Ibland undrar man om PJ Anders Linder är född och uppvuxen i ett elfenbenstorn på SvD och aldrig varit utanför detsamma
Där sitter han och spinner rosenröda drömmar om borgerligheten
Som enda sällskap tycks han ha gamle Adam Smith som levde på Gustav III tid.
Så här drömmer han bl.a. i söndagens SvD:
”Enligt ett borgerligt sätt att se på saken är det bättre att makten finns fördelad på individer, familjer, frivilligorganisationer, kulturinstitutioner, universitet, bolag och stiftelser än att den samlas i några få mötesrum där votering begärs och klubbslagen dånar.”
Det håller vi med om. Men hur ser världen ut?
Vilken individuell makt har den enskilde löntagaren i det multinationella företaget med hundratusentals anställda?
Vilken individuell makt har de fattiga människor som underbetalda arbetar hela sin vakna tid för att producera varor åt de stora koncernerna?
Dånar inte klubbslagen i dessa företags mötesrum?
I dag, när mängder av företag är större än enskilda stater, är det svårt att se idyllen.
Linder beskriver världen som han anser att den borde vara, inte som den är.
Där finns inga storföretag som föser samman individer i jättekollektiva arbetsenheter.
Där finns ingen fattigdom, ingen exploatering av arbetskraft, inga hierarkier, inga motsättningar mellan ekonomiska, sociala och kulturella intressen.
Det är så vackert!
Hans värld påminner om den som Elsa Beskow så käckt illustrerade i skolböckerna för sjuttio år sedan. De var omoderna redan då.
Borgerligheten söker skydd för de enskilda människornas frihet och är misstänksam mot maktkoncentration, slår Linder fast.
Här är borgerligheten rent antikapitalistisk.
Är alltså Linder beredd att kämpa för den enskilda människans frihet från exploatering och en kamp mot storföretagens maktkoncentration?
Vi har inte sett så mycket av det hittills.
Somligt av vad Linder säger är vackert formulerat och jag kan bara instämma. Men har borgerligheten monopol på dessa tankar? T.ex. denna:
”Enskilda människor har stor inneboende potential, som kan förverkligas genom självdisciplin, skolning, näringsfrihet och politiska fri- och rättigheter. När friheten och dygden får samverka kan stora saker ske.”
Det är ju en beskrivning av socialdemokratins idéer sedan 40-talet.
”Vilka de borgerliga dygderna är? frågar sig Linder, och svarar:
”Ekonomihistorikern Deirdre N. McCloskey listar i sin bok Bourgeois virtues (2006) framtidstro, entreprenörskap, kärlek, rättvisa, mod, måttfullhet och klokhet. Själv menar jag, lite mindre storslaget, att kärnan ligger i långsiktighet, ömsesidighet och vilja till personlig utveckling. Genom förkovran, företagsamhet och hjälpsamhet kan människor förbättra sin egen situation och förstärka samhällets fundament. Numera ifrågasätts detta inte i första hand av idén om en naturgiven överhet utan av åsikten att individerna ska stå tillbaka för kollektivet och att människor sitter fast i strukturer som bara kollektiva insatser kan frälsa henne från.”
De stora löntagarkollektiven i multinationella storföretag är inte resultat av socialistiska idéer utan av den kapitalistiska utvecklingen. Ideologiskt motiverade av liberaler och konservativa.
Det är storföretagen som centraliserat, kollektiviserat och nivellerat världen och tvingat individerna samman i löntagarkollektiv. Den utvecklingen är inte bruten.
Linder beskriver en borgerlig utopisk värld, bortom den som vi andra lever i.
Visar inlägg med etikett PJ Anders Linder. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett PJ Anders Linder. Visa alla inlägg
måndag 7 februari 2011
tisdag 13 april 2010
”Island sagornas ö” har fått en ny innebörd.
I början av oktober 2008 förlorade den isländska kronan mer än en fjärdedel av sitt värde gentemot euron. Internationella krediter till Island ströps och börshandeln stoppades. Den isländska krisen hade blivit synlig men de ekonomiska problemen hade funnits innan krisen blev akut 2008.
I går presenterades på Island en utredning som beställts av riksdagen och som omfattar 2 000 sidor.
