Vänster i utopi och verklighet

I Vänsterpartiets partiprogram kan man läsa:

”Vänsterpartiet är ett socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund.”
Läser man vidare i programmet förstår man att partiet är kritiskt till kapitalistismens och marknadsekonomins oförmåga att tillgodose människans behov. Därför vill partiet avskaffa kapitalismen till förmån för ett jämlikt socialistiskt samhälle.

Jag, och många med mig, har sett fram emot att få vara med om att störta det gamla onda och förverkliga detta nya mänskliga samhälle.
Men för att vi ska kunna nå det goda måste vi först undanröja kapitalismen som står i vägen.
Och det är just det som är svårigheten.
Nämligen att krossa kapitalismen, som är en verklighet. Medan socialismen är en utopi, en dröm.

Så småningom gick det upp för oss.
Vi utgick ifrån att grundförutsättningen för allt samhällsliv är att det är arbetet och produktionen som, i alla tider, skapat villkoren för den ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen.
Och att utvecklingen inte började med oss.
Vi kände till historien som visade att en överklass, de som ägt produktionsmedlen och kapitalet, i minst tiotusen år har haft makten över arbetet och produktionen. Vi visste att underklassen, genom sitt arbete, skapat det överskott som behövts för samhällets tillväxt och utveckling.

Vi kunde läsa i historieböckerna om överklassens storkungar i Babylon, faraonerna i Egypten, jordägarna och aristokraterna i antikens Grekland och Rom, furstarna och handelskapitalisterna med kolonialismen i Europa, slavägarna i Amerika och kapitalisterna under industrialismen.
Alla har de, i alla tider, haft makt över underklassens slavar, allmoge och arbetare.

Det gick upp för oss att över och underklass alltid har funnits. I ömsesidigt beroende och i ständig konflikt.
I dag lever vi i en kapitalistisk världsordning som vuxit fram under mänsklighetens hela historia.

Då vi fick veta att, för hundra år sedan, bolsjevikerna (kommunisterna) i Ryssland försökte störta kapitalismen och införa socialism, tändes ett hopp. Men vi insåg snart att det gick helt åt helvete.
Resultatet blev i stället diktatur, massfattigdom och byråkratisk statskapitalism. Värre än den som faraonerna administrerade och värre än någon av de tidigare i historien.

Vi tvingades inse att alla försök att störta kapitalismen har följt samma nedslående mönster.
Och att förklaringen är att kapitalismen är ett historiskt faktum och en verklighet medan socialismen är en dröm och en utopi om ett annat samhälle.

Nu har vi år 2021. Alla världens 7,5 miljarder människor lever i en kapitalistisk världsordning där överklassen regerar underklassen.

Om man studerar Socialdemokraternas program kan man där läsa att målet för partiet är en ”demokratisk socialism”.
Är den ”demokratiska socialismen” en annan slags socialism än den som Vänsterpartiet drömmer om?
Förmodligen är utopin densamma.
Men med ”demokratisk” markerar sossarna att socialismen ska växa fram under demokratiska former och vara just demokratisk. Inte påtvingad som ”socialismen” i Sovjetunionen med lydstater, inte som på Cuba, inte som i Nordkorea, inte som i Venezuela.

För mig innebär ”demokratisk socialism” en tautologi eftersom min socialism nödvändigtvis måste vara demokratisk annars är den ingen socialism.

Skillnaden mellan vänsterpartiets socialism och socialdemokratins är att vänsterpartiet lever sin utopiska dröm medan sossarna, ofta som regeringsparti i demokratier, tvingas navigera i verkligheten där kapitalismen är en realitet och där majoritet i riksdagen är borgerlig.
Så har det varit sedan 1917 då Socialdemokratiska Ungdomsförbundet (SDUF) kastades ut till följd av deras revolutionära ståndpunkter och öppna stöd till bolsjevikerna i Ryssland.
De svenska socialdemokraterna tog parti för mensjevikerna som ville ha en demokratisk förändring av Ryssland. Mensjevikerna förbjöds 1920 av bolsjevikerna.
De svenska socialdemokratin har sedan dess alltid ställt upp för demokratin under envist revolutionärt gläfsande från den alltid radikalare ”vänstern”.

Väljarna har därför föredragit sossarna vilket lett till de bägge partierna fått olika mandatförhållanden i riksdagen och därigenom olika position i politiken.
Sossarna fick ta samhällsansvaret och kampen mot borgerligheten. Vilket inneburit att de inte sällan måst bygga tillfälliga allianser med högern, förhandla och kompromissa med borgerligheten.
Det har blivit nödvändigt för att hindra sämre alternativ. Sådan är demokratin.

