På spaning efter socialdemokratins själ. III av III

1968 hade socialdemokraterna, för en gångs skull, den verkliga politiska makten i Sverige.

För 68-vänstern framstod därför sossarna som den stora kolossen och korrupta makten som förrått arbetarklassen.
Socialdemokratin stod i vägen för revolutionen och var därför huvudfienden.

I dag har de som då tillhörde vilda vänstern skingrats politiskt och det enda de fortfarande har gemensamt – från Göran Skytte, Håkan Arvidsson och till Gudrun Schyman - tycks vara sossehatet.
Det har de gemensamt med högern.

 De som idag anser att sossarna har ”förlorat sin själ” anklagar socialdemokraterna för vad de anser att sossarna borde ha gjort men som de försummat att göra.

De jämför det knappa faktiska utfallet i välfärdspolitiken med ett tänkt idealtillstånd.

Att förklara vad som borde ha gjorts och hur resultatet borde ha blivit är ett typisk idealistiskt och utopiskt synsätt.

Möjligen beror vänsteridealisternas missnöje med sossarna på att inte känner till politikens villkor. Kanske tror de att bara för att ett parti sitter i regeringen har det all makt i världen att genomföra sina intentioner. Och om de inte, i regeringsställning, genomför intentionerna så beror det på brist på intentioner.

Men visst har det funnits intentioner.
Till exempel våren 1977 då LO:s landssekretariat och Socialdemokraternas partistyrelse bildade en gemensam arbetsgrupp för att utarbeta förslag till riktlinjer för ett löntagarfondssystem. Löntagarfonderna skulle ge löntagarna den ekonomiska makten.
Socialdemokraterna drev löntagarfondsförslagen i valrörelserna 1979 och 1982 som, så småningom blev mycket urvattnade. Beslutet om fonder togs i riksdagen den 21 december 1983. De borgerliga partierna röstade emot och Vänsterpartiet Kommunisterna lade ned sina röster.

Ett av resultaten blev en borgerlig regering 1991 som lade en proposition om att fonderna skulle avvecklas på ett sätt att de inte skulle gå att återskapa. Borgarna beslöt att dela ut pengarna till allemansfondspararna. Men på hösten 1992 kom räntekrisen och den uppgörelse som gjorts mellan den borgerliga regeringen och socialdemokraterna stoppades. Istället användes pengarna till att förstärka pensionssystemet genom sjätte AP-fonden. Tio miljarder delades ut till tre stiftelser för att främja forskning: Stiftelsen för Strategisk Forskning (nybildad), Stiftelsen för Miljöstrategisk forskning (nybildad) samt Riksbankens Jubileumsfond för Kulturvetenskaplig forskning. I stiftelsen Framtidens kultur sattes 500 miljoner av för bidrag till kulturverksamhet.

Att politiska beslut, i en demokrati, är resultat av motstånd, strid, motsättningar och i bästa fall förhandlingar och kompromisser tycks idealisterna aldrig tänka på.

Vad som varit politiskt möjligt och omöjligt att genomföra finns inte med i kalkylen.
Idealisterna pekar även på sådant som sossarna tvingats betala i kompromissandet men de glömmer vad sossarna samtidigt uppnått. Teorin mot praktiken.  Ideal mot verklighet. Verklighet mot utopi.
Inte konstigt att Vänsterpartiet blivit populistsikt.

En av mina vänner som anser att sossarna sålt sin själ preciserade vad han anser att sossarna inte brytt sig om att göra eller som de kompromissat bort:
Migrations och flyktingpolitiken, strandrätten, de knappa pensionerna till människor som slitit hela sitt liv, försäkringskassan, psykvård som inte fungerar särskilt för unga.

Att tandvården ligger utanför den övriga sjukvården, friskolorna, privata sjukvårdsförsäkringar som gör att somliga går före i vårdkön i strid mot hälso- och sjukvårdslagen, avreglering av hyresmarknaden, reklamskyltarna längs vägarna.
Hela välfärden.

Min kompis avslutar: ”Stort och smått, men jag tänker rösta på (v) som numera är det parti som driver socialdemokratisk politik.”
Han är inte ensam om sin uppfattning.
Jag invänder att Vänsterpartiet inte heller har uträttat någon av de uppräknade punkterna. De har bara haft uppfattningar.
- Men de har ju inte haft makten!
- Nä och det har inte sossarna heller.
Visserligen har sossarna suttit i regeringsställning men i en svag minoritetsregering. Medan Sverigedemokraterna i makt av sin vågmästarställning kunnat styra och ställa.

Som sagt, det är inte sossarna som stiftar lagar, det är riksdagen.
Och där lurar det konservativa blocket - moderater, sverigedemokrater och kristdemokrater. Starkare än någonsinn.

Att regera är inte att peka med hela handen, och bara bestämma. En minoritetsregering tvingas till förhandlingar med höger och vänster.
Eller släppa fram motståndarna.

I en demokrati betyder politik att förhandla.

Socialdemokraterna har tvingats till åtskilliga kompromisser för att kunna sitta kvar i regeringen. Det tolkas av vissa som ”makthunger” men alternativet har varit en konservativ regering, med riksdagsmajoritet.

Det slår mig att det kanske inte är sossarnas själ som gått förlorad.
Det kanske är tron på demokratin.

Sverigedemokraterna, vad vi vill
Moderaterna, vår politik 
Vänsterpartiet, vår politik 

Freedom house, demokratins kris 
Regeringen, Strategi för en stark demokrati – främja, förankra, försvara 

 OmLöntagarfonderna ur "Sockerbagare i doktorshatt" en självbiografi av Per-Martin Meyersson (Fischer, 1997) 

På spaning efter socialdemokratins förlorade själ, II av III

I valet 2010 kom det konservativa och nationalistiska Sverigedemokraterna, SD, in i riksdagen och fick 20 av 349 mandat. I Riksdagsvalet 2014 fick partiet 12,86 procent av rösterna och 49 mandat, i Riksdagsvalet 2018 fick de 17,53 procent av rösterna 62 mandat i riksdagen.

