måndag 30 januari 2012

Billigast vinner, vården förlorar

Majoriteten i Hälso- och sjukvårdsnämnden i Stockholm, ledd av Filippa Reinfeldt, auktionerade nyligen ut vården av tortyroffer till lägstbjudande. Röda korset, som länge drivit verksamheten, förlorade upphandlingen. Vinnare blev företaget Wemind, detta trots att Wemind varken har kompetensen eller uppfyller kraven, skriver Jesús Alcalá i en debattartikel i SvD den 28 januari.



AB

fredag 27 januari 2012

Den amerikanska mardrömmen

Nyliberala EU-minister Birgitta Ohlsson säger i Veckans Affärer att hon vill ”ha mer av den amerikanska drömmen i Sverige”

Den amerikanska mardrömmen med 49,1 miljoner fattiga och 17,1 procents arbetslöshet, enormt budgetunderskott, usel sjukförsäkring nämner hon inte.
Läs t.ex.


Mardrömmen har gått så långt så att USA:s miljardärer bönar om att få betala högre skatt för att få slut på den.
Bill Gates, som är världens näst rikaste person säger i en intervju med BBC World att han stödjer det lagförslag som har kommit att kallas ”The Buffett Rule”, det vill säga att väldigt förmögna amerikaner ska betala mer i skatt än övriga.

Det var affärsmannen Warren Buffett, rankad som världens tredje rikaste person, som var den som först tog initiativet till att sätta press på Amerikas rikaste när det kommer till skattefrågan. I ett skriftligt uttalande till New York Times skrev Buffett förra året att han tycker att politikerna är för snälla mot landets miljardärer. Buffett betalar själv drygt 17 procent i skatt.
Läs mer:

En tredje miljardär som stöder ”The Buffett Rule” är miljardären George Soros som öser beröm över Sveriges sätt att hantera den ekonomiska krisen.



Om Birgitta Ohlsson vill ha mer av den amerikanska drömmen kanske hon ska flytta dit.

tisdag 24 januari 2012

En socialdemokratisk reformistisk utopi

I dagens DN Debatt publiceras en intressant artikel av Bror Perjus ”Utvecklad blandekonomi är svaret på den globala krisen”

”Med en skattekvot på 45–50 procent i de tongivande länderna kan dagens statsskulder, som pekas ut som en orsak till den ekonomiska krisen, gradvis avvecklas”, skriver han.
Och konstaterar att ”skatten bara kan höjas genom politiska beslut, starkt förankrade i en folkmajoritet. Därför måste demokratin förstärkas lokalt, nationellt, globalt och via effektiva fackliga organisationer, inte minst inom de globala koncernerna.”

Kort sagt: Perjus föreslår en internationell socialdemokrati och vill att en ”partiövergripande svensk kommission bör tillsättas med uppdrag att utarbeta en strategi eller en provisorisk utopi; en konkret och tydlig bild av hur en global demokrati med blandekonomi kan fungera, vilka beslut som ska fattas lokalt, respektive nationellt, regionalt (EU) och globalt inom ett demokratiserat FN; kort sagt, globalisera Den Nordiska Modellen.”

Perjus förslag är utopiskt men ska vi ha en utopi, och det verkar som om vi behöver det, så bör den likna den som Perjus här skissar.

Jag har egentligen bara en invändning.
Den rådande ekonomiska världsordningen är kapitalistisk och har så varit i minst trehundra år.
Alla försök att ersätta den kapitalistiska ekonomin har misslyckats.
Den ”socialistiska planekonomin” i det kommunistiska Sovjetunionen blev en katastrof.
Det kinesiska kommunistpartiet har insett detta och nöjer sig med att administrera och utnyttja kapitalismen.
På samma sätt gjorde den socialdemokaritiska regeringen under efterkrigstiden, men med demokratiska metoder förstås.
Några alternativ till kapitalismen finns inte och har aldrig funnits i verkligheten.

Därför tror jag att begreppet ”blandekonomi” inte är relevant.
Däremot är jag övertygad om att kapitalismen kan göras mänskligare, mer demokratisk och bättre fungerande d.v.s. mer socialdemokratisk, mer socialliberalt.

söndag 22 januari 2012

Dags för öppna val och en öppen debatt!