För Vänsterpartiet är det lätt att recensera sossarna. De behöver nämligen aldrig ta ansvar för sina förslag. De kan till och med fälla socialdemokrater och göra gemensam sak med Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Moderaterna. Som när det gällde att fälla den socialdemokratiska statsministern Stefan Löfven i juni 2021.
Självaste Jimmy Åkesson, SD:s ledare, hyllande Nooshi Dadgostar, Vänsterpartiets ledare, för att hon “rakryggat stått upp för sin politik”.

Vänsterpartiet kan samtidigt stå utanför och klaga över sossarnas dåliga uppgörelser, förräderi mot den rena läran och ”svek” i kampen för socialismen.



Vänsterpartietspartiprogram 
Partiprogram och riktlinjer socialdemokraterna 

De borgerliga, med Sverigedemokraterna, har makten i riksdagen

Många anklagar socialdemokraterna för att inte ha drivit socialdemokratisk politik under Löfvens regeringstid.

Men nu är det så att socialdemokraterna aldrig någon gång under Löfvens statsministertid har haft majoritet för att driva sin politik fullt ut.

Sossarna har tvingats föra en politik som hindrat Alliansen att tillsammans med SD vinna regeringsmakten.  Det är, under omständigheterna, en bragd enligt min enkla mening.
En av omständigheterna är att de borgerliga partierna är i klar majoritet i Sveriges riksdag och att Sverige Demokraterna är tungan på vågen.
Så har väljarna bestämt.  

Ta en titt på mandatfördelningen i riksdagen.

Riksdagen är den högsta beslutande församlingen i Sverige. Till riksdagens uppgifter hör att besluta om lagar och om statens budget. Det är inte regeringen som bestämmer det är riksdagen.

Och så här är mandatfördelningen i Sveriges riksdag

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (S): 113.

Moderata samlingspartiet (M): 84.

Sverigedemokraterna (SD): 49.

Miljöpartiet de gröna (MP): 25.

Centerpartiet (C): 22.

Vänsterpartiet (V): 21.

Liberalerna (L): 19.

Kristdemokraterna (KD): 16.

Majoriteterna är alltså så här:

Icke borgerliga
S 113 + MP 25 + V 21 = 159

Borgerliga
M 84 + C 22 + L 19 + KD 16 = 141
+ SD 49 = 190

Med C 22 och L 19 = 41 mandat får icke borgerliga 200 mandat mot borgerliga M 84 + KD 16 + SD 49 = 149.

Om V med sina –21 inte ställer upp på samarbete får regeringskoalitionen 179 mandat.

Genom att lyckas etablera samarbete med L och C har Löfven splittrat Alliansen och fått igenom kompromissförslag. Inte socialdemokratisk politik men väl socialliberal. Alternativet hade varit konservativ politik.

Samarbetet med C och L har naturligtvis inte kunnat ske utan en del socialdemokratiska eftergifter till de borgerliga.
Alternativet skulle ha varit att riksdagens borgerliga majoritet haft den totala politiska makten. Med stöd av Sverige Demokraterna.

Det är enkel matematik. Ska det vara så svårt att fatta?

Tack Löfven!

Den allmänna folkviljan anser just nu att

Politiker som strävar efter makt är suspekta individer.  (Grundvärdering hos nyliberaler)
Löfven är en politiker som kan sälja sin morsa för att få makt. (Menar alla som hatar Löfven)
Lövfen har svikit sina socialdemokratiska ideal.  (Menar alla som hatar sossar)
Socialdemokratin har svikit sina ideal. (Har V påstått sedan 1917 och bygger sin existens på denna mening)
Löfven är en dålig förhandlare och dessutom en usel statsminister. (Trots att Löfven inte gjort annat än att ha förhandlat sedan han tillträdde. Därtill blev han nödd och tvungen.)