Utredningen visar att en rad isländska ledare, bland dem förre statsministern Geir Haarde, gjort sig skyldiga till "synnerligen allvarliga försummelser" redan före finanskrisen 2008.
Geir Haarde ledde det högerinriktade ”Självständighetspartiet” som då regerade.
Sju personer pekas i rapporten ut för att ha misskött sina ämbeten. Det är förutom Geir Haarde, finansminister Árni M. Mathiesen och finansmarknadsministern Björgvin G. Sigurðsson, finansinspektionens Jónas Fr. Jónsson och tre personer från Seðlabanki: Davíð Oddsson, Eiríkur Guðnason och Ingimundur Friðriksson
Bankernas tillgångar övervärderades med 7 400 miljarder isländska kronor.
Den totala förlusten uppgår till 8 000 miljarder.
Det är uppenbart att också den förda borgerliga politiken byggde på den uppblåsta finanspolitiken.
”Islands sagornas ö” hade fått en ny innebörd.
Ingen av Sveriges fyra största borgerliga morgontidningar har kommenterat rapporten.
Men i maj 2007 skrev SvD:s chefredaktör PJ Anders Linder:
”Jag är just hemkommen från några mycket intressanta dagar på Island: ett nordiskt land som valt en annan modell än den nordiska. Arbetsrrätten är helt fri, skattetrycket är drygt 40 procent och individer betalar 36 procents plattskatt på sina inkomster - med ett stort grundavdrag.
Resultatet är hög tillväxt och snabbt stigande levnadsstandard. Island är numera rikare än både Danmark och Sverige.”
Islandsbloggen.
DN
I går presenterades på Island en utredning som beställts av riksdagen och som omfattar 2 000 sidor.
Utredningen visar att en rad isländska ledare, bland dem förre statsministern Geir Haarde, gjort sig skyldiga till "synnerligen allvarliga försummelser" redan före finanskrisen 2008.
Geir Haarde ledde det högerinriktade ”Självständighetspartiet” som då regerade.
Sju personer pekas i rapporten ut för att ha misskött sina ämbeten. Det är förutom Geir Haarde, finansminister Árni M. Mathiesen och finansmarknadsministern Björgvin G. Sigurðsson, finansinspektionens Jónas Fr. Jónsson och tre personer från Seðlabanki: Davíð Oddsson, Eiríkur Guðnason och Ingimundur Friðriksson
Bankernas tillgångar övervärderades med 7 400 miljarder isländska kronor.
Den totala förlusten uppgår till 8 000 miljarder.
Det är uppenbart att också den förda borgerliga politiken byggde på den uppblåsta finanspolitiken.
”Islands sagornas ö” hade fått en ny innebörd.
Ingen av Sveriges fyra största borgerliga morgontidningar har kommenterat rapporten.
Men i maj 2007 skrev SvD:s chefredaktör PJ Anders Linder:
”Jag är just hemkommen från några mycket intressanta dagar på Island: ett nordiskt land som valt en annan modell än den nordiska. Arbetsrrätten är helt fri, skattetrycket är drygt 40 procent och individer betalar 36 procents plattskatt på sina inkomster - med ett stort grundavdrag.
Resultatet är hög tillväxt och snabbt stigande levnadsstandard. Island är numera rikare än både Danmark och Sverige.”
Islandsbloggen.
DN
torsdag 12 mars 2009
PJ Anders Linder – kapitalets lille vapendragare
När det gäller maktförhållandena på arbetsplatsen finns det ingen neutralitet.
Visserligen har arbetsgivare och löntagare i många stycken gemensamma ekonomiska intressen men motsättningen mellan kapital och arbete är inbyggd i lönearbetssystemet.
De gemensamma intressena manifesteras i t.ex. då IF Metall går med på att sänka sin arbetstid för att rädda produktionen.
De motsatta intressena är synliga i vardagen då det handlar om löneförhandlingar, uppsägningar, arbetsmiljön m.m. Historiskt sett har motsättningarna ständigt orsakat öppna konflikter. Ur motsättningarna har också fackföreningar och arbetsgivareföreningar vuxit fram.
