De borgerliga, med Sverigedemokraterna, har makten i riksdagen

Många anklagar socialdemokraterna för att inte ha drivit socialdemokratisk politik under Löfvens regeringstid.

Men nu är det så att socialdemokraterna aldrig någon gång under Löfvens statsministertid har haft majoritet för att driva sin politik fullt ut.

Sossarna har tvingats föra en politik som hindrat Alliansen att tillsammans med SD vinna regeringsmakten.  Det är, under omständigheterna, en bragd enligt min enkla mening.
En av omständigheterna är att de borgerliga partierna är i klar majoritet i Sveriges riksdag och att Sverige Demokraterna är tungan på vågen.
Så har väljarna bestämt.  

Ta en titt på mandatfördelningen i riksdagen.

Riksdagen är den högsta beslutande församlingen i Sverige. Till riksdagens uppgifter hör att besluta om lagar och om statens budget. Det är inte regeringen som bestämmer det är riksdagen.

Och så här är mandatfördelningen i Sveriges riksdag

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (S): 113.

Moderata samlingspartiet (M): 84.

Sverigedemokraterna (SD): 49.

Miljöpartiet de gröna (MP): 25.

Centerpartiet (C): 22.

Vänsterpartiet (V): 21.

Liberalerna (L): 19.

Kristdemokraterna (KD): 16.

Majoriteterna är alltså så här:

Icke borgerliga
S 113 + MP 25 + V 21 = 159

Borgerliga
M 84 + C 22 + L 19 + KD 16 = 141
+ SD 49 = 190

Med C 22 och L 19 = 41 mandat får icke borgerliga 200 mandat mot borgerliga M 84 + KD 16 + SD 49 = 149.

Om V med sina –21 inte ställer upp på samarbete får regeringskoalitionen 179 mandat.

Genom att lyckas etablera samarbete med L och C har Löfven splittrat Alliansen och fått igenom kompromissförslag. Inte socialdemokratisk politik men väl socialliberal. Alternativet hade varit konservativ politik.

Samarbetet med C och L har naturligtvis inte kunnat ske utan en del socialdemokratiska eftergifter till de borgerliga.
Alternativet skulle ha varit att riksdagens borgerliga majoritet haft den totala politiska makten. Med stöd av Sverige Demokraterna.

Det är enkel matematik. Ska det vara så svårt att fatta?

Vem eller vilka orsakade statsministerns avgång?

Vänsterdebattörer skyller på att det Löfvens eget fel.

Han har ju lett socialdemokratin bort från den demokratiska socialismens väg.
Den kritiken har de visserligen riktat mot s sedan 1917 men får det alltid att låta som en nyhet.
V anser sig nu, med sitt hot om avsättning, ha stått upp för landets hyresgäster.

Socialdemokraterna skyller på vänsterledaren Nooshi Dadgostar som använde hotet om misstroendevotum för att hindra att en remiss om marknadshyror diskuteras. 
Det var ju inte ens ett förslag.

Borgerliga skyller på både Lövfen och Vänstern. Men tycker naturligtvis att det är bra att Lövfen ryker.  Ulf Kristersson står klar att ta över. Han kommer garanterat inte att försvara hyresgästerna.

SD skyller på alla och verkställde avgångsyrkandet och applåderar hela cirkusen.

Varför är inte socialdemokraterna så socialdemokratiska som de var på 1940-50-talen?
Visserligen var kritiken från vänster redan då att de övergivit sin ideologi men som sagt minnet är kort. Och tiderna förändras.
Nu är saken den att det politiska landskapet i dag, 2021, är helt annorlunda än då.
De 70 år gamla sjökorten är obrukbara.

Då fanns till exempel ett inte ett ultrakonservativt  parti som SD. Med 18 procent av väljarna bakom sig. Som har en rejäl vågmästarställning i riksdagen.
Då var Sverige en nation med oförstörd industri som körde för högtryck och sålde industriprodukter till ett sönderbombat Europa. Inkomster strömmade in i landet.

Socialdemokratiska partiet är visserligen även idag största parti i riksdagen men majoriteten är emot. Orsaken är bland annat SD. Ända sättet för sossarna att hindra SD att få stort inflytande i svensk politik har varit att klamra sig fast vid makten och försöka skapa allianser på den borgerliga sidan. Detta har gått bara genom att förhandla med Centern och Liberalerna. Och i förhandlingar tvingas man som bekant alltid att ge efter på de egna kraven. Det är det som av en del framstår som en avvikelse från den rätta vägen.
Men Löfven har ganska skickligt navigerat mellan grund och lömska skär.
Han har lyckats spräcka Alliansen och hindra SD från inflytande.