Den politiska bakgrunden är att
En politiker måste ha makt för att kunna genomföra sitt partis idéer. Utan makt ingen politik.
En politiker utan makt är som ett företag utan vinst. Det klarar sig inte i konkurrensen.
Det senaste riksdagsvalet har skapat en politisk situation i vilken inget parti kan få hela makten.
Det blir nödvändigt att skapa oheliga allianser. Kohandel kallar en del det. Förhandlingsskicklighet säger andra.
Löfven har förhandlat fram en regering som är svag men som kompromissat sig fram till en politisk gemensam handlingslinje. Vitsen med den överenskommelsen är att SD inte ska få något politiskt inflytande.
I förhandlingar måste man ge och ta. Ingen har rätt i utgångsläget.
De borgerliga partierna vill naturligtvis ha bort Löfven. De samarbetar då gärna med SD.
V har nu hjälpt SD och de borgerliga att få bort Löfven .
Folkopinionen anser att Dadgostar för detta är så hedervärd att V:s ordförande bör hyllas. Till och med Jimmy Åkesson lovordade Nooshi Dadgostar för hennes trohet mot sina ideal. Heder för Dadgostar åt helvete med Löfven. Sa Åkesson.
Att Dadgostar utövade sin makt är det ingen som lagt märke till.
Vad Dadgostar sa att hon ville åstadkomma var att slå vakt om hyresgästernas intressen. Frågan är om dessa intressen faktiskt var hotade i detta läge. Ingen som vet. Inte ens Dadgostar.
Vi lever i ett globalt samhälle där nationella politiker får allt mindre makt.
Ingen svensk statsminister har tidigare ”regerat” med sådana svåra politiska förutsättningar som.
Löfven.

Tack Löfven!

Riksdagen 

Omröstningen SR 

Regeringskrisen i Sverige 2021 Wikipedia 

Partiledardebatten SvT 

Strid om ”den svenska modellen”

Maria Ludvigsson, sprungen ur Svenskt Näringsliv, delar inte förre fackförbundsordföranden Stefan Lövéns syn på ”den svenska modellen”.

Man blir inte särskilt överraskad.
”Vem äger den svenska modellen?” frågar Ludvigsson i dagens ledare i SvD.

Ludvigsson menar att det var arbetarrörelsen som, på 70-talet, lagstiftade om delar av arbetsmarknaden och därmed, helt inkonsekvent, själva gjorde avsteg från den svenska modellen.

Ludvigsson vill därför bland annat skära i turordningsregler, MBL och arbetsrättstext.

Modellens kärna innebär ju att staten inte ska blanda sig i sådant som arbetsmarknadens parter kan komma överens om.

Ludvigsson vill ha en bestämd definition av vad som menas med ”den svenska modellen” och manar ”borgerligheten att ta initiativ över agendan, definiera vad Modellen är, problemformulera och föreslå reformer.”

Därmed har hon på ett utmärkt sätt definierat den ideologiska klasskampen.
Kampen har under historiens lopp böljat fram och tillbaka. Ibland, under vissa korta skeden, har arbetarrörelsen haft inflytande och stundom har borgerligheten haft makten. På 70-talet var det arbetarrörelsen som hade framgång och som då skyndade sig att stifta lagar som skulle flytta fram löntagarnas positioner och skydda den svenska modellen.  Under alliansregeringen var det borgerligheten som gjorde allt för att omsätta de nyliberala idéerna i den svenska politiken.
Men kärnan i den svenska modellen är att klasskampen moduleras genom att parterna kommer överens och kompromissar. Saltsjöbadsavtalet är ett gott exempel.
Utanför denna kärna är det nog svårt att komma fram till en gemensam definition.
Att stridisar på bägge sidor inte är nöjda med den svenska modellen bör inte få äventyra den.

DN:s ledarskribent vill vidga begreppet den svenska modellen 

Mer om den svenska modellen på denna blogg

Den partipolitiska kartan stämmer inte med det ideologiska landskapet.

Redan 1949 konstaterade Herbert Tingsten i sitt verk ”Socialdemokratins idéutveckling” att socialdemokraterna inte var ett socialistiskt utan i realiteten ett socialliberalt parti.

Efter öststatskommunismens fall har ”kommunism” och ”socialism” blivit döda begrepp.
Ingen, eller mycket få, tror i dag att socialism kommer att bli verklighet under vår egen, våra barns eller våra barnbarns livstid. Socialismens idé är en vacker utopi.
Den praktiska politik som kallat sig socialistisk, ”den reella socialismen”, har inte kunnat förverkliga socialismens grundidé – individens fulla frihet – utan har i stället skapat motsatsen: ofrihet och tvång.

Den kinesiska formen av ”socialism” är ett exempel på hur den politiska eliten, i det parti som kallar sig kommunistiskt, för att kunna åstadkomma välfärd, har tvingats att skapa en stat av rå statskapitalism i stället för socialism eller kommunism.

Det är alltså inte konstigt att socialliberalismen har ersatt socialism som vänsterns ideologiska grund.

Den socialistiska retoriken finns nu visserligen kvar hos mindre partier som SKP, Socialistiska Partiet m.fl. samt inom mindre grupper inom S och V, men de är obetydliga i den praktiska politiken.

