt det är i det av socialdemokrati förstörda landet i just det avseendet och hur bra det är med borgerlig politik, alternativt med så litet politik som möjligt. Det är genom denna dogmatiska och enfaldiga mall som ledarskribenterna kikar på världskartan.
Nu har PJ Anders Linder landat på Island där han funnit det nya paradiset. ”En välindoktrinerad svensk föreställer sig lätt att detta paradis för arbetsgivare måste vara ett helvete för arbetstagarna, men icke” skriver han bl.a. i sin ledare i söndagens SvD (13 maj). Men på vilket sätt det är ett paradis även för arbetarna framgår inte om han nu inte menar ”den låga bolagsskatten och den fria arbetsrätten”.

Skildringen påminner om dem man kunde finna i ”Nyheter från Sovjetunionen” en gång i tiden.

Island, som för övrigt har 297 000 invånare d.v.s. färre än Uppsala län, har inget militärt försvar. Men det, och myckat annat, nämnde inte PJ Anders Linder.

lördag 12 maj 2007

Frikostiga kapitalister delar med sig

Våra svenska kapitalister är frikostiga med råd och tips om hur man bär sig åt för att bli rik. För en tid sedan gav fastighetsspekulanten Lars-Erik Magnusson råd till den som vill bli miljardär (se min blogg 26 april) och nu kommer aktieproffset Mats Qviberg med råd till den som vill bli rik på aktiespekulation.
I en intervju för Placera.nu säger han:
"Människor ser inte styrkan i starka aktier eller svagheten i de dåliga. Till slut sitter man med en massa skräpaktier".
Den som vill tjäna grova pengar på sin portfölj gör sundast i att inte behålla sina dåliga aktier för länge. Och så får man inte ha för bråttom i sina aktieaffärer.
"Den som vill bli rik på aktier ska ha bra sittfläsk", säger Qviberg till Placera.nu.
Och för den som vill bli rik på sin lön är Mats Qvibergs tips att löneförhandla med sunt förnuft. Att begära en för hög lön är bara dumt och kan göra att företaget drar öronen åt sig, menar Mats Qviberg i intervjun i Placera.nu.
Varför blir inte fler kapitalister när det är så enkelt?
Placera.nu http://www.avanza.se/aza/press/press.jsp

lördag 5 maj 2007

400-årig kolonialism - grunden för vår rikedom

Europas och västvärldens ekonomiska världsdominans började på allvar under 1500-talet med européernas kolonisation av den övriga världen.
Sedan européerna upptäckt Amerika blev Spanien och Portugal centrum för det ekonomiska livet. De bägge länderna delade upp den nya världen mellan sig och guld och silver strömmade in i Europa.
De nya värdena från de koloniserade länderna skapade välstånd i Europa men orsakade samtidigt krig, fattigdom, inflation och kriser. Då rikedomarna samlades i det protestantiska Holland kunde de så småningom omvandlas till kapital och produktiva resurser och den ekonomiska makten förflyttades därmed till Rotterdam och Amsterdam. Därifrån spred sig investeringskapital till Sverige genom bland andra vapenhandlaren och kapitalisten Louis de Geer som gav det svenska järnbruket en position i Europa och grund för det svenska stormaktsväldet.

Kapplöpningen om kolonierna, och de överskott som dessa kunde ge, hade börjat. I jakten deltog handelskompanier, enskilda äventyrare, religiösa missionärer, militärer, statsledningar och handelskapitalister.
Det var med den portugisiska, spanska, engelska, franska och holländska kolonialismen som handelskapitalismen expanderade till en global företeelse.

Världen europeiserades. Tiotals miljoner européer etablerade sig i Sydafrika, Amerika, Syd- och Sydostasien, Australien och Oceanien. Europas karta blev en världskarta. Européerna trängde undan ursprungsbefolkningarna.