Men så har ett parti, som av någon anledning kallar sig vänster, bjudit SD på en avsättarfest.
Så nu är det fritt fram för de konservativa krafterna.

Ni väljare som röstar på ett ärkekonservativt parti som SD.
Egentligen är det ert fel att statsministern nu tvingas avgå.
Grattis till framgången!

Riksdagen 
Sveriges riksdag Wikipedia 

Skriv om kartan så att den stämmer med det nya politiska landskapet.

Det ser ut som om det ideologiska landskapet inom politiken håller på att förändras.

Efter de realsocialistiska ideologiernas sammanbrott har socialismen blivit en utopi och är ute ur spelet om den politiska makten.
Kvar finns ultraliberaler, socialliberaler och konservativa.
Tendensen är densamma inom hela EU.

Inom dagens svenska partier finns alla tre ideologierna mer eller mindre företrädda.
Socialdemokratin, Vänstern och de Gröna är huvudsakligen socialliberala.
Liberaler och Center är delvis socialliberala men även ultraliberala. De hotas av sönderfall.

Regeringen består i dag av partier med socialdemokrater, gröna, liberaler och center. Regeringen vilar därmed på en socialliberal grund.

Oppositionen har samlat sig till en konservativ trojka med Moderater, Sverigedemokrater och Kristdemokrater.

Moderaternas liberala respektive konservativa idégrupper strävar åt olika håll.

Förändringen tycks gå åt detta håll.

Den politiska kartan bygger däremot på att det funnits ett socialistiskt alternativ som försvunnit.
Kartan måste därför ritas om för att stämma med verkligheten.

Socialliberaler borde samlas inom socialdemokratin. Ultraliberalerna borde fångas upp av Centern och Konservativa samlas under moderat flagg.

SvD

SVT 
Liberal Debatt 
Dagens Samhälle 
Bengt Westerberg - Om socialliberalism och demokrati 

Mina tidigare inlägg i ämnet.
Den politiska kartan måste ritas om
Ideologisk kontinentaldrift skapar jordbävning på denpolitiska ytan

Finland bildar regering

Finland ligger nära Sverige geografiskt, ekonomiskt, historiskt, politiskt och kulturellt.

De flesta invandrarna i Sverige har sedan 1940-talet kommit från Finland.
Svenskan är förstaspråk på Åland och svenska talas i kustregionerna i västra och södra Finland samt i så kallade språköar i exempelvis Tammerfors, Uleåborg, Björneborg och Kotka.

Kort sagt det finns starka band mellan Sverige och Finland.

Därför kan det vara intressant för svenskar att följa vad som händer i den finska politiken.
Det går alldeles utmärkt i svensk TV där YLE sänder finska nyheter på svenska varje dag kl. 18.30.

Den finska regeringen har intill valet bestått av Centern, Samlingspartiet (M) och Sannfinländarna (SD).  Centerpartisten Juha Sipilä har varit statsminister sedan 2015.

Den stora förloraren i valet blev Centerpartiet som minskade med 18 mandat. Procentuellt tappade centern en tredjedel av sina väljare. Samlingspartiet klarade sig utan större förluster.
Det vinnande regeringspartiet är Sannfinländarna.
Detta trots att Sannfinländarna splittrades så sent som 2017 då riksdagsgruppen och ministrarna bröt sig ur Sannfinländarna och bildade Blå riksdagsgruppen, senare Blå framtid.
Orsaken till splittringen tycks vara att Sannfinländarna i regeringsställning tvingats att ta ansvar medan medlemmarna och partikongressen radikaliserades.
Om man räknar in det Blå partiet, som endast fick en procent  av rösterna, är Sannfinländarna de facto Finlands största politiska parti.

Av oppositionspartierna gick Socialdemokraterna fram och ökade med sex mandat. Socialdemokraterna blev största parti med endast ett mandats marginal till Sannfinländarna.
De gröna (Mp) och Vänsterförbundet (V) gick framåt.

Just nu pysslar Socialdemokraternas ledare Antti Rinne med att försöka få ihop en regering över blockgränserna och liksom Stefan Löfven var Antti Rinne ursprungligen fackföreningsledare, van att förhandla.
Det behövs i dagens politiskt splittrade situation.