Ser man ut över det som kallas ”västvärlden” så består det synliga ideologiska landskapet i dag bara av tre egentliga grundideologier inom politiken: Konservatism (Inklusive dess extremvariant fascism), nyliberalism och socialliberalism. Dessa tre ideologier finns mer eller mindre genomgående, i olika proportioner, i de gamla partistrukturerna.

Socialliberalismen förenar frihetstanken med tanken på jämlikhet och solidaritet. Den sociala dimensionen är viktig. Demokratin vilar på människor i samverkan och politikens möjlighet att omfördela samhällsresurserna för det gemensammas bästa. Ekonomisk, social och kulturell demokrati och jämlikhet är målet.

Nyliberalerna betonar den individuella friheten på bekostnad av jämlikheten och solidariteten.
Ekonomisk, social och kulturell jämlikhet är inte möjlig, inte ens önskvärd, eftersom en sådan skulle hämma friheten.
Demokratin vilar på den enskildes initiativ och individuella strävanden. Samhället ska ledas av så litet politik som möjligt eftersom välfärden bäst utvecklas i fullständig ekonomisk frihet. Frånvaron av politik är högsta formen för demokrati.

De konservativa vill bevara gamla beprövade värden, bygga på traditioner och kulturell gemenskap.
Nationen, religionen, etnicitet är viktiga samhällsinstitutioner som man bör slå vakt om.

Sverigedemokrater, kristdemokrater, moderater grundas på konservativa värderingar. Men, i varje fall kd och m, har en andel anhängare som omfattar nyliberala och socialliberala idéer. Konservativa moderater har gått till SD.
Centern och folkpartiet är ideologiskt splittrade mellan ny- och socialliberaler även om partierna i dag domineras av nyliberaler i ledningen.
Socialdemokratin är fortfarande socialliberalt men hyser också nyliberaler i sina led. Mindre grupper inom partiet kallar sig för socialister.
Miljöpartiet är socialliberalt men hyser också konservativa (tillväxt- och civilisationskritiska) krafter.
Vänsterpartiet domineras av socialliberaler även om den gamla partistrukturen ännu klamrar sig fast vid en gammal socialistisk retorik.

Begrepp som ”vänster” och ”höger” är inte längre lika tydliga som förr sedan socialismen försvunnit. ”Höger” innebär en diffus borgerlighet.
Begreppet borgerligheten är heller inte så tydligt som förr. Är inte alla partier idag borgerliga sedan ”socialistiska” partier försvunnit?

I dag betecknas ”vänstern” inom socialdemokratin som sympatiserande med statliga regleringar, radikal lagstiftning för att säkra jämlikheten och större tro på politiska lösningar av samhällsproblem. Medan ”högern” i partiet lutar åt nyliberalism.

Den nyliberala ideologin har under ett par decennier dominerat allianspartierna. Men nu ser vi hur de socialliberala idéerna allt mer vill gör sig gällande som en mer eller mindre organiserad opposition inom partierna.

Vi läser om hur Kristdemokraternas nya partiledare Ebba Busch Thor vill vrida Kd.s politik åt höger, vilket måste tolkas som att hon vill ha ett mer nyliberalt parti med konservativa inslag. Socialliberalerna inom partiet får svårare att vara kvar.

Inom alla allianspartierna finns således en socialliberal opposition mot nyliberalismen.

Om inte den konserverande partistrukturen hindrade skulle det politiska landskapet i Sverige förändras så att väljare, sympatisörer och medlemmar från socialdemokrater, vänsterpartiet, folkpartiet, centern och miljöpartiet skulle kunna enas inom ett socialliberalt parti.

Som ideologisk motståndare till detta skulle ett nyliberalt parti komma att bildas med delar av moderater, folkpartiet, centern och socialdemokrater.

Den tredje politiska kraften i svensk politik kunde bli ett värdekonservativt parti bestående av f.d.  kristdemokrater, moderater och sverigedemokrater.

Men även om en sådan renodling inte uppstår finns de tre dominerande ideologierna inom hela det politiska fältet och inom de olika politiska partierna.

Det är detta faktum som stökar till politiken i dag genom att väljarna blir mer eller mindre vilsna och osäkra, att de i sista stund och nästan slumpmässigt bestämmer sig för vad de ska rösta på och lättare rör sig mellan de olika politiska partierna.

Den partipolitiska kartan stämmer inte längre med det politiska ideologiska landskapet.