En stor del av de väldiga resurser som skapas i detta enorma projekt koncentrerades till Europa. Resurserna kunde bl.a. användas för att frigöra människor från det dagliga slitet för brödfödan så att dessa i stället kunde ägna sig åt forskning, experimenterande och vetenskapliga uppgifter. Samtidigt fanns de ekonomiska belöningarna som drivkraft för kreativiteten. De gamla hindrande skråmässiga bestämmelserna revs för att ge plats åt lagar om det enskilda ägandet, patent- och upphovsrätt. Mecenater och gynnare såg möjligheter att tjäna på nya uppfinningar och innovationer. Metoderna för kapitalbildning och kapitalkoncentration utvecklades.
Genom allt detta accelererade den tekniska utvecklingen vilket gav handeln och exploateringen av världen ytterligare möjligheter. Tekniken gjorde det möjligt att producera varor för världsmarknaden. Masstillverkningen, befolkningsexplosionen och kapitalkoncentrationen gav upphov till industrialismen. Industrialismen och världsdominansen gav i sin tur upphov till masskonsumtionen. De gamla kolonierna blev inte bara leverantörer av billig arbetskraft och råvaror utan även marknad för den europeiska produktionen.

London och de engelska handelsstäderna blev nytt centrum den ekonomiska och tekniska revolutionen. Men även för den oerhört lönsamma s.k. triangelhandeln där billig slavarbetskraft transporteras från Afrika till Amerika och varor transporteras från Amerika till Europa.

En vanlig uppgift bland forskare är att sammanlagt 13,2 miljoner afrikanska slavar deporterades över Atlanten. Det nordamerikanska negerslaveriet nådde sin kulmen 1740 - 1780. År 1770 utgjorde slavarna 14 procent av den amerikanska befolkningen. År 1850 var de svarta slavarnas antal uppe i över 50 procent av befolkningen i flera sydstater också så långt norr ut som i Virginia. I Kentucky utgjorde slavarna 10-30 procent av hela befolkningen. 1860 var slavarnas antal 4,4 miljoner i Amerika och utgjorde en mycket billig arbetskraft vilket bidrog till den snabba ekonomiska utvecklingen av Nordamerika.

Den europeiska emigrationen till kolonierna mellan 1700-1900 skapade nya möjligheter för de utresta européerna att leva av sitt arbete men lättade också på befolkningstrycket i Europa.

Mellan år 1600 och 1650 hade Europas befolkning minskat från 106 miljoner till 103 miljoner. Minskning berodde på missväxt, krig och epidemier där enbart trettioåriga kriget, 1618-1648, minskade Tysklands befolkning från cirka 15 miljoner till 10 miljoner.

Men efter 1650 ökade befolkningen i Europa till 114 miljoner år 1700 och fortsatte att öka till 180 miljoner år 1800. Ökningen fortsatte, trots en massiv utvandring.
Åren mellan 1821 och 1915 utvandrade 43 600 000 européer till nya kontinenter.
De utvandrade européerna kunde, under loppet av trehundra år, därigenom skapa sig nya arbetstillfällen och bidra till den europeiska tillväxten och kapitalackumulationen.
Den Nordamerikanska befolkningen ökade från 4 miljoner invånare år 1790 till över 31 miljoner 1860 och till 75 miljoner före sekelskiftet 1900.
Samtidigt hade Nordamerikas urbefolkning, indianerna, praktiskt taget utrotats. Av de cirka 6-8 miljoner indianer som bodde i Nordamerika när européerna kom dit finns idag bara cirka 400 000 kvar.
Överallt dit européerna kom utnyttjades urbefolkningarna som billig arbetskraft, råvaruresurserna skövlades och mark och egendom erövrades.
Det nya Europa på andra sidan Atlanten, d.v.s. de forna engelska, holländska och franska kolonierna, hade förvandlats till det självständiga Förenta staterna, den europeiska kapitalismens nya och mest dynamiska centrum.

Europa hämtade sina rikedomar i kolonierna och exporterade en stor del av sin befolkning dit. Samtidigt som rikedomarna ökade blev det således färre magar att mätta. Befolkningstrycket i Europa minskade drastiskt och inkomsterna från kolonierna kom européerna tillgodo.

Man måste fråga sig:
Kunde européernas världsdominans och rikedom ha utvecklats utan 400 år av kolonial explotatering?
Kunde industrialismen och kapitalismen i Europa ha utvecklats utan de väldiga rikedomar som kolonialismen inbringade?
Vad hade hänt om européerna inte samtidigt hade haft andra kontinenter att flytta till och att exploatera?