I dag är SD Sveriges tredje största parti.

SD blev vågmästare och kunde därigenom påverka politiken mer än något annat parti.
SD:s viktigaste frågor är migrationspolitiken, välfärden, familjepolitiken och kriminalpolitiken.
På de områdena har SD inverkat på samtliga övriga partiers politik.

Sossarna gick kraftigt tillbaka. 2006 var väljarstödet nere i 34,9 procent och 2018 nåddes bottennoteringen sedan 1911 - 28,3 procent.

Direkta politiska följder av SD var decemberöverenskommelsen 2014 och januariöverenskommelsen 2019. Avtalen var nödvändiga för att hindra att sverigedemokraterna skulle få politiskt inflytande.

21 januari 2019 fick Sverige, efter fyra månaders dödläge, äntligen en regering på plats. Fyra partier – s, mp, liberaler och centerpartiet - kompromissade och kom överens om ett antal övergripande mål.
Samarbetet spräckte alliansen och var ett led att hindra moderater och sverigedemokrater att få politiskt inflytande.

Överenskommelserna innebar att regeringspartierna blev tvungna att sälja en del av sina hjärtefrågor i utbyte mot andra frågor.

Genom januariavtalet hindrades Sverigedemokraterna och moderaterna att rösta ner dem i riksdagen.

I korthet innehöll januariavtalet följande punkter:

Minst 20 miljarder till välfärden. Högre pensioner. Pensionärsskatten tas bort. En familjevecka börjar införas med tre lediga dagar under mandatperioden. Ny skattereform där ett syfte är att utjämna ekonomiska klyftor med bland annat skatt på finansiella sektorn. 10 000 fler polisanställda till år 2024.
Skola och utbildning
Kunskapslyftet byggs ut. Investering i goda lärmiljöer och små grupper i förskola och fritidshem. En nationell plan för studiero och trygghet i skolan. Mobiltelefonförbud i klassrum. Resurser tillförs för att anställa fler lärarassistenter. Det statliga stödet för stärkt likvärdighet och kunskapsutveckling förstärks. Övergåbg till ämnesbetyg på gymnasiet. Underlättande för resursskolor och utveckling av möjligheten till särskilt stöd.
Underlättande för akademiker att välja läraryrket: Längden för Kompletterande pedagogisk utbildning (KPU) kortas ner och studietakten höjs och möjligheterna att jobba på en skola och studera till lärare parallellt förbättras.
Ett etableringsstopp införs för fristående grund- och gymnasieskolor med konfessionell inriktning. Höga kvalitetskrav ska vara styrande för skolan. Ytterligare insatser kan prövas för att undvika betygsinflation, som externa examinatorer.
Sjukvård
En generalplan för kortare köer tas fram. Ambulansvården, cancervården och förlossningsvården stärks. Systemet med ett patientkontrakt utvecklas. En fast omsorgskontakt i hemtjänsten ska finnas. Inför kostnadsfria arbetskläder för anställda i äldreomsorgen.
Arbetsmarknad
Statligt stöd för korttidsarbete införs. Arbetslöshetsförsäkringen förändras så att fler kan kvalificera sig samtidigt som ersättningen trappas av och fasas ut. Extratjänster blir kvar. Etableringsjobb för nyanlända och långtidsarbetslösa i enlighet med parternas förslag införs.
Hela landet ska leva och växa
Fler servicekontor i hela landet. Innovationsrådet och samverkansprogrammen med näringslivet fortsätter. Exportsatsning genomförs. Bredbandsutbyggnad i hela landet. Inga myndigheter ska förläggas i Stockholm under mandatperioden. Nya differentierade strandskyddsregler införs. Avståndsbaserat reseavdrag införs. Förbättrat väg- och järnvägsunderhåll. Den beslutade nationella planen för infrastruktur, med investeringar i järnvägar och vägar i hela landet på 700 miljarder kronor, ska fullföljas. Nya stambanor för höghastighetståg ska färdigställas. Planeringen för att bygga Norrbotniabanan i sin helhet ska intensifieras.
Miljö och klimat
Utveckla och effektivisera klimatinvesteringsprogrammen. Flygskatten blir kvar. Krav på lägsta servicenivå för återvinning. Krav på pant på fler produkter. Stopp för bottentrålning i skyddade områden.
Integration och migration
Migrationspolitiken ligger fast- den tillfälliga lagen förlängs. Migrationspolitiken framöver görs upp i en parlamentarisk kommitté. Inför språkplikt för den som söker asyl eller uppbär försörjningsstöd. Obligatorisk samhällsintroduktion och undervisning i svenska för asylsökande och ett kvalitetslyft för SFI. EBO begränsas.
Bostadsmarknad
Investeringsstöden kvar för att stimulera byggnation av hyresrätter med rimliga hyror. Höj straffen för försäljning av svartkontrakt och kriminalisera köpen.
Andra frågor
Värnplikten byggs ut. Mediestödet förstärks. Fri entré på museer räddas. Internationell solidaritet genom fortsatt enprocentmål för biståndet.

Genom januariöverenskommelsen säkrades alla dessa punkter utan att moderater och sverigedemokraterna kunde komma åt dem.
Det var de liberala partiernas, åtminstone tillfälliga, seger över de konservativa.
Centern godkände inte vänsterpartiets liberalism.

Idén bakom överenskommelsen var att man, i det parlamentariska läget som rådde, inte kan få allt, men en del. Syftet var att hindra de konservativa att ta över.

Om socialdemokratin därmed förlorade sin själ är tveksamt.
Jag lutar mer åt att de räddade den.

SCB Hundra år av svensk demokrati – partiernas toppar och dalar
SCB Historisk statistik över valåren 1910–2018.

Sakpolitisköverenskommelse, januariavtalet 

På spaning efter socialdemokratins förlorade själ, I av III

Många beklagar att socialdemokratin ”har förlorat sin själ.”.