Kajsa Ekis Ekman i DN ”Nyliberalism så funkar den”

Stig-Björn Ljunggren om nyliberalism 

Ledare i Dalarnas Tidning 

SvD Ledare

DI 

Nyliberal dogmatism om Greklands ekonomiska problem

2004 hade Grekland EU:s största budgetunderskott på 6,1 procent mot det ”tillåtna” 3 procent. Den konservativa regeringen, med Ny demokrati , tvingades höja skatterna på alkohol och tobak och höjde momsen från 18 till 19 procent. Dessutom sänkte man de statsanställdas löner. 2006 påstod den borgerliga regeringen att att man därmed fått ner budgetunderskottet till 2,6 procent. EU undersökte saken och fann att den borgerliga regeringen lyckats få ner underskottet till under 3 procent 2007.
Under hela tiden jobbade den borgerliga regeringen med att sänka statliga löner och privatisera statlig egndom med generalstrejker och våldsamma protester som följd.
Men även med att frisera statsbudgeten, vilket få kände till.
Ny demokratis premiärminister, Karamanlis, försökte skaffa sig en starkare ställning i parlamentet genom att utlysa nyval 2009. Men väljarna röstade i stället fram socialdemokratiska PASOK. Även kommunisterna och det nationalistiska partiet LAOS gick starkt framåt. Ny Demokrati hade gått till val på att genomföra nedskärningar medan PASOK lovat att jaga skattefuskare. Fredliga protestdemonstrationer pågick hela tiden men extrema grupper ställde till våldsamheter på gatorna. Människor dödades i våldsamma kravaller.
Samtidigt härjades landet av skogsbränder och en enorm flyktingström välde in.
När PASOK fått hand om rodret upptäckte den nya regeringen att den gamla borgerliga regeringen fuskat med siffrorna i statsbudgeten. Budgetunderskottet visade sig vara 12,7 procent. Världens tre största kreditvärderingsinstitut sänkte landets kreditbetyg. Den nya regeringen tvingades till omfattande nedskärningar av socialbidrag, sänkning av statsanställdas löner och skattehöjningar.
Men det var faktiskt värre än så. En EU-granskning av ekonomin visade att det verkliga budgetunderskottet låg på 15,4 procent av BNP.
Spekulanterna som lånade ut pengar till Greland höjde räntorna vilket ytterliga ökade utgifterna.
Det var då IMF gick in och krävde ännu hårdare åtsramningar för att bevilja lån. För de offentliganställda noterades en frysning av lönerna inom den offentliga sektorn till 2014, pensionsåldern höjdes över hela linjen, neddragningar genomfördes inom sjukvården, skatterna höjdes, staten sålde 49 procent av järnvägarna, statliga kasinon såldes ut, momsen höjdes.
Kort sagt, lönerna sänktes och priserna gick upp. Inte konstigt att folk protesterar, att politikerföraktet ökar och extrema grupper försöker utnyttja läget.
Besparingar till ett värde av 19 miljader euro i grekiska banker flyttades utomlands.
Det finns också finansspekulanter som kommer att tjäna pengar på en grekisk konkurs och därför försöker driva utvecklingen åt det hållet.
Ett problem är att de politiska partierna har en svag folklig förankring i folkrörelser och medborgarorganisationer som partierna i Sverige. Den relativt svaga fackföreningsrörelsen har ingen eller lös koppling till PASOK. Kommunisterna är starka inom facket. Om parterna inom en bransch eller företag inte kommer överens tvingas facket att ta till strejk och andra militanta medel eftersom det inte fungerar med kollektivavtal och samordnade avtalsförhandlingar.
En omfattande korruption och svart ekonomi försvårar läget ytterligare.
Det stora problemet är att höjda skattesatser och minskade utgifter inte har särskilt stor effekt på statsbudgeten så länge som skattesystemet inte fungerar. Och det gör det inte I Grekland.
Inget annat land i euroområdet får in så lite pengar i skattemedel.
De politiska ledarna i landet måste se till att skatterna kommer in och att folk betalar sin skatt. I annat fall kan man fortsätta tt sänka lönerna, och försämra folks levnadsvillkor utan andra effekter att den inhemska konsumtionen sjunker och landet blir ännu fattigare.
Grekisk ekonomi domineras, utöver en stor offentlig verksamhet, av en stor tjänstesektor framför allt handel, turism och sjöfart. Jämfört med i andra EU-länder har även jordbruket stor ekonomisk betydelse, medan industrisektorn är liten med europeiska mått mätt. Importen är mycket större än exporten, handelsbalans och bytersbalansen ligger på minus.
En jämförelse med Sverige, eller Baltikum som Anders Åslund och Mats Johansson gör i DN den 30 juni, är alltså inte relevant.
Den överlägsna svenska attityden gentemot Greklands problem som somliga visar, t.ex. genom att hänvisa till det är överbetalda arbetare med lyxiga arbetsförhållanden som orsakar krisen, är därför tämligen okunnig eller rent av grundfalsk. Läs t.ex. Therese Larsson I SvD 2 juli.