I dag ökar befolkningen oavbrutet. Nu finns det inte längre nya kontinenter att expandera till.
Vad händer med en övertalig Europeisk befolkning?
Än så länge kan vi konsumera billiga varor som de fattiga ländernas arbetare producerar under villkor så vedervärdiga att vi inte ens kan föreställa oss dem.
Hur länge kan detta fortgå?

torsdag 3 maj 2007

Liten eftervalsanalys

Sossarna förlorade valet 2006 och borgarna lyckades överta regeringsmakten och riksdagsmajoriteten. Opinionsmätningarna efter valet ger dock sossarna majoritet.
Många väljare som röstat på alliansen har tydligen ångrat sig.
Är väljarna således ambivalenta, lynniga, opålitliga och politiskt okunniga? Begrep de inte vilka konsekvenser deras val skulle få?

För en stor grupp väljare är det säkert så. I en demokrati måste även dessa få välja och i en demokrati är det just deras röster partierna konkurrerar om. Detta måste man ta hänsyn till i valrörelsen och i en eftervalsanalys.


Vad var det alltså som gjorde att valet ledde till ett regeringsskifte?


1. Omständigheter som inte har med partiets politik eller ideologi att göra.

Regeringsparti
Socialdemokraterna hade haft regeringsmakten i tolv år.
I alla demokratiska länder tenderar många väljare att skylla allt jävelskap – från egna tillkortakommanden till naturkatastrofer – på regeringen. Det gäller oavsett om det är en borgerlig eller en vänsterregering. Med jämna mellanrum blir det därför maktskifte. Nu hade socialdemokraterna regerat i tolv år, så…

Samhällsekonomin var god.
Detta anses av många gynna regeringspartiet. Men i ett sådant läge kan också osäkra och ambivalenta väljare, som tidigare stött regeringsalternativet, tillåta sig experiment och pröva nya partier. "Det har vi råd med".


2. Omständigheter som beror på motståndarnas styrka.

Alliansen
Den borgerliga alliansen lyckades skapa en bild av sammanhållning och enighet. Ingen splittring tilläts och bilden av alliansen som ett glatt gäng som trivs med varandra och som håller samman spreds av villiga medier.

Moderaterna och gänget kring Reinfeldt lyckades framträda som det nya arbetarpartiet och kunde därmed fånga upp sosseväljare inom LO-kollektivet.
Moderaterna spelade skickligt ut de strävsamma och flitiga arbetarna (arbetstagarna) som betalar skatt, och ställa dem mot alla som bara lever av samhällsresurser (”bidragstagarna”, ”den offantliga sektorn”, ”byråkratin”).

Samtidigt som man lyckades tvinga Socialdemokraterna att försvara den skattekrävande välfärdspolitiken och socialförsäkringssystemet, och därmed ”bidragstagarna”.

Sedan decennier har moderaterna målmedvetet arbetat på att framställa sig som de arbetandes parti och arbetet som en förutsättning för välfärd.
Vänsterblocket har istället hävdat individens rätt att inte arbeta (exempelvis miljöpartiets medborgarlön) och hennes rätt till hygglig levnadsstandard om hon inte kan arbeta. Men dessa, i och för sig riktiga, ställningstaganden blev för svagt motiverade i opinionsbildningen. Försvaret för bidragstagarna blev en black om foten i kampen mot moderaternas arbetslinje.
Moderaterna och gänget kring Reinfeldt var i alla händelser mycket skickligare på att framstå som de arbetandes parti än någon högerrörelse eller borgerligt parti någonsin varit. De lyckades få socialdemokraterna att framstå som bidragstagarpartiet.



3. Omständigheter som beror på socialdemokraternas samarbetspartier.

Ett vanligt argument för en del vänsterväljare, att inte rösta på socialdemokraterna, är "Sossarna mår bra av att komma i opposition en tid". ”Det långa maktinnehavet har gjort sossarna maktfullkomliga”. Dessa vänsterväljare har antingen röstat på V eller på småpartier.
En del av dem som tidigare röstat på Miljöpartiet och som tröttnat på partiets samarbete med sosseregeringen har röstat på något annat alternativ, möjligen borgerligt.
Vilsna vänsterväljare utan ideologisk kompass kom också att välja Junilistan (EU-motståndare) och FI (feminister). Inte många men varje röst var i detta val viktig.
V:s och Miljöpartiets envisa krav att Sverige ska lämna EU gjorde en vänsterallians omöjlig.


4. Omständigheter som beror på egna svagheter.

Förr var det i betydligt större utsträckning folkrörelserna, främst fackföreningarna, som förmedlade bilden av politiken, politikerna och demokratin till sina medlemmar.
Numera sköts den politiska skolningen av medierna.
LO och förbunden har i decennier avrustat sin ideologiska skolning. Resultatet kan avläsas i valet.

