Ingen får allt, alla får en del

Kompromisser är inte Vänsterpartiets starka sida. För V gäller oftast allt eller inget. Kompromisslösheten är något av V:s affärsidé.

Därför dyker Jonas Sjöstedt upp och säger att Stefan Löfven borde fått mera i EU-förhandlingarna om återhämtningsplanen och EU:s långtidsbudget för 2021–2027.

Man kan alltid säga att förhandlarna borde fått mer. 
Men då bör man kunna förklara i förhållande till vad och hur. 
I en förhandling som slutar i kompromiss har parterna fått igenom bara en del av sina krav, ingen har fått allt.
Ska förhandlingsresultatet bedömas i förhållande till vad som var möjligt eller till utgångsbudet?
I förhandlingarna skulle de 27 olika medlemsländerna jämka ihop sina mycket stora åsiktsskillnader.
Kompromissen omfattar 153 punkter, 67 sidor och 7 700 miljarder svenska kronor.

Nå, men oppositionens roll är ju att opponera emot och ifrågasätta regeringens förehavanden.
Därför är det ingen överraskning att moderaterna är kritiska till coronastödets ”kravlösa bidrag” och ”nya försök att öppna för beskattning på EU-nivå”.
Ulf Kristersson menar att regeringen hade ”ett starkt utgångsläge, som den inte har förvaltat tillräckligt väl” och kritiserar statsminister Stefan Löfven för att ha ”accepterat urvattnade formuleringar” gällande respekten för rättsstaten.
Eller att Sverigedemokraternas Martin Kinnunen kallar bidragen i coronastödet ”fullständigt oacceptabla”.

Enligt Jonas Sjöstedt har Sveriges förhandlare inte rådgjort med EU-nämnden i riksdagen. Nämnden har inte fått ta del de slutliga villkoren i uppgörelsen, säger han. Därför KU-anmäler Vänsterpartiet regeringen.

Åsa Westlund, ordförande i EU-nämnden, säger att regeringen har samrått med nämnden i slutskedet av förhandlingarna.
– Vi fick då en redogörelse av huvuddragen i förhandlingsförslaget till överenskommelse, inklusive den delen som handlar om rättsstatens principer. Det framgick av den att det inte fanns någon text för nämnden att ta del av. Utifrån det gav EU-nämnden statsministern mandatet att säga ja till överenskommelsen.

EU-nämnden är ett organ i Sveriges riksdag där riksdag och regering samråder i EU-frågor. I EU-nämnden bestäms Sveriges förhandlingsposition inför möte i Europeiska rådet och Europeiska unionens råd.

EU-nämnden

Eskilstuna Kuriren Ledare

Expressen 

Europeiska rådets slutsatser, 17–21 juli 2020 

EU-Portalen EU:s budget 

Kan kontrapropositionsvotering vara nyckeln?

Den valda riksdagen representerar svenska folkets politiska vilja.

Så, varför inte låta riksdagen ta sitt ansvar och välja statsminister och budget?

 Riksdagen är partipolitiskt sammansatt efter proportionella val medan riksdagens beslut ska fattas efter majoritetsomröstning.

Detta kräver att ordföranden, talmannen, inför riksdagen ställer de olika förslagen till statsminister och budgetar i kontrapropositionsvoteringar.
Kontrapropositionsvotering används i mötessammanhang om det finns fler än två förslag som inte går att förena med varandra och ett majoritetsbeslut behöver vaskas fram

Det innebär att två och två av de liggande förslagen ställs emot varandra tills det bara finns ett förslag kvar som kan ställas mot avslag. Mötesordförande föreslår i vilken ordning de olika yrkandena ska behandlas. Det liknar en cupturnering.
Exempel:

Statsminister (tre förslag)
Ordföranden utser Löfven som huvudförslag (Eftersom denne företräder det största partiet) Därefter ska ett motförslag till Löfven utses. Riksdagen röstar mellan Kristerson och Lööf som motförslag.
Vinnande förslag ställs mot Löfven.

När det gäller de olika budgeterna.

S budgeten utses till huvudförslag (Eftersom S företräder det största partiet)
Därefter ska ett motförslag till S-budgeten utses. Riksdagen röstar mellan
M/Kd, C, L, V, SD budgeterna genom att dessa ställs två och två mot varandra
tills ett motförslag föreligger.
Vilka som ska ställas mot varandra avgörs genom en särskild omröstning.

Kontrapropositionsvotering används för att få fram ett vinnande förslag som kan få majoritet i en omröstning.