Hur äkta är ”Nya” Moderaterna?

Är ”motsättningen” mellan Moderaterna och Svensk Näringsliv verklig eller fejkad?
Att Moderaterna med Reinfeldt, Schlingmann och Borg med viss framgång fått partiet att framstå som ett mittenparti som står över klassintressena är väl uppenbart. Borta är bilden av modertaerna som kapitalägarnas, direktörernas och de privligerades intresseparti. Genom att framstå som ett hela svenska folkets parti kan man samla borgerligheten bakom sig och dra till sig nya väljare genom att framstå som ett trovärdigt regeringsparti.
I senaste numret av tidskriften ”Fokus” granskar journalisten Anders Billiing relationen mellan de nya moderaterna och Svenskt Näringsliv. Den moderata trojkan vs arbetsgivareorganisationens Stefan Fölster och Urban Bäckström.
Det är en lång, djuplodande, väl underbyggd och balanserad granskning, en av de bättre jag läst på länge.
Tyvärr finns den inte på nätet utan du måste köpa tidskriften. Oftast är den värd sitt pris.

SvD

Välkommen till S, Ulf Adelsohn!

SJ:s styrelseordförande, Ulf Adelsohn, kommer inte överens med den borgerliga regeringen om järnvägspolitiken och lägger därför av.
Riksdag och regering kräver bara lönsamhet av SJ och vill konkurrensutsätta järnvägen, säger Ulf Adelsohn som inte tror på denna liberaldogmatiska linje. Han vill ha en järnväg för hela svenska folket.
Ulf Adelsohn har länge kämpat mot de moderata fundamentalisterna men tvingas nu ge upp.
Du är välkommen till socialdemokratin Ulf!

Sveriges Radio
SvD

Dagens PS

Sveriges Radio

DN

Expressen

Linders rosenröda dröm om borgerligheten

Ibland undrar man om PJ Anders Linder är född och uppvuxen i ett elfenbenstorn på SvD och aldrig varit utanför detsamma
Där sitter han och spinner rosenröda drömmar om borgerligheten
Som enda sällskap tycks han ha gamle Adam Smith som levde på Gustav III tid.

Så här drömmer han bl.a. i söndagens SvD:
”Enligt ett borgerligt sätt att se på saken är det bättre att makten finns fördelad på individer, familjer, frivilligorganisationer, kulturinstitutioner, universitet, bolag och stiftelser än att den samlas i några få mötesrum där votering begärs och klubbslagen dånar.”
Det håller vi med om. Men hur ser världen ut?

Vilken individuell makt har den enskilde löntagaren i det multinationella företaget med hundratusentals anställda?
Vilken individuell makt har de fattiga människor som underbetalda arbetar hela sin vakna tid för att producera varor åt de stora koncernerna?
Dånar inte klubbslagen i dessa företags mötesrum?
I dag, när mängder av företag är större än enskilda stater, är det svårt att se idyllen.

Linder beskriver världen som han anser att den borde vara, inte som den är.
Där finns inga storföretag som föser samman individer i jättekollektiva arbetsenheter.
Där finns ingen fattigdom, ingen exploatering av arbetskraft, inga hierarkier, inga motsättningar mellan ekonomiska, sociala och kulturella intressen.
Det är så vackert!
Hans värld påminner om den som Elsa Beskow så käckt illustrerade i skolböckerna för sjuttio år sedan. De var omoderna redan då.

Borgerligheten söker skydd för de enskilda människornas frihet och är misstänksam mot maktkoncentration, slår Linder fast.
Här är borgerligheten rent antikapitalistisk.
Är alltså Linder beredd att kämpa för den enskilda människans frihet från exploatering och en kamp mot storföretagens maktkoncentration?
Vi har inte sett så mycket av det hittills.

Somligt av vad Linder säger är vackert formulerat och jag kan bara instämma. Men har borgerligheten monopol på dessa tankar? T.ex. denna:
”Enskilda människor har stor inneboende potential, som kan förverkligas genom självdisciplin, skolning, näringsfrihet och politiska fri- och rättigheter. När friheten och dygden får samverka kan stora saker ske.”
Det är ju en beskrivning av socialdemokratins idéer sedan 40-talet.