Annars brukar inte själen vara på tapeten utanför kyrkväggarna.
Men det där med själen är antagligen hämtat från Bibeln Matteus 16:26, ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sin själ?”

Får man tro kommunister, anarkister och syndikalister så har sossarna förlorat sin själ sedan 1917. Sossepartiet borde väl vara helt själlöst vid det här laget.
Numera är det allt oftare även liberaler och sverigedemokrater som efterlyser den förlorade själen.

Påståendet är värt att begrunda.

För det första. Vad menas med själ?
Kanske menar de, som suckar över sossarnas förlorade själ, att partiet förlorat sin ideologi? Eller kompass som det brukar uttryckas.

En ideologisk förlust borde man kunna upptäcka genom att jämföra sossarnas partiprogram genom åren.
När man gör det finner man att programmen är förvånansvärt lika från 1970 till idag.
För övrigt bör ett partis ideologi inte vara hugget i sten utan ska kunna förändras efter att samhället förändras.

Att sossarna gått från att vara ett socialistiskt parti till ett socialliberalt konstaterade, Herbert Tingsten, (1886-1973), professor i statsvetenskap redan 1941 i ”Den svenska socialdemokratins idéutveckling”, Tidens förlag.
“Kvar stå framstegs- och upplysningstron och tron på att det politiska arbetet gäller individens lycka och frihet, viljan att verka för en utjämning, som skall begränsa de samhälleligt bestämda olikheterna emellan människor, tron på att en vidare ram för den mänskliga friheten kan skapas genom högre välstånd och kultur, viljan till fred och närmande mellan folken. Men dessa idéer, som bruka betecknas som liberala, uppbäras i det moderna Sverige av alla större politiska partier. Någon särpräglad socialdemokratisk ideologi finnes sålunda icke.”

Statssocialismen i öster brakade samman 1990 vilket bör ha knäckt statssocialisterna inom socialdemokratin. Idén om att förstatliga näringslivet bör ha lämpats överbord.
Men någon stor själslig förändring av socialdemokratin lär det inte ha medfört.

I sin bok Studier i rött, Premiss förlag 2005, skriver Henry Petersson, doktor i statsvetenskap, att socialdemokratin vilar på tre viktiga idéer eller värderingar – ”pragmatism, modernism och jämlikhet”,

Med pragmatism menar Petersson att partiet hellre anpassar sig till situationer som uppkommer och inte bara kör sin egna politiska ideologi. När sossarna inser att de inte har stöd för ett förslag i parlamentet försöker de få igenom åtminstone en del. Socialdemokraterna är mer intresserade av en politik som kan genomföras och som fungerar i verkligheten än av att driva sina egna ideologiska tankar in i kaklet. De är helt enkelt villiga att anpassa sig till situationer som uppkommer även om det inte var vad de tänkte sig från början.

Frågan är då om partiet, genom sin pragmatiska politik, har kompromissat bort sin ideologi så att väljarna inte längre känner igen partiet.

I sammanhanget kan det också vara bra att veta vilken socialdemokrati som avses då man säger att s förlorat sin själ.
Är det hela arbetarrörelsen eller dess poliska gren eller den socialdemokratiska regeringen som avses?

Kanske består arbetarrörelsen av tre olika själar? Det skulle i så fall handla om en svårartad schizofreni.

Som regeringsparti har socialdemokraterna, oftast ensamma eller tillsammans med andra, suttit i minoritetsregeringar.
Ett regeringsparti får finna sig i att bli kritiserat både från höger och vänster.
Som regeringsparti ådrar sig socialdemokraterna dessutom ett ansvar för den förda politiken. Det ansvaret behöver oppositionen inte ta på sig.
Vänsterpartiet kan därför kosta på siga att vara fan så mer radikalt än sossarna.

En regering ska dessutom ta hänsyn till alla medborgares bästa inte gynna särskilda intressen. Mycket kompromissande blir det.
Moderater, sverigedemokrater och vänsterpartister kan, och bör, från mycket olika håll kritisera. Men regeringspartiet ska ta ställning och lägga förslag till riksdagen.
Slutligen är det inte sossarna som bestämmer, det är riksdagen.

Den som anser att sossarnas förlorat sin själ kanske menar att det stora partiet har förlorat en massa väljare. Det är ett faktum. Alltså, varför har det en gång så framgångsrika partiet förlorat sin forna styrka?

En kort historik blir nödvändig.
Från riksdagsvalen 1932 till 1988 hade partiet haft över fyrtio procent av väljarna bakom sig. Åren 1940 och 1968 hade socialdemokraterna till och med egen majoritet. 

Under sommaren 1936 hade Sverige en Bondeförbundsregering, och 1936-1939 regerade S och bondeförbundet tillsammans i en majoritetskoalition. Bondeförbundet var Centerpartiets föregångare.

Under kriget 1939-1945 hade Sverige en koalitionsregering med samtliga partier utom kommunisterna i regeringen. Kommunisternas knytning till Sovjetunionen gjorde dem omöjliga i en regering.

Åren 1945-1951 regerade sossarna i minoritet.
1951–1957 satt bondeförbundet och sossarna tillsammans i svenska regeringen.

Socialdemokratisk minoritetsregering fanns 1957-1968, majoritetsregering 1968-1969, minoritetsregeringar 1971-1974 samt 1975-1976.

Det parlamentariska förhållande som rådde i Sveriges riksdag från valet 1973 till valet 1976 kom att kallas lotteririksdagen eller jämviktsriksdagen. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna fick 1973 tillsammans 175 mandat, exakt lika många som Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet fick tillsammans.
Läget gjorde att man enligt grundlagen var tvungen att vidta lottning vid de frågor där riksdagen inte kunde enas och i flera omröstningar vidtogs lottdragning. Partierna undvek dock att låta lotten avgöra utan kompromissade hellre.

De borgerliga - Centerpartiet, Moderata samlingspartiet och Folkpartet - tog över regeringstyret i en majoritetskoalition 1976-1982, med parentes för en folkpartiregering i minoritet mellan oktober 1978 och oktober 1979.

