torsdag 24 november 2016

Göran Greiders vänsterpopulism




Anledningen till framgångarna, enligt Greider, är ”helt enkelt att marknad och kapitalism brett ut sig alltmer. Och de partier eller rörelser som en gång ville tämja kapitalism och marknad, eller i vart fall ”bädda in den”, har gett upp den striden.”

Greider resonerar som om ”kapitalism och marknad” vore en idé som kan bytas ut mot till exempel ”socialism” bara vi alla förstod bättre, d.v.s. förstod lika bra som Greider.
Nu råkar denna Greiders villfarelse vara orsaken till vänsterpopulistiska experiment som lett till lika ödesdigra resultat som högerpopulismen.
Detta har hänt:
Marknadsekonomin, eller marknaden som Greider kallar den, började växa fram redan då folk började byta stenyxor mot krukor med varandra. Den utvecklades då pengar blev bytesvara, tog ytterligare fart under antiken med handeln runt Medelhavets kuster, blev världshandel under medeltiden och gav upphov till kolonialismen. Därmed var grunden lagd för den kapitalism som utvecklade, och utvecklades av, tekniska innovationer, industrialism och kapitaltillväxt. Kapitalismen skapade den ekonomiska, sociala och kulturella värld som vi människor lever i. Att den blivit global hör till dess utveckling.

Kapitalismen förde med sig både framsteg och elände, något som bland andra Marx påpekade.
Industrialismen i förening med marknadsekonomi gav bland annat upphov till exploatering av arbetskraft och natur. Men exploatering, orättvisor, fattigdom, ekonomiska och sociala klyftor, främlingsfientlighet hade funnits tidigare i historien.

Kapitalismen skapade också, i människornas huvuden, de politiska ideologierna som var strategier för hur samhället skulle förhålla sig till den existerande verkligheten - marknaden och kapitalismen. Liberalismen, socialismen, konservatismen växte fram.
Liberalpopulister förordar att låta kapitalismen och marknadsekonomin vara fria från politiska  ingrepp, vänsterpopulister vill ”störta kapitalismen” och ersätta den med ”socialism”, högerpopulister förnekar kapitalismen och yrar i stället om "nationen" och "folket".
Greider sammanfattar problemet så här: ”Samtidigt som världskapitalismen under täcknamnet globalisering expanderat och marknaden trängt in allt djupare i livsvärlden har kritiken av detta mer eller mindre tystnat i toppen på de rörelser som under några efterkrigsdecennier reformerade sina samhällen."

"Det som inträffat är att de ledande, en gång progressiva rörelserna inte har tagit ”människornas oro på allvar” säger han.
Vad jag förstår tror han att vänstern var på väg att förminska kapitalismen ”under några efterkrigsdecennier”. Så är det inte. De länder som på grund av goda konjunkturer efter kriget hade råd, främst Sverige under socialdemokratisk ledning, kunde införa politiska reformer som kom bland andra löntagarna tillgodo medan andra, främst Sovjetunionen, körde de socialistiska idéerna i botten.

Vänsterpopulisterna i Venezuela upprepar samma misstag och kommunisterna i Kina utnyttjar kapitalismens och marknadens krafter för att öka medborgarnas välstånd.
Allt är inte enkelt.
Att ”tämja kapitalism och marknad” är dock ett av de svåraste problem politikerna står inför, även om den kanske inte är omöjlig.
Men Greiders förenklade idealistiska världsbild kan nog kallas vänsterpopulism.

onsdag 23 november 2016

Visst var socialdemokraterna ett missnöjesparti! Förslag till definitioner.



Ett parti kan bygga sin agitation på medborgarnas missnöje eller besvikelse och är därmed ett missnöjesparti men behöver därför inte vara ett populistparti.
Socialdemokratin i Sverige var ursprungligen ett missnöjesparti, men har aldrig varit ett populistparti.
Socialdemokratin byggdes ur ett utbrett missnöje med den rådande makten som inte brydde sig om de stora sociala klyftorna i samhället eller att flertalet av medborgarna inte hade rösträtt.
Fackföreningsrörelsen samlade och organiserade missnöjet till en rörelse för demokrati och ökad ekonomisk, social och kulturell jämlikhet. För att kunna skapa en politisk förändring bildade arbetarrörelsen det socialdemokratiska partiet. Partiet skapades alltså ur en bred folkrörelse.
Socialdemokratin bestämde sig tidigt för att genomdriva sina krav med demokratiska metoder.
I realiteten utgjorde socialdemokraterna därmed en spärr mot den populistiska vänsterrörelse som lovade en snabb, mer genomgripande och enkel förändring genom en befriande revolution.