Har jag missat något? Rätta mig om jag har fel.

Finanskapitalet smiter från notan – du får betala

Finansvärlden - banker, finansinstitut, kapitalförvaltare, finansrådgivare, miljardärer, fondförvaltare och liknande – har inte alltid rent mjöl i sina påsar.

Hela branscher bygger ju delvis på lögner, falska rykten, hemlighetsmakeri och bluff.

Precis som i poker.

Finansmarknaden är ett spel om pengar och värden vars omfattning vi knegare inte kan fatta.

Det tråkiga är att bluffmakare och kriminella kan utnyttja finansvärlden för att skoja till sig ekonomisk makt och inflytande, tvätta pengar, smita från skatt, muta och utöva påtryckning.

Skummisar med ekonomiska resurser kan dessutom omge sig med advokater och lobbygrupper som kan skydda dem från angrepp.

Precis som de medeltida furstarna kunde skydda sig bakom en hord av livvakter och murar.

Ett öppet demokratiskt samhälle, i en marknadsekonomi, behöver kapitalister som kan samla och investera kapital i produktion och arbete. Kapitalisterna vill naturligtvis ha utdelning på sina satsade kapital för att kunna plöja ner vinsterna i nya produktiva verksamheter.

Så fungerar en sund kapitalism.

Men dagens finansvärld har upphört att fungera på det sättet. De värden som kommer ur arbetet och produktionen omvandlas i finansbranschen till skuldpapper, abstrakta värden, framtida spekulationer, krav på stater. Bara en del återinvesteras i den verkliga ekonomin - resten är spelpengar.

Riskerna tas inte av kapitalisterna och finansspekulanterna utan av skattebetalarna.

De senaste decenniernas bankkriser har visat att hela risken ligger hos låntagaren, hela förtjänsten hos banken.

Notan för skattebetalarna i den senaste svenska bankkrisen var 35 miljarder kronor.

Bankiren får bonus när det går bra, men när det går dåligt får skattebetalarna ta notan. 

Någon bjuder dig på en dyr restaurang och smiter från notan så att du tvingas betala.

Finansskojare och finansbubblor har funnits lika länge som den moderna kapitalismen.
Några exempel på kriser och bubblor:

”Tulpankraschen” åren 1636–1637, Missisippi- och söderhavskrascherna på 1700-talet, den tyska hyperinflationen på 1920-talet, krisen 1929 och 30-talsdepressionen, Kreugerkraschen 1932, dollarkrisen och börskrisen i USA 2000, krisen på valutamarknaden 1990, Japans finanskris 90-92, Svenska bankkrisen 1990-96, Mexikokrisen 1994-95, Asienkrisen 1997, LTCM-kraschen 1997, Argentinakrisen 1997, Bankkrisen i USA 2007, den grekiska skuldkrisen 2010-.

Just nu pågår en strid mellan Argentina och två amerikanska hedgefonder, som i praktiken drivit landet i statsbankrutt.

Kriserna har utlösts genom spekulationer, svindlerier och hemlighetsmakeri och har alltid haft konsekvenser för stater och folk.

Men det finns också helt accepterade medel för finansinstitutionerna att sko sig på ”vanligt folk”. 

Ta t.ex. indexbluffen. De svenska fondspararna förlorade 400 miljarder kronor i börsraset, konstaterade Affärsvärlden i nummer 43/2002. Storbankernas fonder har präglats av en strategi där förvaltarna lagt sig mycket nära index, vilket också gör att möjligheterna till en bra avkastning när börsen går dåligt är minimala. Men samtidigt som spararna förlorat, har SEB, Robur, Nordea och Handelsbanken dragit in nästan 8 miljarder i vinst på sin fondförvaltning. 

Rena svindlare finns det gott om i finansvärlden.
Ett par exempel:
Bernard Lawrence "Bernie" Madoff  sysslade med avancerade investeringsbedrägeri er där investerare lockas att satsa pengar genom att Madoff rapporterade en fiktiv avkastning på 10–20 procent - en ovanligt hög nivå - som gjorde att kapitalet flödade in, men istället för att generera verklig avkastning på insatt kapital använde  Madoff det insatta kapitalet till utbetalningar och för att hålla bedrägeriet igång.  Madoff uppskattade själv att förlusterna för svindleriet uppgick till “runt 50 miljarder dollar”, motsvarande 400 miljarder kronor. Men utredarna konstaterade att ”pyramidspelet” rymde cirka 65 miljarder dollar.