Mellan 1982-1991 hade socialdemokraterna åter regeringsinnehavet men i minoritet.
1991 -1994 leddes Sverige av en borgerlig majoritetskoalition som bestod av Moderata samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna, Centerpartiet, Kristdemokratiska samhällspartiet.

1994-2006 hade landet ännu en socialdemokratisk minoritetsregering.

Den borgerliga Alliansen hade regeringsmakten 2006-2014.
Från 2014 har en minoritetsallians av Miljöpartiet och sossarna regerat.

Socialdemokraterna har alltså tvingats regera i minoritet sedan andra världskriget.

När Sverigedemokraterna dök upp ökade splittringen och förvirringen i politiken.

Socialdemokratins program 1897 till 1990
Socialdemokratins program 2013

Socialdemokratin har segrat sig till döds, Håkan Arvidsson  Respons 1/2018 

S kan konsten att sälja morsan nedför floden. Stig-Björn Ljunggren, Smedjan, Timbro. 4 juli 2019

SvD Lena Andersson 211113 :. Ett parti med varken ide eller principer

Leif Lewin: Verkligheten i svensk politik har bytt skepnad

De borgerliga, med Sverigedemokraterna, har makten i riksdagen

Många anklagar socialdemokraterna för att inte ha drivit socialdemokratisk politik under Löfvens regeringstid.

Men nu är det så att socialdemokraterna aldrig någon gång under Löfvens statsministertid har haft majoritet för att driva sin politik fullt ut.

Sossarna har tvingats föra en politik som hindrat Alliansen att tillsammans med SD vinna regeringsmakten.  Det är, under omständigheterna, en bragd enligt min enkla mening.
En av omständigheterna är att de borgerliga partierna är i klar majoritet i Sveriges riksdag och att Sverige Demokraterna är tungan på vågen.
Så har väljarna bestämt.  

Ta en titt på mandatfördelningen i riksdagen.

Riksdagen är den högsta beslutande församlingen i Sverige. Till riksdagens uppgifter hör att besluta om lagar och om statens budget. Det är inte regeringen som bestämmer det är riksdagen.

Och så här är mandatfördelningen i Sveriges riksdag

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (S): 113.

Moderata samlingspartiet (M): 84.

Sverigedemokraterna (SD): 49.

Miljöpartiet de gröna (MP): 25.

Centerpartiet (C): 22.

Vänsterpartiet (V): 21.

Liberalerna (L): 19.

Kristdemokraterna (KD): 16.

Majoriteterna är alltså så här:

Icke borgerliga
S 113 + MP 25 + V 21 = 159

Borgerliga
M 84 + C 22 + L 19 + KD 16 = 141
+ SD 49 = 190

Med C 22 och L 19 = 41 mandat får icke borgerliga 200 mandat mot borgerliga M 84 + KD 16 + SD 49 = 149.

Om V med sina –21 inte ställer upp på samarbete får regeringskoalitionen 179 mandat.

Genom att lyckas etablera samarbete med L och C har Löfven splittrat Alliansen och fått igenom kompromissförslag. Inte socialdemokratisk politik men väl socialliberal. Alternativet hade varit konservativ politik.

Samarbetet med C och L har naturligtvis inte kunnat ske utan en del socialdemokratiska eftergifter till de borgerliga.
Alternativet skulle ha varit att riksdagens borgerliga majoritet haft den totala politiska makten. Med stöd av Sverige Demokraterna.

Det är enkel matematik. Ska det vara så svårt att fatta?

Sossarnas själ III (av IV). Blockförskjutningar

Socialdemokratin har samarbetat med borgerliga partier under hela sin regeringstid. Oftast har det parlamentariska läget tvingat partiet därtill.

I modern tid är Hagaöverenskommelserna 1974–1976, ett exempel.  

Hagaöverenskommelserna var ekonomiskpolitiska överenskommelser i Sverige mellan Socialdemokraterna, Folkpartiet och Centerpartiet. De innebar bland annat att marginalskatterna för medelinkomsttagare sänktes samtidigt som arbetsgivaravgifterna höjdes.

Bakgrunden till överenskommelsen var den parlamentariska situation som rådde efter valet 1973 till valet 1976. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna hade tillsammans fått 175 mandat, exakt lika många som Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet fick tillsammans.

Riksdagens beslut avgjordes genom lottning.

Valet 1991 ledde till ett maktskifte då den socialdemokratiska regeringen förlorade valet och en borgerlig regering, med Carl Bildt som statsminister, tillträdde.
Två nya borgerliga partier, Kristdemokratiska samhällspartiet och Ny demokrati, blev invalda i riksdagen. Ny Demokrati var representerat i Sveriges riksdag 1991–1994. Miljöpartiet åkte ur.

Ny Demokrati fick 6,7 procent av rösterna. Socialdemokraterna och Vänstern fick sammanlagt 42,2 procent medan det borgerliga blocket (C, FP, KD och M) fick 46,7 procent av rösterna. Det innebar att Ny Demokrati fick ställning som vågmästare för den borgerliga regeringen.

Efter en internationell spekulationsvåg hösten 1992 höjde riksbanken räntan till 500 procent. Götabanken och Sveriges Kreditbank, befann sig i ekonomisk kris.

Ny demokrati hotade med att provocera fram ett nyval. Carl Bildt kontaktade Ingvar Carlsson, efter vilket förhandlingar ledde fram till flera gemensamma krispaket. krispaketet innehåller besparingar och skattehöjningar som skall förstärka svenska statsbudgeten med 40-55 miljarder SEK.
Socialdemokraterna och regeringen kom överens om en statsgaranti till kreditväsendet för att förhindra bankkollaps. Krisdrabbade banker skulle få bankstöd.

Ny Demokrati vittrade sönder genom interna strider och allmänt schabbel.

1988 bildades ett klart nationalistiskt parti, Sverigedemokraterna, SD.
Tolv år senare, i riksdagsvalet 2010, fick det nya partiet 5,7 procent av rösterna.