De frisinnade liberalerna stödde till en del sossarnas krav men var rädda för att arbetarrörelsen skulle förhindra medborgarnas frihet om de fick makten.

De konservativa krafterna och arbetsgivarna formade sig som en motkraft för att hindra det som de uppfattade som arbetarrörelsens orealistiska och överdrivna krav.
Kampen pågår alltjämt.


Hur känner man igen ett populistparti i dag?
 Partiet
1. Bygger inte på en bred organiserad folkrörelse utan styrs av några få ledare.
2. Har ett begränsat medlemsunderlag eller saknar medborgarorganisation. Medlemsinflytandet är litet om det finns.
3. Bortser från att samhället består av olika ekonomiska, sociala och kulturella intressen.
Vädjar därför till ”folket”, ”medborgarna”, ”vanliga människor”, ”du och jag”, ”vi”, ”svenskarna” som om alla medborgare har samma intresse ekonomiskt, socialt och kulturellt.
4. Utser en ekonomisk, social eller kulturell grupp i samhället som orsak till flera samhällsproblem.
5. Påstår sig ensamt företräda det verkliga folkintresset, folkets verkliga vilja eller åsikt.
6. Skyller motgångar på att det är motarbetat av media och etablissemang. Misstror demokratin. Bygger på konspirationsteorier, t.ex. att politikerna är korrumperade.
7. Lägger fram några enkla förslag som ska lösa komplicerade politiska problem. Påstår sig inte vara som de gamla partierna utan representera något helt nytt i politiken
8. Förordar direktdemokrati t.ex. folkomröstning, internetröstning, som metod för att avgöra komplicerade och sammansatta ekonomiska, sociala och kulturella problem.
9. Ideologin eller programmet är motsägelsefullt. Olika förslag hänger inte samman eller står i strid med andra punkter i samma program. Enfrågeparti.
10. Ger löften som är dåligt underbyggda eller ekonomiskt, socialt eller kulturellt omöjliga.

I kampen om väljarna påverkar populistpartierna de etablerade partiernas retorik, innehåll och t.o.m. ideologi. Samtliga partier blir därmed mer eller mindre populistpartier.
Gränsen mellan etablerade partier och populistpartier är flytande.
Men om sju av de tio uppräknade punkterna stämmer på ett parti tror jag att man kan kalla det för populistparti.



tisdag 22 november 2016

Populismen i Europa och demokratins framtid



I modern europeisk historia har vi exempel på stora framgångar för populistpartier.
I början av 1900-talet lovade bolsjevikerna i Ryssland att införa det klasslösa samhället inom en livstid. Arbetarklassen skulle erövra staten och staten skulle fördela arbetets frukter rättvist. Ekonomisk, social och kulturell demokrati skulle råda.
Fascisterna i Italien lovade lag och ordning, ära åt det italienska folket och att avskaffa klassmotsättningarna. Samt skydda staten från kommunister och korrumperade liberala politiker.
Nationalsocialisterna i Tyskland lovade upprättelse för det tyska folkets heder och att avskaffa samhällets orättvisor genom att utrota huvudorsaken till eländet – judarna, romerna, och andra mindervärdiga människor. Då handlade det om verklig rasism och inte enbart om främlingsfientlighet.


Löften om upprättelse och storhet, enkla politiska lösningar på ekonomiska, sociala och kulturella problem, främlingsfientlighet, hotbilder, misstänkliggörande av politiken och demokratin, politisk handling i stället för snack, åsikten att företräda den sanna folkmeningen var vad populistpartierna erbjöd Europas folk.
Som gick på det!

Några decennier senare visade historiens facit att det inte gått så bra.
Sedan populistpartierna fått makten tvingades de att bygga sina utopier på det gamla samhällets grund. Idéerna klarade inte kontakten med verkligheten. Populisterna tvingades därför att ta till desperata lösningar som styrde käpprätt åt helsike.
Människor förföljdes och mördades på grund av sin ekonomiska och sociala ställning, politiska åsikter, etnicitet och sin kulturella särprägel.
Förstenade samhällshierarkier hade visserligen raserats men återuppstod omedelbart med nya maktmänniskor i toppen. Alltid samma människor i botten.
Omkring 55 till 60 miljoner människor dog i onödan under det krig som blev följden.

Det gick alltså inget vidare.
Under 1900-talet såg vi populistpartiernas uppgång och fall.

Men varför hade folk gått på de fagra löftena om enkla lösningar?

Efter kriget hade demokratierna, som stretat vidare med liberaler och socialdemokrater, klarat sig bättre. Demokratin hade bevisat sin hållbarhet.
 
Men i dag, under ekonomisk kris och med ökade ekonomiska och sociala klyftor har populismen återuppstått.

