Moderat föreslår lustmord på löntagares rättigheter

”Dags att dödförklara den svenska modellen”

skriver Rasmus Törnblom, ordförande för Moderata ungdomsförbundet, i SvD Näringsliv debatt i dag.

Nu visar det sig att det inte är den svenska modellen han vill åt utan de arbetslivslagar som stiftades av socialdemokratiska regeringar under 1970-talet.

I sina luddiga formuleringar nämner han inte vilka lagar han avser så jag gör det här:
Kvittningslagen (Lag om arbetsgivare kvittningsrätt) 1970:215, Främjandelagen (Lag om vissa anställningsfrämjande åtgärder) 1974:13, Förtroendemannalagen (Lag om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen) 1974:358, Studieledighetslagen (Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning) 1974:981, Medbestämmandelagen (MBL) (Lag om medbestämmande i arbetslivet) 1976:580, Semesterlagen (Semesterlag) 1977:480, Arbetsmiljölagen (Arbetsmiljölag) 1977:1160, LAS (Lag om anställningsskydd) 1982:80.
Syftet med att döda dessa lagar är enligt Rasmus Törnblom att göra arbetsmarknaden mer ”flexibel” till båtnad för alla arbetslösa. Med ”flexibel” tycks han avse den gamla högerbetydelsen att flexibilitet är lika med ökad makt för arbetsgivarna.
Om man överför Törnbloms resonemang från arbetslivsområdet till, låt oss säga trafikområdet, skulle en stor del av slopandet av trafiklagstiftningen öka ”flexibiliteten” i trafiken och göra den mer effektiv.
Naturligtvis kommer Törnblom inte med några bevis för, inga hänvisningar till och inga erfarenheter av hur ett slopande av dessa lagar skulle skapa fler arbetstillfällen för de arbetslösa.
Det är bara ett tomt idisslande av gamla högerhypoteser.

Törnblom spiller i stället mycket krut på att måla upp en motsättning mellan fackföreningsrörelsens medlemmar och dem som är arbetslösa. Han påpekar också att arbetslivslagarna från 70-talet inte är en del av den svenska modellen.
I det sistnämnda har han delvis rätt. Staten gick in och stiftade lagar på områden som enligt svensk modell traditionellt hör till parternas förhandlingsområde.
Men under mer än tre decennier har dessa lagar slipats av och modifierats av praxis och förhandlingstillägg så att dess tillämpning i dag är lika mycket förhandlingsresultat som lag. Dessutom har borgerliga regeringar redan monterat ner en del lagliga rättigheter för löntagarna
Törnblom borde redovisa på vilket sätt ett lustmord på ett antal arbetsmarknadslagar kan öka sysselsättningen.
Han borde samtidigt redovisa vilka konsekvenser ett sådant mord skulle ha för löntagarnas trygghet på arbetsmarknaden.

Varför vill högern och domarkåren avskaffa nämndemännen?

En lobbystyrd kampanj mot nämndemannasystemet har rullat igång, påhejad av borgerliga media, högerpolitiker och av en del domare.
Debatten som följer, och förhoppningsvis en medial granskning, kommer att avslöja de egentliga motiven bakom denna kampanj.

De borgerliga ledarskribenterna har dock redan svaret: ”Man måste klippa banden mellan domstolarna och de politiska partierna.” som DN:s ledarskribent tvärsäkert uttalar sig.

Ledarskribenten stöder sig på en undersökning som Sveriges television gjort. De skickliga lobbyisterna har nämligen lyckats få Sveriges television att gå ut och fråga 1056 domare som arbetar tillsammans med nämndemän om vad de anser om det samarbetet. 675 har svarat.

Lyckligtvis har vi i Sverige ett rättssystem där den dömande makten styrs genom lagar och regler. Juridiskt kunniga domare - experter på juridik tillämpar de lagar som stiftas av den folkvalda församlingen – riksdagen.