Det finns flera argument för att en ny socialdemokratisk partiordförande ska väljas genom en s.k. öppen process där flera kandidater tävlar om posten och i vilken en större grupp medlemmar får nominera och rösta:

1. En sådan process klargör de ideologiska skillnaderna mellan olika fraktioner inom partiet. Varje gruppering nominerar sin kandidat som får föra fram gruppens talan.
Det är nödvändigt att synliggöra motsättningarna för att kunna överbrygga dem. Processen bidrar till att rensa upp de osynliga grupperingarna inom partiet.

2. Partiet kan aldrig uppnå full enighet kring en kandidat. Efter en öppen valprocess får man emellertid fram den minst kontroversielle kandidaten.
Inom föreningslivet har jag många gånger sett hur den öppna valprocessen leder fram till att en tredje kompromisskandidat som visat sig bättre för organisationen än någon av de två ytterlighetskandidaterna.

3. En ordförande som nominerats och valts av en bredare grupp medlemmar kan också känna en säkrare förankring i partiet.

4. En bredare grupp medlemmar känner större ansvar för den nye ordföranden eftersom de varit med att nominera och välja denne eller denna.
Låt nomineringsprocessen ta den tid som behövs för att kongressen 2013 ska kunna välja mellan flera kandidater.

Under tiden kan en tillförordnad ordförande leda partiet t.ex. Leif Pagrotsky.

Och varför nämns inte Åsa Westlund i dessa nomineringssammanhang?
Dessutom måste partiet omedelbart skapa ett brett öppet debattforum på nätet där partiets politik kan diskuteras inför kongressen.

SvD Ledare

SvD Brännpunkt

Den nya socialdemokratin

Det finns flera skäl till att socialdemokratins väljare flyr partiet.
Leif Lewins analys på DN Debatt i går är förvånansvärt ytlig för att komma från en professor i statskunskap.

”Vi bevittnar nu slutet på partiets hegemoniska makt” skriver han.
Paradoxalt nog kan det faktiskt vara tvärt om nämligen att de socialliberala idéerna har blivit mer allmänna och i dag utgör en hegemoni.
Hade han skrivit att partiets politiska makt är slut hade det varit riktigare, men knappast särskilt skarpsynt.

Att Moderaterna utropar sig till ”Det nya arbetarpartiet” är bara ett tecken på att välfärdsidéerna slagit rot hos borgerligheten. M försöker ju t.o.m. framstå som mer socialdemokratiskt och socialliberalt än originalet.

Socialdemokratins nedgång går också nästan parallellt med sovjetkommunismens sönderfall.
Starkast stod Socialdemokraterna under det kalla krigets dagar då det ena sidan fanns ett hot från sovjetkommunismen och å andra från den gamla Högern.
Socialliberalerna från högern till vänster samlade sig under Socialdemokratins tak.

När hotet från bägge håll minskade kunde väljarna krypa ur den socialdemokratiska tryggheten och testa nya politiska alternativ.

Samtidigt förvandlades det forna Sveriges Kommunistiska Parti till ett demokratiskt socialdemokratiskt vänsterparti. Den socialdemokratiske väljare som kände sig vänsterradikal kunde nu välja det alternativet.

Historiskt sett har den svenska socialdemokratin varit ett värn mot all extremism, både till höger och vänster.

Det socialdemokratiska partiet måste inse att dess uppgift i dag är annan än på femtiotalet.

"Arbetarpartiet" måste bli ett brett pragmatiskt lönatagarparti och behålla sin socialliberala välfärdsideologi som ett alternativ till en dogmatisk nyliberalism.

Den praktiska politiken måste gå ut på att klargöra gränserna mot den nyliberala högern.

NSD

Arbetarbladet

lördag 21 januari 2012

Fy fan för nästa ordförande!

Nu gäller det att hitta en partiordförande med ett fullständigt fläckfritt förflutet, som aldrig gör några fel, vars tunga aldrig slinter, som är medial och charmig och alltid kan ge svar på tal.
Det gäller att hitta någon som är så hal och strömlinjeformad att han eller hon inte går att få grepp om för medier och motståndare.
Den nye ordföranden ska inte stöta sig med någon och således inte ha en egen åsikt.
Fy fan för en sån människa!


Sveriges Radio P1

onsdag 18 januari 2012

Tre socialdemokratiska partier mot fyra nyliberala

En sak som slår en, när man lyssnar på partiledardebatten i dag, är att det finns tre socialdemokratiska partier: S, V och Mp.
Mot dem står fyra nyliberala partier: Alliansen.