”Vilka de borgerliga dygderna är? frågar sig Linder, och svarar:
”Ekonomihistorikern Deirdre N. McCloskey listar i sin bok Bourgeois virtues (2006) framtidstro, entreprenörskap, kärlek, rättvisa, mod, måttfullhet och klokhet. Själv menar jag, lite mindre storslaget, att kärnan ligger i långsiktighet, ömsesidighet och vilja till personlig utveckling. Genom förkovran, företagsamhet och hjälpsamhet kan människor förbättra sin egen situation och förstärka samhällets fundament. Numera ifrågasätts detta inte i första hand av idén om en naturgiven överhet utan av åsikten att individerna ska stå tillbaka för kollektivet och att människor sitter fast i strukturer som bara kollektiva insatser kan frälsa henne från.”

De stora löntagarkollektiven i multinationella storföretag är inte resultat av socialistiska idéer utan av den kapitalistiska utvecklingen. Ideologiskt motiverade av liberaler och konservativa.
Det är storföretagen som centraliserat, kollektiviserat och nivellerat världen och tvingat individerna samman i löntagarkollektiv. Den utvecklingen är inte bruten.

Linder beskriver en borgerlig utopisk värld, bortom den som vi andra lever i.

Inte lätt för (s) att driva opposition mot sin egen politik

När det gäller politikens möjligheter att ”skapa arbete” är den tämligen begränsad.
Arbete skapas främst genom att produktionsöverskott (kapital) investeras i hållbara och värdeskapande projekt. Och det investeringsmöjliga kapitalet ligger inte i politikernas händer.
I den rådande världsordningen är det kapitalisterna som äger den ekonomiska makten.
Vad politikerna kan göra är att underlätta uppkomsten av produktionsöverskott, gynna kapitalbildning och investeringar.
I en globaliserad kapitalistisk världsordning blir dock de politiska möjligheterna till detta allt mer begränsad.
Även om offentliga investeringar betalas av skattemedel så är de också ett produktionsöverskott (kapital).
Men nyliberala fundamentalisterna vill av ideologiska skäl gynna kapitalet och minska statens engagemang i ekonomiska, sociala och kulturella verksamheter.

I retoriken inför valet 2006 hade alliansen emellertid tonat ner denna extremt borgerliga linje till förmån för en mer traditionell socialdemokratisk. Arbetet sattes främst och man gick till kamp mot ”utanförskapet”. Det gillade väljarna.
Efter regeringsskiftet 2006 fann alliansen allt upplagt för en expansiv borgerlig politik. Konjunkturerna pekade uppåt, budgetöverskottet verkade stabilt, arbetslösheten minskade och väljarna hade i valet anammat arbetslinjen och avvisat socialdemokraternas ”bidragslinje”
Alliansen formade därför sin politik efter detta gynnsamma utgångsläge och försämrade bidragsvillkoren för arbetslösa, sjuka och pensionärer för att i stället klämma i med skattesänkningar för dem som hade arbete eller ägde kapital. Det var en traditionell nyliberal politik.
Men så kom finanskrisen.
Alliansen som byggt sitt regeringsprogram för goda tider blev plötsligt tvungna att växla om till krispolitik. De försämrade bidragsvillkoren slog hårdare mot de fattiga än vad regeringen räknat med, insatserna för att minska arbetslösheten blev i krisen helt verkningslösa eller motverkades av att företagen och kapitalisterna saknade investeringsvilja och på grund av minskad produktion.
Regeringen tvingades till panikartade reträtter och hastigt påkomna lagförslag.

Samtidigt tvingades de ”De nya moderaterna” att inse att den nyliberala dogmatiska linjen inte håller, särskilt inte under kristider. Man slöt Keynes till sitt bröst i ekonomin, hyllade den svenska arbetsmarknadsmodellen och begrep att alla måste med, även bidragstagarna. De nya moderaterna började, med Anders Borg i spetsen, föra en ganska socialdemokratisk ekonomisk politik.

På så ätt kan man säga att socialdemokratin, trots valförlusten 2006, vunnit en ideologisk seger. Den socialdemokratiska hegemonin råder ända in i Moderaterna.
Men det har blivit fan så mycket svårare för (s) att driva opposition mot regeringen.

Blir det, mot förmodan, strålande tider kommer den nyliberala dogmatismen åter att gälla för alliansregeringen.
Men i kristid är det nog bäst att hålla sig till det socialdemokratiska originalet. För säkerhets skull.

DN
SvD
Expressen
AB
AB 2
Poltikerbloggen
Företagerna
Alliansfritt Sverige, pdf-fil

Sossarnas bäste finansminister?