Man kan alltså antingen ställa sig på arbetsgivarnas sida eller på löntagarnas.
Samhället –¬ staten – i en demokrati ¬bör genom lagstiftning försöka reglera motsättningarna.
Eftersom arbetsgivaren hade oinskränkt makt att leda och fördela arbetet, att avskeda efter eget gottfinnande stiftades lagar för att balansera det ensidiga maktförhållandet på arbetsplatsen. En sådan lag är föreningsrättslagen som innebar att arbetsgivaren inte kunde avskeda folk för att de var fackligt aktiva. En annan sådan lag är LAS som ger ramar för i vilken ordning avskedande bör ske. Arbetsgivaren ska inte kunna sparka folk som han inte gillar. Det måste finnas saklig grund för avskedandet. Lagen är dispositiv, d.v.s. den ger parterna på arbetsmarknaden och på arbetsplatserna vida ramar för hur lagen ska tillämpas.
SvD:s PJ Anders Linder menar att lagen bör vara detaljerad och statisk. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin förstår bättre och anser att den även i fortsättningen ska vara dispositiv.
Liberalen Svante Nycander har skrivit ett par utmärkta böcker i ämnet. ”Makten över arbetsmarknaden”, SNS förlag 2002 och ”Kriget mot fackföreningarna”, SNS 1998.
I den sist nämnda pekar han på att USA har lagreglerat arbetsmarknaden och att lagarna ensidigt gynnar arbetgivarsidan.
Diktaturer försöker alltid skapa ”neutralitet” på arbetsmarknaden genom lagstiftning. Så gjorde Hitler och Mussolini genom att förbjuda fria fackföreningar och så är det i Kina.
Eftersom det i demokratier handlar om en maktkamp försöker parterna på arbetsmarknaden hela tiden skaffa sig fördelar. Det är naturligt.
PJ Anders Linder ställer sig därvid alltid på arbetsgivarnas sida. Det är också naturligt.
Visserligen har arbetsgivare och löntagare i många stycken gemensamma ekonomiska intressen men motsättningen mellan kapital och arbete är inbyggd i lönearbetssystemet.
De gemensamma intressena manifesteras i t.ex. då IF Metall går med på att sänka sin arbetstid för att rädda produktionen.
De motsatta intressena är synliga i vardagen då det handlar om löneförhandlingar, uppsägningar, arbetsmiljön m.m. Historiskt sett har motsättningarna ständigt orsakat öppna konflikter. Ur motsättningarna har också fackföreningar och arbetsgivareföreningar vuxit fram.
Man kan alltså antingen ställa sig på arbetsgivarnas sida eller på löntagarnas.
Samhället –¬ staten – i en demokrati ¬bör genom lagstiftning försöka reglera motsättningarna.
Eftersom arbetsgivaren hade oinskränkt makt att leda och fördela arbetet, att avskeda efter eget gottfinnande stiftades lagar för att balansera det ensidiga maktförhållandet på arbetsplatsen. En sådan lag är föreningsrättslagen som innebar att arbetsgivaren inte kunde avskeda folk för att de var fackligt aktiva. En annan sådan lag är LAS som ger ramar för i vilken ordning avskedande bör ske. Arbetsgivaren ska inte kunna sparka folk som han inte gillar. Det måste finnas saklig grund för avskedandet. Lagen är dispositiv, d.v.s. den ger parterna på arbetsmarknaden och på arbetsplatserna vida ramar för hur lagen ska tillämpas.
SvD:s PJ Anders Linder menar att lagen bör vara detaljerad och statisk. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin förstår bättre och anser att den även i fortsättningen ska vara dispositiv.
Liberalen Svante Nycander har skrivit ett par utmärkta böcker i ämnet. ”Makten över arbetsmarknaden”, SNS förlag 2002 och ”Kriget mot fackföreningarna”, SNS 1998.
I den sist nämnda pekar han på att USA har lagreglerat arbetsmarknaden och att lagarna ensidigt gynnar arbetgivarsidan.
Diktaturer försöker alltid skapa ”neutralitet” på arbetsmarknaden genom lagstiftning. Så gjorde Hitler och Mussolini genom att förbjuda fria fackföreningar och så är det i Kina.