Till och med i ”världens största demokrati” vädjar presidenten Donald Trump till nationalistiska känslor då han lovar att göra USA starkt igen och med nya enkla grepp lösa ekonomiska, sociala och kulturella problem.
Ingenting talar idag för att Trumps ledarskap kommer att urarta till diktatur men risken är att de sociala klyftorna ökar ytterligare och skapar skarpa samhällsmotsättningar som kan urarta i våld.

I Ryssland och Turkiet håller Putin och Erdogan på att montera ner demokratin under förevändning att bekämpa terrorismen. Nationalistisk retorik är ett viktigt inslag. Alla motståndare till regeringen beskylls för att vara terrorister.

I Europa går populistpartierna åter framåt. (Se sammanställning)

Men i dag är demokratierna betydligt starkare än de var i början av 1900.talet. Och verkan av vaccinationen, då bolsjevismen, fascismen och nazismen föll, sitter förhoppningsvis kvar.
Det finns därför ingen omedelbar fara för att diktaturerna än en gång ska få makt.

Vi måste ändå fråga oss:
Varför går folk så lätt går på de fagra löftena om enkla politiska lösningar?

Måste vi kanske fördjupa demokratibegreppet från att endast avse formerna för medborgarnas inflytande och kanske också innefatta demokratins ekonomiska, sociala och kulturella villkor och förutsättningar?


PeterWolodarsk i DNi: ”Dags lämna depressionen och kämpa för demokratin.”

EskilstunaKuriren ledare ”Folket det är vi”

Peter Kadhammarsreportage i AB från Williamson i USA.”Zombies – det är vad drogerna gör med vårt samhälle” 
 

lördag 19 november 2016

Europas populistpartier – en sammanställning



Här följer en enkel sammanställning på svenska om europeiska populistpartier. Den är långt ifrån fullständig och någon sådan har jag inte funnit på nätet.
Hjälp gärna till att komplettera den här!

Timbro har en webbplats med ett populistindex (se länk i slutet av denna sida).
På engelska finns några t.ex. OpenDemocraty.

Arbetarrörelsen saknar en kunskapsdatabas, öppen för alla på nätet, med fakta för en debatt om bland annat demokrati. En sådan debatt är nödvändig i en tid då populistpartier och populistiska rörelser ger enkla svar på svåra ekonomiska, sociala och kulturella problem och då de demokratiska värdena alltmer ifrågasätts.
Debatten behöver en faktabas.

Katalys skulle kunna vara en sådan men har i stället blivit ett debattforum för några akademiker för akademiker.

Populistpartierna dömer ut de etablerade partierna och den rådande demokratiska styrelseformen och förordar direktdemokrati och politisk handling i stället för snack.
De är oftast öppet främlingsfientliga och nationalistiska. Framförallt har de enkla lösningar på komplicerade ekonomiska, sociala och kulturella samhällsproblem.

Här är min enkla sammanställning:

Belgien: Vlaams belang. Vill ha självständighet för Flandern och begränsa invandringen. Cirka 4 procent.

Bulgarien: Attack (Ataka) profilerar sig som motståndare till globaliseringen på en ortodox-kristen och konservativ grund. Senaste val: 7,3 procent.

Danmark: Dansk folkeparti. Bildades 1995 som en utbrytning från Fremskridtspartiet. Begränsad invandring, EU-motstånd och avskaffat bistånd är viktiga punkter i politiken. Mer resurser till polisen och hårdare straff för brottslingar är två andra. Partiet har också påverkat många av de mer etablerade i det danska Folketinget.

Finland: Sannfinländarna. Nationalism, starkt försvar och EU-kritik är viktiga punkter på dagordningen. 18 procent. Med i samlingsregering.

Frankrike: Nationella fronten högernationalistiskt med ledaren Marine Le Pen kräver folkomröstning om EU-medlemskapet. Hon är dessutom en av kandidaterna i nästa års franska presidentval. 18 procent i regionval.

Grekland: Syriza. Vänsterparti kritiska mot EU:s åtstramningskrav efter eurokrisen. 36 procent. Regeringsparti
Gyllene gryning (Chryssí Avgí) är ett öppet fascistiskt parti med nazistisk symbolik. Profilerar sig som antisemitiskt, rasistiskt, antiturkiskt och anti-EU/IMF. Ligger bakom våldsdåd och mord på politiska motståndare och minoritetsgrupper. Senaste valet: 6,9 procent.
Folklig ortodox samling (LAOS) profilerar sig som ortodox-kristet konservativt. Efter att ha ingått i regering utraderades partiet nästan i senaste valet.