Inför riksdagsvalet 2006 gick den borgerliga oppositionen– Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna, Folkpartiet och Kristdemokraterna –samman till Alliansen.
Alliansen fick majoritet i riksdagen och moderaten Fredrik Reinfeldt bildade regering. Alliansen blev omvald vid riksdagsvalet 2010, men fick då inte egen majoritet.

Samtliga övriga riksdagspartier hade då före valet avvisat alla former av samarbete med Sverigedemokraterna.

I riksdagsvalet 2014 fick SD nära 13 procent av rösterna och blev Sveriges tredje största parti. Övriga partier valde att inte ha med dem i något regeringsunderlag, vilket ledde till diskussioner om nyval. Nyvalet avvärjdes dock genom decemberöverenskommelsen mellan den socialdemokratiska regeringen och Alliansen. Decemberöverenskommelsen (ofta förkortat DÖ) var en formell överenskommelse mellan sex av svenska riksdagens åtta partier och ett resultat av regeringskrisen i Sverige 2014. Avsikten var att stänga ute Sverigedemokraterna från inflytande genom att regeringspartierna och den största politiska oppositionen, Alliansen, kom överens om att ledaren för den största partikonstellationen skulle släppas fram som statsminister samt att minoritetsregeringar var garanterade att få igenom sin budget.

Decemberöverenskommelsen träffades den 27 december 2014 och var tänkt att gälla till valdagen 2022 (nästan 8 år), men upplöstes formellt redan den 9 oktober 2015, drygt nio månader efter att den träffats, efter att Kristdemokraternas riksting röstade för att lämna den.

I riksdagsvalet 2018 fick SD 17,53 procent och befäste och stärkte därmed sin ställning som det tredje största partiet i Riksdagen. Regeringsbildningen efter detta val blev långdragen och kom till stor del att handla om olika inställningar till just Sverigedemokraterna.

I slutet av 2020 bildade M, KD och SD ett konservativt block. Målet är att bli av med S - och Mp-regeringen och spräcka samarbetet med L och C.

Stefan Löfwen har skickligt lyckats med att splittra Alliansen och hålla de konservativa borta från makten. Priset har varit att ge C och L inflytande över politiken. Naturligvis har han också tvingas göra en del eftergifter.
Alternativet skulle ha varit att de konservativa och nationalistiska skulle ha vunnit.

En sak är klar. Socialdemokraterna samarbetar hellre med andra socialliberala partier än söker strid mot dem.
Målet är att kunna införa reformer som gynnar löntagarna och som samtidigt hindrar nationalistiska och konservativa partier att få regeringsmakten.

 

 

Sossarnas själ II (av IV). Det socialliberala partiet

Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti (SAP), Socialdemokraterna (S), är ena delen av Arbetarrörelsen.  Den andra delen är Landsorganisationen, LO.

Fackföreningarna behövde ett politiskt parti för att kunna hävda sina politiska intressen.
Det var fackföreningar, sjuk- och begravningskassor och olika socialistiska grupper som, 1889, bildade partiet. Nio år senare, 1898, bildade socialdemokraterna Landsorganisationen (LO).

Den unga svenska arbetarrörelsen enades kring tre huvudfrågor: allmän och lika rösträtt, åtta timmars arbetsdag och kamp för föreningsrätten.

I kamp mot högern, men i samarbete med liberalerna, kunde socialdemokratin så småningom genomföra alla tre reformerna.

Inget politiskt parti är statiskt. Partierna förändras. Partierna är inte heller en homogen massa ideologiskt liktänkande. Där finns olika schatteringar av åsikter inom alla partier.

Socialdemokratins ledning, medlemskår och väljare har rymt, och rymmer fortfarande, marxister, utopiska socialister, socialliberaler, miljöaktivister, statssocialister, planhushållare, allmänna humanister, entreprenörer och byråkrater.

Partiets kärna är samlad kring partiprogrammet. Det är partiledningen, kongressen och de cirka 90 000 aktiva medlemmarna i partiföreningarna. Som en del av arbetarrörelsen utövar också fackföreningsrörelsen inflytande på partiet. Och tvärt om.

Socialdemokratin må ha varit ett uttalat socialistiskt parti men har alltid tagit avstånd från kommunisternas revolutionära metoder och antagonistiska plakatpolitik.

1941 gavs ”Den svenska socialdemokratins idéutveckling” ut. Boken är en av de mest gedigna genomgångar av partiets utveckling fram till efterkrigstiden som skrivits.
Författaren, Herbert Tingsten, (1886-1973) var då socialdemokrat och professor i statsvetenskap.
I bokens sammanfattning beskriver Tingsten partiets idégrund:

“Kvar stå framstegs- och upplysningstron och tron på att det politiska arbetet gäller individens lycka och frihet, viljan att verka för en utjämning, som skall begränsa de samhälleligt bestämda olikheterna emellan människor, tron på att en vidare ram för den mänskliga friheten kan skapas genom högre välstånd och kultur, viljan till fred och närmande mellan folken. Men dessa idéer, som bruka betecknas som liberala, uppbäras i det moderna Sverige av alla större politiska partier. Någon särpräglad socialdemokratisk ideologi finnes sålunda icke.”

Från mitten av 40-talet har socialdemokratin i realiteten varit mer socialliberalt än ett socialistiskt parti. I varje fall om man med socialism menar uppfattningen att staten bör ta över näringslivet och att planhushållning bör införas.

Det har funnits en ideologisk spännvidd mellan partimedlemmar som vill åstadkomma strukturella samhällsförändringar i socialistisk riktning och en pragmatisk som står socialliberalismen nära.

Arbetarrörelsen har vid ett par tillfällen tagit strid för förändringar i socialistisk riktning.

Den så kallade planhushållningspolitiken byggdes i hög grad på Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, ett 27-punktsprogram som antogs som valmanifest 1944.

Planekonomi var ett mål för Socialdemokraterna, men efter andra världskriget övergav partiet målet. Det kom inte att prägla socialdemokraternas politik under 40-talet.