Följ den spännande utvecklingen i YLE:s nyheter på svenska 

YLE om valresultatet 

Finlands löntagare tvingas välja mellan pest och kolera

Finland har en borgerlig regeringskoalition som består av Centern, Samlingspartiet och Sannfinländarna.

Det är som om svenska Centern, Moderaterna och SD skulle bilda regering i Sverige.

I övrigt är Finland tämligen likt Sverige bortsett att Finland är i ekonomisk kris med en BNP-tillväxt på endast 0,4 procent i årstakt under det fjärde kvartalet 2015 medan Sveriges ekonomi går bra med en tillväxt på 4,5 procent för samma period.

För att komma ur krisen har Finlands regering hotat med att införa tvångslagar med kraftiga försämringar för medborgarna och lättnader för företagen.

Hotet om tvångslagar och statligt ingripande har pressat parterna på arbetsmarknaden att komma överens om ett samhällsfördrag som ska utgöra ett motförslag till tvångslagarna.
Regeringen har lovat att dra tillbaka tvångslagarna ifall arbetsmarknadsorganisationerna enas om åtgärder som i tillräckligt hög grad förbättrar de finländska företagens konkurrenskraft samt ökar tillväxten och sysselsättningen. Samtliga fackförbund måste godkänna avtalet.

Förhandlingarna är nu i sitt slutskede.

Svårast att svälja för löntagarna i överenskommelsen är att de från och med nästa år ska jobba 24 timmar mer än idag utan extra ersättning.
För övrigt måste löntagarna förbinda sig om nollavtal 2017 och måttfulla löneuppgörelser 2018 och att kostnaderna för en stor del av arbetsgivaravgifterna överförs från arbetsgivarna till löntagarna.

Trots allt uppfattar Finlands LO, FFC, att uppgörelsen är bättre än statliga tvångslagar.

Men ingenting är avgjort. Frågan om det blir ett avtal och om regeringen kommer att godkänna avtalet eller om det blir tvångslagar är fortfarande aktuell.

En märklig sak är att nästan inga media i Sverige har rapporterat om detta.

Är inte längre Finlands sak vår?

Om samhällsfördraget 

Svenska Yle
Finlands Fackförbunds Centralorganisation, FFC,: Tio skäl att motsätta sig tvångslagarna

PS. I dag 2/3 säger regeringen att de godtar parternas överenskommelse.
Det innebär att regeringen, i varje fall tillsvidare, avstår från att införa aviserade  skattehöjningar och bidragssänkningar.
Men alla FFC förbund har ännu inte godkänt samhällsfördraget.

YLE TV på svenska

Den politiskt ideologiska kartan inför valet

De flesta väljare röstar inte utifrån en genomtänkt och formulerad ideologi.

De röstar utifrån känsla och den bild de har av partierna. Den bilden har skapats genom vars och ens livserfarenheter, mediepåverkan, bakgrundsmiljö, plats i samhällshierarkin m.m.
Men bilden har ändå en ideologisk kärna i väljarens syn på grundläggande värden som frihet, jämlikhet, rättvisa, makt, hierarki o.s.v. i samhället.

Ännu för femtio år sedan kunde man tala om ”klassröstning” där löntagare röstade socialdemokratiskt, bönder på Bondeförbundet och rika på Högern.

Valet stod mellan ”socialister”, liberaler och konservativa.

Men sedan den reella ”socialismen” komprometterats och gjorts omöjlig och nyliberalismen samtidigt vunnit hegemoniskt inflytande över det ekonomiska tänkandet  har det politiska landskapet förändrats.

Den viktigaste ideologiska skiljelinjen hos dagens väljare går inte längre mellan socialister och liberaler.
Den går mellan socialliberaler och nyliberaler.

De flesta av vänsterblockets väljare är idag socialliberaler medan stora delar av allianspartiernas är nyliberala eller värdekonservativa.
Både hos partiernas elit och väljarna finns alltså en grundläggande ideologisk och retorisk ståndpunkt där ideologi och retorik inte alltid sammanfaller.

Retoriken har ibland inte anpassats till en ny ideologisk grund.