Håkan Juholt gjorde på ett bra sätt klart hur skiljelinjen mellan vänster och höger går.
Tillsammans med Gustaf Fridolin och Jonas Sjöstedt skulle de tre gemensamt kunna hota alliansregeringen med ett vänsteralternativ.
Om det nu inte vore för s interna splittring och förlamning.

Ett fungerande socialdemokratiskt parti skulle kunna attrahera den stora grupp socialliberaler som finns inom allianspartierna och som börjar känna olust inför konsekvenserna av alliansens extrema nyliberalism.

Socialliberaler - de som inser att jämlikhet och solidaritet är nödvändiga i ett samhällsbygge - finns inom alla allianspartierna.
Stora grupper på landsbygden som av tradition röstat på centern men som vaknat upp i Annie Lööfs nyliberala parti.
Annie Lööfs dogmatiska papegojsnack, under partiledardebatten, om valfrihet i vård, skola och omsorg borde få socialliberaler inom borgerligheten att ta sig en funderare.

Vilken valfrihet har gamla dementa och orkeslösa som kan välja mellan lika underbemannade vårdplatser i vilka lönsamhet och kostnadsminimering är viktigare än vårdkvalitet?
När valfriheten leder till att man har formell rätt att välja endast mellan underbemannade förskolor?

Liberaler som håller frihetsfanan högt, men som nu insett att Folkpartiet blivit en del av Moderaterna och som ogillar den extrema nyliberala låtgåpolitiken.

Socialliberaler finns också inom KD och M men de skräms av ”socialistspöket” inom vänstern.

Bara en socialdemokrati som lyckats enas kring en social frihetlig politik kan attrahera dessa väljargrupper.
Och det är bara det som kan fälla Alliansen vid valet 2014.

DN

SvD

GP

AB

Expressen

Den fula ankungen blir inte svan

Jag har undviktit pajkastningen här på sossebloggen och försökt skriva om politik i mina inlägg.

I juholtsdebatten har jag tänkt att det inte är Juholts fel att det går åt helsike för socialdemokraterna och att det varken går att skylla på media eller på motståndare.

Och eftersom jag befinner mig långt från maktens partikorridorer kan jag inte bedöma hur mycket de interna motsättningarna är roten till den fullständiga förvirring som råder.
Men nu börjar jag tro att orsaken till krisen ligger i ideologisk-, politisk- och organisatorisk splittring och på olika gruppers kamp om makt och inflytande.

Det ställer, i så fall, särskilda krav på partiledningen.
En partiledning för en splittrad organisation måste både utåt och inåt visa fasthet och konsekvens och inte vingla mellan olika meningar och opinioner.
En ledning för en organisation i kris måste våga ta itu med problemen även om det innebär att en del grupper förlorar makt.
En ledning för ett parti i sönderfall måste framförallt koncentrera sig på att skapa enhet och sammanhållning. Den måste vara fri från bindningar till den ena eller andra fraktionen men kunna staka ut en gemensam kurs.

Jag har hela tiden tänkt att den fula ankungen Juholt kommer att visa sig vara en ståtlig svan, men nu tvivlar jag. Han verkar lika tafflig som jag själv skulle vara som partiledare. Han är inte den enande kraft som är nödvändig.
Hans och den övriga ledningens kvaliteter till trots, de tycks inte kunna få ordning på den interna organisationen.

Nu är det därför dags för socialdemokraterna att ta fram sin självbevarelsedrift och se till att en ny ledning får möjlighet att rensa upp i det interna brötet.
Det måste bli den primära uppgiften inför kongressen 2013.
Bara genom ett öppet val mellan flera kandidater kan en lämplig ledning utkristalliseras.

Mina tidigare funderingar på problemet
Om Juholt inte ljuger

Förslag till en ny partiordförande

En okunnig man om socialdemokraternas partiledarkandidater

Utse interimsstyrelse till extrakongressen!


DN Nyheter

DN Ledare
AB Ledare

Per Wirténs blogg

tisdag 17 januari 2012

Rättegång på fredag

Rättegången mot grekiska fackföreningsmedlemmar vars enda brott var att protestera mot regeringens åtstramningspolitik återupptas på fredagen.
Jag nämnde om detta den 6 jan.