Vid sin sida har de utbildade domarna nämndemän - lekmän och amatörer – som ska biträda vid rättsskipningen. Avsikten är att nämndemännen ska bidra med livserfarenheter som domarkåren kanske saknar. Nämndemännen ska också bidra till att det finns en demokratisk insyn i rättssystemet. Möjligen kan de också bidra till att de dömda inte enbart dömts strikt efter bokstaven utan även utifrån en smula mänsklighet.

Man kan också ifrågasätta om expertdomar är objektiva.

Nämndemännen kan också, som DN:s ledarskribent skriver, ”stärka banden mellan juridiska utfall och den allmänna rättsuppfattningen.”
DN menar dock ”att det är djupt olyckligt att nämndemännen utses av de politiska partierna.”

Man kan ha en annan åsikt om detta. Eftersom lagarna stiftas av riksdagen d.v.s. av riksdagens partier skulle man kunna anta att de politiskt utvalda nämndemännen ska se till att domarkåren verkligen dömer efter lagstiftarens, d.v.s. riksdagens, intentioner.
Hur pass de politiskt utsedda nämndemännen idag sköter sina uppgifter vet inte jag.
Jag vill nog ha mer fakta och fler alternativ än vad den pågående kampanjen redovisat innan jag kan döma i frågan.

Läs Domstolsverkets rapport ”Genomföra särskilda informationsinsatser i syfte att få till stånd en bredare rekrytering av nämndemän Ju2010/4036/DOM”

Mer om nämndemannauppdraget

Expressen

PJ Anders Linder – kapitalets lille vapendragare

När det gäller maktförhållandena på arbetsplatsen finns det ingen neutralitet.
Visserligen har arbetsgivare och löntagare i många stycken gemensamma ekonomiska intressen men motsättningen mellan kapital och arbete är inbyggd i lönearbetssystemet.
De gemensamma intressena manifesteras i t.ex. då IF Metall går med på att sänka sin arbetstid för att rädda produktionen.
De motsatta intressena är synliga i vardagen då det handlar om löneförhandlingar, uppsägningar, arbetsmiljön m.m. Historiskt sett har motsättningarna ständigt orsakat öppna konflikter. Ur motsättningarna har också fackföreningar och arbetsgivareföreningar vuxit fram.
Man kan alltså antingen ställa sig på arbetsgivarnas sida eller på löntagarnas.
Samhället –¬ staten – i en demokrati ¬bör genom lagstiftning försöka reglera motsättningarna.

Eftersom arbetsgivaren hade oinskränkt makt att leda och fördela arbetet, att avskeda efter eget gottfinnande stiftades lagar för att balansera det ensidiga maktförhållandet på arbetsplatsen. En sådan lag är föreningsrättslagen som innebar att arbetsgivaren inte kunde avskeda folk för att de var fackligt aktiva. En annan sådan lag är LAS som ger ramar för i vilken ordning avskedande bör ske. Arbetsgivaren ska inte kunna sparka folk som han inte gillar. Det måste finnas saklig grund för avskedandet. Lagen är dispositiv, d.v.s. den ger parterna på arbetsmarknaden och på arbetsplatserna vida ramar för hur lagen ska tillämpas.

SvD:s PJ Anders Linder menar att lagen bör vara detaljerad och statisk. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin förstår bättre och anser att den även i fortsättningen ska vara dispositiv.

Liberalen Svante Nycander har skrivit ett par utmärkta böcker i ämnet. ”Makten över arbetsmarknaden”, SNS förlag 2002 och ”Kriget mot fackföreningarna”, SNS 1998.
I den sist nämnda pekar han på att USA har lagreglerat arbetsmarknaden och att lagarna ensidigt gynnar arbetgivarsidan.
Diktaturer försöker alltid skapa ”neutralitet” på arbetsmarknaden genom lagstiftning. Så gjorde Hitler och Mussolini genom att förbjuda fria fackföreningar och så är det i Kina.

Eftersom det i demokratier handlar om en maktkamp försöker parterna på arbetsmarknaden hela tiden skaffa sig fördelar. Det är naturligt.
PJ Anders Linder ställer sig därvid alltid på arbetsgivarnas sida. Det är också naturligt.