Striden om planhushållningen stod som starkast, och den socialdemokratiska retoriken var som mest radikal, under åren innan valutakrisen 1947. Paradoxalt nog präglades denna tid främst av snabb avreglering och en kraftig minskning av den offentliga sektorns andel av ekonomin.

Och så kom förslaget om löntagarfonder 1971. Det var ursprungligen ett förslag från LO som syftade till att öka löntagarnas (huvudsakligen genom fackförbunden) inflytande över det privata näringslivet genom andel i ägandet.

Målet var att utöver den politiska och sociala demokratin införa ekonomisk demokrati.

Förslaget utreddes och diskuterades, stöttes och blöttes inom arbetrröreslen, och först år 1981 lade en utredning fram ett modifierat förslag där tyngdpunkten på ägande och makt hade bytts ut till kollektiv kapitalbildning. År 1983 kom regeringspropositionen och det var slutpunkten. Fem fonder skulle vardera inte få äga mer än 8 procent av aktierna i ett företag. Fonderna skulle förse företagen med riskvilligt kapital. Den 21 december 1983 beslutade riksdagen att införa fonderna. De borgerliga partierna röstade emot och Vänsterpartiet Kommunisterna lade ned sina röster.

Högern och Arbetsgivareföreningen ordnade demonstrationer mot fonderna och motsättningarna mellan arbetarrörelsen och borgerlighet ökade. Arbetsgivarna mobiliserade ideologiskt.

Socialiserings- och planhushållningsdiskussionen på 1920-talet, Arbetarrörelsens efterkrigsprogram på 1940-talet och löntagarfonderna på 1970- och 80-talen har stött på starkt motstånd av borgerligheten och har skapat oenighet inom det egna partiet. Arbetarrörelsen drevs till reträtt.

Efter den borgerliga valsegern 1991 lade den borgerliga regeringen en proposition om att fonderna skulle avvecklas.

När ”realsocialismen” definitivt föll i Östeuropa 1989 bleknade också den socialistiska utopin för flertalet socialister inom och utanför partiet. Socialismen var död, låt vara att den ännu levde i många människors utopiska drömmar.

En annan motsättning inom socialdemokratin har varit diskussionen huruvida partiet ska vara arbetarnas parti eller hela folkets parti. Under sina första år var det naturligt att partiet definierade sig som arbetarnas parti. Men efter många år av regeringsinnehav och samverkan med andra partier samt arbetslivets förändring har det blivit lika naturligt att se partiet som hela folkets parti.

Det är ingen omedveten förändring av partiet utan en anpassning till den förändrade rollen.

Planekonomi
Löntagarfonder 

 

Sossarnas själ I. Det samarbetande partiet.

 - Sossarna har förlorat sin själ.

Det är ”vänsterns” ständiga mantra sedan 1917.

- Sossarna måste föra en mer profilerad vänsterpolitik.
I hundra år har ”vänstern” riktat den kritiken mot socialdemokratiska regeringar oavsett hur opinionsläget än sett ut.
I dag menar Vänstern ofta att det är dom själva som är de verkliga socialdemokraterna.
Den vanligaste åsikten, sedan 1917, är att sossarna var bättre förr. Vad som är förr och vad som är bättre varierar bland kritikerna beroende på historiskt perspektiv.  Än är det trettiotalet, än är det fyrtiotalet, än Per Albin, än Erlander och än Palme. Ibland t.o.m. Juholt.

Tanken är att socialdemokratin i regeringsställning, genom samarbete med borgerliga partier, förlorat sin ideologiska riktning och svikit sina ideal.

Klart är att socialdemokratin, sedan början av förra sekelskiftet, ständigt samarbetat över partigränserna.

I striden för parlamentarism och allmän rösträtt samarbetade socialdemokraterna och liberalerna.

Hjalmar Branting och liberalernas ledare Karl Staaff var sedan skoltiden personliga vänner. Staaff bildade en kortlivad regering efter unionskrisen 1905, men hans rösträttsförslag fälldes av den konservativt behärskade första kammaren

1917, året för den ryska revolutionen, tillträdde en liberal - socialdemokratisk koalitionsregering. Den bestod av liberalen Nils Edén som statsminister och fem liberaler samt med Hjalmar Branting och tre andra socialdemokrater.

Regeringen lade omedelbart fram en proposition om allmän och lika rösträtt. Den fick bifall i andra kammaren men röstades ned av första kammarens högermajoritet.

Ett viktigt syfte med socialdemokraternas samarbete med liberalerna var att försvaga den konservativa högern.

Brantings socialdemokrater och liberaler samarbetade vidare, 1917–20, för att genomföra rösträtt även för kvinnor.
1920 fick socialdemokrater och liberaler första gången majoritet i första kammaren.

En revolutionär grupp inom socialdemokratin klagade över partiets revisionism. Branting föreslog partikongressen 1917 att utesluta vänsteroppositionen. De uteslutna bildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (numera Vänsterpartiet) i maj 1917.

Vänsterpartiet har sedan dess vid två val, 1944 och 1998, fått 10 procent av rösterna annars pendlat kring 6 procent.

1932 bildade Per Albin Hansson sin första regering. Det var en minoritetsregering, men genom samarbete med bondeförbundet, den så kallade kohandeln, kunde regeringen genomföra åtgärder mot arbetslösheten samtidigt som bönderna fick stöd.

Socialdemokraterna var i regeringsställning 1932-76, 1982-91 och 1994-2006.

Med undantag av åren 1936-39 och 1951-57, då socialdemokraterna bildade koalitioner med Bondeförbundet (nuvarande Centerpartiet), regerade socialdemokraterna ensamma men som minoritetsregeringar.

Under andra världskriget, 1939-45, regerade en samlingsregering av samtliga partier utom kommunisterna. 