Om du vill protestera mot denna märkliga rättegång kan du klicka här

LabourStart arbetar för internationell facklig aktivism och organisering.
Läs mer här

söndag 15 januari 2012

Ett socialliberalt program för vänstern

För många år sedan, någon gång på 80-talet, lyssnade jag till en föreläsning av Klas Eklund där han entusiastiskt förutspådde att IT-revolutionen skulle göra kapitalismen mer human.
Muttrande lämnade jag föreläsningen, men började inse att kapitalismen inte går att ersätta utan måste förändras. Vilket ju är en gammal socialdemokratisk insikt. Medan kommunisterna ville störta kapitalismen och ersätta den med ”socialismen” ville sossarna reformera den rådande världsordningen.

Historien har väl vid det här laget visat att reformismens väg åtminstone var en bättre än den revolutionära.

I en debattartikel på DN Debatt återkommer Klas Eklund till tanken på en reformerad kapitalism. Jag läser den och kan inte finna några invändningar, tvärt om, Eklund säger precis det som jag försökt säga på denna blogg.

Eftersom vänstern saknar en genomtänkt strategi för en politik som kan humanisera kapitalismen, borde Eklunds tankar tas upp till allvarlig diskussion inom s, v och mp.

Om socialdemokraterna kan skapa ett forum för en sådan debatt kan man börja skönja slutet på partiets utarmning och tillbakagång.

Det behövs ett program för hur vi ska förhålla oss till kapitalismen, ett socialliberalt program som vänstern skulle kunna samlas kring.

Aftonbladet

fredag 13 januari 2012

Vill vi verkligen ha elitpolitiker?

”Utbildning och arbetslivserfarenhet kan en politiker klara sig utan, men inte politisk kompetens. Demokrati är inte att de styrande ska likna de styrda, utan att folket ska kunna avsätta dem som misskött sig”, skriver professorn i statskunskap Leif Lewin i gårdagens SvD.

Leif Lewin menar att rikspolitikerna väl vara en politisk elit men ändå ha insikt i ”vanligt folks” levnadsförhållanden.
Jag håller med om att den politiska kompetensen är viktig för dem som sitter i riksdag och regering.
Och politikernas avsättningsbarhet är en förutsättning för demokratin.
Men här finns en paradox som bör beaktas i diskussionen:
Så länge Sverige var en utpräglad folkrörelsedemokrati, med medlemsstarka folkrörelser, var också politikerna sprungna ur dessa ideella rörelser och hade därmed en stark förankring i arbetslivet.
Se min blogg

I dag då folkrörelsernas medlemsbas kraftigt minskat och folkrörelsernas bidrag till politikerkåren försvagatas har samtidigt politikerna blivit mer politiska proffs utan erfarenhet av och förankring i det övriga arbetslivet.
Vilket som är orsak och verkan kan man grubbla över, förmodligen är det en växelverkan.

”Förtrogenhet med allmänna opinionen kan man få genom att vara ute bland folk (till exempel i arbetslivet) eller genom att studera den.” skriver professorn typiskt för professorer. Man kan läsa sig till allt.

Jag anser att verklig erfarenhet av arbetets och produktionens villkor inte kan nås genom att besöka arbetsplatser eller studier. Genom tillfälliga besök upplever man inte arbetslivets villkor.
Har professorn någonsin arbetat i ett tempojobb på ackord med utsikten att göra det till pensioneringen?
Hur många av dagens elitpolitiker har gjort det?

Vilket liv lever en ensamstående förälder med en lön på 22000:- i månaden?
Kan en person med en professorslön eller en politikerlön verkligen sätta sig in i det?

Hur ska politiker som inte har verklig erfarenhet av folks levnadsvillkor kunna fatta beslut som har konsekvenser för dessa människor?

Det här resonemanget kan verka vulgärt och populistiskt, men jag menar att det här finns ett allvarligt problem att ta itu med för t.ex. statsvetare.

torsdag 12 januari 2012

Grekiska folket betalar dyrt för krisen

Tre självmord varannan dag i Grekland. Under de senaste två åren har 1700 tagit sitt eget liv.
En bild av desperationen som den ekonomiska krisen och åtstramningarna för med sig.
Läs mer:

Från oktober 2010 till oktober 2011 ökade den grekiska arbetslösheten från 13,5 procent 18,2 procent enligt den oberoende grekiska statistikmyndigheten Elstat.
Kvinnor drabbas hårdast. Deras arbetslöshet ökar till 21,3 procent i oktober 2011 från 17,6 procent i oktober 2010, medan den bland män steg till 15,9 procent från 10,6 procent under samma period.
Läs mer:

tisdag 10 januari 2012

Vi styrs av proffspolitiker

Svenska Dagbladet har i dag en artikel om regeringens arbetslivserfarenhet.
Artikeln visar att de flesta enbart sysslat med politik sedan de slutade gymnasiet.