Eftersom det i demokratier handlar om en maktkamp försöker parterna på arbetsmarknaden hela tiden skaffa sig fördelar. Det är naturligt.
PJ Anders Linder ställer sig därvid alltid på arbetsgivarnas sida. Det är också naturligt.
måndag 12 januari 2009
Linder vilse på savannen
PJ Anders Linder kan utifrån sin tribun på SVD:s ledarsida uppträda som självutnämnd ekonomisk expert. Så här skrev han t.ex. den 2007-05-12:
”Jag är just hemkommen från några mycket intressanta dagar på Island: ett nordiskt land som valt en annan modell än den nordiska. Arbetsrätten är helt fri, skattetrycket är drygt 40 procent och individer betalar 36 procents plattskatt på sina inkomster - med ett stort grundavdrag.
Resultatet är hög tillväxt och snabbt stigande levnadsstandard. Island är numera rikare än både Danmark och Sverige.”
Bara ett år senare gick Island mot konkurs och i dag är landet ekonomiskt bankrutt.
Nu i söndags, 11 januari 2009, bjuder PJ Anders Linder läsarna på ännu en skarpsinnig ekonomisk analys: ”Lägg ner leopardindustrin”.
Han har nämligen, i en kommande avhandling från ”Institutet för näringslivsforskning” och ”Ratio”, läst om ”gaseller” i näringslivet, d.v.s. företag som växer snabbt under en period av flera år och som visar sig vara utomordentligt viktiga för skapande av jobb.
Linder anser att staten ska underlätta för ”gasellerna” genom att göra kapitalismen mer dynamisk.
”Kollektiviserat sparande, straffskatt på avkastning och sist-in-först-ut är typiska leoparder. De äter gaseller.” skriver SvD-oraklet med en vacker bild från savannen.
Nu råkar det vara så att även leoparden gör nytta, inte minst för att de käkar gaseller. Miljoner år av gaselljakt har utvecklat gasellens förmågor. Det är de mindre livskraftiga gasellerna som stryker med först och de dugligaste som klarar sig till nytta för gasellens utveckling. Darwin, som fyller 200 år i år, är kanske bekant?
Men bortsett från den dåliga bilden så visar Linder att han inte har någon kontakt med verkligheten. Under krisen har knappast något företag som avskedat folk tvingats tillämpa sist-in-först-ut. Det mesta har lösts förhandlingsvägen.
De övriga kraven som Linder pekar på är krav som högern fört fram i ett sekel. De blir inte fräscha även om de upprepas på SvD:s ledarsida.
Arbetsrätten ska ”uppmuntra dugliga människor att byta jobb och pröva nytt i stället för att svartsjukt bevaka sin plats i kön” skriver Linder.
Det gäller naturligtvis inte Linder själv.
”Jag är just hemkommen från några mycket intressanta dagar på Island: ett nordiskt land som valt en annan modell än den nordiska. Arbetsrätten är helt fri, skattetrycket är drygt 40 procent och individer betalar 36 procents plattskatt på sina inkomster - med ett stort grundavdrag.
Resultatet är hög tillväxt och snabbt stigande levnadsstandard. Island är numera rikare än både Danmark och Sverige.”
Bara ett år senare gick Island mot konkurs och i dag är landet ekonomiskt bankrutt.
Nu i söndags, 11 januari 2009, bjuder PJ Anders Linder läsarna på ännu en skarpsinnig ekonomisk analys: ”Lägg ner leopardindustrin”.
Han har nämligen, i en kommande avhandling från ”Institutet för näringslivsforskning” och ”Ratio”, läst om ”gaseller” i näringslivet, d.v.s. företag som växer snabbt under en period av flera år och som visar sig vara utomordentligt viktiga för skapande av jobb.
Linder anser att staten ska underlätta för ”gasellerna” genom att göra kapitalismen mer dynamisk.
”Kollektiviserat sparande, straffskatt på avkastning och sist-in-först-ut är typiska leoparder. De äter gaseller.” skriver SvD-oraklet med en vacker bild från savannen.