Genom att antalet osäkra och politiskt indifferenta väljare ökat enormt de senaste åren får medierna en allt viktigare roll i den politiska opinionsbildningen. Folk tror på vad de läser i tidningen, ser på TV och hör på radio.
Mediebilden av de etablerade politikerna är inte positiv. Det gynnar småpartierna och missgynnar regeringen, inte enbart på grund av att journalistkåren endast till 15 procent består av sossar, utan även på mediernas bild av politikerna som makthavare och folkets motståndare. Den berättelsen gynnar moderaternas syn på att så litet som möjligt i samhället ska styras politiskt.
Mediebilden av partiledaren och statsministern Göran Persson har varit övervägande negativ. ”Maktfullkomlig”, ”Han-som-bestämmer”, ”dålig ledarstil”, ”arrogant” är några epitet som under ett decennium envist häftats vid hans person. Denna negativa bild har naturligtvis påverkat den stora gruppen väljare som inte röstar ideologiskt.

Sossarna, som regerings- och maktbärande parti, har legat sämre till än alliansen när det gäller "affärer". ”Den folkliga indignationen” drabbar lättare sossar än borgare. En borgare som skattefuskar ses mer som en käck gerillakrigare mot sossarnas skattepolitik medan en fuskande sosse är en fallen ängel.

Väljarna
Allt fler väljare saknar partidentitet. Ungefär 20 procent av väljarna vet inte vem de ska rösta på sex månader före valet.
Allt fler väljare kan tänka sig byta block och parti.
Var fjärde LO-medlem kan tänka sig rösta på moderaterna.
Klassidentiteten har luckrats upp och individualismen har trängt igenom i samhällsstrukturen.

Partierna
Eftersom de indifferenta väljarna avgör valet kommer samtliga partier att fiska röster ibland dem och agna med bete som lockar just dessa väljare. Detta gör att budskapen slätas ut och blir nästan identiska mellan blocken. Det här är inget nytt men det har accentuerats år efter år och gör orienteringen för de politiskt obildade allt svårare. Därigenom få mediernas opinionsbildning ökad genomslagskraft och partiernas dragning mot populism blir ännu större.

Alla dessa faktorer samverkar och förstärker varandra.


Min eftervalsanalys stämmer för övrigt rätt väl med de funderingar jag hade före valet. Se t.ex. socialdemokraternas valblogg
http://valblogg.webblogg.se/100406122716_frsta_inlgget.html och artikel i tidskriften Arena nr 5 2005 "Det måste löna sig att (inte) arbeta"

När idealiteten institutionaliseras

Här i Eskilstuna tågar arbetarrörelsens förstamajdemonstration från Fristadstorget till Parken Zoo där man samlas.
Detta faktum föranleder varje år ett antal skribenter att producera arga insändare med klagomål över att arbetarrörelsen lägger beslag på parken denna dag.
Skribenterna vet förmodligen inte att det var arbetarrörelsen som en gång, genom frivilligt och ideellt arbete, byggde parken som Folkets Park. Målet för förstamajtåget är alltså ganska naturligt, även om parken ändrat namn och i viss mån funktion.

Samma ohistoriska attityd har många medborgare till folkbiblioteken. Folkbiblioteken började byggas med frivilliga och ideella krafter inom bildningsrörelserna. ABF och nykterhetsrörelsen var de drivande. Syftet var att ge de mindre bemedlade möjlighet att läsa god litteratur. Så småningom kommunaliserades biblioteken och idag är de självklara samhällsinstitutioner som stat och kommun bestämmer över.

Arbetslöshetskassorna var från början de fackliga medlemmarnas solidariska bidrag till kamrater som tillfälligt saknade arbete. Arbetarna avstod från en del av lönen för att spara för att ha när de i framtiden blev arbetslösa.
Kassorna fick så småningom statligt stöd och blev därmed också beroende av statens krav och bestämmelser. Nu ska den borgerliga alliansen göra arbetslöshetskassan till en obligatorisk statlig försäkring. Sambandet med den fackliga solidariteten är helt bortopererad.

De som föds in i en tid då många ideella och kollektiva initiativ har förvandlats till statliga institutioner, och som inte har den historiska bakgrunden klar för sig, kan naturligtvis inte uppfatta själen och meningen med institutionen.
Och kanske har den t.o.m. förlorat sin själ genom omvandlingen från ideell rörelse till institution.