De statsråd som arbetet längst tid med ”vanligt arbete” är Peter Norman med toppjobb inom finansbranschen i 25 år, Lena Adelsohn journalist i 22 år samt Maria Larsson vårdbiträde och Hillevi Engström polis i 19 år.
De övriga är politiska broilers. Carl Bildt, Beatrice Ask och Eskil Erlandsson har alla haft politiken som heltidssyssla mellan 31 – 35 år.
De står alla långt från den verklighet som fabriksarbetare, städarbetare, butiksbiträden, renhållningsarbetare, byggnadsarbetare, kontorister, lantarbetare, förskolelärare, sjukvårdsbiträden och många fler lever i, Kort sagt som större delen av svenska folket.

Det är naturligtvis alltid intressant att se hur representativa våra politiker är.

År 1945 skrev Elfred Kumm till de socialdemokratiska riksdagledamöterna och frågade dem om vilka yrken de hade innan de hamnade i riksdagen. Dessutom ville Kumm veta vilka yrken riksdagsledamöternas far, farfar och farfars far hade haft. Svaren redovisades i nr 8 av tidskriften Tiden 1945.
88 procent av de 194 riksdagsledamöterna, som svarat på Kumms enkät, var arbetare. De jobbade alltså direkt i produktionen av varor och tjänster.
Det andra anmärkningsvärda var att alla tre generationer, innan de tillfrågade, också varit arbetare. Farfars far var jordbrukare, soldater, jordbruksarbetare, smeder, fiskare, småbrukare, torpare och hantverkare. Farfar och fäder hade liknande arbeten. Ståndscirkulationen var inte stor på den tiden.

Om man ser på riksdagsledamöternas yrken innan de blev riksdagsledamöter fördelade de sig så här 1945:

Yrke Antal/Procent

Verkstads o fabriksarbetare 43/22
Skogs- och skogsindustriarbetare 24/12
Lärare, högre o folkhögskolelärare 17/9
Hantverkare 16/8
Jordbruksarbetare 14/7
Vid kommunikationerna 14/7
Jordbrukare 13/7
Byggnadsarbetare 7/4
Typografer 6/3
Inom handeln 5/2,5
Övriga 35/18,5

Summa 194/100
Källa: Elfred Kumm i Tiden nr 8, 1945

Bland ”övriga” märks fyra journalister, fyra stenhuggare, tre präster, två fiskare, två smeder samt ”ströyrken”. De ”Vid kommunikationerna” är järnvägs- eller spårvägsmän.

Praktiskt taget alla Socialdemokratiska Arbetarepartiets riksdagsmän 1945 är således arbetare. Några undantag finns. Tage Erlander är redaktionssekreterare, Georg Branting, Gunnar Myrdal och Östen Undén, samt ytterligare tre, är jurister. Oscar Olsson är lektor och Ivan Pauli är docent.
Elva av de 194 (5,6 procent) är kvinnor. Några arbetar som kontorister och sömmerskor och där finns också en servitris, ett hembiträde, en textilarbeterska, en typograf, en folkskollärare och en beklädnadsarbeterska.
Man blir naturligtvis intresserad av att jämföra med dagens situation.

måndag 9 januari 2012

Jesus Sjöstedteffekten

Så stod han där i talarstolen som en frälsare. Karismatisk och energisk och talade väl till en hänförd församling.
Han blir mediernas gunstling ty han är megamedial.

Men, för att återgå till vardagen, vad blir konsekvenserna av Sjöstedts partipolitiska strategi?
Vilka möjligheter har den samlade vänstern - d.v.s. v, mp och s - att vinna väljarnas stöd i valet 2014 så att vänstern tillsammans kan få majoritet och kan ersätta alliansen i regeringen?
Hur stor är viljan hos väljarna att gå från höger till vänster och vad får dem att göra det?

Sjöstedt ska nu ta väljare från både miljöpartiet och socialdemokraterna. Det är fullt logiskt ur partitaktisk synpunkt och så fungerar vårt demokratiska parlamentariska system.
Men stärker detta vänsterns – v, mp och s – möjligheter att avsätta alliansregeringen?