En svensk fastighetssvindlare är Hans Thulin som gjorde lönsamma fastighetsaffärer under 1980-talets svenska värdeökning på fastigheter, den så kallade "fastighetsbubblan".

Thulins bolag Consolidator kunde våren 1990 inte betala en skuld på 650 miiljoner kronor till finansbolagen Nyckeln, som på hösten samma år ställde in betalningarna. Detta ledde till att Thulins svenska fastighetsimperium gick under i samband med finans- och fastighetskraschen i början av 1990-talet. 1991 gick hans bolag Consolidator och Granaten i konkurs med omkring tre miljarder kronor i skulder. Thulin hade gått i personlig borgen för lån på 800 miljoner kronor och försattes i personlig konkurs.

Thulin var skyldig svenska statskassan 179 miljoner till följd av en fordran efter hans konkurs i början av 1990-talet. Trots flera processer har han vägrat att betala.

Skulden har vältrats över på svenska skattebetalare.

SvD om Madoff 

De största finansskojarna 

Banksvindel i Frankrike 

Skattebetalarnas nota för bankkrisen 

Finansbranschens floskler 

Om Thulin i tidskriften Fokus 

Ska man tro eller tvivla på försvaret?

Att med den begränsade information som medierna förmedlat kring förra veckans händelser i skärgården kunna säga, huruvida Marinens insatser i Stockholms skärgård varit berättigade eller inte, är omöjligt.

Som skattebetalare och som medborgare vill man dock gärna veta.

Att militär verksamhet till stora delar måste vara hemlig förstår t.o.m. jag. Det ligger i sakens natur, militären kan inte avslöja allt för ev. fiender.

Därför vet vi inte ens huruvida det funnits någon främmande undervattensverksamhet eller om det till exempel är en vilsekommen tumlare som gett upphov till aktiviteterna.

Någon fiende har dock inte påträffats och inte heller någon rysk ubåt, enligt de uppgifter vi fått.

Om det är så att Marinen jagat en tumlare så lär vi aldrig få veta det.
Och om man hittat en rysk ubåt skulle man nog läcka ut detta.
Inte lika säkert om farkosten kom från Nato.

Ingenting går dock att bevisa eftersom hela den kostsamma aktiviteten är omöjlig att angripa.

Inga bevis finns.

Marinens experter säger att det är nästan är omöjligt att hitta en inkräktare i de svåra bottenförhållanden som råder i området. En inkräktare kan lätt smita ut.
Men man måste ändå försöka, säger militären och de troende. Och resultatet är ändå tillfredsställande eftersom det trots allt varit

·         ett bra test på marinens effektivitet och förmåga

·         en demonstration av att det finns muskler i det svenska försvaret

·         en bra övning i halvskarpt läge

Den som dristar sig att tvivla på att någon inkräktare funnits i den stockholmska skärgården anses vara naiv.

Här gäller det att antingen tro eller tvivla.

Litet läskigt är det då högt betrodda representanter av försvar och politik med brist på bevis påstår att det funnit fiendefarkoster i svenska vatten och att dess med största sannolikhet är ryska.

Och att det är dags att låta mer skattepengar gå till att förstärka försvaret och att vi snarast bör gå med i Nato.

Sådana recept kräver fakta och bevis.

DN

DN

DN

SvD

SvD

AB

Expressen

Expressen

Voteringsmissen löste ett problem för oppositionen

Förslaget om att be regeringen att dra tillbaka förslaget om höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt skulle nämligen bryta mot regeln att man inte röster om enskildheter i regeringens bugetförslag utan att budgeten ska tas i sin helhet.
 
Om den principen har alla partier i riksdagen varit överens.

Genom att rösta för att dra tillbaka förslaget om höjd brytpunkt hade oppositionen, i torsdags, hamnat i ett dilemma: Antingen bryta mot regel eller låta budgeten gå igenom. 

Ett bra sätt att komma undan problemet var att socialdemokraterna Damberg och Carina Hägg samt Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt inte kom till voteringen.
Nu kunde man nämligen skylla på tekniska problem som ledde till att oppositionen förlorade voteringen.

Men oppositionen kan göra ett nytt försök att stoppa skatteförändringen utan att bryta mot överenskomna regler, först i finansutskottet och sedan i riksdagen.