Den svenska arbetsrätten är en av Europas mest flexibla och behöver inte ändras.
Det sa finansminister Anders Borg, den 3 juli i Almedalen, enligt SR P1. Arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv, Folkpartiet, Centerpartiet och SvD:s ledarredaktion m.fl., har agiterat och krävt förändringar i lagen om anställningsskydd.
Enligt finansminister Anders Borg agerar arbetsgivarna oansvarigt inför den kommande avtalsrörelsen. Anders Borg vill att Svenskt Näringsliv drar ner volymen på sina, ”ideologiska megafoner”, och fokusera på att hitta samförståndslösningar inför avtalsrörelsen. Anders Borg hänvisar till en kommande OECD-rapport där olika länders arbetsrätt jämförs. Sverige har bland de mest flexibla, det vill säga den för företagen minst hindrande, arbetsrätten i Europa.
Borg visar sig odogmatisk, realistisk och nästan politiskt modig.
Tyvärr skulle en socialdemokratisk finansminister aldrig kunna utrycka sig lika rakt och i konfrontation med det borgerliga etablissemanget. Hon eller han skulle nämligen riskera att bli hudflängd av den borgerliga mediemobben.
Därför kan man säga att Anders Borg, i detta fall, är den bästa finansminister som socialdemokraterna haft på länge.

SvD
SvD
AB
Expressen
DN

Vänsteroppositionens dilemma

De borgerliga politikerna, både i opposition och regering, försöker alltid att anpassa sin politik efter kapitalismens krav och villkor. Det är det som gör dem till borgerliga politiker.
Sådana anpassningar kan vara mer eller mindre pragmatiska och verka mer eller mindre vettiga för olika grupper inom samhällshierarkin.

Vänsterpolitiker (inkl. socialdemokraterna) kan därför inte bara kritisera de borgerliga för att de anpassar sin politik efter kapitalismens krav och villkor, utan måste samtidigt kunna presentera en alternativ politik.
Men eftersom kapitalismen är den enda rådande ekonomiska ordningen är det svårt att presentera ett alternativ till kapitalismen. Ingen har i varje fall hittills lyckats med detta.
Och den som säger att man bör föra en ”antikapitalistisk” politik visar bara sin okunnighet om vad kapitalism är.
För vänstern gäller alltså att presentera en alternativ politik till den borgerliga – inom kapitalismens ram.

Vänsterns politiska uppgift är därför mycket svårare än de borgerligas.
Den alternativa politiken kan t.ex. behöva gå på tvärs mot vad kapitalismen kräver. Därför löper en sådan politik större risk att misslyckas.

Det som gör vänstern till vänster är, så långt jag förstått, att den med sin politik vill gynna de väljargrupper som står längst ner i samhällshierarkin: Löntagare (inkl. arbetslösa och ”utslagna”), småföretagare och andra som varken äger eller utövar makt över produktivt kapital.
Borgerligheten kan däremot unna sig lyxen att föra en politik för hela folket, inklusive dem i toppen av hierarkin.
Eftersom kapitalismens villkor inte alltid gynnar vänsterns väljargrupper tvingas vänstern alltså, ibland, gå på tvärs mot kapitalismen.

Vänstern i opposition måste således vara klar över
– vad kapitalismen kräver (och naturligtvis vad kapitalismen innebär)
– vilka konsekvenser dessa krav har för vänsterns väljargrupper.
– vad som bör göras för att gynna vänsterns väljargrupper inom ramen för kapitalismens krav.

Men redan här är vänstern i dag kraftlös.
Impotensen beror, för det första, på att det råder en total begreppsförvirring i den politiska debatten.
I många av socialdemokratins och vänsterns s.k. tankesmedjor sätts t.ex. likhetstecken mellan kapitalism och marknadsekonomi eller t.o.m. liberalism.
Det är allvarligt eftersom det leder till tankeoreda om vad som är orsak och verkan samt att det därmed blir svårt med orienteringen i politiken.
En annan orsak till kraftlösheten är att vänstern, liksom andra, tvingas föra en nationell politik i en värld där kapitalismen är global. Det blir ”vi svenskar” i stället för t.ex. ”vi löntagare”.

Idag tycks vänstern ha tappat sin orientering om kapitalismen och förlorat sin inriktning på att föra en antihierarkisk politik. Slagordet ”En annan värld är möjlig” har ersatts av ”En annan regering är möjlig”.
Vänsterns oppositionspolitik har följaktligen hemfallit åt att bara anklaga de borgerliga för att de för en borgerlig politik.
Om det leder vänstern till regeringsställning är inte lätt att veta, men om så vore, kan den nya vänsterregeringen bara komma att föra en (i bästa fall bättre) borgerlig politik.
Men var det vänsterns uppgift?

Kommentar till bl.a.
Kommentar till Aftonbladet ledarsida
Dagens Arena
Aktuellt i politiken