Problemet är ju att få dem som tidigare röstat på något av vänsterpartierna men senaste valet röstat borgerligt att återgå till vänstern.
Är det troligt att vänsterpartiet med sin nu mer radikala (men enligt min mening tomma) retorik bidrar till det?

Jag tror att chansen är liten. Det är mest socialdemokratiska och miljöpartistiska väljare som lockas av Sjöstedts honungstoner och därför decimerar s och mp på väljare.

Som jag ser det blir det sossarnas svåra uppgift att samtidigt knipa de socialliberala väljare som röstat på alliansen och slåss för att behålla väljare på den s.k. vänsterkanten.
Mp kan ta de väljare som senast röstat på alliansen och nu vill ha en skarpare miljöpolitik.

Vänsterpartiet bidrar alltså inte till att störta alliansregeringen, men det kanske inte är så viktigt.

DN

GP

SvD

AB

Flamman

söndag 8 januari 2012

Attack mot PASOK

En grupp maskerade individer attackerade i lördags natt den vaktande polisen utanför PASO:s högkvarter i hörnet av Ippokratous- och Navarinougatorna i centrala Aten.
Gruppen kastade fem hemgjorda brandbomber (molotovcocktails) mot polisen och högkvarteret. Bomberna exploderade på gatan, dock utan att orsaka skada.
PASOK är det socialdemokratiska partiet som tidigare hade regeringsmakten i Grekland.

Athen News

lördag 7 januari 2012

Gärna en bra tro men först en analys

Jag måste kommentera Göran Greiders artikel i Aftonbladet den 19/12 2011. Göran Greider är en obotlig romantiker. Och han är en förenklare. Känslan och spontaniteten går före analysen. Agitationen före eftertanken. Han tror på idéernas makt över ekonomin och historien.
Medan jag tror att det är tvärt om: Idéerna är ett uttryck för de rådande intressekonflikterna kring produktion och arbete.

Greiders romantik kan verka tjusig och hans retorik kan vara medryckande.
Jag ser hans kamp mot högern som en kamp mot väderkvarnar. Det blir till fagert prat. Greider är vänsterns Don Quijote.

I artikeln i AB skissar han upp bilden av hur högerideologier för trettio år sedan plötsligt ersatte vänstervågen i världen. Bl.a. får idén om den själviska genen förstärka den plötsliga omsvängningen i politiskt klimat. Det verkar som om den politiska omsvängningen kom genom en mystisk kraft, en naturbetingad klimatförändring.
Man kan fråga sig varför det gick så lätt för nyliberalerna att vända den politiska riktningen i världen.

Men nu slår vänstern tillbaka säger Greider trosvisst.
Greider tror att vi lever i slutet av den nyliberala eran. ”Dessa idéer har också förträngt avgörande frågor – om miljö och klimat – och dränkt dem i närmast religiösa idéer om evig tillväxt.” Skriver Greider.
Och vill ersätta den ena religiösa idén med en annan.
Tro är för all del bra, men analys är bättre.

”Jag ser en del märkliga tecken i tiden” skriver Greider profetiskt.
Som exempel tar han att teorin om den själviska genen, som Greider menar lanserades som en pendang till nyliberalismen, motsagts av en teori som säger att vi människor drivs av ett solidariskt handlande.

Greider har här feltolkat naturvetenskapen. De bägge teorierna motsäger inte varandra. Att genen är självisk innebär inte att vi människor som sociala varelser måste handla själviskt. Genens ”själviska” överlevnadssträvan kan tvärtom utmynna i att solidarsikt beteende lönar sig. Greider drar slutsatser om samhället ur en biologisk teori och gör en omvänd socialdarwinism.

På samma sätt har Greider feltolkat Lasse Bergs ”Gryning över Kalahari”. Lasse Berg beskriver stamsamhällen som uteslutande lever på jakt utan enskilt ägande. Lasse Berg beskriver en samhällsordning som fanns innan människorna började bruka jorden. Det är en rest av ett produktionstillstånd som var mer allmänt för över 8000 år sedan.
Grieider upphöjer jägarsamhällets villkor till mänsklig norm.

Som bekant har en del förändrats under 8000 år. Man kan säga att kapitalismen började med att jägar- och samlarsamhällena lämnade plats för jordbrukarsamhället. Människans villkor förändrades radikalt med att jordegendomen, penninghushållningen och varuutbytet uppstod. Hennes inbördes sociala-, ekonomiska- och kulturella relationer revolutionerades. Kalaharis spillra av jägare kan inte ge oss någon kunskap om dagens samhälle.