Vid valet 1936 ökade socialdemokraterna sitt väljarstöd till 45,9 procent och fick fler mandat än de tre borgerliga partierna tillsammans. Med stöd av SKP kunde Socialdemokraterna få majoritet i riksdagen. Trots det bildade socialdemokraterna koalitionsregering med Bondeförbundet. Per Albin Hansson förklarade: "Jag för min del, lika lite mitt parti, proklamera oförsonlig motsättningspolitik. Jag tror tvärt om att jag säkrast kommer till målet - det klasslösa samhället - om jag utnyttjar alla de möjlighet till samarbete som erbjuder sig mitt uppe i motsättningarna. Därför kan för mig en politik, som syftar till en socialistisk ordning vara samförståndspolitik."

Ute i Europa pågick Stalins blodiga utrensningar i Sovjetunionen, nazisterna triumferade i Tyskland, fascisterna i Italien och i Spanien angrep Francos höger den demokratiskt valda vänsterregeringen.

Den svenska regeringen genomförde flera socialpolitiska reformer som bostadsbidrag för barnfamiljer, folktandvård, förebyggande mödravård samt statlig arbetsförmedling.

Samförståndspolitiken gällde även på arbetsmarknaden. Saltsjöbadsavtalet mellan LO och SAF 1939 fick stor betydelse för svensk arbetsmarknadspolitik lång tid fram över.

Socialdemokraterna har nästan alltid lyckats uppnå sin dominerande ställning genom samarbete över blockgränserna.

Att söka behålla regeringsmakten och samtidigt hålla rent från revolutionära idéer har alltid varit en förutsättning för en framgångsrik socialdemokratisk reformpolitik.  Realpolitik framför plakatpolitik.

Socialdemokratins program 1897 till 1990

Socialdemokratiska arbetarepartiets historia 

 

 

 

Ingen får allt, alla får en del

Kompromisser är inte Vänsterpartiets starka sida. För V gäller oftast allt eller inget. Kompromisslösheten är något av V:s affärsidé.

Därför dyker Jonas Sjöstedt upp och säger att Stefan Löfven borde fått mera i EU-förhandlingarna om återhämtningsplanen och EU:s långtidsbudget för 2021–2027.

Man kan alltid säga att förhandlarna borde fått mer. 
Men då bör man kunna förklara i förhållande till vad och hur. 
I en förhandling som slutar i kompromiss har parterna fått igenom bara en del av sina krav, ingen har fått allt.
Ska förhandlingsresultatet bedömas i förhållande till vad som var möjligt eller till utgångsbudet?
I förhandlingarna skulle de 27 olika medlemsländerna jämka ihop sina mycket stora åsiktsskillnader.
Kompromissen omfattar 153 punkter, 67 sidor och 7 700 miljarder svenska kronor.

Nå, men oppositionens roll är ju att opponera emot och ifrågasätta regeringens förehavanden.
Därför är det ingen överraskning att moderaterna är kritiska till coronastödets ”kravlösa bidrag” och ”nya försök att öppna för beskattning på EU-nivå”.
Ulf Kristersson menar att regeringen hade ”ett starkt utgångsläge, som den inte har förvaltat tillräckligt väl” och kritiserar statsminister Stefan Löfven för att ha ”accepterat urvattnade formuleringar” gällande respekten för rättsstaten.
Eller att Sverigedemokraternas Martin Kinnunen kallar bidragen i coronastödet ”fullständigt oacceptabla”.

Enligt Jonas Sjöstedt har Sveriges förhandlare inte rådgjort med EU-nämnden i riksdagen. Nämnden har inte fått ta del de slutliga villkoren i uppgörelsen, säger han. Därför KU-anmäler Vänsterpartiet regeringen.

Åsa Westlund, ordförande i EU-nämnden, säger att regeringen har samrått med nämnden i slutskedet av förhandlingarna.
– Vi fick då en redogörelse av huvuddragen i förhandlingsförslaget till överenskommelse, inklusive den delen som handlar om rättsstatens principer. Det framgick av den att det inte fanns någon text för nämnden att ta del av. Utifrån det gav EU-nämnden statsministern mandatet att säga ja till överenskommelsen.

EU-nämnden är ett organ i Sveriges riksdag där riksdag och regering samråder i EU-frågor. I EU-nämnden bestäms Sveriges förhandlingsposition inför möte i Europeiska rådet och Europeiska unionens råd.

EU-nämnden

Eskilstuna Kuriren Ledare

Expressen 

Europeiska rådets slutsatser, 17–21 juli 2020 

EU-Portalen EU:s budget 

Skilj på förhandlingsbud och förhandlingsresultat

Sossarnas överenskommelse om att samregera med L och C (de 73 punkterna, januariavtalet) har fått många att bli förbannade och ingen att bli glad.

Så kan det vara med kompromisser – ingen blir glad. Ändå kan dessa kompromisser vara nödvändiga.

För att förstå att bedöma resultatet av en kompromiss måste man förstå vad alternativen kunde blivit.

Med överenskommelsen ville s uppnå:

1) att splittra den borgerliga alliansen. (Lyckades)
2) hindra Moderater och Kristdemokrater som stödde sig på Sverigedemokrater att bilda regering. (Lyckades)
3) att behålla regeringsinitiativet (Lyckades delvis)

De som nu skäller över innehållet i överenskommelsen måste ta ställning till om 1) och 2) skulle ha varit bättre. De flesta borgerliga väljare anser ju det.
Kritiker kan ju alltid säga att avtalet visserligen var nödvändigt men förhandlingsresultat var för dåligt.
Som Göran Greider i sitt majtal.

Ett förhandlingsresultat kan alltid kritiseras efteråt. Parterna i förhandlingen kan alltid beskyllas för att ha sålt sig för billigt och betalat för dyrt.
Men även detta måste ses i ljuset av de övergripande målen.

Vänsterpartiet har presenterat en lista med 73 punkter som de skulle ha förhandlat. Därmed visar de att de inte begriper vad en förhandling är. V:s lista är ett förhandlingsbud. Inte ett förhandlingsresultat.
Jonas Sjöstedt är också beredd att fälla regeringen om det blir förändringar av arbetsrätten och strejkrätten. 

I det projektet får han säkert stöd av M, KD och SD.