Italien: Popolo della Libertá (Frihetens folk) är en sammanslagning av Finis Alleanza Nazionale och Silvio Berlusconis Forza Italia. Det förstnämnda har rötter i fascismen.
Femstjärnerörelsen.grundades 2005 och kallar de etablerade politikerna i Italien för korrumperade, maktfullkomliga och handlingsförlamade. Förordar direktdemokrati och e-demokrati De är också kritiska mot EU.
Partiets grundare, komikern Beppe Grillo, har bland annat kritiserats hårt för sina antisemitiska uttalanden.
Lega Nord är ett federalistiskt, högerpopulistiskt politiskt parti i Italien, grundat 1991 av Umberto Bossi. Partiet har en kraftigt invandrarfientlig profil.

Litauen: Det konservativa Fosterlandsförbundet får enligt undersökningen 21 procent av rösterna, Ordning och rättvisa har knappt 14 procent , Nationella förnyelseunionen, som leds av tv-kändisen Arunas Valinskas  har 11 procent.

Nederländerna: Frihetspartiet PVV. Mycket förknippat med partiledare Geert Wilders, som gjort sig känd för sin fräna retorik mot islam och sin kritik av invandring. Han har kallat Koranen för fascistisk och jämfört islam med nazism.

Norge: Fremskrittspartiet. Grundat 1973. Vid de två senaste valen till Stortinget har man varit Norges näst största parti. 2009 fick man 22,9 procent av rösterna. Sitter i norska regeringen med Höyre. Får främst röster från småföretagare, privatanställda och unga väljare som är missnöjda med Höyres försiktiga politik i förhållande till bistånd, invandring och skatter.

Polen: Lag och rättvisa (polska: Prawo i Sprawiedliwośćm PiS) är ett nationalkonservativt parti. Lag och rättvisa har skärpt straffen för brott mot liv, hälsa och egendom och menar sig bekämpa korruptionen i samhället. Regeringsparti med absolut majoritet.
Solidarna Polska är en utbrytning ur PiS, profilerar sig som konservativt katolskt men med viss vänsterretorik i ekonomiska frågor.

Rumänien: Lag och rättvisa (PiS) profilerar sig som konservativa, EU-kritiska och mot korruption och brottslighet. Senaste val: 14 procent.

Schweiz: Schweiziska folkpartiet (SVP) har rötter i bonderörelsen, profilerar sig som konservativt och liberalt antimuslimskt parti ”för medel-klassen”. Senaste val: 26,6 procent.

Slovakien: Slovakiska nationalistpartiet (SNS) profilerar sig som antiromskt och antiungerskt. Har fascistiska rötter. Senaste val: 4,6 procent.

Storbritannien: Brittiska nationella partiet. British national party (BNP) beskrivs som fascistiskt med rötter i nazismen. Profilerar sig som antimuslimskt. Senaste val: 1,9 procent.
United Kingdom Independence Party (UKIP) profilerar sig som libertarianskt och anti-EU. På senare tid allt mer konservativt och invandringskritiska. Fick 17 procent i förra EU-valet. Senaste val: 3,1 procent. Drev fram Brexit.

Spanien: Vänsterpopulistiska Podemos har blivit tredje största parti. 21,1 procent.

Tjeckien: Direktdemokratisk gryning (Úsvit) grundades 2013 av miljonären Tomio Okamura. Profilerar sig som antikorruptionsparti och anti-EU men har också anspelat på antiromska stämningar. Senaste val: 6,9 procent.

Tyskland: Alternative für Deutschland (AfD) Alternativ för Tyskland är ett nationalkonservativt och euroskeptiskt politiskt parti. 4,7 procent.
Nationaldemokratiska partiet (NPD) profilerar sig som både antiliberalt och antikommunistiskt. Har rötter i nazismen. Senaste val: 1,5 procent.

Ukraina: All-ukrainska unionen (Svoboda) profilerar sig som antisemitiskt, antiryskt och antikommunistiskt. Senaste val: 10,4 procent.

Ungern: Jobbik. Beskriver sig som "kristet, konservativt och nationalistiskt parti". Fick 17 procent i parlamentsvalet i år. Har en väpnad gren, Ungerska gardet, som har hetsat judar och romer.

Österrike: FPÖ och BZÖ. Frihetspartiet (FPÖ) profilerar sig som konservativt och liberalt, antimuslimskt. Senaste val: 20,5 procent.
Alliansen för Österrikes framtid (BZÖ) är tidigare FPÖ-ledaren Jörg Haiders utbrytning. Profilerar sig som mer moderat och liberalt än FPÖ. Senaste val: 3,5 procent.
Läs mer:
DN Debatt. Anders Hellström och Anna-Lena Lodenius. ”Ledarsidornas SD-kritik har inte hindrat ökat stöd