onsdag 29 juli 2015

Är det svårt att vara liberal med mänskligt ansikte?

Alice Teodorescu har arbetat på Svenskt Näringsliv. 
Inte för att det är något misskrediterande utan för att det är en organisation som tycks producera nyliberala dogmatiska ledarskribenter.
Flera finns i dag på Svenska Dagbladets ledarredaktion.

Teodorescu blev politisk redaktör och chef för Göteborgs-Postens ledar- och debattsidor i januari i år.

Av allt att döma är hon ovanligt begåvad och haft lyckan att kunna skaffa sig och tillgodogöra sig bl.a. en gedigen juristutbildning.
Det framhålls ofta att hon, trots att hon som femåring kom till Sverige som flyktingbarn, och trots att hon kommer från enkla förhållanden, nått sin position, bara trettioett år gammal.

Nu är det så att hon tror sig verka för den enskilde individens frihet.
Men problemet därvid är att hon inte kan gå utanför sig själv utan förutsätter att alla individer har samma goda förutsättningar som hon.

Så bara individen tror på sig själv, har framåtanda, arbetar hårt och vill nå en position så ska individen lyckas. Det enda som står i vägen för den duktige och framåtsträvande individen är ett förtryckande samhälle och ett avundsjukt janteinfekterat kollektiv.

Hon jämför som de flesta andra dogmatiska nyliberaler USA med Sverige.

”Men vad händer när den begåvade men fattige springpojken ges lika chanser, tror på sig själv, och slår sig fram genom att anstränga sig dubbelt så mycket som den som fått allt serverat? Hyllas han för sitt slit, lyfts han upp som en inspirationskälla, ett bevis för att samhällsbygget går åt rätt håll? I ett land som USA, ja. I ett land som Sverige, ytterst sällan om det inte handlar om en idrottsstjärna eller artist. Eller om en person med sympatierna åt vänster. För övriga brukar det inte dröja länge innan föraktet kommer ridandes på en galopperande Jantelag. Vem tror springpojken att han egentligen är? Skrytsam är han visst också! Tror sig vara förmer än andra minsann!”

Jämförelsen är inte bara obegåvad. Den är missvisande. Den amerikanska drömmen är en myt och har i stället förvandlats till mardröm.
Enligt rapporten “American Exceptionalism in a NewLight: A Comparison of Intergenerational Earnings Mobility in the NordicCountries, the United Kingdom and the United States” är rörligheten lägst i USA, men endast något högre i länder som Storbritannien, Italien och Frankrike. Därmed är livschanserna bättre fördelade i Sverige. Vi kan i högre utsträckning än andra frigöra oss från vår historia och bli den vi vill bli. Den amerikanska drömmen är en realitet i de nordiska länderna, men i praktiken en mardröm på andra sidan atlanten.

Kanske är Teodorescus framgångsrika karriär just ett bevis på det?

Alice Teodorescu må vara begåvad och väl utbildad men saknar kanske, trots allt, en viss bildning och livserfarenhet för att kunna vara liberal med mänskligt ansikte.

DN  
Läs mer om den sociala rörligheten i olika länder: 





1 kommentar:

Ulf T sa...

Jag tror inte man skall dra alltför stora växlar på studien av Jäntti et al. Till att börja med, så tittar man bara på en kohort: personer födda runt 1960 (ca 1957-1964, lite varierande för varje land), med data samplade kring mitten av 70-talet och slutet av 90-talet. Det är nog viktigt att ta med effekterna av WWII och utvecklingen under efterkrigstiden och försöka kompensera för den. Det såg inte minst väldigt olika ut för USA och UK, där inget krig utkämpades på den nordamerikanska kontinenten, men UK var svårt sargat, såväl materiellt som mänskligt och ekonomiskt. I andra jämförelser har det bland annat konstaterats att USAs tekniska försprång gemtemot resten av världen i stort sett var utraderat kring 1970, och Finlands BNP-utveckling sedan kriget har haft en hyfsat geometrisk form, i synnerhet efter att de på 60-talet lyckades befria sig från stalinistiskt inflytande och fick fart på urbaniseringen.

Jag vet inte hur man skall tolka alla dessa faktorer, men det verkar inte Jäntti et al veta heller. De gör inte mycket för att kontrollera för övergripande social och ekonomisk utveckling under perioden.

Det finns en annan studie, som iofs bara tittar på USA: The Life Course Dynamics of Affluence (Hirschl et al, PLOS 2015), där man använt longitudinella data under 44 år (1968-2011). De finner att mobilitet inte är statisk, utan att individer kan röra sig både uppåt och nedåt under sin livstid, och inte minst att de som når upp till de högsta percentilerna inte nödvändigtvis stannar kvar där särskilt länge.

We can see that by age 60, 69.8 percent of the population will have experienced at least one year within the top 20th percentile, 53.1 percent will have experienced at least one year within the top 10th percentile, 36.4 percent will have encountered one year within the top 5th percentile, and 11.1 percent will have experienced one year within the top 1st percentile.