Politikens mobbingoffer

I våras mobbades miljöministern Åsa Romson för att hennes man någon gång köpt en giftklassad bottenfärg till båten. Häcklarna skrek och klagade på miljöministern.

Så hände sig att Romson på Twitter oroade sig över att undantagstillståndet i Frankrike skulle komma att påverka miljömötet i Paris. Då tog det på nytt hus i helsike och hon utsattes för spott och spe för att inte tillräckligt fördöma terrorn.

Varje gång hon uttalade sig om något sållades hennes ord av mobben. Naturligtvis lyckades de ibland hitta något att häckla.

Inte konstigt att Åsa Romson såg trött och sliten ut då hon vid pressträffen efter regeringsöverenskommelsen om flyktingpolitiken var nära att brista i gråt.
Hon hade tvingats att kompromissa bort en del av sitt partis principfrågor. Sånt är visserligen inte ovanligt i politiken ty sådana är politikens villkor. Att behöva ta ett steg tillbaka för att kunna ta två fram.

Naturligtvis blev hon häcklad för detta. Köksbordspolitiker, utan erfarenhet av praktisk politik, började gasta om svek och löftesbrott och krävde att hon skulle lämna regeringen.

Så for hon som regeringens och Sveriges representant vid klimatförhandlingarna till Paris.
Det är märkligt att hon orkade. Jag menar hon är ju inte bara politiker utan också människa, mor och hustru. Hon har en familj.

I Paris ledde Åsa Romson bland annat förhandlingarna inom området som handlar om anpassning till klimatförändringar. En krävande uppgift.

Av allt att döma gjorde hon ett jättejobb i Paris. Avtalet flyttade fram miljöfrågorna över hela världen.
Världens länder har enats om ett nytt globalt och rättsligt bindande klimatavtal. Beslutet kom efter svåra slutförhandlingar vid klimatmötet COP21 i Paris. Det nya avtalet blir ramverket för ländernas klimatarbete under lång tid framöver.

Åsa Romson har visat vilken stor trovärdighet och tyngd hon och Sverige har i internationella klimatsammanhang.

Men här hemma hör man inga hyllningskörer.

Croneman om mobbingen 

Ett exempel på mobbing 

Expressen 

Expressen 2 

AB
SvD

Skickligt manövrerat av den grekiska regeringen

Det grekiska folket har fått säga sitt i folkomröstningen söndagen den 5 juli.

Folkomröstningen gällde ja eller nej till de krav på åtstramning som EU, ECB och IMF lagt fram till den grekiska regeringen en vecka före omröstningen.
I folkomröstningen fick nejrösterna 61,31 procent och Ja-sidan fick 38,69 procent.
Valdeltagandet var lägre än i riksdagsvalet, 62,50 procent jämfört med 63.62 procent.

Parlamentet röstade i går den 10 juli för ett kompromissförslag som den grekiska regeringen lagt fram för trojkan.
251 ledamöter i det grekiska parlamentet röstade för och 32 emot. 9 lade ner sina röster bland andra förre finansministern Yanis Varoufakis.

I somliga media framställs saken som att parlamentet röstat emot det förslag som folket röstat för.
Det stämmer inte. Det nya förslaget har ett annat innehåll än det som folket röstade om.

Det är viktigt eftersom kompromissen är en klar framgång för den Grekiska regeringen.

Det nya förslaget från Greklands parlament är en kompromiss och påminner därför om det som långivarna har haft på Grekland, men innebär att den grekiska regeringen, i utbyte mot paketet, begär ett treårigt lån på 53,5 miljarder euro. Dessa pengar ska användas för att betala landets skulder, enligt det dokument som överlämnades till långivarna sent i torsdags.
Dessutom vill den grekiska regeringen ha upp frågan om skuldreducering eller avskrivningar på förhandlingsbordet. Den frågan har tidigare kategoriskt avvisats av motparten.

Medierna har svårt att förklara de ekonomiska och politiska turerna i detta förhandlingsspel.

Mediekommentarer till händelseförloppet är späckat av feltolkningar, halvsanningar, förnumstiga uttalanden som bygger på olika ideologier och missuppfattningar.

Kommentarerna kring Greklandskrisen är ganska märkliga på sina håll. Ibland krystade, inte sällan med dåligt dold skadeglädje och ett förakt för det grekiska folket.

Det finns de som gärna ser att det går åt helvete för Grekland

·         Nyliberaler

Nyliberaler vill inte se att politiken ska segra över finansintressena eftersom en sådan seger skulle punktera den nyliberala myten om den självreglerande kapitalistiska ekonomin. Finansmarknadens bluffinstitutioner skulle kunna avslöjas.
Särskilt ovillig är nyliberalerna att erkänna att det är en vänsterledd regering som utmanar och som skickligt manövrerat fram kompromissen.

·         EU- och EMU-motståndare som vill kunna peka på vilket dåligt projekt EU och EMU är.

       Främlingsfientliga krafter, nationalister i olika länder.

Kriser och yttre hot svetsar samman olika socialgrupper inom en nation (som är minsta gemensamma nämnaren) och ger dem en gemensam nationell identitet. Nationalismen och försvaret för landets intressen skapar krav på starka ledare, enande krafter som kan leda massorna, kort sagt inte sällan till diktatur.
De som anser att de jävla grekerna får skylla sig själva lider av ett inte blygsam nationell självhävdelsebehov.

Och sist men inte minst

·         Finansintressena som vill slå vakt om sina påstådda skuldkrav.

Dessa intressen består av en svårdefinierbar massa av vanliga småsparare, pensionssparare, skattebetalare, finansmäklare, banker, fonder, spekulanter och penningprofitörer, finansspekulanter, företrädare för statsbudgetar m.fl. 
Vi är alla, mer eller mindre, involverade i dessa intressen oavsett vi vill eller inte, oavsett om vet om det eller inte.

Men ännu har vi inte sett om även finansintressena är villiga att kompromissa.

DN 

DN Ledare 

SvD 

SvD 

SvD 

DI 
SvD
the Independent