Nu råkar det vara så att även leoparden gör nytta, inte minst för att de käkar gaseller. Miljoner år av gaselljakt har utvecklat gasellens förmågor. Det är de mindre livskraftiga gasellerna som stryker med först och de dugligaste som klarar sig till nytta för gasellens utveckling. Darwin, som fyller 200 år i år, är kanske bekant?
Men bortsett från den dåliga bilden så visar Linder att han inte har någon kontakt med verkligheten. Under krisen har knappast något företag som avskedat folk tvingats tillämpa sist-in-först-ut. Det mesta har lösts förhandlingsvägen.
De övriga kraven som Linder pekar på är krav som högern fört fram i ett sekel. De blir inte fräscha även om de upprepas på SvD:s ledarsida.
Arbetsrätten ska ”uppmuntra dugliga människor att byta jobb och pröva nytt i stället för att svartsjukt bevaka sin plats i kön” skriver Linder.
Det gäller naturligtvis inte Linder själv.
tisdag 15 maj 2007
Stackars ledarskribenter
Först var det Japan som var det stora föredömet. Då gällde det produktivitet och arbetsflit. Sen var det Hong-Kong och Taiwan som tillväxtregioner. Sen var Irland länge ett föregångsexempel när det gällde arbetsrätt och tillväxt. I Italien fann man småföretagsamhet och i Finland var Nokia alltid bättre än Ericsson. Sedan fann man Danmark för Flexicurity. Dessemellan är det alltid någon stat i USA.
Det är litet synd om borgerliga ledarskribenter, särskilt om PJ Anders Linder på SvD.
Som osaliga andar jagar de runt klotet för att finna länder eller regioner att jämföra Sverige med. Deras problem är att det inte duger med vilka länder som helst, utan länderna ska vara styrda av högerregeringar och i minst något avseende vara bättre än Sverige. Syftet är att visa hur dåligt det är i det av socialdemokrati förstörda landet i just det avseendet och hur bra det är med borgerlig politik, alternativt med så litet politik som möjligt. Det är genom denna dogmatiska och enfaldiga mall som ledarskribenterna kikar på världskartan.
Nu har PJ Anders Linder landat på Island där han funnit det nya paradiset. ”En välindoktrinerad svensk föreställer sig lätt att detta paradis för arbetsgivare måste vara ett helvete för arbetstagarna, men icke” skriver han bl.a. i sin ledare i söndagens SvD (13 maj). Men på vilket sätt det är ett paradis även för arbetarna framgår inte om han nu inte menar ”den låga bolagsskatten och den fria arbetsrätten”.
Skildringen påminner om dem man kunde finna i ”Nyheter från Sovjetunionen” en gång i tiden.
Island, som för övrigt har 297 000 invånare d.v.s. färre än Uppsala län, har inget militärt försvar. Men det, och myckat annat, nämnde inte PJ Anders Linder.
Det är litet synd om borgerliga ledarskribenter, särskilt om PJ Anders Linder på SvD.
Som osaliga andar jagar de runt klotet för att finna länder eller regioner att jämföra Sverige med. Deras problem är att det inte duger med vilka länder som helst, utan länderna ska vara styrda av högerregeringar och i minst något avseende vara bättre än Sverige. Syftet är att visa hur dåligt det är i det av socialdemokrati förstörda landet i just det avseendet och hur bra det är med borgerlig politik, alternativt med så litet politik som möjligt. Det är genom denna dogmatiska och enfaldiga mall som ledarskribenterna kikar på världskartan.
Nu har PJ Anders Linder landat på Island där han funnit det nya paradiset. ”En välindoktrinerad svensk föreställer sig lätt att detta paradis för arbetsgivare måste vara ett helvete för arbetstagarna, men icke” skriver han bl.a. i sin ledare i söndagens SvD (13 maj). Men på vilket sätt det är ett paradis även för arbetarna framgår inte om han nu inte menar ”den låga bolagsskatten och den fria arbetsrätten”.
Skildringen påminner om dem man kunde finna i ”Nyheter från Sovjetunionen” en gång i tiden.
Island, som för övrigt har 297 000 invånare d.v.s. färre än Uppsala län, har inget militärt försvar. Men det, och myckat annat, nämnde inte PJ Anders Linder.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