Så här ungefär:
Vänsterpartiet – väljarna är socialliberala med ”socialistisk” retorik. Anti nyliberala.
Miljöpartiet – Socialliberalt. Anti nyliberalt.
Socialdemokraterna – Socialliberalt med inslag av ”socialistisk” retorik. Anti nyliberalt. En mindre grupp nyliberala.
Folkpartiet – Nyliberalt med en grupp socialliberaler.
Centern – Nyliberalt med en grupp socialliberaler samt några värdekonservativa.
Moderaterna - Nyliberalt med en socialliberal retorik samt en del värdekonservativa.
Kristdemokraterna – värdekonservativa med en del socialliberala.
Sverigedemokraterna – Värdekonservativa.

De socialliberala dominerar således det politiska väljarlandskapet medan alliansens eliter är nyliberaler.

Den stora gruppen socialliberala attraheras knappast av ”socialistisk” retorik.

Partier som vill visa vägen med den gamla ”socialistiska” kartan är således inte måna om att vinna valet. De resonerar som den gamle militären: ”Om kartan och verkligheten inte överensstämmer gäller kartan”.

 GP

AB

AB

SvD
SvD
DN

Tre socialdemokratiska partier mot fyra nyliberala

En sak som slår en, när man lyssnar på partiledardebatten i dag, är att det finns tre socialdemokratiska partier: S, V och Mp.
Mot dem står fyra nyliberala partier: Alliansen.

Håkan Juholt gjorde på ett bra sätt klart hur skiljelinjen mellan vänster och höger går.
Tillsammans med Gustaf Fridolin och Jonas Sjöstedt skulle de tre gemensamt kunna hota alliansregeringen med ett vänsteralternativ.
Om det nu inte vore för s interna splittring och förlamning.

Ett fungerande socialdemokratiskt parti skulle kunna attrahera den stora grupp socialliberaler som finns inom allianspartierna och som börjar känna olust inför konsekvenserna av alliansens extrema nyliberalism.

Socialliberaler - de som inser att jämlikhet och solidaritet är nödvändiga i ett samhällsbygge - finns inom alla allianspartierna.
Stora grupper på landsbygden som av tradition röstat på centern men som vaknat upp i Annie Lööfs nyliberala parti.
Annie Lööfs dogmatiska papegojsnack, under partiledardebatten, om valfrihet i vård, skola och omsorg borde få socialliberaler inom borgerligheten att ta sig en funderare.

Vilken valfrihet har gamla dementa och orkeslösa som kan välja mellan lika underbemannade vårdplatser i vilka lönsamhet och kostnadsminimering är viktigare än vårdkvalitet?
När valfriheten leder till att man har formell rätt att välja endast mellan underbemannade förskolor?

Liberaler som håller frihetsfanan högt, men som nu insett att Folkpartiet blivit en del av Moderaterna och som ogillar den extrema nyliberala låtgåpolitiken.

Socialliberaler finns också inom KD och M men de skräms av ”socialistspöket” inom vänstern.

Bara en socialdemokrati som lyckats enas kring en social frihetlig politik kan attrahera dessa väljargrupper.
Och det är bara det som kan fälla Alliansen vid valet 2014.

DN

SvD

GP

AB

Expressen

Centern får konkurrens på landsbygden

Missnöjet med centerpartiledningens stureplanspolitik tar sig olika uttryck bland centerns väljare.
En liten grupp f.d. centerväljare bildar ett nytt parti ”Landsbygdsdemokraterna”.
Än så länge är medierna snälla. Men så småningom kommer partiet, som aspirerar på riksdagsplats, naturligtvis att behöva svara på hur de ställer sig till, EU, EMU, sjukförsäkringsfrågor, statsbudgetfrågor, arbetsmarknadspolitik, skattepolitiken, rättsfrågor, forskningspolitiken, invandrarfrågor, finanspolitik m.fl. övergripande frågor.
I riksdagen måste de kunna se till hela landets intressen, precis som övriga riksdagspartier.
Det nuvarande ”programmet” upptas till stor del av rovdjurspolitiken och verkar vara ett högerinriktat enfrågeparti med fyra grundpelare: Traditioner och kulturarv, företagande och service, demokrati och påverkan samt framtidstro och utveckling.
Partiets grundare är frustrerade över utarmningen av landsbygden och centraliseringen och anser att de övriga partierna sviker landsbygden.
ATL
DalaDemokraten
Värmlands Folkblad
Intervju i Sveriges Radio
Aftonbladet
Expressen
SvD
DN