DN Ledare
SvD
AB
AB Lena Mellin
GP

USA:s enorma offentliga sektor

USA är näringsfrihetens och den privata företagsamhetens förlovade land.
Dock har USA en enorm offentlig sektor, faktiskt den största i världen. Och detta även om man räknar bort landets statliga satsningar på vård, skola och omsorg.
Militärutgifterna utgör nämligen 1630 miljarder dollar vilket är sex gånger mer än tvåan Kina.
Det framgår av fredsforskningsinstitutet Sipris rapport för 2010.

Samtidigt visar USA:s budget för i år ett underskott på drygt 1600 miljarder dollar.
Behoven av pengar till vård, skola och omsorg är trots detta enorma. Politikerna har efter svåra förhandlingar enats om nedskärningar på 38,5 miljarder dollar av de offentliga utgifterna. Nedskärningarna kommer knappast att drabba militären utan den offentliga servicen. Ändå är det militärutgifterna som borde bantas.

USA:s ekonomi är lika dålig som Greklands och Portugals. Det är Japan och Kina som på olika sätt stött USA:s ekonomi men nu får Japan svårt eftersom japanerna behöver pengarna för att bygga upp landet efter tsunamin.
Det kinesiska ekonomiska inflytandet kommer att öka i USA.
Det är synd om amerikanerna.

SvD
Veckans Affärer
E24
Expressen
Aftonbladet

Inte lätt för (s) att driva opposition mot sin egen politik

När det gäller politikens möjligheter att ”skapa arbete” är den tämligen begränsad.
Arbete skapas främst genom att produktionsöverskott (kapital) investeras i hållbara och värdeskapande projekt. Och det investeringsmöjliga kapitalet ligger inte i politikernas händer.
I den rådande världsordningen är det kapitalisterna som äger den ekonomiska makten.
Vad politikerna kan göra är att underlätta uppkomsten av produktionsöverskott, gynna kapitalbildning och investeringar.
I en globaliserad kapitalistisk världsordning blir dock de politiska möjligheterna till detta allt mer begränsad.
Även om offentliga investeringar betalas av skattemedel så är de också ett produktionsöverskott (kapital).
Men nyliberala fundamentalisterna vill av ideologiska skäl gynna kapitalet och minska statens engagemang i ekonomiska, sociala och kulturella verksamheter.

I retoriken inför valet 2006 hade alliansen emellertid tonat ner denna extremt borgerliga linje till förmån för en mer traditionell socialdemokratisk. Arbetet sattes främst och man gick till kamp mot ”utanförskapet”. Det gillade väljarna.
Efter regeringsskiftet 2006 fann alliansen allt upplagt för en expansiv borgerlig politik. Konjunkturerna pekade uppåt, budgetöverskottet verkade stabilt, arbetslösheten minskade och väljarna hade i valet anammat arbetslinjen och avvisat socialdemokraternas ”bidragslinje”
Alliansen formade därför sin politik efter detta gynnsamma utgångsläge och försämrade bidragsvillkoren för arbetslösa, sjuka och pensionärer för att i stället klämma i med skattesänkningar för dem som hade arbete eller ägde kapital. Det var en traditionell nyliberal politik.
Men så kom finanskrisen.
Alliansen som byggt sitt regeringsprogram för goda tider blev plötsligt tvungna att växla om till krispolitik. De försämrade bidragsvillkoren slog hårdare mot de fattiga än vad regeringen räknat med, insatserna för att minska arbetslösheten blev i krisen helt verkningslösa eller motverkades av att företagen och kapitalisterna saknade investeringsvilja och på grund av minskad produktion.
Regeringen tvingades till panikartade reträtter och hastigt påkomna lagförslag.

Samtidigt tvingades de ”De nya moderaterna” att inse att den nyliberala dogmatiska linjen inte håller, särskilt inte under kristider. Man slöt Keynes till sitt bröst i ekonomin, hyllade den svenska arbetsmarknadsmodellen och begrep att alla måste med, även bidragstagarna. De nya moderaterna började, med Anders Borg i spetsen, föra en ganska socialdemokratisk ekonomisk politik.

På så ätt kan man säga att socialdemokratin, trots valförlusten 2006, vunnit en ideologisk seger. Den socialdemokratiska hegemonin råder ända in i Moderaterna.
Men det har blivit fan så mycket svårare för (s) att driva opposition mot regeringen.

Blir det, mot förmodan, strålande tider kommer den nyliberala dogmatismen åter att gälla för alliansregeringen.
Men i kristid är det nog bäst att hålla sig till det socialdemokratiska originalet. För säkerhets skull.

DN
SvD
Expressen
AB
AB 2
Poltikerbloggen
Företagerna
Alliansfritt Sverige, pdf-fil