Förstamajfirandet kan av många uppfattas som en hundraårig ganska meningslös ritual. ”Upp trälar…”, …till kamp emot kvalen…” . …under skatter dignar ner…” låter ganska ihåligt i en nation som för det mesta regerats av socialdemokratin och där levnadsstandarden är bland den högsta i världen. Men om man har den historiska bakgrunden klar för sig blir det hela, åtminstone en smula, mer begriplig.
Förstamajfirandet, började faktiskt den 21 april 1856, då arbetarna i Australien organiserade en dags total arbetsnedläggelse som demonstration för åttatimmarsdagen. Från början var det tänkt som en engångsdemonstration men den blev en sådan succé att man beslöt att upprepa den varje år.
Tanken på en högtidsdag för alla arbetare spred sig från Australien till andra länder. De första som följde de australiensiska arbetarnas exempel var amerikanerna. År 1886 proklamerade de första maj som den allmänna arbetsnedläggelsens dag. Den dagen lämnade 200 000 sitt arbete och krävde att åttatimmarsdagen skulle införas. Arbetarna på Mc Cormick-Harvester i Chicago samlades utanför fabriken. Strejken stoppades brutalt av polis och lejda bråkmakare. Utan förvarning sköt polisen mitt in i folkhopen. Flera dödades. Den 4 maj höll arbetarna ett möte vid nuvarande Haymarket Square. Det var först ett lugnt och fredligt möte tills någon kastade en bomb från ett fönster. Bomben dödade några poliser. Man lyckades aldrig få fast förövaren men de som arrangerat demonstrationen för åtta timmars arbetsdag – Spiess, Fischer, Parson och Engel – dömdes till döden och hängdes utan några bevis för att de anstiftat attentatet. Sju år efter avrättningen tillstod USA:s regeringsmyndigheter, att det förelegat ”ett juridiskt misstag”.
Efter 1886 hindrades arbetarna genom regeringens förföljelser från att upprepa manifestationen. Men år 1888 proklamerades ändå den första maj år 1890 till nästa högtidsdag.
På den internationella arbetarkongressen år 1889 beslöt man att i första hand kräva åtta timmars arbetsdag och beslöt att den första maj år 1890 skulle firas som allmän arbetarhelgdag. Det var emellertid aldrig tal om att man skulle upprepa demonstrationen under kommande år.
Men liksom tidigare blev firandet en sådan framgång att man beslöt att fortsätta varje år och påminna om dem som givit sitt liv för rörelsen.

Efter decennier av hård kamp från arbetarrörelser i hela världen tvingades International Labour Organisation, ILO, i slutet av oktober 1919, formulera ett konventionsförslag om åtta timmars arbetsdag eller 48 timmars arbetsvecka. Men det var bara Brittiska Indien, Bulgarien, Tjeckoslovakien, Grekland och Rumänien som först undertecknade konventionen. Dessa länder – jämte Österrike, Italien, Polen, Spanien och Schweiz, USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland – införde under det följande året åttatimmarsdag genom lag eller avtal. Finland hade infört 48 timmars arbetsvecka redan 1917. Först 1920 kom Sverige med.
I dag är även åttatimmarsdagen institutionaliserad och tagen för given.

Förstamajdemonstrationerna fortsätter dock. Minnet av att man firar arbetarrörelsens kamp och martyrer bleknar och försvinner. Demonstrationerna gäller dagspolitiska frågor och partipolitiska krav.
Eller som krönikören i SvD Lars Ryding skriver i dagens tidning:
”I dag har ingen politisk kraft i Sverige några som helst svårigheter att få tuta ut sitt budskap. Varför har vi då en särskild helgdag med mässingsorkestrar för en av dessa krafter?”
Jag tror att många, även socialdemokrater och fackligt aktiva, ställer sig samma fråga.
För många låter ”Upp trälar…” och …Upp till kamp emot kvalen…” ganska ihåligt.
Därför finns det skäl att påminna om att den kamp som arbetarna i vår rika del av världen förde för över hundra år sedan, alltjämt pågår. För t.ex. arbetare i Kina, Indonesien, Filippinerna, Pakistan, Indien och Saudi-Arabien är Internationalens text fortfarande aktuell och realistisk och åtta timmars arbetsdag ett hägrande mål.
Kanske borde vårt förstamajfirande i första hand gälla dessa arbetares befrielse.