Greider blir hänförd och berusad av sin egen retorik och utropar till sist, med Joe Hill: ”Sörj inte! Organisera!”
”Organisation. Folkrörelser. Aktivitet. Demonstrationer. Aktioner” kan besegra nyliberalismen säger Greider innan han slutligen fullständig utbrister i tungomålstalande s.k. poesi.

Greider varken tröstar mig eller ger mig hopp inför framtiden.

Även om nyliberalerna just nu tappar politiskt inflytande, paradoxalt nog medan högern samtidigt går framåt, så innebär det inte att kapitalismen försvagas eller förändras i någon önskvärd riktning.
Tvärt om. Nyliberalernas filosofiska reträtt gör dem mer aptitliga, medan kapitalintressena stärker sitt grepp över basen för samhällsförändringarna - produktionsförhållandena.

Visst måste vänstern organisera sig, men först måste den sakligt analysera kapitalismen, utforma en idé om ett förhållningssätt till den och bygga en sammahängande idé om ett alternativ.

Det finns tragiskt nog ännu ingenting att organisera sig kring.
Det är det som är socialdemokratins och vänsterns stora dilemma.

Medan jag skriver detta meddelas att Jonas Sjöstedt blivit vald till vänsterns partiledare. Han tala om ”socialism” i sitt tal till kongressen.
Men är det någon som vet vad socialism innebär annat än som en utopisk dröm som ständigt krossats av verklighetens tyngd?
Menar vi med socialism detsamma som kommunisterna på Kuba? Eller den som man försökte etablera i Sovjetunionen? För inte anser vi väl att det är den som praktiseras i Nordkorea?
Kan socialism genomföras, leva och växa i en kapitalistisk värld vars struktur började byggas för 8000 år sedan och sedan dess ständigt utvecklas?
Hur kan socialismen tillämpas i en kapitalistisk värld?

fredag 6 januari 2012

Fackliga företrädare inför rätta i Grekland

Torsdagen den 24 november 2011, arresterade den grekiska polisen Nikos Photopoulos, ordförande för fackföreningen inom energi- och kraftindustrin, GENOP / DEI, tillsammans med mer än ett dussin av hans fackliga kamrater. De kommer att inställa sig i domstolen tisdag 10 den januari 2012. Domen kan ge dem upp till fem års fängelse.
De protesterade mot den nya fastighetsskatt som ska tas ut oberoende av inkomst eller förmögenhet och som ska faktureras på alla elräkningar. Facket menar att många människor inte kommer att kunna betala skatten eftersom den nya skatten bara är en del av de senaste åtstramningarna från den grekiska regeringen. Avskaffandet av den nationella minimilönen och en sänkning av arbetsgivaravgiften är andra åtstramningar som drabbar löntagarna.

Athen News

onsdag 4 januari 2012

Vem är skyldig vem, och vad?

Enligt E24 Näringsliv har världens största ekonomier skulder på över 7 600 miljarder (7 600 000 000 000) dollar som måste omfinansieras i år. Och i de flesta fallen kommer lånekostnaderna att öka.
De största skulderna har Japan, USA och Italien.

Men vilka värden består skulderna av? Är det pengar?
Till vem eller vilka ska skulderna betalas?
Vilka måste betala skulderna?

Kan någon förklara?

Om ingen begriper vem som är skyldig vem och vad blir skulderna ingen realitet.
Då kan man ju lika gärna skita i dem, eller hur?

måndag 2 januari 2012

En jämlikhetspolitik mellan vänster och höger

De nyliberala dogmatikerna brukar hävda att de ekonomiska skillnaderna visserligen ökar, men att alla ändå får det materiellt bättre jämfört med tidigare.
Det kan gälla s.k. tillväxtländerna t.ex. Kina, Indien och Brasilien men gäller inte längre för EU och USA.
Här minskar i stället välfärden för flertalet som blir fattigare medan en liten grupp blir rikare.
Då de ekonomiska skillnaderna mellan rika och fattiga blir större ökar också de sociala och kulturella klyftorna.

