lördag 11 juli 2015

Skickligt manövrerat av den grekiska regeringen

Det grekiska folket har fått säga sitt i folkomröstningen söndagen den 5 juli.
Folkomröstningen gällde ja eller nej till de krav på åtstramning som EU, ECB och IMF lagt fram till den grekiska regeringen en vecka före omröstningen.
I folkomröstningen fick nejrösterna 61,31 procent och Ja-sidan fick 38,69 procent.
Valdeltagandet var lägre än i riksdagsvalet, 62,50 procent jämfört med 63.62 procent.

Parlamentet röstade i går den 10 juli för ett kompromissförslag som den grekiska regeringen lagt fram för trojkan.
251 ledamöter i det grekiska parlamentet röstade för och 32 emot. 9 lade ner sina röster bland andra förre finansministern Yanis Varoufakis.

I somliga media framställs saken som att parlamentet röstat emot det förslag som folket röstat för.
Det stämmer inte. Det nya förslaget har ett annat innehåll än det som folket röstade om.
Det är viktigt eftersom kompromissen är en klar framgång för den Grekiska regeringen.

Det nya förslaget från Greklands parlament är en kompromiss och påminner därför om det som långivarna har haft på Grekland, men innebär att den grekiska regeringen, i utbyte mot paketet, begär ett treårigt lån på 53,5 miljarder euro. Dessa pengar ska användas för att betala landets skulder, enligt det dokument som överlämnades till långivarna sent i torsdags.
Dessutom vill den grekiska regeringen ha upp frågan om skuldreducering eller avskrivningar på förhandlingsbordet. Den frågan har tidigare kategoriskt avvisats av motparten.

Medierna har svårt att förklara de ekonomiska och politiska turerna i detta förhandlingsspel.
Mediekommentarer till händelseförloppet är späckat av feltolkningar, halvsanningar, förnumstiga uttalanden som bygger på olika ideologier och missuppfattningar.
Kommentarerna kring Greklandskrisen är ganska märkliga på sina håll. Ibland krystade, inte sällan med dåligt dold skadeglädje och ett förakt för det grekiska folket.

Det finns de som gärna ser att det går åt helvete för Grekland
·         Nyliberaler
Nyliberaler vill inte se att politiken ska segra över finansintressena eftersom en sådan seger skulle punktera den nyliberala myten om den självreglerande kapitalistiska ekonomin. Finansmarknadens bluffinstitutioner skulle kunna avslöjas.
Särskilt ovillig är nyliberalerna att erkänna att det är en vänsterledd regering som utmanar och som skickligt manövrerat fram kompromissen.

·         EU- och EMU-motståndare som vill kunna peka på vilket dåligt projekt EU och EMU är.

       Främlingsfientliga krafter, nationalister i olika länder.
Kriser och yttre hot svetsar samman olika socialgrupper inom en nation (som är minsta gemensamma nämnaren) och ger dem en gemensam nationell identitet. Nationalismen och försvaret för landets intressen skapar krav på starka ledare, enande krafter som kan leda massorna, kort sagt inte sällan till diktatur.
De som anser att de jävla grekerna får skylla sig själva lider av ett inte blygsam nationell självhävdelsebehov.

Och sist men inte minst
·         Finansintressena som vill slå vakt om sina påstådda skuldkrav.
Dessa intressen består av en svårdefinierbar massa av vanliga småsparare, pensionssparare, skattebetalare, finansmäklare, banker, fonder, spekulanter och penningprofitörer, finansspekulanter, företrädare för statsbudgetar m.fl. 
Vi är alla, mer eller mindre, involverade i dessa intressen oavsett vi vill eller inte, oavsett om vet om det eller inte.
Men ännu har vi inte sett om även finansintressena är villiga att kompromissa.

DN 
SvD 
SvD 




3 kommentarer:

F V sa...

Om jag lånar 100 kr av dig vill du väl inte har 50 kr tillbaka?

Anonym sa...

Det finns ingenting som är skickligt manövrerat i den här frågan. Det hela är en grekisk tragedi. Bokstavligen! Jag är heller inte särskilt imponerad av den, övermåttan, naiva socialistiska utopism du gör dig till redskap för i din blogg. Jag tror inte att det tjänar saken på något sätt.

// Jan

Leif sa...

Information enligt Danmarks TV2 av hur det i praktiken ser ut i Grekland vad gäller pensioner:

"I 2013 hævede Grækenland pensionsalderen til 67 år, men der er et efterslæb, så mænd i gennemsnit går på pension som 63-årige, og kvinder i gennemsnit lader sig pensionere allerede i en alder af 59.

Visse medarbejdergrupper som politi- og militæransatte kan gå på pension allerede som 40-45-årige. Bankansatte kvinder med børn under 18 år, har kunnet gå på pension som 43-årige."

Det säger sig självt att det inte fungerar ekonomiskt med ett samhälle där vissa grupper pensioneras från en ålder mellan 40-45 år. Tyvärr kan vi i Sverige se hur vissa politiker ogenerat kan pensionera sig från 50-års ålder. Om inte detta rättas till är det sannolikt att skattemoralen kommer och urholkas även här vilket borde förskräcka med exemplet Grekland.