De ökade klyftorna mellan rika och fattiga beror på förändringar i världsekonomin men är delvis också ett resultat av de nyliberala dogmer som varit rättsnöre för den ekonomiska politiken världen över de senaste fyrtio åren.
Forskning har dock visat att den nyliberala fundamentalismen inte leder till ökad välfärd. Allianspolitiken är kontraproduktiv i en värld där tyngdpunkten av den ekonomiska och produktiva tillväxten flyttat till Asien och Latinamerika.

Vi lever i en kapitalistisk värld.

En socialdemokratisk politik som vill skapa ökad jämlikhet måste därför räkna med att kapitalägarna investerar och att företagsamheten stimuleras.
På samma gång måste produktionens och arbetets överskott fördelas så att de fattiga får mer än de rika.
Att få detta att gå ihop är svårt.
I vart fall svårare än att tillämpa den nyliberala låtgåpolitiken som accepterar marknadens och kapitalismens krav och därmed – som ofrånkomligt - offrar mänskliga värden och behov.

Nyliberalerna i alliansregeringen vill inte satsa på offentliga investeringar.
Den nyliberala dogmen innebär också att jämlikhetspolitik är av ondo och att stora skillnader är nödvändiga för att stimulera investeringarna. Alliansregeringens politik går därför ut på att medvetet öka klyftan mellan rika och fattiga.
Å andra sidan har delar av vänstern vägrat inse att vi lever i en kapitalistisk värld där investeringsförmågan hos kapitalägarna är utomordentlig viktig för kapitalbildningen så att arbetet och produktionen ska kunna skapa ett ekonomiskt överskott att fördela.

Socialdemokratin besväras varken av den nyliberala dogmatiska enfalden eller av vulgärvänsterns utopistiska önsketänkande.
Socialdemokratin förstår att ett dynamiskt näringsliv och en sund kapitalbildning är nödvändig för att öka välfärden och skapa produktion och arbete och att de offentliga satsningarna samtidigt måste till.

För de dogmatiska nyliberalerna är marknadskrafterna en gudomlig kraft vars ande bör genomsyra all mänsklig verksamhet.
Delar av vänstern, å sin sida, anser att marknaden är djävulen själv och att statlig och kommunal styrning ska reglera resursernas fördelning.
Socialdemokratin inser marknadens nödvändighet men också dess begränsningar.
Politisk styrning ska inte reglera marknaden men ska korrigera marknadens dokumenterade okänslighet för viktiga mänskliga värden.
Socialdemokratin vill föra en flexibel politik, utan ideologiska skygglappar, där marknaden och samhällsengagemangen samverkar.
Nyliberalerna är, genom ideologiska skygglappar, oförmögna till detta.

I den nyliberala tankevärlden är värde och pris samma sak. Alla värden kan prissättas på en marknad.
Socialdemokratin måste hävda mänskliga värden framför de kommersiella.
Man kan inte alltid sätta likhetstecken mellan värde och pris.

En av orsakerna till den ekonomiska världskrisen är finansmarknadens urartning.
Socialdemokratin måste peka på finansmarknadens oförmåga att förmedla reellt kapital till produktionen. Kapitalbildningen fungerar inte längre.
Ett socialdemokratiskt ekonomiskt program bör utarbetas för hur kapitalbildningen ska reformeras så att resurserna gynnar produktion och arbete.
Utgångspunkten för ett sådant program bör vara att det är arbetet och produktionen som skapar det reella kapitalet.

De ekonomiska samhällskalkylerna bör grundas på produktionens och arbetets reella värden och främja en tillväxt som bygger på långsiktigt miljötänkande och ett hållbart samhälle.
Exploatering av naturvärden som inte kan förnyas ska räknas på förlustsidan i alla samhällsekonomiska beräkningar och verksamheter.
De problem som orsakas av ett växande sopberg och nedskitning av natur kan inte övervältras på kommande generationer utan måste lösas av dagens ekonomier.
Varje företag som exploaterar människor eller natur måste ta arbetsmiljö- och ekonomiska/miljömässiga konsekvenser av sin verksamhet.

Jämlikhet syftar inte till nivellering och likriktning men kräver en aktiv omfördelningspolitik.
Jämlikhetspolitiken löser inte de samhällsekonomiska problemen men skapar större sammanhållning mellan olika nedborgargrupper och ett mer humant samhälle.
Socialdemokratin bör vara en socialliberal human kraft mot den nyliberala fundamentalismen.

SvD

AB

SCB

Eskilstuna-Kuriren

LO-Tidningen

Riksdag o Departement